Det latiniserade grekiska ordet khristianọs förekommer bara tre gånger i de kristna grekiska skrifterna och betecknar Kristi Jesu efterföljare, utövarna av kristendomen. (Apg 11:26; 26:28; 1Pe 4:16)

”Det var först i Antiokia [i Syrien] som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna.” (Apg 11:26) Det är därför möjligt att detta namn användes så tidigt som 44 v.t., då de händelser som nämns i den omgivande texten skedde. Men det måste inte förhålla sig så om man ser till meningens grammatiska uppbyggnad; vissa tror att det började användas något senare. Omkring år 58 var uttrycket i alla fall väl känt i Caesarea och användes till och med av myndighetspersoner, för då sade kung Herodes Agrippa II till Paulus: ”På kort tid skulle du övertala mig att bli kristen.” (Apg 26:28)

När bibelskribenterna vände sig till medtroende eller talade om Kristi efterföljare, använde de uttryck som de ”som trodde på Herren”, ”bröder” och ”lärjungar” (Apg 5:14; 6:3; 15:10), ”Guds utvalda” och ”de trogna” (Kol 3:12; 1Ti 4:12), ”slavar åt Gud” och ”Kristi Jesu slavar” (Rom 6:22; Flp 1:1), de ”heliga”, ”Guds församling” och de ”som anropar Herren” (Apg 9:13; 20:28; 1Kor 1:2; 2Ti 2:22). Dessa uttryck med läromässig innebörd användes främst inom församlingen. För utomstående omtalades kristendomen som ”Vägen” (Apg 9:2; 19:9, 23; 22:4), och motståndare kallade den ”nasaréernas sekt” eller bara ”den sekten” (Apg 24:5; 28:22).

Det var i Antiokia i Syrien som Kristi efterföljare först kallades kristna. Det är knappast troligt att det var judarna som började kalla Jesu efterföljare ”kristna” (grekiska) eller ”messianister” (hebreiska), för det är svårt att tänka sig att de först skulle förkasta Jesus som Messias eller Kristus och sedan i praktiken erkänna honom som den Smorde eller Kristus genom att kalla hans efterföljare ”kristna”. Somliga menar att det var den hedniska befolkningen som på skämt eller föraktfullt började kalla dem ”kristna”, men Bibeln visar att det var ett gudagivet namn; det var ”genom gudomlig skickelse” de blev kallade kristna. (Apg 11:26)

Det grekiska verbet khrēmatịzō återges i Apostlagärningarna 11:26 enbart med ”blev kallade” i de flesta översättningar. Men det finns också översättningar som anger att Gud hade något med valet av namnet ”kristna” att göra. Intressanta i sammanhanget är Nya världens översättning, Young’s Literal Translation och The Simple English Bible. Youngs översättning lyder: ”Det var också i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig ledning först blev kallade kristna.”

Ordet khrēmatịzō är i de kristna grekiska skrifterna alltid förbundet med något övernaturligt eller gudomligt. Strongs Exhaustive Concordance of the Bible ger i sitt grekiska lexikon (1890, sid. 78) förklaringen: ”Uttala ett orakel, ... dvs. tillkännage ett gudomligt budskap.” Edward Robinsons Greek and English Lexicon (1885, sid. 786) säger om ordet: ”Används i förbindelse med ett gudomligt svar, orakel, tillkännagivande, att svara, att tala som ett orakel, att varna från Gud.” I Thayers Greek-English Lexicon of the New Testament (1889, sid. 671) sägs det: ”Att ge en gudomlig befallning eller förmaning, att meddela lärdomar från himlen ..., att få gudomlig befallning, förmaning, undervisning ..., att vara ett språkrör för gudomliga uppenbarelser, att kungöra Guds befallningar.” Thomas Scott säger i Explanatory Notes (1832, bd III, sid. 419) om detta skriftställe: ”Ordet antyder att detta skedde genom gudomlig uppenbarelse: för det är den betydelsen det vanligtvis har i Nya testamentet, och det återges med ’varnad från Gud’ eller ’varnad av Gud’ även när det inte finns något ord för GUD i den grekiska texten.” I Clarkes Commentary sägs det om Apostlagärningarna 11:26: ”Ordet [khrēmatịsai] i vår vanliga text, som vi återger med kallades, betyder i Nya testamentet förordna, varna eller utnämna genom gudomlig vägledning. I den betydelsen används ordet i Mt ii. 12. ... Om namnet gavs genom gudomlig utnämning, är det därför högst troligt att det var  Saul och Barnabas som vägleddes att ge det och att namnet kristen är från Gud.” (Se Mt 2:12, 22; Lu 2:26; Apg 10:22; Rom 7:3, Int; Heb 8:5; 11:7; 12:25, där detta grekiska verb förekommer.)

I Bibeln omtalas Jesus Kristus som brudgummen, sina smorda efterföljares äkta man och huvud. (2Kor 11:2; Ef 5:23) Liksom en kvinna gärna tar sin mans namn, tog Kristi ”brudklass” med glädje emot det namn som visade att dess medlemmar tillhörde honom. Utomstående kunde på så sätt lätt känna igen de första kristna genom både deras verksamhet och deras namn och se att de helt skilde sig från judendomens anhängare. De utgjorde en växande sammanslutning där ingen var jude eller grek, utan alla var ett under Jesus Kristus, deras huvud och ledare. (Gal 3:26–28; Kol 3:11)

Vad det innebär att vara kristen. Jesus inbjöd människor att bli hans efterföljare med orden: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och ständigt följa mig.” (Mt 16:24) De sanna kristna tror fullt och fast att Jesus Kristus är Guds Smorde och Guds enfödde Son, den utlovade avkomman, som offrade sitt mänskliga liv som en lösen, som blev uppväckt och upphöjd till Jehovas högra sida och som fick myndighet att lägga sina fiender under sig och hävda Jehovas suveränitet. (Mt 20:28; Lu 24:46; Joh 3:16; Gal 3:16; Flp 2:9–11; Heb 10:12, 13) De kristna betraktar Bibeln som Guds inspirerade ord, den absoluta sanningen, som är nyttig till undervisning och tuktan av mänskligheten. (Joh 17:17; 2Ti 3:16; 2Pe 1:21)

Det räcker inte för de sanna kristna att bara muntligt bekänna sin tro. De måste också visa den genom gärningar. (Rom 10:10; Jak 2:17, 26) Eftersom alla föds som syndare, måste de som blir kristna ändra sinne, vända om, överlämna sitt liv åt Jehova för att tillbe och tjäna honom och sedan bli döpta. (Mt 28:19; Apg 2:38; 3:19) De måste avhålla sig från otukt, avgudadyrkan och blod. (Apg 15:20, 29) De tar av sig den gamla personligheten och det som hör till den, vredesutbrott, oanständigt tal, lögn, stöld, dryckenskap och ”sådant som är likt detta”, och börjar leva enligt Bibelns principer. (Gal 5:19–21; 1Kor 6:9–11; Ef 4:17–24; Kol 3:5–10) Aposteln Petrus skrev till de kristna: ”Ingen av er skall lida som mördare eller tjuv eller förbrytare eller som en som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter.” (1Pe 4:15) Kristna skall vara omtänksamma, hänsynsfulla, milda till sinnes och tålmodiga och kärleksfullt utöva självbehärskning. (Gal 5:22, 23; Kol 3:12–14) De sörjer för sina familjer och tar hand om dem, och de älskar sin nästa som sig själva. (1Ti 5:8; Gal 6:10; Mt 22:36–40; Rom 13:8–10) Det viktigaste kännetecknet på sanna kristna är den enastående kärlek de har till varandra. Jesus sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh 13:34, 35; 15:12, 13)

Sanna kristna efterliknar Jesus som den store läraren och det trogna vittnet för Jehova. (Joh 18:37; Upp 1:5; 3:14) ”Gå ... och gör lärjungar av människor av alla nationerna”, lyder Kristi befallning. (Mt 28:19, 20) När de utför denna befallning vittnar de ”offentligt och från hus till hus” och uppmanar människor överallt att fly från det stora Babylon och sätta sitt hopp och sin förtröstan till Guds kungarike. (Apg 5:42; 20:20, 21; Upp 18:2–4) Det är verkligen goda nyheter som de kristna förkunnar, men ändå medför arbetet förföljelse och lidande för dem, precis som det gjorde för Jesus Kristus. Hans lärjungar står inte över honom; det är nog för dem att vara som han. (Mt 10:24, 25; 16:21; 24:9; Joh 15:20; 2Ti 3:12; 1Pe 2:21) Petrus sade att om någon ”lider som kristen, då skall han inte skämmas utan fortsätta att förhärliga Gud i detta namn”. (1Pe 4:16) De kristna ger ”kejsaren” (de överordnade myndigheterna i den här världen) vad som tillkommer honom – ära, respekt och skatt – men samtidigt håller de sig avskilda från världen och dess angelägenheter (Mt 22:21; Joh 17:16; Rom 13:1–7), och därför hatar världen dem (Joh 15:19; 18:36; 1Pe 4:3, 4; Jak 4:4; 1Jo 2:15–17).

Det är förståeligt att människor som hade sådan integritet och så höga moralprinciper och som dessutom förkunnade ett entusiasmerande budskap med glödande nit och frimodighet snabbt blev uppmärksammade i det första århundradet. Exempelvis var Paulus missionsresor som en löpeld som satte stad efter stad i brand – Antiokia i Pisidien, Ikonion, Lystra, Derbe och Perge under en resa; Filippi, Thessalonike, Berea, Athen och Korinth under en annan – och fick människor att stanna upp, tänka och ta ställning för eller emot de goda nyheterna om Guds kungarike. (Apg 13:14–14:26; 16:11–18:17) Tusentals människor vände ryggen åt falsk religion, omfattade helhjärtat kristendomen och började nitiskt predika de goda nyheterna liksom Kristus Jesus och apostlarna. Detta i sin tur gjorde att de blev utsatta för hat och förföljelse, vanligtvis på anstiftan av falska religiösa ledare och felunderrättade politiska härskare. Deras ledare, Jesus Kristus, Fredsfursten, hade anklagats för uppror och avrättats. Nu anklagade man fredsälskande kristna för att ha vållat ”stor oro i vår stad” och ”omvälvt den bebodda jorden” och för att vara en ”sekt” som ”blir motsagd överallt”. (Apg 16:20; 17:6; 28:22) När Petrus skrev sitt första brev (ca år 62–64)  var de kristnas verksamhet uppenbarligen väl känd ”i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asia och Bithynien”. (1Pe 1:1)

Icke-kristna vittnesbörd. Det fanns också profana skribenter under de två första århundradena som erkände de första kristnas existens och inflytande i den hedniska världen. Tacitus, en romersk historiker som föddes omkring 55 v.t., berättar om de rykten som cirkulerade om att kejsar Nero hade anlagt den stora branden i Rom (år 64) och säger därefter: ”För att alltså göra slut på ryktet sökte Nero några att ge skulden och de för sina skändligheter [dvs. skändligheter i romarnas ögon] hatade människor som hopen kallar kristna lät han undergå de mest raffinerade straff. ... Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning.” (Annaler, 1968, sid. 150 [XV, 44]) En annan romersk historiker, Suetonius, som föddes under senare delen av det första århundradet v.t., beskriver händelser som inträffade under Neros regeringstid och säger: ”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff.” (Kejsarbiografier, 2001, sid. 273 [Nero, 16])

Flavius Josephus nämner i sitt verk Antiquitates Judaicae (Den forntida judiska historien; XVIII, 64 [iii, 3]) vissa händelser i Jesu liv och tillägger: ”Intill nuvarande tidpunkt [ca år 93] är samfundet av de kristna, som är uppkallat efter honom, icke försvunnet.” Plinius den yngre, som i egenskap av ståthållare i Bithynien år 111 eller 112 ställdes inför ”problemet” med de kristna, skrev till kejsar Trajanus och beskrev de metoder som han använde och bad om råd. ”Jag har ställt frågan till dem, om de är kristna”, skrev Plinius. Om de erkände detta fick de bestraffning. Men vissa ”förnekade att de var eller hade varit kristna”. När de sattes på prov frambar de hedniska offer, och de gick så långt att de till och med ”smädade Kristus”. Sådana ansåg sig Plinius kunna frige, för, som han sade: ”De som verkligen är kristna kan nämligen icke enligt vad man påstår förmås till en enda sådan handling.” I sitt svarsbrev berömde kejsar Trajanus Plinius och sade: ”Du har ... vid rannsakningarna av dem som inför dig åtalats för att vara kristna använt det tillvägagångssätt som var det rätta.” (Plinius den yngres brev, 1983, X, 96, 3, 5; 97, 1)

De kristna i det första århundradet hade inga tempel, byggde inga altaren, använde inga krucifix och hade inga präster med skrudar och fina titlar. De firade inga av statens helgdagar och vägrade att göra militärtjänst. ”En noggrann granskning av alla tillgängliga upplysningar visar att ingen kristen före Marcus Aurelius tid [romersk kejsare åren 161–180] blev soldat, och ingen soldat stannade kvar i militärtjänst sedan han hade blivit kristen.” (The Rise of Christianity, E. Barnes, 1947, sid. 333)

Men som det framgår av Plinius brev var det inte alla de som kallade sig kristna som kompromisslöst höll fast vid tron när de sattes på prov. Precis som det hade förutsagts var andan av avfällighet redan i verksamhet innan apostlarna somnade in i döden. (Apg 20:29, 30; 2Pe 2:1–3; 1Jo 2:18, 19, 22) På mindre än 300 år hade kristendomens veteåker blivit övervuxen med avfälliga antikristers ogräs i en sådan omfattning att den onde Konstantin den store (som anklagades för att ha mördat inte mindre än sju nära vänner och släktingar) kom att spela en viktig roll i de händelser som ledde fram till utvecklingen av en statsreligion som gick under namnet ”kristendom”.