Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Krona

Krona

En enkelt eller konstfärdigt utformad huvudprydnad som bars av framträdande personer, t.ex. kungar, drottningar, andra härskare, präster samt sådana som skulle äras eller belönas på ett särskilt sätt. Efter syndafloden började kronor användas som symboler för myndighet, värdighet, makt, ära och utmärkelse.

Den tidigaste formen av krona var tydligtvis diademet (hebr.: nẹzer), ett enkelt band som först antagligen bars för att hålla långt hår borta från ansiktet. Men det började användas som kunglig huvudprydnad även bland folk som hade kort hår. Sådana pann- eller hårband kan ses på skulpturer från Egypten, Nineve och Persepolis. Senare användes diadem som hade olika färg, flätning och utformning för att markera rangskillnad. Några av dessa band var 5 cm breda och gjorda av linne, siden eller till och med silver och guld. Ibland bars ett diadem utanpå en annan huvudbonad. Det fanns också diadem som var försedda med taggar runt om, ungefär som en strålkrans, och även diadem som var besatta med ädelstenar.

Det hebreiska ordet nẹzer kan förutom ”diadem” (2Kr 23:11) också beteckna något som är uttaget, avskilt, invigt eller överlämnat, som när det sägs att översteprästen hade på sig ”överlämnandetecknet, hans Guds smörjelseolja”. (3Mo 21:10–12; jfr 5Mo 33:16, not.) Eftersom detta är grundbetydelsen av ordet nẹzer, är det på sin plats att ordet i Nya världens översättning också återges med ”överlämnandetecken” när det talas om den guldplåt som Israels överstepräst bar på sin turban. Denna guldplåt hade inskriften ”Helighet tillhör Jehova”. (2Mo 29:6; 39:30, not; 3Mo 8:9)

Hebreiska kungar, till exempel Saul, bar diadem som ett tecken på kunglig värdighet. (2Sa 1:10) Men det hebreiska ord som avser en krona i vanlig bemärkelse och som oftast återges med ”krona” är ‛atarạh, av ‛atạr, som betyder ”omge”. (Jfr Ps 5:12.) Det avser inte nödvändigtvis ett diadem. Den krona (‛atarạh) som David tog som krigsbyte från ammoniterna i Rabba prydde från början avguden Malkams huvud. Det berättas inte vilken form kronan hade, men den hade ”en vikt av en talent guld [ca 34 kg], och det var dyrbara stenar på den”. Berättelsen säger att ”den sattes på Davids huvud”. Det är möjligt att det bara var en kort stund som han hade denna tunga krona på huvudet, kanske för att markera sin seger över den falske guden. (1Kr 20:2; se MOLEK.)

Några kronor gjordes av luttrat guld (Ps 21:3); andra var dessutom besatta med dyrbara stenar. (2Sa 12:30) Vissa kronor var sammansatta av flera band eller diadem, något som tydligtvis var fallet med det som kallas ”en storslagen krona”. (Job 31:36) Det uttryck som har återgetts med ”den storslagna kronan” i Sakarja 6:14 står i hebreiskan i plural (kronorna), men det tillhörande verbet är singular. Pluralformen måste därför i detta sammanhang uppfattas som majestätsplural.

Angående den trolöse Sidkia, den siste av kungarna i Juda, befallde Jehova: ”Ta av turbanen, och lyft av kronan.” Detta kan avse en kunglig turban som bars under en guldkrona. (Jfr Ps 21:3; Jes 62:3.) Båda dessa symboler för kungamakt togs bort, och enligt Guds förordning skulle det inte sitta någon som utövade kungamakt på ”Jehovas tron” (1Kr 29:23) förrän Guds messianske kung trädde fram. (Hes 21:25–27; 1Mo 49:10)

I Ester 1:11, 2:17 och 6:6–10 nämns ”den kungliga huvudprydnaden”, en huvudprydnad som användes i perserriket. Det hebreiska ordet för ”huvudprydnad” i den här redogörelsen (kẹther) kommer från kathạr (omringa, omge). (Jfr Dom 20:43.) Bibeln ger ingen beskrivning av persernas kungliga huvudprydnad, men den persiske monarken bar vanligtvis en huvudbonad som bestod av en styv mössa, kanske av tyg eller filt, med ett blåvitt band omkring, som egentligen var ett diadem.

När Övre och Nedre Egypten förenades under en enda monark, började man använda en dubbel krona som kunglig huvudprydnad. Nedre Egyptens krona (en platt röd huvudbonad med en hög spets baktill och en spiral som sköt ut framtill) sattes ihop med Övre Egyptens krona (en hög kägelformad vit huvudbonad). Vanligtvis kröntes kronan framtill av den egyptiska kobran (uraeusormen, betraktad som helig av egyptierna). Den assyriske kungens huvudprydnad, som har beskrivits som en hög mitra, var gjord av band av siden eller linne och bar ofta blomsterdekorationer. Det var en konformad huvudbonad som påminner om våra dagars fez, förutom att den var högre. Grekiska och romerska kronor var enklare. Några av dem var diadem med utskjutande taggar, och några hade formen av en krans.

Jehova sade att vissa män satte armband om Oholas och Oholibas handleder och ”vackra kronor” på deras huvuden. (Hes 23:36, 42) Under senare århundraden har förnäma och rika arabiska kvinnor burit kronor i form av ädelstensbesatta gulddiadem (över sina kupiga huvudbonader). Vissa kvinnor i forntiden kan ha burit en liknande huvudprydnad.

Det grekiska ordet för ”krona” är stẹfanos. Romerska soldater flätade en krona av törnen som de satte på Jesu huvud som ett hån mot hans kungliga ställning och antagligen också för att öka hans lidande. (Mt 27:29; Mk 15:17; Joh 19:2) Det råder delade meningar om vilken växt de använde, och evangelieskribenterna säger inte något om det.

I samband med idrottstävlingar kröntes segrarna med blomsterkransar eller kransar av löv och kvistar (2Ti 2:5, där en form av det grekiska ordet stefanọō återges med ”blir ... krönt med segerkransen”). I de grekiska idrottsspelen kröntes segrarna med kransar som vanligtvis var gjorda av löv och kvistar. Vid de pythiska spelen var segerkransen av lager, vid de olympiska spelen av vildoliv och vid de isthmiska spelen (som hölls i närheten av Korinth) av pinje eller torkad selleri. (Se också KRANS.)

Bildspråk. En duglig hustru betraktas som ”en krona för sin man”, eftersom hennes goda uppförande ger ära åt honom och ökar hans anseende. (Ord 12:4) Den symboliska kvinnan Sion skulle bli ”en skönhetens krona” i Jehovas hand, något som kanske betecknade att han hade frambringat henne och nu så att säga höll fram henne, så att andra kunde beundra hans verk. (Jes 62:1–3)

Den tjänst som utfördes av Paulus och hans reskamrater resulterade i att det bildades en kristen församling i Thessalonike. Paulus kallade den ”vårt jubels krona”, eftersom den gladde honom extra mycket. (1Th 2:19, 20; jfr Flp 4:1.)

Grått hår är som en praktfull ”skönhetens krona när man finner den på rättfärdighetens väg”. Ett liv levt i fruktan för Jehova är vackert i hans ögon och utgör ett gott exempel som förtjänar respekt av alla människor. (Ord 16:31; se 3Mo 19:32.) Vishet är som en krona som upphöjer sin ägare och vinner respekt åt honom. (Ord 4:7–9) Jesus Kristus, som hade gjorts ”lite ringare än änglar”, blev ”krönt med härlighet och ära [som himmelsk andevarelse upphöjd långt över änglarna] för den död han lidit”. (Heb 2:5–9; Flp 2:5–11) I himlen blir Jesu smorda efterföljare krönta med ”härlighetens segerkrans som aldrig vissnar”, en ”oförgänglig” segerkrans, som lön för sin trofasthet. (1Pe 5:4; 1Kor 9:24–27; 2Ti 4:7, 8; Upp 2:10) Men om någon blir trolös och sviker Rikets intressen på jorden, mister han också sin himmelska krona eller segerkrans. Den förhärligade Jesus Kristus gav därför förmaningen: ”Håll fast vid vad du har, så att ingen tar din krona.” (Upp 3:11)

Ordet diạdēma, som förekommer i de kristna grekiska skrifterna, återges med ”diadem” i en del översättningar. Det används alltid som en symbol för kungavärdighet, verklig eller bara påstådd. Den store eldröde draken, Satan, Djävulen, har ett diadem på vart och ett av sina sju huvuden. (Upp 12:3, 9) Ett diadem pryder också vart och ett av de tio hornen på det symboliska sjuhövdade ”vilddjur” som stiger upp ur ”havet”. (Upp 13:1) Han som kallas Trofast och Sann, Jesus Kristus, har ”många diadem” på sitt huvud, och han har fått dem av Jehova, den rättmätiga källan till makt och myndighet. (Upp 19:11–13; 12:5, 10) I Uppenbarelseboken 6:2 och 14:14 beskrivs Jesus Kristus på liknande sätt som en som har en krona (stẹfanos) på huvudet.