[Krịstus]

Denna titel kommer från det grekiska ordet Khristọs och motsvarar det hebreiska Mashịach, ”Messias”, ”(den) Smorde”. (Jfr Mt 2:4, not.) ”Kristus” är inte rätt och slätt ett tillnamn som används för att skilja Herren Jesus från andra personer med samma namn; det är en officiell titel. (Se JESUS KRISTUS; MESSIAS.)

Flera århundraden före Jesu födelse hade det blivit förutsagt att Kristus skulle komma, den som Jehova skulle smörja med sin ande till att vara den messianske kungen. (Dan 9:25, 26) Vid sin födelse var Jesus ännu inte den Smorde, dvs. Kristus. Ängeln som förutsade hans födelse sade till Josef: ”Du skall ge honom namnet Jesus.” (Mt 1:21) Men den ängel som tillkännagav Jesu födelse för herdarna vid Betlehem visade vilken framtida uppgift Jesus skulle ha. Han sade: ”I dag har det åt er fötts en Räddare, som är Kristus, Herren”, dvs. ”som skall vara Kristus, Herren”. (Lu 2:11, not)

När egennamnet Jesus följs av titeln Kristus kan uppmärksamheten riktas på Jesus som person och på att han är den som blev Jehovas Smorde. Detta inträffade när han vid omkring 30 års ålder blev döpt i vatten och smord med Jehovas ande, som sänkte sig ner över honom i form av en duva. (Mt 3:13–17) Det var detta aposteln Petrus framhöll vid pingsten, när han sade: ”Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus.” Han kom uppenbarligen ihåg att han hade hört uttrycket ”Jesus Kristus” av Jesus själv, som var den förste som använde det. (Apg 2:36–38; Joh 17:3) Uttrycket ”Jesus Kristus” förekommer också i de inledande orden i de kristna grekiska skrifterna. (Mt 1:1)

Om man däremot sätter titeln före namnet och säger ”Kristus Jesus” i stället för ”Jesus Kristus”, lägger man större vikt vid det ämbete eller den ställning som Jesus innehar. Uppmärksamheten riktas i första hand på ämbetet och i andra hand på den som innehar ämbetet, ungefär som när man säger kung David eller ståthållaren Serubbabel. Man blir därigenom påmind om den unika ställning som Jesus har som Jehovas Smorde, en ärorik ställning som han inte delar med någon av sina smorda efterföljare. Det är bara Jehovas älskade Son som kallas ”Kristus Jesus”. Paulus använde det uttrycket i sitt första inspirerade brev. (1Th 2:14) Lukas använder det också en gång, närmare bestämt i Apostlagärningarna 24:24 (NV, 2000), där han talar om Paulus vittnande.

Att den bestämda artikeln används tillsammans med titeln ”Kristus” (grek.: ho Khristọs) kan ibland också vara ett sätt att framhäva Jesu ställning som Messias. Eftersom bestämd  artikel inte kan användas så på svenska återges ho Khristọs ibland med ”Messias” i den svenska utgåvan av Nya världens översättning. (Se noter till Mt 16:16; Mk 14:61.) På andra ställen återges dock uttrycket med ”Kristus”. Om den bestämda artikeln används eller inte kan emellertid även bero på satsens grammatiska uppbyggnad. W. E. Vine säger: ”Generellt sett kan man säga att när titeln [Khristọs] är subjekt i en sats är den bestämda artikeln med; när titeln utgör en del av predikatsledet är artikeln inte med.” (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 1, sid. 190)

I Bibeln finner man aldrig mer än en titel före eller efter Jesu namn. Om det finns en titel före egennamnet, står en eventuell andra titel efter namnet. Vi finner således aldrig kombinationer som Herren Kristus Jesus eller Kungen Kristus Jesus, men däremot förekommer uttrycket Herren Jesus Kristus. När det gäller uttrycket ”vår Räddare, Kristus Jesus”, i 2 Timoteus 1:10 står ordet ”vår” i den grekiska texten mellan ”Räddare” och ”Kristus”, och denna formulering förtydligar vem räddaren är. Detta är i överensstämmelse med uttrycket ”Kristus Jesus, vår Räddare [ordagr.: ”Kristus Jesus, Räddaren vår”]”, i Titus 1:4. I Första Timoteus 2:5 omtalas ”en människa, Kristus Jesus”, som medlare, men ordet ”människa” är inte en titel. Uttrycket slår bara fast att Kristus Jesus en gång var en människa här på jorden.

Paulus använder vid ett tillfälle titeln ”Kristus” (eller ”Messias”) på ett annorlunda sätt, när han förbinder den med Mose i stället för med Jesus. Vi läser i Hebréerna 11:26: ”Han [Mose] räknade den smälek Messias [el.: ”Kristus”, ”den Smorde”; grek.: tou khristou] får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter; han hade nämligen blicken stadigt riktad mot utbetalningen av lönen.” (Jfr SFB.) Mose blev aldrig smord med bokstavlig olja, som översteprästerna och kungarna i Israel. (2Mo 30:22–30; 3Mo 8:12; 1Sa 10:1; 16:13) Men det blev inte heller Jesus eller hans lärjungar, och ändå sägs det i Bibeln att de hade blivit smorda. (Apg 10:38; 2Kor 1:21) I de sistnämndas fall tjänade smörjelsen med Guds heliga ande som ett förordnande eller bemyndigande från Gud, även om ingen bokstavlig smörjelseolja användes. På liknande sätt fick också Mose ta emot ett speciellt förordnande. Paulus kunde därför säga om Mose att han var Jehovas smorde eller messias (kristus), eftersom han fick ett speciellt uppdrag vid den brinnande busken, och detta förordnande betraktade han som en större rikedom än alla Egyptens skatter. (2Mo 3:2–4:17)

Ordet ”Kristus” används även i samband med den kristna församlingen och dess förhållande till Herren Jesus Kristus. ”Nu är ni Kristi kropp [i andlig bemärkelse] och var för sig lemmar.” (1Kor 12:27) De som blev ”döpta till Kristus Jesus blev döpta till hans död” med hopp om att bli ”Kristi medarvingar” till det himmelska kungariket. (Rom 6:3–5; 8:17) De har del i ”Kristi lidanden” och blir ”smädade för Kristi namns skull”. (1Pe 4:13, 14; 5:1) Detta förhållande beskrivs med sådana uttryck som att de är ”i gemenskap med Kristus” eller ”i Kristus”. Även det omvända uttrycket ”Kristus i gemenskap med er” används, med allt vad det inbegriper. (Rom 8:1, 2; 16:10; 1Kor 15:18; 1Th 4:16; Kol 1:27) De i den här gemenskapen som är svaga fastän de borde vara starka kallas ”spädbarn i Kristus”. (1Kor 3:1) Med tiden skall allt i himlen och på jorden sammanfattas igen ”i Kristus”. (Ef 1:10)

Falska krister eller messiasgestalter. I sina profetior om avslutningen på tingens ordning varnade Kristus sina lärjungar och sade: ”Se till att ingen vilseleder er; många skall nämligen komma på grundval av mitt namn och säga: ’Jag är Messias’, och de skall vilseleda många. Ty falska messiasgestalter [pseudọkhristoi] och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt vilseleda även de utvalda.” (Mt 24:4, 5, 24) Sådana onda personer som med orätt gör anspråk på Herren Jesu Kristi titel och ämbete hör till den ”antikrist [antịkhristos]” som aposteln Johannes nämner fem gånger. (1Jo 2:18, 22; 4:3; 2Jo 7; se ANTIKRIST.)

Andra användningar. I Septuaginta-översättningen av de hebreiska skrifterna används det grekiska ordet khristọs över 40 gånger, vanligtvis som titel för smorda präster, kungar och profeter. Översteprästen Aron var ”den smorde”, bemyndigad av Gud och tillsatt ”till förmån för människor över det som hör Gud till”. (3Mo 4:3, 5, 16; 8:12; Heb 5:1) När Jehova uttalade sin dom över Elis hus lovade han att resa upp en trogen präst som skulle vandra inför Guds smorde (khristọs) för alltid. (1Sa 2:35)

Kungarna bar samma ärofulla titel på grund av det speciella förhållande de hade till Jehova genom sitt kungliga ämbete. Enligt den grekiska Septuaginta talade Samuel således om Saul som khristọs. (1Sa 12:3) Likaså utropade David om Saul: ”Det är otänkbart för mig ... att jag skulle sträcka ut min hand mot Jehovas smorde [khristọn, LXX]!” (1Sa 26:11) David ville inte heller låta sin systerson Abisaj döda Saul. (1Sa 26:8, 9) Och när en amalekit sade att han hade gett dödsstöten åt Saul, ”Jehovas smorde  [khristọn, LXX]”, lät David döda honom. (2Sa 1:13–16) Även David blev kung och fick denna titel, och därefter talade han om sig själv som Jehovas ”smorde [khristōi, LXX]”. (1Sa 16:12, 13; 2Sa 22:51) Kung Sidkia, som satt på tronen som en av Davids arvingar, kallades också ”Jehovas smorde [khristọs]”. (Klag 4:20)

Även profeterna kallades Jehovas smorda, vilket framgår av parallellismen i Psalm 105:15. Jehova befallde profeten Elia: ”Elisa ... skall du smörja till profet i ditt ställe.” Hur själva smörjandet gick till nämns dock inte. (1Ku 19:16)

I den grekiska Septuaginta används ordet khristọs också i profetisk bemärkelse. I Psalmernas bok förekommer ordet khristọs tio gånger. Ett ställe som är särskilt anmärkningsvärt är Psalm 2:1, 2, där det sägs att nationerna är i uppror och att jordens kungar går samman ”mot Jehova och mot hans smorde”. Apostlarna citerade denna profetia och använde titeln på Jehovas ”helige tjänare Jesus, som ... [han] har smort”. (Apg 4:24–27) Ett något ovanligare exempel är den bibeltext där uttrycket används om perserkungen Cyrus. Redan innan Cyrus var född sade profeten Jesaja (45:1–3): ”Detta är vad Jehova har sagt till sin smorde [khristōi, LXX], till Cyrus, vars högra hand jag har fattat tag i.” Cyrus blev aldrig bokstavligen smord med helig olja som kungarna i Israel blev, men liksom på andra ställen i Bibeln är uttrycket ”den smorde” här en titel och används om Cyrus därför att han blev utvald och fick ett uppdrag av Gud. (Se SMORD, SMÖRJANDE.)