Två inspirerade böcker i de hebreiska skrifterna. Av allt att döma utgjorde de en enda bok eller rulle i den ursprungliga hebreiska kanon. Masoreterna betraktade dem som en enda skrift, och de räknas som en bok i de källor som betraktar de hebreiska skrifterna som bestående av 22 eller 24 böcker, medan de räknas som två böcker i de källor som betraktar de hebreiska skrifterna som bestående av 39 böcker. Uppdelningen i två böcker härrör uppenbarligen från den grekiska Septuaginta. I hebreiska handskrifter finner man denna uppdelning först på 1400-talet. I den hebreiska texten står Krönikeböckerna sist i den del som kallas Skrifterna (Ketuvim). Böckernas hebreiska namn, Divrẹ̄ Hajjamịm, betyder ”dagarnas händelser (angelägenheter, ting)”. Hieronymus föreslog namnet Khronikọn, och därifrån kommer beteckningen ”Krönikeböckerna”. En krönika är en framställning av historiska händelser i kronologisk ordning. Den grekiska titeln (i Septuaginta) är Paraleipomẹnōn, som betyder ”ting som är utelämnade (förbigångna)”, dvs. i Samuels- och Kungaböckerna. Det bör emellertid framhållas att Krönikeböckerna inte skall betraktas som blott och bart ett tillägg till dessa böcker.

Skribent, när böckerna skrevs och tidsperioden som omfattas. Mycket talar för att det är den judiske prästen Esra som har skrivit Krönikeböckerna. Judisk tradition har länge stött den slutsatsen. Den bekräftas också av den slående likheten i stil mellan Krönikeböckerna och Esras bok. De två sista verserna i Andra Krönikeboken och de två första verserna i Esras bok har praktiskt taget samma  lydelse. Dessutom är utdraget ur Cyrus påbud, som förekommer i slutet av Andra Krönikeboken, återgivet i fullständig form i Esras bok, vilket tyder på att skribenten, när han avslutade Krönikeböckerna, hade för avsikt att skriva ännu en bok (Esras bok) som skulle behandla påbudet och dess verkställande mer ingående. Krönikeböckerna fullbordades omkring 460 f.v.t. Av allt att döma är det bara två böcker i den hebreiska kanon som fullbordades efter det året, nämligen Nehemja och Malaki.

Bortsett från släktregistren, som börjar med Adam, och de avslutande verserna, som nämner Cyrus påbud vid slutet av den 70-åriga landsflykten, omfattar Krönikeböckerna perioden från kung Sauls död till dess att judarna förs i landsflykt till Babylon.

Källor. Esra förutsatte att hans läsare var förtrogna med Kungaböckerna och såg det därför inte som sin uppgift att behandla samma stoff en gång till. Det källmaterial han använde har i vissa fall samma eller nästan samma lydelse som avsnitt i Kungaböckerna, men det är endast medtaget för att anknyta till händelserna i Kungaböckerna och tjäna som bakgrund till de extra upplysningar som ges i Krönikeböckerna. Det är möjligt att Esra använde Samuelsböckerna och Kungaböckerna och andra delar av Bibeln som källor, men det verkar som om han i de flesta fall, om inte rentav alla, hade tillgång till skrifter som såvitt man vet inte existerar i dag. En del av dessa kan ha varit statshandlingar från både Israel och Juda, släktregister, historiska verk skrivna av profeter och dokument som tillhörde överhuvuden för stammar eller släkter. En del av de källor han använde var utan tvivel verk av professionella upptecknare. (1Ku 4:3)

Esra själv namnger eller beskriver följande källor:

1) Boken om Judas och Israels kungar (2Kr 16:11; 25:26)

2) Boken om Israels och Judas kungar (2Kr 27:7; 35:27)

3) Boken om Israels kungar (2Kr 20:34) (Det är möjligt att de ovan nämnda källorna utgör samma samling statshandlingar, även om det är olika titlar som anges, eller så kan det vara Kungaböckerna som avses.)

4) Boken om Israels kungar (tydligtvis ett släktregister) (1Kr 9:1)

5) Utläggningen av Kungarnas bok (2Kr 24:27) (upplysningar om kung Jehoas av Juda)

6) Israels kungars historia (2Kr 33:18) (upplysningar om Manasse)

7) Siaren Samuels ord, profeten Natans ord och synskådaren Gads ord (1Kr 29:29) (upplysningar om David) (Det kan röra sig om ett, två eller tre verk eller möjligen om Domarboken och Samuelsböckerna.)

8) Profeten Natans ord (2Kr 9:29) (upplysningar om Salomo)

9) Siloniten Ahias profetia (2Kr 9:29) (om Salomo)

10) ”Sedan skrev Semaja” (1Kr 24:6) (om David) samt profeten Semajas och synskådaren Iddos ord i förbindelse med släktregistret (2Kr 12:15) (om Rehabeam) (möjligen två eller tre källor)

11) Jehus, Hananis sons, ord, som är upptagna i Boken om Israels kungar (2Kr 20:34) (om Jehosafat)

12) Ussias historia i övrigt, upptecknad av profeten Jesaja, Amoz son (2Kr 26:22)

13) Hans (Manasses) synskådares ord (2Kr 33:19)

14) Klagosånger (skrivna av Jeremia och möjligen av sångare) (2Kr 35:25) (om Josia)

15) Profeten Iddos utläggning (2Kr 13:22) (om Abia)

16) Skildringen av kung Davids historia (1Kr 27:24)

17) Davids och Gads och profeten Natans befallning (2Kr 29:25) (verkställd av Hiskia)

18) Det som David och hans son Salomo har skrivit (2Kr 35:4) (som Josia hänvisar till)

19) Davids och Asafs och Hemans och kungens synskådare Jedutuns befallning (2Kr 35:15) (nämns i samband med Josias verksamhet)

20) Profeten Elias skrivelse till kung Jehoram av Juda (2Kr 21:12–15)

(Krönikeböckerna innehåller också hänvisningar till skrifter, i synnerhet släktregister, som kan avse ytterligare källor som Esra använde.)

Det är tydligt att Esra var en mycket grundlig och samvetsgrann forskare. Han gick igenom alla källor som han hade tillgång till och undersökte noga varje dokument som skulle kunna kasta ljus över ämnet. Han anger källan till sina upplysningar, inte bara för att bekräfta riktigheten av det han har skrivit, utan också för att rikta sina dåtida läsares uppmärksamhet på andra källor, där de kunde få ytterligare upplysningar. Esras minutiösa noggrannhet gör att vi kan känna oss fullt övertygade om att Krönikeböckerna är tillförlitliga och historiskt korrekta. Men det som framför allt gör att vi kan lita på Krönikeböckerna är vetskapen om  att Esra skrev under inspiration (2Ti 3:16) och att dessa böcker ingår i den hebreiska kanon, som Jesus och hans apostlar helt och fullt godtog (Lu 24:27, 44). Dessutom utgör Krönikeböckerna en del av hela Guds skrivna ord, vars renhet Gud själv har vakat över till nytta för sin Sons, Jesu Kristi, lärjungar. Allt detta visar att vi kan ha full tillit till Krönikeböckerna.

Böckernas syfte. Esras avsikt var inte bara att komplettera det som saknades i Samuelsböckerna och Kungaböckerna, utan han hade märkt att de som hade vänt tillbaka från landsflykten var i behov av en sådan sammanfattning av nationens historia. Han skrev utan tvivel med tanke på dessa som nyligen hade återvänt hem, eftersom de till stor del saknade kunskap om folkets religiösa historia och dess seder och bruk. De behövde få närmare kännedom om tempeltjänsten och leviternas uppgifter, och Esra försåg dem med dessa upplysningar. Dessutom var få saker av större intresse för de hemvändande judarna än deras härstamning och släktregister, och detta ägnade Esra stor uppmärksamhet åt. Israel fungerade igen som nation. Israeliterna var tillbaka i sitt eget land och hade ett tempel, präster och en ståthållare, även om de inte hade någon kung. De skulle nu bestå som nation till Messias ankomst. De behövde de upplysningar som Krönikeböckerna innehöll för att bevara enheten och upprätthålla den sanna tillbedjan.

Både Samuel och Jeremia (som skrev Samuelsböckerna respektive Kungaböckerna) var historieskrivare, men de var också leviter. Jeremia var profet och präst. Esra var präst. Men det skulle vara fel att säga att Jeremia var mer intresserad av profetiornas uppfyllelse än av tempeltjänsten och att Esra var speciellt intresserad av leviternas arbete och inte så intresserad av profetior. Båda var Guds tjänare och var intresserade av hans ord, hans sätt att handla med sitt folk och alla sidor av den sanna tillbedjan. Faktum är att Esra blev inspirerad av Jehova att skriva Krönikeböckerna och Esras bok för ett speciellt ändamål.

De judar som återvände från Babylon 537 f.v.t. kom inte tillbaka för att upprätta en självständig politisk stat, utan för att återupprätta den sanna tillbedjan. Deras första mål var att resa altaret och att sedan bygga upp templet. Det var därför på sin plats att Esra utförligt beskrev deras tillbedjan och prästernas och leviternas tjänst. Släktregistren var också mycket viktiga. Esra 2:59–63 visar att en del, däribland vissa prästsöner, inte kunde finna sina släktregister och därför inte kunde fastställa sin härstamning offentligt. Medan man var i Babylon hade släktregistren kanske inte varit så viktiga, men nu behövde man dem för att kunna återfå sin arvsbesittning. Detta är ett av skälen till att Esra sammanställde släktregistren, som också är av stort värde för bibelläsare i våra dagar.

Vi ser således att Esra skrev Krönikeböckerna för att han ville sporra sina samtida att förbli trogna mot Jehova. Han uppmuntrade dem att fullgöra sina förbundsförpliktelser genom att han riktade uppmärksamheten på Israels tidigare historia, och han framhöll genom konkreta historiska exempel vad det leder till om man troget håller fast vid den sanna tillbedjan och hur illa det går om man överger tillbedjan av Jehova Gud.

 Böckernas värde. Krönikeböckerna är av stort värde för vår tro och vår förståelse av Bibeln. Esra har bidragit med många upplysningar om tillbedjan i templet och om prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna och musikerna. Han riktar uppmärksamheten på många detaljer som har med den sanna tillbedjan att göra: hur David lät föra Jehovas ark till Jerusalem (1Kr 15, 16); Davids förberedelser för tempelbygget och tempeltjänsten (1Kr 22–29); det förhållandet att prästerna ställde sig på Rehabeams sida när tio stammar bröt sig loss (2Kr 11:13–17); kriget mellan Abia och Jerobeam (2Kr 13); de reformer för att främja den sanna tillbedjan som genomfördes av Asa (2Kr 14, 15), Jehosafat (2Kr 17, 19, 20), Hiskia (2Kr 29–31) och Josia (2Kr 34, 35); hur Ussia blev slagen med spetälska på grund av sin förmätenhet (2Kr 26:16–21) samt Manasses ånger och sinnesändring (2Kr 33:10–20).

Esra visar tydligt att han inte bara är intresserad av prästerna och deras angelägenheter, utan också av profeterna. (2Kr 20:20; 36:12, 16) Han använder orden ”profet”, ”siare” och ”synskådare” omkring 45 gånger och ger upplysningar om många profeter och andra personer som inte nämns vid namn någon annanstans i Bibeln. Några av dessa är Iddo, Elieser (Dodavahus son), Jahasiel (Sakarjas son), Oded, som var samtida med kung Ahas av Juda, samt flera personer vid namn Sakarja.

Det finns många upplysningar i Krönikeböckerna som ökar vår kunskap om Judas historia, till exempel berättelsen om Asas sjukdom och begravning och om kung Jehoas onda handlingssätt efter översteprästen Jehojadas död. Släktregistren är av stor betydelse när det gäller att fastställa Jesu Kristi härkomst. Dessutom är böckerna till hjälp när man skall upprätta en tillförlitlig kronologi. I allt detta ser vi Jehovas vishet. Som Bibelns upphovsman har han låtit sin tjänare Esra teckna ner dessa ting för att komplettera den bibliska berättelsen, så att de som tror på Bibeln kan få en fullständig  och samstämmig redogörelse för människans historia.

[Ruta på sidan 137]

HUVUDPUNKTER I FÖRSTA KRÖNIKEBOKEN

Släktregister och detaljer angående den sanna tillbedjan i Jehovas tempel; det fanns ett särskilt behov av dessa upplysningar efter landsflykten i Babylon

Skriven omkring 55 år efter det att Serubbabel hade återuppbyggt templet, men innan Jerusalems murar blev återuppbyggda

Släktregister från Adam och framåt (1:1–9:44)

Judas avkomlingar genom David och Salomo (upplysningarna nödvändiga för identifieringen av Messias)

Levis avkomlingar (upplysningarna viktiga när det skulle avgöras vilka som kunde tjäna vid templet) och leviternas uppgifter i templet

Sauls trolöshet leder till hans död (10:1–14)

Händelser under Davids regering (11:1–29:30)

David blir på nytt smord till kung i Hebron; intar Sion; blir senare kung över hela Israel

Förbundsarken flyttas på ett otillbörligt sätt, på en vagn; Ussa dör för att han rör vid arken; slutligen förs den till Davidsstaden med stor glädje

David uttrycker en önskan om att bygga ett tempel åt Jehova; i stället sluter Jehova ett förbund med David om att hans kungliga hus skall bestå till oöverskådlig tid

Alla Israels fiender besegras

Satan eggar upp David till att räkna Israel; 70 000 dör

Omfattande förberedelser görs för tempelbygget; David organiserar leviterna, delar in prästerna i 24 avdelningar och förordnar sångare och portvaktare; han ger den inspirerade byggnadsplanen till Salomo; David och folket bidrar frikostigt

David dör efter det att Salomo satt sig på ”Jehovas tron”

[Ruta på sidan 138]

HUVUDPUNKTER I ANDRA KRÖNIKEBOKEN

En levande sammanfattning av historien under kungarna av Davids hus; konsekvenserna av lydnad respektive olydnad mot Gud framhävs

Utgjorde ursprungligen en enda rulle tillsammans med Första Krönikeboken

Salomos kungadöme (1:1–9:31)

Salomos vishet och rikedom; oförnuftigt nog skaffar han sig många hästar från Egypten och gifter sig med faraos dotter

Templet byggs; Salomos bön vid invigningen

Drottningen av Saba kommer på besök

Händelser under andra kungar av Davids hus och de följder dessa fick (10:1–36:23)

Efter Rehabeams hårda svar bryter sig tio stammar loss under Jerobeam och börjar ägna sig åt kalvdyrkan; även Rehabeam överger Guds lag och faller i händerna på Sisak, Egyptens kung

Eftersom Abia stöder sig på Jehova, segrar Juda över Israels här, som förlitar sig på sin numerära överlägsenhet och sin dyrkan av guldkalvar; 500 000 dödas

När Asa förlitar sig på Jehova, besegras en miljon invaderande etiopier; Asa sluter dåraktigt ett förbund med Aram och blir rasande när han tillrättavisas av Jehovas profet

Jehosafat sätter i gång en kampanj för undervisning i Guds lag; knyter oklokt nog släktskapsband med Ahab

Moab, Ammon och Seir invaderar Juda; Jehosafat vänder sig till Jehova för att få hjälp och blir påmind om att ”striden är . . . Guds”

Jehoram (som är gift med Atalja, dotter till Ahab och Isebel) handlar ondskefullt, och detsamma gör hans son Ahasja; efter Ahasjas död tillskansar sig den mordiska Atalja tronen

Jehoas börjar bra under översteprästen Jehojadas inflytande; avfaller senare och låter stena den trogne Sakarja

Amazja börjar bra men dyrkar senare Seirs avgudar; besegras av Israel; mördas

Ussia börjar också bra; högmodigt försöker han senare offra rökelse i templet och drabbas av spetälska

Jotam gör det som är rätt, men folket handlar fördärvligt

Ahas vänder sig till baalsdyrkan; hela nationen blir lidande

Hiskia renar templet; Sanherib invaderar Juda, smädar Jehova; Hiskia förlitar sig på Jehova; en ängel dödar 185 000 assyrier

Manasse utövar grov avgudadyrkan och utgjuter mycket oskyldigt blod; blir tillfångatagen av assyrierna; ångrar sig och får kungamakten tillbaka av Jehova

Amon följer sin far Manasses dåliga exempel; ödmjukar sig inte

Josia genomför nitiskt religiösa reformer och reparerar templet; insisterar på att strida mot farao Neko och dödas

Jehoahas regerar en kort tid; förs sedan som fånge till Egypten

Jehojakim handlar avskyvärt; hans son och tronföljare Jehojakin förs som fånge till Babylon

Sidkia gör uppror mot Babylons ok; judarna förs i landsflykt; landet ligger öde i 70 år

Perserkungen Cyrus utfärdar ett påbud som ger judarna tillåtelse att återvända till Jerusalem och återuppbygga templet