Ordet ”kronologi” kommer från det grekiska ordet khronologịa (som är sammansatt av khrọnos, ”tid”, och logịa, av lọgos, ”ord, tal, tanke, förnuft”) och betecknar läran eller vetenskapen om tideräkning och tidsindelning. Med hjälp av kronologi är det möjligt att placera händelser i rätt tidsföljd eller sammanhang och att korrekt bestämma tiden för särskilda händelser.

Jehova är ”den Gamle av dagar” och evighetens Gud. (Dan 7:9; Ps 90:2; 93:2) Att han är noga med att hålla tiden framgår inte bara av den enastående precisionen i himlakropparnas rörelser, utan också av Bibelns berättelse om hans handlingar. Han har uppfyllt sina löften eller profetior genom att låta händelser inträffa exakt vid den förutsagda tidpunkten, oavsett om den mellanliggande tiden har varit en dag (2Mo 9:5, 6), ett år (1Mo 17:21; 18:14; 21:1, 2; 2Ku 4:16, 17), årtionden (4Mo 14:34; 2Kr 36:20–23; Dan 9:2), århundraden (1Mo 12:4, 7; 15:13–16; 2Mo 12:40, 41; Gal 3:17) eller årtusenden (Lu 21:24; se NATIONERNAS FASTSTÄLLDA TIDER). Vi försäkras om att hans avsikter för framtiden kommer att förverkligas vid den förutbestämda tiden, exakt på den dag och vid den timme som han fastställt. (Hab 2:3; Mt 24:36)

Det var Guds avsikt att människan, som han skapat till sin avbild (1Mo 1:26), skulle mäta tiden. I början av Bibeln berättas det att ”ljuskällor i himlens öppna rymd” skulle ”skilja dagen från natten” och att de skulle ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och till att utmärka dagar och år”. (1Mo 1:14, 15; Ps 104:19) (Hur människan ända från början av sin historia har iakttagit himlakropparnas rörelser och indelat tiden efter dem behandlas i artiklarna DAG; KALENDER; MÅNEN; VECKA; ÅR.) Ända sedan Adams dagar har människan mätt tiden och gjort uppteckningar. (1Mo 5:1, 3–5)

Eror. Tillförlitlig kronologi förutsätter att man väljer någon punkt på tidens ström från vilken man i tidsenheter (timmar, dagar, månader, år) räknar antingen framåt eller bakåt. En sådan utgångspunkt kan vara soluppgången (för att mäta dagens timmar), nymånen (för att mäta månadens dagar) eller början på våren (för att mäta tiden årsvis). För att redovisa längre perioder som sträcker sig över många år har man tillämpat särskilda system för tideräkning och talat om ”eror” med någon betydelsefull händelse som utgångspunkt. Om en person i kristenhetens nationer säger: ”I dag är det den 1 oktober 2007 e.Kr.”, menar han således: ”I dag är det den första dagen i den tionde månaden i det tvåtusensjunde året räknat från vad några ansett vara tidpunkten för Jesu födelse.”

I profanhistorien infördes sådan tideräkning med hjälp av eror ganska sent. Grekerna, som förmodligen var de första som använde eror i tideräkning, började tydligen med detta under 300-talet f.v.t. (före den vanliga tideräkningen). Grekerna räknade tiden i fyraårsperioder, olympiader, med utgångspunkt i de första olympiska spelen, som antas ha ägt rum 776 f.v.t. Dessutom benämnde de ofta ett eller flera år efter en viss myndighetspersons ämbetstid. Romarna räknade tiden från det som enligt traditionen var tidpunkten för staden Roms grundläggning (753 f.v.t.). De angav också enskilda årtal genom att uppge namnen på de två konsuler som innehade ämbetet under det aktuella året. Det var först under 500-talet v.t. som en munk vid namn Dionysius Exiguus gjorde beräkningar som ligger till grund för det som nu allmänt kallas ”kristna eran” eller ”vår tideräkning”. I detta uppslagsverk används beteckningarna v.t. (enligt den vanliga tideräkningen) och f.v.t. (före den vanliga tideräkningen). Muslimerna räknar tiden från hijra (Muhammeds flykt från Mecka 622 v.t.). De gamla egyptierna, assyrierna och babylonierna tycks däremot inte konsekvent ha använt ett sådant kronologiskt system under någon längre tidsperiod.

I Bibeln dateras händelser inte enligt ett kronologiskt system som har en enskild händelse som utgångspunkt för alla efterföljande händelser. Men man hade ändå metoder för att räkna tiden och placera händelserna exakt på tidens ström. Det förhållandet att bibelskribenterna kunde uppge precisa tidsangivelser när de hänvisade till tidsperioder på flera hundra år visar att israeliterna och deras förfäder inte saknade intresse för kronologi. Mose kunde således skriva: ”Vid slutet av de 430 åren [räknat från den tidpunkt då Abraham på sin väg till Kanaans land gick över Eufrat, då Gud tydligtvis lät förbundet med Abraham träda i kraft], ja, just på den dagen, drog alla Jehovas härar ut ur Egyptens land.” (2Mo 12:41; se UTTÅGET UR EGYPTEN; jfr Gal 3:16, 17.) Vidare sägs det i 1 Kungaboken 6:1 att det var ”i det fyrahundraåttionde året efter det att Israels söner hade dragit ut ur Egyptens land” som kung Salomo började bygga templet i Jerusalem. Men varken den tidpunkt då det abrahamitiska förbundet trädde i kraft eller tidpunkten för uttåget ur Egypten kom att utgöra början på en tideräkning som tillämpades när man upptecknade andra händelser.

Man bör därför inte förvänta att de kronologiska uppgifterna i Bibeln överensstämmer exakt med nutida kronologiska system, i vilka alla händelser kan dateras med matematisk exakthet i förhållande till en bestämd tidpunkt i det  förflutna, till exempel den antagna tidpunkten för Kristi födelse. Oftast angav man tiden för en händelse genom att förknippa den med andra händelser som nyligen inträffat. Det är vanligt att man gör på samma sätt i vår tid. I dagligt tal händer det ofta att man fastställer tidpunkten för något genom att till exempel säga att det inträffade ”året efter stormen” eller ”fem år efter andra världskriget”.

I några fall är det inte möjligt att ange den exakta tidpunkten för en händelse, eftersom man inte alltid vet vilken tidpunkt eller händelse som bibelskribenten har använt som utgångspunkt. Det förekommer också att en skribent använder mer än en utgångspunkt för att datera händelser som inträffat under en viss period. Detta betyder inte att skribenten uttryckt sig oklart eller varit osäker. Man kan inte göra en korrekt bedömning av bibelskribenternas metoder på grundval av nutida uppfattningar om hur händelser bör upptecknas och dateras. Och även om det i några svårare fall kan vara fråga om avskrivningsfel, skulle det inte vara förståndigt att utgå från att så är fallet när det inte finns stöd för detta i form av alternativa läsarter i gamla bibelhandskrifter. Det material som finns vittnar på ett övertygande sätt om att avskrivningen av Bibelns böcker har utförts med en anmärkningsvärd noggrannhet och omsorg och att böckernas inre integritet har bevarats. (Se BIBELHANDSKRIFTER; SKRIVARE, AVSKRIVARE.)

Bibelns kronologi och profanhistorien. Det har ofta sagts att man borde ”samordna” Bibelns kronologi med de tidsangivelser som finns i forntida profana uppteckningar. Eftersom sanningen är det som stämmer med fakta eller verkligheten, skulle en sådan samordning vara viktig – om man kunde påvisa att de profana uppteckningarna var otvetydiga och tillförlitliga och alltså utgjorde en tillförlitlig norm som man kunde jämföra med. Eftersom kritiker så ofta har hävdat att Bibelns kronologi är underlägsen de hedniska nationernas kronologi, är det värt att undersöka några av de forntida historiska uppteckningar som gäller nationer och folk vars liv och verksamhet berört eller förknippats med de folk och händelser som Bibeln berättar om.

I högre grad än någon annan skrift från forntiden är Bibeln ett historiskt verk. Historiska uppteckningar från det gamla Egypten, Assyrien, Babylon, Medien, Persien och andra nationer är till största delen fragmentariska, och dessa nationers tidiga historia är antingen oklar eller uppenbart mytisk. Ett gammalt dokument som kallas den sumeriska kungalistan inleds med orden: ”När kungadömet kom ner från himlen, fanns kungadömet (först) i Eridu. (I) Eridu (blev) Alulim kung och härskade i 28 800 år. Alalgar härskade i 36 000 år. Två kungar härskade (således) i 64 800 år. ... (I) Bad-tibira härskade En-men-lu-Anna i 43 200 år; En-men-gal-Anna härskade i 28 800 år; guden Dumuzi, en herde, härskade i 36 000 år. Tre kungar härskade (således) i 108 000 år.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 265)

Det man känner till om dessa forntida nationer har mödosamt sammanställts på grundval av fragmentariska upplysningar från monument, tavlor och senare verk av grekiska och romerska historieskrivare som levde under den klassiska tiden. Arkeologer har funnit tiotusentals lertavlor med assyrisk-babylonisk kilskrift och även ett stort antal egyptiska papyrusrullar, men större delen av dessa är religiösa texter eller affärshandlingar, till exempel kontrakt, räkningar och överlåtelsehandlingar. De hedniska nationernas betydligt färre historiska skrifter som finns bevarade på tavlor, cylindrar, stelar och monument utgörs huvudsakligen av texter som förhärligar nationernas härskare och skildrar deras fälttåg i svulstiga ordalag.

I kontrast till detta innehåller Bibeln en osedvanligt sammanhängande och detaljerad historisk berättelse som sträcker sig över ungefär 4 000 år. Med anmärkningsvärd kontinuitet skildrar Bibeln händelser från människans början fram till ståthållaren Nehemjas tid på 400-talet f.v.t., och med hjälp av profetior (historia skriven på förhand) i Daniels bok, kapitel 11, skildrar den i stora drag även perioden mellan Nehemjas tid och Jesu och apostlarnas tid. Bibeln innehåller en levande och verklighetstrogen skildring av Israels nation alltifrån dess grundande. Den berättar öppet och ärligt om israeliternas starka och svaga sidor, deras segrar och nederlag, deras sanna tillbedjan och falska tillbedjan, de välsignelser de fick erfara och de ogynnsamma domar och olyckor som drabbade dem. Denna ärlighet är i sig själv inte en garanti för tillförlitlig kronologi, men den ger oss välgrundade skäl att lita på bibelskribenternas integritet och deras uppriktiga önskan att skriva ner sanningen.

Bibelns krönikeskrivare, till exempel de som skrev Första och Andra Kungaboken och Första och Andra Krönikeboken, hade tydligen tillgång till detaljerade uppteckningar. Detta framgår av de omfattande släktregister som de kunde sammanställa och som innehåller  flera hundra namn. Det framgår också av den sammanhängande och sakliga framställningen av alla Judas och Israels kungars historia och deras förhållanden till andra nationer och till varandra. Nutida historiker är fortfarande osäkra beträffande vissa assyriska och babyloniska kungars plats i kronologin, och detta gäller även en del kungar under de senare dynastierna. Men det råder ingen sådan osäkerhet om i vilken ordning Judas och Israels kungar regerade.

I Bibeln hänvisas det bland annat till ”Boken om Jehovas krig” (4Mo 21:14, 15), ”boken med Israels kungars historia” (1Ku 14:19; 2Ku 15:31), ”boken med Judas kungars historia” (1Ku 15:23; 2Ku 24:5) och ”boken med Salomos historia” (1Ku 11:41). Dessutom finns det i de böcker som Esra och Nehemja skrev många hänvisningar till liknande annaler eller officiella dokument. Allt detta visar att bibelskribenterna inte förlitade sig på sitt minne eller på muntlig tradition, utan att deras upplysningar var väldokumenterade och grundade på noggranna efterforskningar. De bibliska historikerna hänvisar också till andra nationers regeringsdokument och krönikor, då ju några delar av Bibeln skrevs utanför Israel, till exempel i Egypten, Babylon och Persien. (Se BOK; ESRAS BOK; ESTERS BOK.)

En faktor som utan tvivel bidrog till att israeliterna noga räknade antalet år som gick – i varje fall så länge de troget höll den mosaiska lagen – var att de skulle rätta sig efter lagen om sabbatsår och jubelår och därför delade in tiden i perioder på sju år och femtio år. (3Mo 25:2–5, 8–16, 25–31)

Något som i särskild grad skiljer Bibeln från samtida skrifter bland hedniska nationer är den tidsmedvetenhet som man lägger märke till i hela Bibeln och som gäller inte bara forntiden och nutiden utan också framtiden. (Dan 2:28; 7:22; 8:18, 19; Mk 1:15; Upp 22:10) Det unika profetiska inslaget i Bibeln medförde att kronologisk exakthet var mycket viktigare för israeliterna än för någon av de hedniska nationerna, eftersom profetiorna ofta gällde bestämda tidsperioder. Bibeln är Guds egen bok, och den framhåller att Gud uppfyller sitt ord punktligt (Hes 12:27, 28; Gal 4:4), och den visar att exakta profetior är tecken på att han är den sanne Guden. (Jes 41:21–26; 48:3–7)

Det är sant att en del av de icke-bibliska urkunderna är flera hundra år äldre än de äldsta bibelhandskrifter man hittills har funnit. Huggna i sten eller skrivna på lertavlor kan en del av de gamla hedniska dokumenten verka mycket imponerande, men detta är ingen garanti för att de är korrekta och inte innehåller felaktiga upplysningar. Det är inte materialet som texten är skriven på, utan skribenten, hans föresats, hans respekt för sanningen och hans hängivenhet för rätta principer, som har betydelse och ger oss välgrundade skäl att lita på hans upplysningar, såväl kronologiska som andra. Det värde som de profana dokumenten tycks ha med tanke på sin höga ålder minskar betydligt på grund av innehållets långt mindre värde i förhållande till Bibelns innehåll. Bibelns böcker skrevs på lättförstörbara material, som papyrus och pergament, och de utsattes för slitage genom att de hela tiden användes, och dessutom var väderförhållandena i stora delar av Israel ogynnsamma (till skillnad från det osedvanligt torra klimatet i Egypten). Detta kan mycket väl förklara varför det inte finns några ursprungliga handskrifter i vår tid. Men eftersom Bibeln är Jehovas inspirerade bok, har den blivit omsorgsfullt avskriven och bevarad i sin helhet ända till vår tid. (1Pe 1:24, 25) Det förhållandet att de som skrev ner de historiska berättelserna i Bibeln var inspirerade av Gud är en garanti för att den bibliska kronologin är tillförlitlig. (2Pe 1:19–21)

Ett uttalande av C. W. Ceram (författare till böcker om arkeologi) belyser varför profanhistoriska verk inte kan användas som norm när man skall bedöma huruvida Bibelns kronologi är tillförlitlig. Han skriver följande om den moderna forskningen om historisk datering: ”När man i ungdomen för första gången ägnar sig åt studiet av forntidens historia, upplever man snabbt den dag, då man ryser av vördnad för den säkerhet, som den moderne historikern ådagalägger, när han daterar händelser, som ligger många tusen år tillbaka i tiden. Denna vördnad växer vid vidare studium, när man ser närmare på de historiska källorna och ser hur fattiga, inexakta och förljugna de var redan från begynnelsen, och när man ser hur fragmentariska de är, förstörda av tiden och genom mänskligt oförstånd.” Han beskriver vidare det han kallar ”datumhistoriens sifferskelett” som en rent hypotetisk struktur som lätt kan falla isär och säger: ”Vi börjar tvivla på varje datum.” (Efter 4000 år: hettiternas gåta löses, 1956, sid. 114)

Den här bedömningen kan tyckas vara extrem, men när det gäller de profana källorna är den inte utan grund. De upplysningar som följer kommer att klargöra varför det inte finns någon orsak att tvivla på den bibliska kronologins exakthet enbart på grund av att vissa profana källor avviker från den. Tvärtom är det bara  när den profanhistoriska kronologin stämmer överens med Bibelns skildring som man med rätta kan hysa ett visst mått av tilltro till dessa forntida profanhistoriska tidsuppgifter. När man undersöker uppteckningar från hedniska nationer som hade förbindelser med Israels nation, bör man komma ihåg att några av de skenbara avvikelserna helt enkelt kan bero på att nutida historiker inte fullt ut förstår de metoder som användes i forntiden, liksom de inte heller fullt ut förstår de system som användes av bibelskribenterna. I de hedniska historikernas och kronologernas dokument finns det emellertid en hel del tecken på slarv och felaktigheter eller till och med avsiktlig förfalskning.

Egyptisk kronologi. Egyptens historia har beröring med Israels historia på flera punkter. I detta uppslagsverk anförs 1728 f.v.t. som det år då israeliterna kom till Egypten och 1513 f.v.t. som året för deras uttåg 215 år senare. Farao Sisak angrep Jerusalem 993 f.v.t., under Rehabeams femte regeringsår. Egyptens kung So regerade samtidigt som Hosea (ca 758–740 f.v.t.), och farao Nekos fälttåg, som ledde till Josias död, ägde troligtvis rum 629 f.v.t. (1Ku 14:25; 2Ku 17:4; 2Kr 35:20–24) Skillnaden mellan dessa årtal och de årtal som nutida historiker vanligtvis anför uppgår till omkring 100 år eller mer för uttåget ur Egypten och minskas till ca 20 år för farao Nekos tid. Följande upplysningar visar varför vi föredrar att följa den kronologi som grundar sig på uppgifterna i Bibeln.

Nutida historiker stöder sig huvudsakligen på vissa dokument i form av egyptiska kungalängder eller annaler. Till dessa hör: den fragmentariska Palermostenen med sin förteckning över det som anses vara de fem första ”dynastierna” i Egyptens historia; Papyrus Turin, som är mycket ofullständig och innehåller en förteckning över kungar och deras regeringstid från Gamla riket och ett stycke in i Nya riket, samt andra inskrifter i sten som också är ofullständiga. Dessa olika förteckningar och andra fristående inskrifter har ordnats i kronologisk följd med hjälp av de uppteckningar som gjorts av Manetho, en egyptisk präst som levde på 200-talet f.v.t. I hans verk, som handlar om Egyptens historia och religion, indelas de egyptiska härskarna i 30 dynastier – en indelning som nutida egyptologer fortfarande följer. Dessa källor, och även astronomiska beräkningar som bygger på egyptiska texter som handlar om månens faser och Hundstjärnans (Sothis [Sirius]) uppgång, har använts för att sammanställa en kronologisk tabell.

Problem i egyptisk kronologi. Det finns många osäkerhetsfaktorer. Manethos verk, som man använder för att ordna de ofullständiga förteckningarna och andra inskrifter, finns endast bevarade i skrifter av senare historiker, som Josephus (1:a årh. v.t.), Sextus Julius Africanus (200-talet v.t., alltså mer än 500 år efter Manethos tid), Eusebios (300-talet v.t.) och Synkellus (slutet av 700-talet el. början av 800-talet v.t.). Enligt W. G. Waddell är deras citat ur Manethos verk fragmentariska och ofta förvanskade, vilket leder till att ”det är ytterst svårt att med säkerhet veta vad som verkligen kommer från Manetho själv och vad som är förfalskat eller förvrängt”. Efter att ha påvisat att Manethos källmaterial innefattade en del ohistoriska sägner och legender, som ”skildrade kungar som hjältar utan hänsyn till kronologisk ordning”, säger Waddell: ”Det fanns många felaktigheter i Manethos verk ända från början: alla beror inte på förvrängningar som åstadkommits av avskrivarna och av dem som reviderat verket. Den längd som anges för många regeringstider har visat sig vara orimlig: i somliga fall har Manethos uppgifter om kungars namn och ordningsföljd visat sig vara ohållbara i ljuset av minnesmärkenas vittnesbörd.” (Manetho, inledningen, sid. vii, xvii, xx, xxi, xxv)

I boken Studies in Egyptian Chronology (Blackburn, England 1928, sid. 39) påvisar T. Nicklin att många av de omåttligt långa tidsperioder som Manetho uppger sannolikt kan förklaras genom att några av kungarna regerade samtidigt och inte efter varandra. Han säger: ”Manethos uppställning av dynastierna ... är inte förteckningar över härskare som regerade över hela Egypten, utan förteckningar dels över mer eller mindre självständiga furstar, dels över ... furstesläkter från vilka det senare utgick härskare som regerade över hela Egypten.” Professor Waddell (sid. 1–9) påpekar: ”Kanske regerade flera egyptiska kungar samtidigt; ... följaktligen var det inte en följd av kungar som innehade tronen efter varandra, utan flera kungar som regerade samtidigt i olika områden. Därför blir det sammanlagda antalet år så stort.”

Enligt Bibeln inträffade den globala översvämningen år 2370 f.v.t., och därför måste Egyptens historia ha börjat efter detta årtal. De ovannämnda problemen i egyptisk kronologi är utan tvivel orsaken till att nutida historiker menar att Egyptens historia började redan omkring år 3000 f.v.t.

Egyptologerna litar dock mer på de forntida inskrifterna. Men det finns anledning att betvivla de egyptiska skrivarnas noggrannhet,  sannfärdighet och moraliska oförvitlighet. Så här skriver professor J. A. Wilson: ”En varning bör ges beträffande de egyptiska inskrifternas egentliga historiska värde. Det var en värld av ... gudasägner och mirakel.” Sedan han antytt att skrivarna inte drog sig för att jonglera med tidsuppgifterna för olika händelser för att ge ära åt den regerande monarken säger han: ”Historikern står fast vid de uppgifter han har, såvida det inte finns uppenbar anledning till misstro. Men han måste vara redo att ändra uppfattning så snart nytt material kastar nytt ljus över den tidigare tolkningen.” (The World History of the Jewish People, 1964, bd 1, sid. 280, 281)

Avsaknad av upplysningar om Israel. Ingen av de egyptiska uppteckningar man känner till nämner något om israeliternas 215 år långa vistelse i Egypten eller om deras uttåg ur landet. Detta är inte förvånande, eftersom egyptierna inte skrev ner sådant som var föga smickrande för dem, och de drog sig inte heller för att utplåna tidigare härskares redogörelser, om dessa innehöll upplysningar som inte föll den regerande farao i smaken. Ett exempel är att Thutmosis III efter drottning Hatschepsuts död lät mejsla bort hennes namn och symboler från minnesmärkena.

Den farao som regerade då israeliterna drog ut ur Egypten namnges inte i Bibeln, och därför har man bara gissningar att utgå från då man försöker fastställa vem han var. Detta kan delvis förklara varför nutida historikers beräkningar av tidpunkten för uttåget ur Egypten varierar från år 1441 till 1225 f.v.t., en skillnad på över 200 år.

Assyrisk kronologi. Från Salmanassar III:s tid (början av det första årtusendet f.v.t.) omnämner assyriska inskrifter kontakter med israeliterna, och vid några tillfällen namnges kungar i Juda och i Israel. Några av de assyriska inskrifterna pryder palatsens väggar, andra är kungliga annaler, kungalängder (bland annat från Khorsabad) och eponymlistor.

Assyriska byggnadsinskriptioner och annaler. I sin bok Assyrian Historiography (1916, sid. 5, 6) beskriver Albert Olmstead de assyriska byggnadsinskriptionerna på följande sätt: ”Vi kan ... använda byggnadsinskriptionen för att fylla ut luckorna i annalerna [kungliga årskrönikor], men den har inte minsta auktoritet när den inte stämmer överens med [de officiella inskrifterna].” Efter att ha visat att det främsta syftet med dessa inskriptioner inte var att framställa en sammanhängande historia av regeringstiden tillägger han: ”Lika allvarligt är det förhållandet att de sällan präglas av kronologisk ordning. ... Det är uppenbart att de bör användas med urskillning.”

Om annalerna säger han: ”Vi har här en regelrätt kronologi, och om felaktigheter, avsiktliga eller oavsiktliga, ibland kan påträffas, är åtminstone den relativa kronologin i allmänhet riktig. ... Men man skulle begå ett stort misstag om man utgick från att annalerna alltid är tillförlitliga. Tidigare historiker har i alltför stor utsträckning godtagit uppgifterna i dem, såvida de inte haft definitiva bevis för felaktigheter. Under de senaste åren har man upptäckt en mängd nytt material, som vi kan använda vid den kritiska granskningen av dokument från Sargons tid. ... Om vi till detta lägger det som sägs i utländska källor, till exempel hebreiska och babyloniska, behöver vi knappast företa något mer ingående studium för att bli övertygade om att annalerna är långt ifrån tillförlitliga.”

Till detta kan D. D. Luckenbills vittnesbörd läggas: ”Man upptäcker snart att de kungliga skrivarnas främsta motiv inte var att exakt återge händelserna så som de ägde rum år efter år under kungens regering. Ibland tycks de olika fälttågen ha kastats om utan någon uppenbar orsak, men oftare framgår det tydligt att den kungliga fåfängan krävde att man inte var så noga med den historiska exaktheten.” (Ancient Records of Assyria and Babylonia, 1926, bd I, sid. 7)

Under loppet av en kungs regering blev de kungliga annalerna ofta omarbetade. I senare upplagor infogades nya händelser, men man verkar också ha fifflat med tidigare års fakta och siffror för att göra kungen till lags. Professor Olmstead nämner att Assurbanipal ”kallt beräknande tar för sig bit för bit av sin fars två sista fälttåg mot Egypten, tills det i den slutliga versionen inte finns någonting som han inte har gjort anspråk på själv”. (Assyrian Historiography, sid. 7)

Det finns otaliga exempel på sådan uppenbar opålitlighet, med eller utan uppsåt. De som sammanställde tributlistor drog sig inte för att skriva att en viss vasallkung betalade tribut, trots att andra uppteckningar visade att han vid den tidpunkten var död. George Smith berättar om ett exempel då en tributförteckning som utarbetats för Esarhaddon tillskrivs dennes son, Assurbanipal, 13 år senare, och han säger att denna senare förteckning ”högst sannolikt är en exakt kopia av det tidigare dokumentet utan något försök att ta reda på om dessa kungar fortfarande regerade och om  de verkligen betalade tribut”. (The Assyrian Eponym Canon, London 1875, sid. 179)

Eponymlistor (limmulistor). Trots allt detta anser nutida kronologer i allmänhet att eponymlistorna på ett eller annat sätt har undgått sådan förvanskning och praktiskt taget är felfria. Dessa eponymlistor är helt enkelt förteckningar över ämbetsmäns namn och rang eller förteckningar över sådana namn följda av ett kort omnämnande av ett fälttåg eller någon annan beaktansvärd händelse. Här följer ett utdrag ur en eponymlista:

Av det här exemplet framgår det att listorna inte innehåller några egentliga tidsangivelser, men man antar att varje namn representerar ett år och att man därför kan räkna åren genom att räkna namnen. Nutida historiker försöker med hjälp av dessa eponymlistor samordna den assyriska historien och den bibliska, i synnerhet när det gäller perioden från 911 till 649 f.v.t., den period som de menar att namnen, dvs. eponymerna, på listorna gäller. Som utgångspunkt använder de omnämnandet av en solförmörkelse vid sidan av namnet på en viss Bur-Sagale, ståthållare i Guzana. Solförmörkelsen ägde rum i månaden sivan (maj/juni), och historiker daterar den vanligtvis till 15 juni 763 f.v.t. Denna datering ligger till grund för samordnandet av Assyriens historia med Judas och Israels historia, och detta och dateringens tillförlitlighet behandlas under rubriken ”Astronomiska beräkningar”.

Eftersom upplysningarna i eponymlistorna är mycket knapphändiga (i jämförelse med annalerna och andra inskrifter), är det tydligt att möjligheten att upptäcka eventuella fel är ganska begränsad. När det finns tydliga motsägelser mellan eponymlistorna och annalerna, till exempel när ett fälttåg förbinds med olika regeringsår eller olika eponymer, menar nutida historiker i regel att felen ligger i annalerna och inte i eponymlistorna. Inte ens ”Assyriens synkronistiska historia”, en känd tavla som innehåller en kort berättelse om förbindelserna mellan Assyrien och Babylonien under en period på flera hundra år, sägs vara helt tillförlitlig. Professor A. T. Olmstead framlägger bevis för att detta dokument bara är en avskrift av en äldre byggnadsinskription och säger sedan: ”Vi kan alltså inte ens betrakta vårt dokument som historiskt i ordets rätta bemärkelse, utan enbart som en inskrift till ära för Assur [Assyriens nationalgud] och hans folk. ... När vi intar denna ståndpunkt, besväras vi inte längre av de talrika felen, inte ens när det gäller kungarnas ordningsföljd, som i så hög grad begränsar dokumentets värde där dess vittnesbörd behövs mest.” (Assyrian Historiography, sid. 32)

Det bör stå klart att de skiljaktigheter som kännetecknar eponymlistorna gör det mycket svårt för nutida forskare att komma fram till en exakt kronologi, i synnerhet när man tänker på att uppgifter som omfattar en period på flera hundra år sammanställdes av skrivare som tydligtvis inte lade särskilt stor vikt vid noggrannhet och historisk exakthet. Dessutom är det tydligt att nutida historiker anser sig ha rätt att korrigera eller bortse från de assyriska eponymlistorna när andra omständigheter eller vittnesbörd talar för det.

Av detta kan man dra slutsatsen att den assyriska historieskrivningen antingen är av mycket låg kvalitet eller inte förstås fullt ut av nutida historiker. Oavsett hur det förhåller sig känner vi oss inte förpliktade att försöka samordna Bibelns kronologi med historien så som den framställs i assyriska uppteckningar. Därför sammanställer vi i detta uppslagsverk händelser och personer i Assyriens och Israels och Judas historia endast i de fall då Bibelns berättelse ger grund för samtidighet.

Babylonisk kronologi. Babylon omnämns i Bibeln huvudsakligen från Nebukadnessar II:s tid. Nebukadnessars far, Nabopolassar, grundade det så kallade nybabyloniska riket, och det nådde sitt slut under Nabonids och hans son Belsassars regeringstid då persern Cyrus intog Babylon. Den här tidsperioden är av stort intresse för bibelforskare, eftersom den omfattar den tid då Jerusalem ödelades av babylonierna och även större delen av judarnas 70-åriga landsflykt.

I Jeremia 52:28 sägs det att den första gruppen judar fördes i landsflykt till Babylon i Nebukadnessars (Nebukadressars) sjunde regeringsår. I överensstämmelse med detta heter det på en av de babyloniska krönikornas kilskriftstavlor (British Museum 21946): ”Det sjunde året: I månaden kislev samlade Akkads  kung sina trupper och tågade mot Hatti. Han slog läger mot staden i Juda, och på andra dagen i månaden adar intog han staden (och) tillfångatog (dess) kung [Jehojakin]. Han tillsatte i staden en kung som han själv hade utsett [Sidkia] (och) mottog den stora tributen som han förde till Babylon.” (Assyrian and Babylonian Chronicles, A. K. Grayson, 1975, sid. 102; jfr 2Ku 24:1–17; 2Kr 36:5–10.) (BILD, bd 2, sid. 326) För de 32 sista åren av Nebukadnessars regering finns inga historiska uppteckningar i krönikeform, förutom en fragmentarisk inskrift om ett fälttåg mot Egypten under hans 37:e år.

Man har funnit kilskriftstavlor som är från Amel-Marduks (Evil-Merodak; 2Ku 25:27, 28) andra regeringsår. Beträffande Neriglissar, som anses vara Amel-Marduks efterträdare, har man funnit tavlor med kontrakt från hans fjärde regeringsår.

En babylonisk lertavla hjälper oss att knyta den babyloniska kronologin till den bibliska. Tavlan innehåller följande astronomiska upplysningar angående Cyrus II:s sons, Kambyses II:s, sjunde regeringsår: ”År 7, tammuz, natten den 14:e, 1 ²⁄3 dubbeltimme [3 timmar och 20 minuter] efter nattens inbrott, en månförmörkelse; synlig under hela sitt förlopp; den täckte [mån]skivans norra halva. Tebet, natten den 14:e, två och en halv dubbeltimme [5 timmar] natten mot morgonen [den sista delen av natten] var månskivan förmörkad; hela förloppet synligt; förmörkelsen täckte den södra och den norra delen.” (Inschriften von Cambyses, König von Babylon, J. N. Strassmaier, Leipzig 1890, nr 400, rad 45–48; Sternkunde und Sterndienst in Babel, F. X. Kugler, Münster 1907, bd I, sid. 70, 71) Det rör sig här tydligtvis om de två månförmörkelser som kunde ses i Babylon den 16 juli 523 och den 10 januari 522 f.v.t. (Canon der Finsternisse, Theodor von Oppolzer, 1887, sid. 335) Den här tavlan visar alltså att Kambyses II:s sjunde år började på våren 523 f.v.t.

Eftersom Kambyses II:s sjunde regeringsår började på våren 523 f.v.t., var 529 hans första regeringsår och 530 hans tronbestigningsår och det sista året då Cyrus II härskade som kung i Babylon. Den sista daterade tavlan från Cyrus II:s regeringstid är från den 23:e dagen i 5:e månaden i hans 9:e år. (Babylonian Chronology, 626 B.C.–A.D. 75, R. A. Parker och W. H. Dubberstein, 1971, sid. 14) Eftersom Cyrus II:s nionde år som kung i Babylon var 530, måste hans första år enligt det sättet att räkna ha varit 538 och hans tronbestigningsår 539.

Berossos. På 200-talet f.v.t. skrev den babyloniske prästen Berossos Babylons historia på grekiska, och den byggde tydligtvis på kilskriftstexter. Beträffande hans verk säger professor Olmstead: ”Endast de ynkligaste fragment, utdrag eller rester har bevarats till vår tid. Och de viktigaste av dessa fragment har bevarats genom en tradition nära nog utan motstycke. I dag måste vi vända oss till en nutida latinsk översättning av en armenisk översättning av det förlorade grekiska originalet till Eusebios krönika. Denne lånade i sin tur delvis från Alexander Polyhistor (som lånade direkt från Berossos) och delvis från Abydenos, som tydligtvis lånade från Juba, som lånade från Alexander Polyhistor, som alltså lånade från Berossos. Förvirringen blir ännu större av att Eusebios i några fall inte har insett att Abydenos bara är ett svagt eko av Polyhistor och har citerat deras redogörelser jämsides! Och detta är inte det värsta. Även om Eusebios citat från Polyhistor i stort sett är att föredra, förefaller det som om han har använt en dålig handskrift av denne författare.” (Assyrian Historiography, sid. 62, 63) Josephus, en judisk historiker som levde under det första århundradet v.t., hävdar också att han citerar Berossos. Men det tycks vara uppenbart att kronologiska upplysningar som tillskrivs Berossos knappast kan anses vara avgörande.

Andra orsaker till avvikelser. De som flyktigt bekantar sig med forntida historia tror ofta felaktigt att kilskriftstavlorna (t.ex. de som Berossos kanske använde) alltid skrevs i samband med eller strax efter det att de händelser de berättar om inträffade. Men bortsett från de många affärsdokumenten, som naturligtvis var från den angivna tiden, finns det vittnesbörd om att de babyloniska historiska texterna och även många astronomiska texter är från en långt senare tid. Enligt assyriologen D. J. Wiseman är en del av den så kallade babyloniska krönikan, nämligen den del som täcker perioden från Nabu-nasirs regeringstid till Shamash-shum-ukins tid (en period som enligt profanhistoriker omfattar tiden 747–648 f.v.t.), ”en avskrift som gjordes från en äldre och illa medfaren text i Darius tjugoandra år [en fotnot lyder: dvs. 500/499 f.Kr., om det var Darius I]”. (Chronicles of Chaldaean Kings, London 1956, sid. 1) Det är alltså 150–250 år mellan denna text och de händelser den handlar om, och den är en avskrift av en ofullständig tidigare text som kanske inte var den ursprungliga. Om den nybabyloniska krönikans texter, som täcker perioden från Nabopolassar till Nabonid, säger samme författare: ”Den nybabyloniska krönikans texter är skrivna med liten stil av ett slag som i sig självt inte kan bidra till någon exakt  datering utan som kan tyda på att de skrevs när som helst under en tidsperiod från nära nog den tid då händelserna inträffade ända till slutet på det akemenidiska väldet.” Detta gör att de kan vara skrivna så sent som vid det persiska rikets undergång 331 f.v.t., omkring 200 år efter Babylons fall. Som vi redan har sett ger en tidrymd på ett par hundra år hedniska skrivare stor möjlighet att ändra eller förfalska upplysningar, till exempel sifferuppgifter. Med tanke på allt detta är det inte förståndigt att oförbehållsamt godta de traditionella tidsangivelserna för de nybabyloniska kungarnas regeringstider.

Bristen på samtida historiska uppteckningar och det förhållandet att tidsangivelser lätt har kunnat ändras ger helt visst rum för möjligheten att en eller flera av de nybabyloniska härskarna regerade längre än vad de traditionella uppgifterna visar. Att man inte har funnit några tavlor som täcker de sista åren av en sådan eventuellt längre regeringstid utgör inte något starkt motargument. Det finns exempel på kungar som har regerat långt senare och vars regeringstider inte har kunnat bekräftas med hjälp av sådana tavlor. Enligt historiker härskade Artaxerxes III (Ochos) i 21 år (358–338 f.v.t.), och Arses tillskrivs en regeringstid på 2 år (337–336 f.v.t.), men det finns ingen känd samtida kilskriftstext som kan bekräfta att de härskade exakt så länge.

I själva verket finns det babyloniska kungar som historikerna inte kan placera på tidens ström, trots att det finns uppteckningar om dem. Professor A. W. Ahl (Outline of Persian History, 1922, sid. 84) säger: ”På de kontraktstavlor som man funnit i Borsippa finns namn på babyloniska kungar som inte förekommer på andra ställen. De hör med all sannolikhet till en period i slutet av Darius I:s tid och början av Xerxes I:s tid, så som Ungnad förmodar.” Men detta är ändå bara gissningar.

Persisk kronologi. En rad viktiga bibliska händelser ägde rum under den persiska perioden: Babylons fall, som följdes av Cyrus frigivning av judarna vilken markerade slutet på Judas 70-åriga ödeliggande, återuppbyggandet av Jerusalems tempel, som fullbordades ”under det sjätte året av kung Darius [persern Darius I:s] regering”, och återuppbyggandet av Jerusalems murar under ledning av Nehemja i enlighet med det påbud som utfärdades i Artaxerxes Longimanus (Makrocheirs) 20:e regeringsår. (2Kr 36:20–23; Esr 3:8–10; 4:23, 24; 6:14, 15; Neh 2:1, 7, 8)

Dateringen av Babylons fall till 539 f.v.t. bygger inte bara på Ptolemaios kanon utan också på andra källor. Historikern Diodorus och även Africanus och Eusebios visar att Cyrus första år som kung i Persien motsvarade det första året i den 55:e olympiaden (560/559 f.v.t.), medan Cyrus sista år motsvarade det andra året i den 62:a olympiaden (531/530 f.v.t.). Enligt kilskriftstavlor regerade Cyrus över Babylon i nio år, vilket alltså bekräftar att han erövrade Babylon 539 f.v.t. (Handbook of Biblical Chronology, J. Finegan, 1964, sid. 112, 168–170; Babylonian Chronology, 626 B.C.–A.D. 75, sid. 14; se kommentarer ovan under ”Babylonisk kronologi”; se också PERSIEN, PERSER.)

Flera av de persiska kungarnas inskrifter finns bevarade, men man kan inte med deras hjälp fastslå längden på persiska kungars regeringar. Man har till exempel funnit ett antal daterade tavlor i Persepolis, men ingen av dem nämner kungarnas namn.

Astronomiska beräkningar. Det hävdas att ”astronomiska bekräftelser kan göra en relativ kronologi [en som bara placerar händelser i tidsföljd] till en absolut kronologi, dvs. ett system av tidsangivelser med anknytning till vår kalender”. (Die Welt des Alten Testaments, Berlin 1962, sid. 245) Skaparen har frambringat himlakroppar för att människan skall kunna mäta tiden, men när astronomiska data knyts till händelser i forntiden finns det en rad möjliga felkällor, till exempel vid tolkningen av data.

När man har synkroniserat astronomiska data med händelser eller tidsangivelser i forntida historia, har man ofta utgått från sol- eller månförmörkelser. Men i varje ”stad eller ort kan man i genomsnitt observera omkring 40 månförmörkelser och 20 partiella solförmörkelser på 50 år, [men] bara en total solförmörkelse på 400 år”. (Encyclopædia Britannica, 1971, bd 7, sid. 907) Det är alltså endast när en tydligt angiven total solförmörkelse syns i ett bestämt område som man utan alltför stor tvekan med denna metod kan fastställa tidpunkten för en särskild historisk händelse. I många fall ger inte de forntida kilskriftstexterna (eller andra källor) sådana exakta upplysningar om förmörkelser.

Ett exempel är den solförmörkelse som historiker stöder sig på när de skall samordna den assyriska kronologin med Bibelns kronologi. Den skall enligt assyriska eponymlistor ha ägt rum i den tredje månaden (räknat från våren) då Bur-Sagale var eponym. Nutida kronologer drar den slutsatsen att detta var den förmörkelse som ägde rum den 15 juni 763 f.v.t. Sedan räknar de bakåt 90 år (dvs. 90 namn, eftersom de räknar ett år för varje namn på eponymlistorna)  och kommer fram till att det var år 853 f.v.t. som slaget vid Qarqar utkämpades i Salmanassar III:s sjätte år. De påstår att Salmanassar i andra urkunder nämner kung Ahab i Israel bland de fiender som gemensamt hade dragit upp för att strida mot Assyrien och att Salmanassar 12 år senare (i sitt 18:e regeringsår) antyder att kung Jehu i Israel var bland dem som betalade tribut till honom. De söker så leda i bevis att år 853 var Ahabs sista år och att början av Jehus regering inföll år 841. Hur välgrundade är dessa beräkningar?

För det första utgår man från att solförmörkelsen var total, fastän detta inte sägs i eponymlistan. De flesta, men inte alla, historiker förbinder den med solförmörkelsen 763 f.v.t. En del föredrar år 809, då det inträffade en solförmörkelse som bör ha varit synlig åtminstone i delar av Assyrien (vilket också var fallet bland annat åren 857 och 817). (Oppolzers Canon der Finsternisse, tabell 17, 19, 21) Många historiker vill hålla fast vid solförmörkelsen år 763 för att det annars skulle skapa förvirring i den assyriska historien, men som vi redan har sett har assyrierna själva skapat avsevärd förvirring i sin historia.

För det andra är det mycket osannolikt att kung Ahab deltog i slaget vid Qarqar. Även om Ahasjas och Jehorams sammanlagda regeringstid (som inföll mellan Ahab och Jehu) kunde reduceras till endast 12 år (jfr 1Ku 22:40, 51; 2Ku 1:2, 17; 3:1), talar vittnesbörden mot att slaget vid Qarqar inträffade på Ahabs tid. Det förefaller därför troligt att Salmanassars omnämnande av Jehu inte gäller Jehus första regeringsår. Att assyrierna manipulerade tidsangivelserna för sina fälttåg och gav kungar äran för att ha mottagit tribut från personer som inte längre var i livet kan i ännu högre grad minska det förmenta värdet av synkroniseringen. Tabellen ”Betydelsefulla årtal under Judas och Israels kungars tid”, som finns i slutet av denna artikel, visar att Ahab dog omkring 920 f.v.t. och att Jehus regering räknas från omkring 904.

Ptolemaios kanon. Klaudios Ptolemaios var en grekisk astronom som levde på 100-talet v.t., mer än 600 år efter den nybabyloniska periodens slut. Hans kanon, eller kungalista, var förbunden med ett astronomiskt verk som han utarbetade. De flesta nutida historiker godtar Ptolemaios upplysningar om de nybabyloniska kungarna och deras regeringstider.

Ptolemaios grundade tydligen sina historiska upplysningar på källor från den seleukidiska perioden, som började mer än 250 år efter det att Cyrus hade intagit Babylon. Det är därför inte förvånande att Ptolemaios tidsangivelser stämmer överens med de som man finner hos Berossos, en babylonisk präst som levde under den seleukidiska perioden.

Månförmörkelser. Månförmörkelser har använts för att försöka bestyrka de tidsangivelser som ges för de nybabyloniska kungarna och som grundar sig på Ptolemaios kanon och upplysningar i kilskriftstexter. Men även om Ptolemaios med viss exakthet kunde räkna ut eller nedteckna tidpunkterna för vissa månförmörkelser i det flydda (en nutida astronom har funnit att 60 procent av Ptolemaios tidsangivelser är korrekta), är detta inget bevis för att hans historiska uppgifter är korrekta, dvs. att de månförmörkelser han förbinder med vissa kungars regeringstider genomgående bygger på sanna historiska fakta.

Tidpunkten för Herodes den stores död är ett exempel på hur svårt det kan vara att fastställa tidpunkter med hjälp av månförmörkelser. Josephus visar i sina skrifter (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVII, 167 [vi, 4]; XVII, 188–214 [viii, 1–ix, 3]) att Herodes dog kort efter en månförmörkelse och strax före påsktiden. Många historiker daterar Herodes död till år 4 f.v.t. och anför som bevis den månförmörkelse som inträffade den 11 mars (13 mars enl. den julianska kalendern) det året. På grund av denna beräkning menar många nutida kronologer att Jesus föddes så tidigt som år 5 f.v.t.

Månförmörkelsen år 4 f.v.t. omfattade emellertid som mest inte mer än omkring 36 procent av månytan och skulle ha väckt mycket få människors uppmärksamhet, eftersom den inträffade tidigt på morgonen. År 1 f.v.t. inträffade två andra månförmörkelser som båda kan uppfylla kravet på att ha ägt rum strax före påsken. Den partiella månförmörkelsen den 27 december (29 december enl. den julianska kalendern) det året kan ha varit synlig i Jerusalem, men den var förmodligen inte lätt att observera. Enligt beräkningar som bygger på Oppolzers Canon der Finsternisse (sid. 343) trädde månen ut ur jordens skugga när skymningen föll över Jerusalem, och när det blev helt mörkt var hela månen synlig igen. Den här månförmörkelsen finns emellertid inte med i Manfred Kudleks och Erich Micklers omfattande förteckning. I vilken utsträckning den förmörkelsen var synlig från Jerusalem eller om den alls var synlig är därför ovisst i dag. Mer anmärkningsvärd än någon av de föregående var emellertid den månförmörkelse som inträffade natten till den 8 januari år 1 f.v.t. (10 januari enl. den julianska kalendern). Detta var en total  förmörkelse då månen var förmörkad i 1 timme och 41 minuter. Alla som var vakna skulle ha lagt märke till den även om det var mulet. Under de år som har tagits upp här inträffade alltså mer än en månförmörkelse strax före en påskhögtid. I ljuset av de upplysningar som nu finns verkar det mest troligt att den månförmörkelse som inträffade den 8 januari år 1 f.v.t. skulle ha väckt störst uppmärksamhet. (Solar and Lunar Eclipses of the Ancient Near East From 3000 B.C. to 0 With Maps, M. Kudlek och E. H. Mickler, Neukirchen-Vluyn, Tyskland 1971, bd I, sid. 156)

Men inte alla de astronomiska texter som historiker använder för att datera händelser och perioder i den forntida historien är grundade på förmörkelser. Man har funnit astronomiska dagböcker som innehåller uppgifter om månens position (i förhållande till vissa stjärnor och stjärnbilder) vid den tidpunkt då månen först och sist var synlig under ett bestämt dygn i Babylon (t.ex.: ”månen befann sig en aln framför Lejonets baktass”) samt uppgifter om vissa planeters positioner vid samma tidpunkter. Nutida kronologer påpekar att en sådan kombination av astronomiska positioner inte skulle uppstå på nytt på tusentals år. Dessa astronomiska dagböcker innehåller också hänvisningar till vissa kungars regeringstider och verkar stämma överens med de tidsangivelser som finns i Ptolemaios kanon. För somliga kan detta material verka säkert och pålitligt, men det finns faktorer som i hög grad begränsar dess värde.

För det första kan det ha gjorts misstag i samband med de observationer som utfördes i Babylon. De babyloniska astronomerna ägnade mycket stort intresse åt himlafenomen som inträffade nära horisonten i samband med solens och månens uppgång eller nedgång. Men den horisont man ser från Babylon skyms ofta av sandstormar. I en kommentar till detta säger professor O. Neugebauer att Ptolemaios klagade över ”bristen på tillförlitliga planetariska observationer [från det forntida Babylon]. Han [Ptolemaios] säger att de tidigare observationerna utfördes med ringa kompetens, eftersom man befattade sig med framträdanden och försvinnanden och med vändpunkter [i vissa planeters skenbara rörelser], sådant som på grund av själva sin natur är mycket svårt att iaktta.” (The Exact Sciences in Antiquity, 1957, sid. 98)

För det andra är det stora flertalet av de astronomiska dagböcker som man har funnit inte skrivna under det nybabyloniska eller det persiska rikets tid utan under den seleukidiska perioden (312–65 f.v.t.), fastän de innehåller uppgifter som gäller dessa tidigare perioder. Historiker antar att de är avskrifter av tidigare urkunder. Man saknar faktiskt samtida astronomiska texter som skulle kunna användas för att fastställa en fullständig kronologi för den nybabyloniska och den persiska perioden (slutet av 600-talet till slutet av 300-talet f.v.t.).

Slutligen är det så som i fallet med Ptolemaios kanon att även om de astronomiska upplysningarna i tillgängliga texter (så som man nu tolkat och förstått dem) i stort sett är exakta, bevisar inte detta att de historiska upplysningar som ges där är exakta. Liksom Ptolemaios använde forntida kungars regeringstider (enligt sin uppfattning om dem) enbart som en ram för sina astronomiska uppgifter, kan också skrivarna (eller avskrivarna) under den seleukidiska perioden helt enkelt ha tagit med sådant i sina astronomiska texter som var allmänt erkänd eller använd kronologi på deras tid. Sådan kronologi kan mycket väl ha innehållit felaktigheter på någon av de viktiga punkter som behandlats tidigare i denna artikel. Exempelvis kan en astronom (eller skrivare) i forntiden ha uppgett att ett visst himlafenomen inträffade det år som enligt vår kalender skulle vara 465 f.v.t., och detta kan visa sig vara korrekt när man gör exakta uträkningar för att få uppgiften bekräftad. Men han kanske också har uppgett att det år då himlafenomenet ägde rum (465) var kung Xerxes 21:a år och skulle då ha helt fel. Astronomisk exakthet är med andra ord ingen garanti för historisk exakthet.

Arkeologisk datering. De problem som är förbundna med att fastställa årtal med hjälp av artefakter som påträffats vid utgrävningar behandlas i artikeln ARKEOLOGI. Men det kan helt kort nämnas att när det inte finns inskrifter med tidsangivelser kan datering med hjälp av artefakter, till exempel lerskärvor, aldrig användas till annat än att ta reda på hur gamla föremål är i förhållande till varandra. En arkeolog kan alltså endast säga att ”detta lager och dess innehåll i den här ruinhögen tydligtvis tillhör samma period som ett visst lager i den där ruinhögen (eller en tidigare eller senare period)”. På så sätt upprättas en ungefärlig kronologisk tidsföljd, som emellertid alltid är föremål för rättelser och ändringar, och i vissa fall uppgår ändringarna till flera hundra år. Som exempel kan nämnas att arkeologen Barton år 1937 daterade lerskärvor från ”äldre bronsålder” till perioden 2500–2000 f.v.t., medan W. F. Albright året efter angav samma period till 3200–2200 f.v.t.

Det är som G. Ernest Wright skriver: ”Inom detta område kan vi sällan arbeta med säkra  fakta. Det är i stället nödvändigt att ställa upp hypoteser som alltid har högre eller lägre grad av sannolikhet. Sanningshalten i dem beror på deras [arkeologernas] förmåga att tolka och hålla samman en mängd olikartade data, men nya upplysningar kan när som helst betyda att en given hypotes måste ändras eller att en forskare måste formulera den något annorlunda.” (Shechem, The Biography of a Biblical City, 1965, förordet, sid. xvi)

Något som ytterligare belyser detta är ett uttalande i boken Chronologies in Old World Archaeology (utgiven av Robert Ehrich och tryckt 1965 för att ersätta ett tidigare verk från 1954), som innehåller ett kompendium av framstående arkeologers synpunkter på ”den relativa kronologins glesa nätverk”. I förordet heter det (sid. vii): ”Syftet med denna bok är att i tur och ordning framställa olika intill varandra liggande områdens kronologier som de ses av regionalt fackfolk 1964. Trots de nya upplysningarna är situationen som helhet alltjämt flytande, och nya uppgifter kommer att göra en del slutsatser föråldrade, kanske redan innan detta verk finns i tryck.” Man bör ha detta i åtanke när man bedömer det arkeologerna säger om åldern på vissa städer, till exempel Jeriko, eller om den tidpunkt då israeliterna intog Palestina.

Den klassiska tidens historiker. Uttrycket ”klassisk” avser här de forntida grekernas och romarnas tid och kultur. Vissa klassiska historikers verk är inte bara källor till kunskap om grekisk och romersk historia, utan används också av nutida historiker för att fylla ut luckor eller bekräfta vissa upplysningar i det forntida Egyptens, Assyriens, Babylons, Persiens, Syriens och Palestinas historia. Till de forntida grekiska historikerna hör: Herodotos (ca 484–425 f.v.t.), Thukydides (ca 471–401 f.v.t.), Xenofon (ca 431–352 f.v.t.), Ktesias (400-talet och 300-talet f.v.t.) och senare Strabon, Diodorus Siculus och Alexander Polyhistor (1:a årh. f.v.t.) samt Plutarchos (1:a och 2:a årh. v.t.). Till de romerska historikerna hör: Titus Livius (59 f.v.t.–17 v.t.), Gnaeus Pompejus Trogus (samtida med Livius), Plinius den äldre (23–79 v.t.) och Sextus Julius Africanus (200-talet v.t.), som troligen föddes i Libyen. Andra viktiga källor till upplysningar är Manetho och Berossos (som dryftats tidigare i artikeln), Josephus, en judisk historiker vars verk (trots att de ibland är motsägande i sin nuvarande form) är mycket användbara i förbindelse med det första århundradets historia, och Eusebios, kyrkohistoriker och biskop av Caesarea (ca 260–340 v.t.).

Alla dessa levde efter den assyriska och nybabyloniska perioden, och endast de fyra först nämnda levde under det persiska rikets tid. När det gäller den assyriska och den nybabyloniska perioden, redogör alltså ingen av dessa skribenter för upplysningar som grundar sig på egna erfarenheter, utan de återger traditionella uppfattningar som de har hört eller kanske i några fall har läst och skrivit av. Tillförlitligheten hos deras uppgifter beror uppenbarligen på tillförlitligheten hos deras källor.

Dessutom grundar sig det vi nu känner till om deras verk på avskrifter av avskrifter, och den äldsta avskriften är i många fall bara från medeltiden. Vi har redan sett hur Manethos och Berossos kronologiska uppgifter förvanskades av avskrivare. Beträffande de andra forntida historikerna från den klassiska tiden är det värt att lägga märke till följande om deras kvalifikationer och tillförlitlighet:

Herodotos aktas högt för sitt sätt att bedriva historieforskning – han ställde frågor, sökte efter relevanta upplysningar och drog slutsatser. Men det sägs också att hans uppgifter ibland ”var otillfredsställande” och att han ”framlägger förnuftiga förklaringar sida vid sida med oförnuftiga”. Dessutom har det sagts att han ”klart och tydligt tillhör den romantiska skolan” och alltså i lika hög grad var historieberättare som historiker. (The New Encyclopædia Britannica, 1985 års uppl., bd 5, sid. 881, 882; 1910 års uppl., bd XIII, sid. 383) Om Xenofon sägs det att ”objektivitet, grundlighet och forskning inte var utmärkande för honom” och att han smyckade sina berättelser med ”uppdiktade uttalanden”. (The New Encyclopædia Britannica, 1987, bd 12, sid. 796) George Rawlinson anklagar Ktesias för att avsiktligt ha förlängt den mediska monarkins tid ”genom att medvetet använda ett fördubblingssystem”. Han säger vidare: ”Varje kung eller period hos Herodotos nämns två gånger i Ktesias förteckning – ett genomskinligt knep som getts en klumpig förklädnad genom det billiga tillvägagångssättet att fritt dikta upp namn.” (The Seven Great Monarchies of the Ancient Eastern World, 1885, bd II, sid. 85)

Beträffande den romerska historien under kungatiden (före republikens upprättande) heter det att den ”sträcker sig tillbaka till en värld som är rena mytologin. Den är inte mycket mer än en samling fabler som berättas tämligen okritiskt och utan större hänsyn till den kronologiska tidsföljden än vad som behövdes för att ge berättelsen flyt eller för att fylla ut sådana luckor som perioden mellan Aeneas flykt från Troja och det år man tror att Rom  grundades.” Även under perioden efter republikens upprättande (ca 509 f.v.t.) var historikerna benägna att skriva ner folksägner jämsides med historiska fakta utan att skilja särskilt mycket mellan de olika slagen av upplysningar. ”Stamtavlor uppdiktades, fingerade konsulat [i romarriket räknades tiden ofta efter konsulers ämbetsperioder] och påhittade segrar infördes, och släktsägner ... blev formellt inlemmade i statens historia.” Om de romerska krönikeskrivarna heter det: ”Vad de fann skrivet skrev de av; luckorna fyllde de, i brist på personliga erfarenheter, med fantasins hjälp.” (The Encyclopædia Britannica, 1911, bd XVI, sid. 820, 821)

Thukydides. Thukydides betraktas i allmänhet som ett undantag från den vanliga uppfattningen att de klassiska historikerna ofta kan anklagas för slarv och bristande noggrannhet. Thukydides är känd för sin grundliga forskning. I The New Encyclopædia Britannica (1987, bd 11, sid. 741) sägs det om honom: ”Hans auktoritet överträffas knappast av någon annan historikers auktoritet. Han följde ett strikt kronologiskt system, och på de punkter där detta system kan kontrolleras med hjälp av de sol- eller månförmörkelser han nämner stämmer det helt.”

Det är ibland nödvändigt att hämta upplysningar hos antikens historiker, i synnerhet när det gäller den persiska tiden (i Esras, Nehemjas och Esters böcker) och ända fram till apostlarnas tid. Deras verk är också till hjälp när det gäller att fastställa när och hur delar av Daniels profetiska syner (kap. 7–9, 11) uppfylldes, vilka till och med sträcker sig bortom apostlarnas tid. Men som visats tidigare finns det ingen orsak att jämställa deras berättelser och kronologiska upplysningar med Bibeln. Där det inte råder samstämmighet kan vi tryggt lita på den bibliska berättelsen, som skrevs ner antingen av ögonvittnen eller av personer som likt Lukas ”noggrant har efterforskat allting ända från början”. (Lu 1:1–4) I redogörelser skrivna av Lukas och andra finns exakta kronologiska upplysningar som gör det möjligt att datera de viktigaste händelserna i Jesu liv och under apostlarnas tid. (Mt 2:1, 19–22; Lu 3:1–3, 21–23; m.fl.)

Bibelns tideräkning. Det är tydligt att alla forntida profanhistoriska källor måste användas med viss försiktighet. Man vet att de innehåller många fel, och det är mycket osannolikt att deras kronologiska uppgifter skulle vara felfria. I motsats till detta har Bibeln visat sig vara sann inom alla områden, och den ger den ojämförligt mest exakta bilden av de forntida perioder som den beskriver. Dess kronologi är också tillförlitlig. (Se BIBELN [Äkthet].)

När man skall räkna ut vilka årtal Bibelns tidsangivelser motsvarar enligt nutida dateringsmetoder, bör man komma ihåg att det är skillnad mellan grundtal och ordningstal. Med grundtal (t.ex. 1, 2, 3, 10, 100) anges antalet hela år. Men när det gäller ordningstal (t.ex. 3:e, 5:e, 22:a) måste man dra ifrån ett för att få antalet hela år. När det i Bibeln talas om ”Nebukadressars artonde år”, är ”artonde” ett ordningstal och står för 17 hela år plus några dagar, veckor eller månader (den tid som har gått sedan det 17:e året slutade). (Jer 52:29)

När man skall räkna åren från ett kalenderdatum före den vanliga tideräkningen (f.v.t.) till ett kalenderdatum enligt den vanliga tideräkningen (v.t.), bör man komma ihåg att det från till exempel den 1 oktober år 1 f.v.t. till den 1 oktober år 1 v.t. bara gått ett år, inte två, vilket framgår av följande diagram:

Det förhåller sig så därför att årtal är ordningstal. Tiden mellan den 1 oktober år 2 f.v.t. (den ungefärliga tidpunkten för Jesu födelse) och den 1 oktober år 29 v.t. (den ungefärliga tidpunkten för Jesu dop) är alltså sammanlagt 30 år, dvs. ett helt år plus 3 månader under perioden f.v.t. och 28 hela år plus 9 månader under perioden v.t. (Lu 3:21–23)

Från människans skapelse till vår tid. Historiker kan inte fastställa en bestämd tidpunkt för början av det som kan kallas ”historisk tid”. Oavsett om man vänder sig till Assyriens, Babylons eller Egyptens historia, blir kronologin alltmer oviss och vacklande ju längre tillbaka man kommer i det andra årtusendet f.v.t., och när det gäller det tredje årtusendet f.v.t. råder det fullständig förvirring och oklarhet. I motsats till detta innehåller Bibeln en sammanhängande historia som gör det möjligt att räkna bakåt till början av mänsklighetens historia, något som underlättas ytterligare genom att Bibeln anger vissa långa tidsperioder, till exempel perioden på 479 hela år från uttåget ur Egypten till början av tempelbygget under Salomos regering. (1Ku 6:1)

För att kunna beräkna tiden enligt nutida dateringsmetoder måste man utgå från en fastslagen tidpunkt, ett nyckelår, dvs. ett väl underbyggt  och allmänt erkänt årtal för en historisk händelse som också omtalas i Bibeln. Med det årtalet som grund kan man räkna såväl bakåt som framåt och datera många av de händelser som omtalas i Bibeln.

Ett sådant årtal som man kan komma fram till både i den bibliska historien och i profanhistorien är år 29 v.t. De första månaderna av det året räknas till kejsar Tiberius 15:e regeringsår, eftersom den romerska senaten utnämnde Tiberius till kejsare den 15 september år 14 v.t. (enl. den gregorianska kalendern). Det var år 29 som Johannes döparen började predika, och samma år, kanske omkring sex månader senare, döpte han Jesus. (Lu 3:1–3, 21, 23; 1:36)

Ett annat årtal som kan användas som utgångspunkt är 539 f.v.t., som enligt flera historiska källor var det år då persern Cyrus intog Babylon. (Bland de profanhistoriska källor som berättar om Cyrus regering finns verk av Diodorus, Africanus, Eusebios och Ptolemaios samt de babyloniska kilskriftstavlorna.) Under sitt första regeringsår lät Cyrus utfärda ett påbud om att judarna skulle friges ur fångenskapen. Som det berättas i artikeln CYRUS är det mycket sannolikt att påbudet utfärdades i slutet av 538 eller i början av 537. Detta gav judarna tid att göra de nödvändiga förberedelserna, företa den fyra månader långa resan till Jerusalem och komma fram i den sjunde månaden (tishri) eller omkring 1 oktober 537. (Esr 1:1–11; 2:64–70; 3:1)

Om man använder sådana nyckelår som utgångspunkt, kan man datera ett stort antal bibliska händelser. Här följer en enkel översikt över Bibelns kronologi:

Vad är då den bibliska grunden till denna kronologi, och vilka andra källor ger ibland stöd åt den? Här följer ytterligare upplysningar som visar hur man kan räkna sig fram till ovannämnda tidsperioder.

Från Adams skapelse till den stora översvämningen. De 1 656 år som denna period omfattar har räknats ut med ledning av 1 Moseboken 5:1–29 och 7:6. Perioden kan delas in på det sätt som visas i tabellen.

De sifferuppgifter som anges för tiden före den stora översvämningen är de som återfinns i den masoretiska texten, som nutida översättningar av de hebreiska skrifterna bygger på. Dessa sifferuppgifter skiljer sig från de uppgifter som finns i den grekiska Septuaginta, men bevisen talar klart och tydligt för att den masoretiska texten är den mest tillförlitliga.

I John Peter Langes Commentary on the Holy Scriptures (1 Moseboken, sid. 272, not) sägs det: ”De inre bevisen talar helt klart till förmån för den hebreiska texten på grund av att den är konsekvent i fråga om proportionerna. I LXX följer tidsangivelserna tydligtvis ett system som de har justerats efter. Detta är inte fallet i den hebreiska texten, något som i hög grad talar för att det är en autentisk genealogisk redogörelse. ... Också på fysiologiska grunder är den hebreiska texten att föredra, eftersom livslängderna inte alls kräver en så sen mannaålder som dessa sifferuppgifter [i Septuaginta] tycks antyda. ... De hundra år som i vart och ett av fallen lagts till i Septuaginta vittnar om att man har sökt föra dem närmare någon större proportionell standard, som bygger på någon inbillad fysiologisk uppfattning. ... Till allt detta måste läggas att den hebreiska texten har det bästa argumentet att betraktas som den ursprungliga, nämligen den välkänt samvetsgranna, ja vidskepliga, noggrannhet varmed texten har bevarats.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976)

 Nutida historiker menar att människan funnits på jorden mycket tidigare än 4026 f.v.t., men fakta talar avgjort emot detta. De tusentals år som anges för den ”förhistoriska” tiden bygger på gissningar, vilket bekräftas av följande uttalande av den framträdande vetenskapsmannen P. E. Klopsteg: ”Följ med på en spekulativ utflykt till förhistorien. Föreställ dig den era då arten sapiens uppstod ur släktet Homo ... och hasta fram genom de millennier i fråga om vilka den nuvarande vetenskapen till största delen är beroende av hypoteser och tolkningar till den era då de första inristade vittnesbörden, från vilka man nu kan hämta en del fakta, dyker upp.” (Kursiverat av oss) (Science, 30 december 1960, sid. 1914)

Perioden efter den stora översvämningen började år 2369 f.v.t. Några daterar vissa piktografiska inskrifter till perioden 3300–2800 f.v.t. (New Discoveries in Babylonia About Genesis, P. J. Wiseman, 1949, sid. 36), men dessa innehåller inga tidsangivelser, och påståendena om att de är så gamla bygger enbart på arkeologiska hypoteser.

Ibland hänvisar man till dateringar baserade på kol-14-metoden, men den dateringsmetoden har helt klart sina begränsningar. I tidskriften Science för 11 december 1959, sidan 1630, hette det: ”Vad som ser ut att bli ett klassiskt exempel på ’¹⁴C-metodens otillförlitlighet’ är åldersbestämningen av den förhistoriska byn Jarmo i nordöstra Irak; enligt 11 åldersbestämningar skall den ha varit bebodd i 6 000 år, men enligt alla arkeologiska bevis var den inte bebodd i mer än 500 år.” Det finns alltså inga säkra bevis för att det var tidigare än 2369 f.v.t. som mänskligheten fick en ny start efter den stora översvämningen.

Från 2370 f.v.t. till förbundet med Abraham. Den här periodens kronologi kan sammanfattas som tabellen här nedan visar:

Dessa tidsangivelser bygger på 1 Moseboken 11:10–12:4. Uttrycket ”efter den stora översvämningen” (1Mo 11:10), som används i förbindelse med Arpaksads födelse, måste logiskt sett syfta tillbaka på den tidpunkt då regnet började falla, vilket markerade början på den stora översvämningen (2370 f.v.t.), snarare än på den period då vattnet översvämmade jorden. Det hebreiska ordet för ”den stora översvämningen” tyder också på detta. (Jfr 1Mo 6:17; 7:4–6, 10–12, 17; 9:11.)

I den bibliska berättelsen sägs det inte när Babels torn började byggas. I Första Moseboken 10:25 får vi veta att det var i Pelegs dagar som jordens befolkning delades till följd av språkförbistringen i Babel. Det betyder inte nödvändigtvis att den händelsen ägde rum vid eller omedelbart efter Pelegs födelse. Uttrycket ”i hans dagar” tyder snarare på att delningen inträffade någon gång under Pelegs livstid, som sträckte sig från 2269 till 2030 f.v.t. Om varje man blev far första gången i 30-årsåldern och fick ett barn vart tredje år och i genomsnitt en pojke vart sjätte år och fortsatte så fram till 90-årsåldern, skulle jordens befolkning inom loppet av omkring 180 år från slutet av den stora översvämningen (dvs. fram till 2189 f.v.t.) ha vuxit till över 4 000 vuxna män. Detta försiktigt satta tal skulle vara tillräckligt stort för att passa in på omständigheterna kring byggandet av Babels torn och skingrandet av folken.

Det var tydligtvis när Abraham gick över Eufrat på sin väg till Kanaans land som Jehova lät det förbund som kom att kallas det abrahamitiska förbundet träda i kraft. Eftersom Abraham lämnade Haran och drog in i Kanaans land efter sin far Teras död, kan det fastställas att detta förbund trädde i kraft 1943 f.v.t. (1Mo 11:32; 12:1–5)

Från 1943 f.v.t. till uttåget ur Egypten. I 2 Moseboken 12:40, 41 sägs det att ”boendetiden för Israels söner, som hade bott i Egypten, var 430 år. Och vid slutet av de 430 åren, ja, just på den dagen, drog alla Jehovas härar ut ur Egyptens land.” De flesta bibelöversättningar återger vers 40 på ett sådant sätt att de 430 åren uteslutande gäller boendetiden i Egypten, men den hebreiska grundtexten kan även översättas enligt ovanstående. I Galaterna 3:16, 17 förbinder dessutom Paulus de 430 åren med perioden från det att det abrahamitiska förbundet gjordes giltigt till instiftandet av lagförbundet. Det abrahamitiska förbundet gjordes tydligen giltigt 1943 f.v.t., då Abraham handlade i enlighet med Guds löfte och gick över Eufrat på sin väg till Kanaan och således drog in i ”det land” som Gud hade lett honom till. (1Mo 12:1; 15:18–21) Exakt 430 år efter denna händelse, år 1513 f.v.t., blev hans avkomlingar befriade ur  Egypten, och samma år ingicks lagförbundet med dem. Återgivningen av 2 Moseboken 12:40, 41 i den grekiska Septuaginta visar att man redan tidigt förstod det så att den nämnda perioden skulle räknas från den tidpunkt då nationens förfäder begav sig till Kanaan: ”Men Israels söners boende, den tid de bodde i Egyptens land och i Kanaans land, [var] 430 år.”

Perioden från den tidpunkt då Abraham kom till Kanaans land till dess Jakob drog ner till Egypten var 215 år lång. Denna tidsuppgift grundar sig på följande: Isak föddes 25 år efter det att Abraham lämnat Haran (1Mo 12:4; 21:5), sedan gick det 60 år tills Jakob föddes (1Mo 25:26), och Jakob var 130 år då han kom till Egypten (1Mo 47:9) – sammanlagt 215 år (1943–1728 f.v.t.). Detta betyder att den period israeliterna sedan bodde i Egypten var lika lång, dvs. 215 år (1728–1513 f.v.t.). Att israeliterna under loppet av 215 år kunde bli ett folk med omkring 600 000 ”vuxna män” visas i artikeln UTTÅGET UR EGYPTEN. (2Mo 12:37)

Jehova sade till Abram (Abraham): ”Du skall helt visst veta att din avkomma skall bli bofasta främlingar i ett land som inte är deras, och de skall tjäna dem, och dessa skall förtrycka dem i fyra hundra år.” (1Mo 15:13; se också Apg 7:6, 7.) Detta uttalande gjordes innan Abrams utlovade arvinge eller ”avkomma”, Isak, föddes. År 1932 f.v.t. fick Abram sonen Ismael med den egyptiska tjänsteflickan Hagar, och 1918 föddes Isak. (1Mo 16:16; 21:5) Räknar man 400 år bakåt från uttåget ur Egypten, som markerade slutet på förtrycket (1Mo 15:14), kommer man till 1913, och då var Isak omkring fem år. Det verkar som om Isak då blev avvand, och som bofast främling i ett land som inte var hans fick han redan nu känna på att det förutsagda förtrycket hade börjat, när Ismael, som då var omkring 19 år, ”skämtade hånfullt” med honom. (1Mo 21:8, 9) I våra ögon kanske det kan tyckas vara en bagatell att Ismael hånade Abrahams arvinge, men så var det inte under den patriarkaliska tiden. Detta framgår av Saras reaktion och av att Gud godkände hennes begäran om att Hagar och hennes son Ismael skulle sändas bort. (1Mo 21:10–13) Att denna händelse skrevs ner i detalj och har blivit bevarad som en del av Guds ord talar också för att händelsen markerade början på den förutsagda 400-årsperioden av förtryck, som slutade först i och med uttåget ur Egypten. (Gal 4:29)

Från 1513 f.v.t. till rikets delning. Det var under det ”fyrahundraåttionde året efter det att Israels söner hade dragit ut ur Egyptens land”, under kung Salomos fjärde regeringsår, som man började bygga templet i Jerusalem. (1Ku 6:1) ”Fyrahundraåttionde” är ett ordningstal som står för 479 hela år plus ytterligare någon tid, i detta fall en månad. Räknar man 479 år från uttåget ur Egypten (nisan 1513) kommer man till 1034, då tempelbygget började i den andra månaden, siv (april/maj). Eftersom detta var Salomos fjärde (ytterligare ett ordningstal) regeringsår, måste han ha börjat regera tre hela år tidigare, nämligen 1037. Hans 40-åriga regeringstid sträckte sig tydligtvis från nisan 1037 till nisan 997, och delningen av riket ägde rum under det sistnämnda året. En kronologisk översikt över den här perioden ges här nedan.

Dessa uppgifter grundar sig på bibelställen som 5 Moseboken 2:7; 29:5; Apostlagärningarna 13:21; 2 Samuelsboken 5:4; 1 Kungaboken 11:42, 43; 12:1–20. En del kritiker anmärker på de fyra perioderna om vardera 40 år under den här tidsperioden och hävdar att detta visar att bibelskribenterna försökte skapa symmetri snarare än ställa upp en tillförlitlig kronologi. Men de fyra perioderna behöver inte ha varit exakt lika långa. Israeliternas vandring i vildmarken innan de gick in i Kanaan varade i nästan exakt 40 år, i uppfyllelse av Guds dom som finns nedtecknad i 4 Moseboken 14:33, 34 (jfr 2Mo 12:2, 3, 6, 17; 5Mo 1:31; 8:2–4; Jos 4:19), men de tre andra perioderna kan ha varit lite längre eller lite kortare. Det framgår till exempel av 2 Samuelsboken 5:5 att David egentligen regerade i 40 1⁄2 år. Om kungarnas regeringsår räknades från nisan till nisan, vilket verkar ha varit praxis, kan detta betyda att Saul regerade endast 39 1⁄2 år men att de återstående månaderna fram till följande nisan tillskrevs hans regeringstid och alltså inte officiellt räknades in i Davids 40 regeringsår. Detta var i varje fall allmän praxis bland de semitiska härskarna i Mesopotamien – månaderna mellan en kungs död och påföljande nisan betecknades som näste kungs ”tronbestigningsår”, men den nye kungens första officiella regeringsår räknades först från månaden nisan.

 Det uppges inte hur lång tid som gick från intåget i Kanaan till slutet av domartiden, men man kan räkna ut följande: Från uttåget ur Egypten till Salomos fjärde regeringsår gick det 479 år. Om man lägger ihop de perioder man känner till (vandringen i vildmarken, Sauls och Davids regeringar och Salomos tre första år som kung), sammanlagt 123 år, och drar detta från 479 får man 356 år.

Bibeln upplyser oss inte om hur dessa 356 år (från israeliternas intåg i Kanaan 1473 f.v.t. till början av Sauls regering 1117) skall delas upp. Men uppenbarligen överlappar flera tidsperioder varandra. Om man lägger ihop de olika perioderna av förtryck, domarstyre och fred, så som de räknas upp i Domarboken, får man sammanlagt 410 år. Om dessa perioder skall stämma med den ovannämnda tidsperioden på 356 år, måste några av perioderna ha löpt parallellt och inte efter varandra, en uppfattning som de flesta bibelkommentatorer stöder. De förhållanden som beskrivs i Bibeln stämmer också med den förklaringen. Förtrycket berörde olika delar av landet och påverkade olika stammar. (KARTA, bd 1, sid. 743) Uttrycket ”landet hade sedan ro”, som förekommer efter berättelser om israeliternas segrar över förtryckare, behöver inte alltid omfatta hela det område som de tolv stammarna bodde i, utan kan gälla den del som huvudsakligen hade påverkats av förtrycket. (Dom 3:11, 30; 5:31; 8:28; jfr Jos 14:13–15.)

I Apostlagärningarna, kapitel 13, ger aposteln Paulus en överblick över Guds handlande med Israel från det att Gud utvalde förfäderna och vidare genom perioden i Egypten, uttåget ur Egypten, vandringen i vildmarken, erövringen av Kanaan och utskiftningen av landet, och han säger sedan: ”Allt detta under omkring fyrahundrafemtio år. Och efter detta gav han dem domare intill profeten Samuel.” (Apg 13:20) En del översättningar har återgett den här versen på ett sätt som skapat förvirring: ”Därefter gav han dem domare för omkring fyrahundrafemtio år, fram till profeten Samuels tid.” (2000, not; KJ; Re; 1703) Men de äldsta handskrifterna (däribland Codex Sinaiticus, Codex Vaticanus 1209 och Codex Alexandrinus) och de flesta nutida bibelöversättningar (JB, Kx, SFB, Åk, 2000 m.fl.) stöder den förstnämnda återgivningen, som visar att domartiden kom efter de 450 åren. Eftersom perioden på ”omkring fyrahundrafemtio år” inleddes med att Gud utvalde Israels förfäder, tycks den ha börjat 1918 då Isak, den förste av den ”avkomma” som Abraham fått löfte om, föddes. Perioden slutade därför ca 1467, då den inledande erövringen av Kanaans land var avslutad och utskiftningen av landet kunde börja. Eftersom sifferuppgiften sägs vara ungefärlig, har en skillnad på ett år eller så inte någon betydelse.

Från 997 f.v.t. till Jerusalems ödeläggelse. Vi får hjälp att fastställa hur lång den här perioden under kungatiden är i Hesekiel 4:1–7, där det berättas om den bildliga belägring av Jerusalem som profeten Hesekiel utförde på Guds befallning. Hesekiel skulle ligga på sin vänstra sida i 390 dagar för att ”bära Israels hus missgärning” och på sin högra sida i 40 dagar för att ”bära Judas hus missgärning”, och han fick veta att varje dag stod för ett år. De två perioderna (390 och 40 år) representerade uppenbarligen den tid under vilken Jehova hade haft fördrag med de två rikenas avgudadyrkan. Den judiska förståelsen av den här profetian framställs på följande sätt i The Soncino Books of the Bible: ”Det norra rikets skuld sträckte sig över en period på 390 år ([enligt] Seder Olam [den tidigaste krönikan från tiden efter landsflykten som finns bevarad på hebreiska], [och rabbinerna] Rashi och Ibn Esra). Abarbanel, som citeras av Malbim, räknar perioden för Samarias skuld från den tidpunkt då schismen ägde rum under Rehabeam ... till Jerusalems fall. ... Höger [sida, som Hesekiel låg på] betecknar söder, dvs. Judas rike som låg i söder eller till höger. ... Judas fördärvade tillstånd varade i 40 år och började strax efter Samarias fall. Enligt Malbim räknas tiden från Josias trettonde regeringsår ... då Jeremia började sin tjänst. (Jer. i. 2).” (Utgiven av A. Cohen, London 1950, kommentar till Hesekiel, sid. 20, 21)

Från kungarikets delning 997 f.v.t. till Jerusalems fall 607 gick det 390 år. Det är sant att Samaria, huvudstaden i det norra riket, redan hade fallit för assyrierna år 740, under Hiskias sjätte år (2Ku 18:9, 10), men det är troligt att en del av befolkningen flydde till det södra riket före assyriernas framryckning. (Lägg också märke till hur situationen i Juda var efter rikets delning; den beskrivs i 2Kr 10:16, 17.) Viktigare i detta sammanhang är emellertid att Jehova Gud fortsatte att ha de landsflyktiga israeliterna från det norra riket i tankarna – de nämns i profeternas budskap långt efter Samarias fall, vilket visar att deras intressen fortfarande representerades i huvudstaden Jerusalem och att dess fall år 607 inte var ett uttryck för Jehovas dom över Juda enbart utan över hela Israels nation. (Jer 3:11–22; 11:10–12, 17; Hes 9:9, 10) När staden föll omintetgjordes allt hopp för nationen (utom för de få som höll fast vid den sanna tron). (Hes 37:11–14, 21, 22)

 I tabellen på sidorna 122–124 betraktas denna 390-årsperiod som tillförlitlig kronologisk vägledning. Lägger man ihop de regeringstider som uppges för kungarna i Juda från Rehabeam till Sidkia får man 393 år. En del bibelkronologer försöker få upplysningarna om de olika kungarna att stämma överens genom att räkna med flera perioder då kungar samregerade i Juda och flera perioder då landet var utan kung. Men det verkar som om man bara behöver räkna med ett enda tillfälle då två kungar samregerade. Det rör sig om Jehoram, som (åtminstone enligt den masoretiska texten och några av de äldsta bibelhandskrifterna) sägs ha blivit kung i Juda ”medan Jehosafat var kung i Juda”, vilket ger visst stöd för att anta att de två kungarna regerade tillsammans. (2Ku 8:16) Därigenom ligger den sammanlagda perioden inom 390-årsgränsen.

Tabellen skall inte betraktas som en absolut kronologi, utan snarare som ett förslag till en uppställning av regeringsperioderna i de två rikena. De inspirerade bibelskribenterna behandlade tidsuppgifter och händelser som de själva och det judiska folket var väl förtrogna med, och de skiljaktiga kronologiska ståndpunkter skribenterna intog vid vissa tillfällen utgjorde inget problem. I vår tid är det emellertid annorlunda, och vi måste därför nöja oss med en uppställning som stämmer någorlunda överens med den bibliska berättelsen.

Från 607 f.v.t. till återkomsten från landsflykten. Hur lång den här perioden är framgår av Guds eget uttalande angående Juda: ”Hela detta land skall bli en förhärjad plats, något man häpnar över, och dessa nationer skall tvingas tjäna Babylons kung i sjuttio år.” (Jer 25:8–11)

Den här 70-årsperioden måste avse tiden mellan Judas ödeläggelse, som följde kort efter Jerusalems ödeläggelse, och de landsflyktiga judarnas återkomst till sitt hemland, vilken blev möjlig genom Cyrus påbud. Profetian medger inte att man förlägger perioden till någon annan tid. Det sägs uttryckligen att de 70 åren skulle vara en period då Judas land var ”en förhärjad plats”, dvs. låg öde. Det var så profeten Daniel förstod profetian, för han säger: ”Jag, Daniel, [urskilde] i böckerna det antal år som enligt Jehovas ord, som hade kommit till profeten Jeremia, skulle fullbordas i fråga om Jerusalems öde tillstånd, nämligen sjuttio år.” (Dan 9:2) Efter en beskrivning av Nebukadnessars erövring av Jerusalem sägs det i 2 Krönikeboken 36:20, 21: ”Och dem som var kvar efter svärdet förde han bort som fångar till Babylon, och de blev tjänare åt honom och hans söner, tills Persiens kungahus kom till makten; för att Jehovas ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas, tills landet hade gottgjort sina sabbater. Alla de dagar det låg öde höll det sabbat, tills antalet år, sjuttio år, hade fullbordats.”

Den slutliga belägringen av Jerusalem började under Sidkias 9:e år (609 f.v.t.), och staden föll under hans 11:e år (607), vilket motsvarar Nebukadnessars 19:e år som kung (räknat från hans tronbestigningsår 625). (2Ku 25:1–8) I femte månaden det året (månaden ab, som motsvarar juli/augusti) blev staden nerbränd, murarna nerrivna och större delen av befolkningen bortförd i landsflykt. Men några ”av det ringa folket i landet” fick vara kvar, och de blev kvar där ända fram till mordet på Gedalja, som förordnats av Nebukadnessar att ha tillsyn över dem. Därefter flydde de till Egypten och lämnade Juda fullständigt öde. (2Ku 25:9–12, 22–26) Detta hände i sjunde månaden, etanim eller tishri (motsvarar september/oktober). De 70 åren som landet skulle ligga öde måste därför ha börjat omkring 1 oktober 607 och slutat 537. I sjunde månaden 537 var de första hemvändande judarna tillbaka i Juda – 70 år efter det att landet hade lagts fullständigt öde. (2Kr 36:21–23; Esr 3:1)

Från 537 f.v.t. till Cornelius omvändelse. Under det andra året efter återkomsten från landsflykten (536) lades grunden till det nya templet i Jerusalem, men templet blev inte färdigt förrän under det sjätte året av perserkungen Darius I:s regering. (Esr 3:8–10; 6:14, 15) Eftersom Darius etablerade sitt kungadöme i Babylon först sedan han i december 522 hade besegrat den upproriske Nebukadnessar III och kort därefter tagit honom till fånga och dödat honom i Babylon, kan år 522 betraktas som kung Darius I:s tronbestigningsår. Hans första regeringsår började därför på våren 521. (Babylonian Chronology, 626 B.C.–A.D. 75, sid. 30) Darius sjätte regeringsår började således den 12 april 516 och varade till slutet av mars 515. Återuppbyggandet av Jehovas tempel under ledning av Serubbabel måste följaktligen ha fullbordats den 6 mars 515.

Nästa betydelsefulla år är Artaxerxes Longimanus (Makrocheirs) 20:e år, det år då Nehemja fick tillstånd att resa till Jerusalem och återuppbygga staden. (Neh 2:1, 5–8) Det som talar för att detta inträffade år 455 och inte 445, som av tradition antas, behandlas i artikeln PERSIEN, PERSER. De händelser som inträffade detta år i samband med återuppbyggandet av Jerusalem och dess murar utgör utgångspunkt för profetian om de ”sjuttio veckorna” i Daniel 9:24–27. Det är tydligt att de här veckorna är  ”årsveckor” (Dan 9:24; AT; Mo; RS; 2000, not), dvs. sammanlagt 490 år. Som det visas i artikeln SJUTTIO VECKOR pekade profetian fram emot den tidpunkt då Jesus framträdde som Messias år 29 v.t., hans död ”i mitten av veckan” (den sista årsveckan), dvs. år 33, samt slutet av den period då Gud visade judarna särskild ynnest, nämligen år 36. De 70 årsveckorna slutade följaktligen med Cornelius omvändelse, 490 år efter år 455 f.v.t. (Apg 10:30–33, 44–48; 11:1)

Jesus framträdde som Messias exakt det förutsagda året, kanske omkring sex månader efter det att Johannes döparen hade börjat predika under ”femtonde året av kejsar Tiberius regering”. (Lu 1:36; 3:1, 2, 21–23) Eftersom den romerska senaten utnämnde Tiberius till kejsare den 15 september år 14 v.t., sträckte sig hans 15:e år från september år 28 till september år 29. (Se TIBERIUS.) Omständigheterna talar därför för att Jesus blev döpt och smord på hösten år 29.

Eftersom Jesus var ”omkring trettio år gammal” vid sitt dop år 29 v.t. (Lu 3:23), måste han ha fötts 30 år tidigare, dvs. på hösten år 2 f.v.t. Han föddes då kejsar Augustus regerade och Quirinius var ståthållare i Syrien. (Lu 2:1, 2) Kejsar Augustus regerade från 27 f.v.t. till 14 v.t. Den romerske senatorn P. Sulpicius Quirinius var ståthållare i Syrien två gånger, och första gången var tydligtvis efter legaten P. Quinctilius Varus, vars ämbetsperiod i Syrien slutade år 4 f.v.t. En del forskare menar att Quirinius första period som ståthållare inföll år 3/2 f.v.t. (Se MÖNSTRING.) Herodes den store var då kung över Judeen, och vi har sett att det finns bevis som pekar på att han troligen dog år 1 f.v.t. Alla tillgängliga vittnesbörd, i synnerhet de bibliska, pekar alltså på hösten år 2 f.v.t. som den tidpunkt då Guds Son föddes som människa.

Den efterföljande apostoliska tiden. Det är möjligt att fastställa ungefärliga tidpunkter för flera av händelserna under apostlarnas tid. Den kristne profeten Agabos förutsägelse om en stor hungersnöd och den förföljelse som kung Herodes Agrippa I satte i gång, vilken ledde till att aposteln Jakob blev dödad och Petrus blev fängslad, inträffade av allt att döma omkring 44 v.t. (Apg 11:27–30; 12:1–4) Herodes Agrippa dog det året, och det finns vittnesbörd som tyder på att den förutsagda hungersnöden kom omkring år 46. Det var tydligtvis vid den tiden som Paulus och Barnabas fullgjorde sitt uppdrag att lämna understödet i Jerusalem. (Apg 12:25)

Paulus första besök i Korinth kan dateras med hjälp av Gallios period som prokonsul. (Apg 18:1, 11–18) Som det förklaras i artikeln GALLIO, verkar det som om han var prokonsul från sommaren år 51 v.t. till sommaren år 52, även om en del forskare förlägger perioden till år 52/53. Paulus 18 månader långa verksamhet i Korinth började alltså sannolikt på hösten år 50 och slutade på våren år 52. Detta bekräftas ytterligare av det förhållandet att två av Paulus medarbetare i Korinth, Aquila och Priscilla, nyligen hade kommit dit från Italien till följd av kejsar Claudius order om att alla judar skulle bege sig av från Rom. (Apg 18:2) En historiker på 400-talet, Paulus Orosius, säger att denna order gavs i Claudius 9:e år, dvs. år 49 eller tidigt år 50.

De två år som Paulus satt fängslad i Caesarea var de två sista åren av Felix period som ståthållare. Paulus skickades sedan till Rom av Felix efterträdare, Porcius Festus. (Apg 21:33; 23:23–35; 24:27) Det råder viss osäkerhet om när Festus tillträdde sitt ämbete, eftersom de historiska vittnesbörden inte stämmer helt överens. Men det verkar mest troligt att det var år 58. Paulus ankomst till Rom kan då förläggas till en tidpunkt mellan år 59 och år 61.

Efter den stora branden som härjade Rom i juli 64 utbröt en våldsam förföljelse, anstiftad av Nero, mot de kristna. Det är troligt att Paulus kort därefter sattes i fängelse för andra gången och avrättades. (2Ti 1:16; 4:6, 7) Det antas i allmänhet att Johannes blev landsförvisad till ön Patmos under kejsar Domitianus regering. (Upp 1:9) Förföljelsen av de kristna nådde en kulmen under hans regering (81–96), i synnerhet under hans tre sista år. Den traditionella uppfattningen är att Johannes efter Domitianus död frigavs från förvisningen och att han dog i Efesos omkring år 100. I och med Johannes brev som skrevs ungefär vid den tiden fullbordades Bibelns kanon. Därmed slutade den apostoliska tiden.

 [Tabell på sidorna 122–124]

BETYDELSEFULLA ÅRTAL under Judas och Israels kungars tid

OBS! Syftet med den här tabellen är att ge en praktisk överblick över viktiga händelser under Judas och Israels kungars tid. De upplysningar som ges i Bibeln om Judas kungars regeringar har legat till grund för fastställandet av tidpunkten för andra händelser. Judas kungars regeringsår sträcker sig från våren det angivna året till våren året därpå. Israels kungars regeringsår har samordnats med Judas kungars regeringsår. Det finns många synkronismer i Bibeln, och dessa har beaktats vid fastställandet av årtalen.

Överstepräster och profeter som nämns i Bibeln i samband med de olika kungarna har tagits med här. Men listan är långt ifrån fullständig. De aronitiska prästerna tjänstgjorde först i tältboningen och sedan i templet, tydligen i en obruten följd fram till landsflykten i Babylon. Bibeln visar även att det fanns många fler som tjänade som profeter än de som är namngivna. (1Ku 18:4; 2Kr 36:15, 16)

TOLVSTAMMARSRIKET

Årtal f.v.t.

SAUL blir kung över alla 12 stammarna (härskar i 40 år)

Profet: Samuel

Överstepräster: Ahia, Ahimelek

1117

David föds

1107

Samuel fullbordar Domarboken

ca 1100

Samuel fullbordar Ruts bok

ca 1090

Första Samuelsboken fullbordas

ca 1078

DAVID blir kung över Juda i Hebron (40)

Profeter: Natan, Gad, Sadok

Överstepräst: Ebjatar

1077

David blir kung över hela Israel; gör Jerusalem till sin huvudstad

1070

Gad och Natan fullbordar Andra Samuelsboken

ca 1040

SALOMO blir kung (40)

Profeter: Natan, Ahia, Iddo

Överstepräster: Ebjatar, Sadok

1037

Salomos tempel börjar byggas

1034

Salomos tempel fullbordas

1027

Salomo skriver Höga Visan

ca 1020

Salomo skriver Predikarens bok

f. 1000

JUDAS RIKE

Årtal f.v.t.

ISRAELS RIKE

REHABEAM blir kung (härskar i 17 år); nationen delas i två riken

Profeter: Semaja, Iddo

997

JEROBEAM blir kung över de 10 stammarna i norr; han tydligen först frånhärskar Sikem, därefter från Tirsa (22 år)

Profet: Ahia

Sisak, Egyptens kung, invaderar Juda och tar skatterna från templet i Jerusalem

993

ABIA (ABIAM) blir kung (3)

Profet: Iddo

980

ASA blir tydligen kung (41), men hans första regeringsår räknas från 977

Profeter: Asarja, Oded, Hanani

978

ca 976

NADAB blir kung (2)

ca 975

BASA mördar Nadab och blir kung (24)

Profet: Jehu (Hananis son)

Etiopiern Sera drar i krig mot Juda

967

ca 952

ELAH blir kung (2)

ca 951

SIMRI, en befälhavare, mördar Elah och blir kung (7 dagar)

ca 951

OMRI, härförare, blir kung (12)

ca 951

Tibni blir kung över en del av folket; nationen delas ytterligare

ca 947

Omri får övertaget över Tibni och blir ensam härskare i Israel

ca 945

Omri köper berget Samaria och bygger sin huvudstad där

ca 940

AHAB blir kung (22)

Profeter: Elia, Mikaja

 JEHOSAFAT blir tydligen kung (25), men hans första regeringsår räknas från 936

Profeter: Jehu (Hananis son), Elieser, Jahasiel

Överstepräst: Amarja

937

ca 920

AHASJA, Ahabs son, blir ”kung” (2); hans far lever tydligen fortfarande;

Ahasjas regeringstid kan räknas från ca 919

Profet: Elia

Jehoram, Jehosafats son, blir på något sätt sin fars medregent

ca 919

ca 917

JEHORAM, Ahabs son, börjar ensam regera som kung i Israel (12); men i åtminstone ett bibelställe kan hans bror Ahasjas korta regeringstid också ha tillskrivits Jehoram (Ahasja efterlämnar ingen son)

Profet: Elisa

JEHORAM blir Jehosafats officielle samregent, och från denna tidpunkt kan hans regeringstid räknas (8)

Profet: Elia

913

Jehosafat dör, och Jehoram blir ensam härskare

ca 911

AHASJA, Jehorams son, börjar regera (1), men han kan ha blivit smord till kung ca 907

Överstepräst: Jehojada

ca 906

ATALJA tillskansar sig tronen (6)

ca 905

JEHU, en befälhavare, mördar Jehoram och blir kung (28); men det verkar som om hans regeringstid räknas från ca 904

Profet: Elisa

JEHOAS, Ahasjas son, blir kung (40)

Överstepräst: Jehojada

898

876

JEHOAHAS blir kung (17)

ca 862

Jehoas blir tydligen medregent till sin far, Jehoahas

ca 859

JEHOAS, Jehoahas son, börjar ensam regera som kung i Israel (16)

Profet: Elisa

AMAZJA blir kung (29)

858

Jehoas i Israel tar Amazja till fånga, bryter igenom Jerusalems mur och tar skatterna från templet

e. 858

ca 844

JEROBEAM II blir kung (41)

Profeter: Jona, Hosea, Amos

Jonas bok skrivs

USSIA (ASARJA) blir kung (52)

Profeter: Hosea, Joel (?), Jesaja

Överstepräst: Asarja (II)

829

Joels bok blir möjligen skriven

ca 820

Ussia blir ”kung” i en särskild bemärkelse; möjligen är han nu fri från Jerobeam II:s inflytande

ca 818

Amos bok skrivs

ca 804

ca 803

SAKARJA börjar ”regera” i viss bemärkelse, men hans kungamakt blir tydligen inte helt befäst förrän ca 792 (6 månader)

ca 791

SALLUM mördar Sakarja och blir kung (1 månad)

ca 791

MENAHEM mördar Sallum och blir kung, men det verkar som om hans regeringstid räknas från ca 790 (10)

ca 780

PEKAHJA blir kung (2)

ca 778

PEKA mördar Pekahja och blir kung (20)

Profet: Oded

 JOTAM blir kung (16)

Profeter: Mika, Hosea, Jesaja

777

AHAS blir tydligen kung (16), men hans första regeringsår räknas från 761

Profeter: Mika, Hosea, Jesaja

Överstepräst: Urija (?)

762

Ahas måste tydligen erlägga tribut till Assyriens kung, Tiglat-Pileser III

ca 759

ca 758

HOSEA mördar Peka och börjar ”regera” i hans ställe, men det verkar som om det inte är förrän ca 748 som hans kungadöme blir helt befäst eller den assyriske kungen Tiglat-Pileser III ger honom stöd (9 år)

HISKIA börjar tydligen regera (29), men hans första regeringsår räknas från 745

Profeter: Mika, Hosea, Jesaja

Överstepräst: Asarja (II el. III)

746

e. 745

Hoseas bok fullbordas

742

Den assyriska hären börjar belägra Samaria

740

Assyrien intar Samaria, lägger Israel under sig; norra riket når sitt slut

Sanherib invaderar Juda

732

Jesajas bok fullbordas

e. 732

Mikas bok fullbordas

f. 717

Sammanställandet av Ordspråksboken fullbordas

ca 717

MANASSE blir kung (55)

716

AMON blir kung (2)

661

JOSIA blir kung (31)

Profeter: Sefanja, Jeremia, profetissan Hulda

Överstepräst: Hilkia

659

Sefanjas bok skrivs

f. 648

Nahums bok skrivs

f. 632

JEHOAHAS blir kung (3 månader)

628

JEHOJAKIM blir kung och måste erlägga tribut till Egypten (11)

Profeter: Habackuk (?), Jeremia

628

Habackuks bok blir möjligen skriven

ca 628

Nebukadnessar II gör Jehojakim tributskyldig till Babylon

620

JEHOJAKIN blir kung (3 månader och 10 dagar)

618

Nebukadnessar II för fångar och tempelskatter till Babylon

617

SIDKIA blir kung (11)

Profeter: Jeremia, Hesekiel

Överstepräst: Seraja

617

Nebukadnessar II invaderar Juda på nytt; belägringen av Jerusalem börjar

609

Jerusalems murar bryts igenom på 9:e dagen i 4:e månaden

607

Jerusalem och templet bränns ner på 10:e dagen i 5:e månaden

607

De sista judarna överger Juda omkring mitten av 7:e månaden

607

Jeremia skriver Klagovisorna

607

Obadjas bok skrivs

ca 607

OBS! Sedan Samaria hade intagits fördes invånarna i tiostammarsriket Israel i landsflykt. Men landet lämnades inte öde, vilket var fallet med Juda efter ödeläggelsen av Jerusalem 607 f.v.t. Assyriens kung flyttade folk från Babylon, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim till Israels städer och lät dem bosätta sig där. Deras avkomlingar bodde fortfarande kvar när judarna återvände till Jerusalem år 537 för att återuppbygga templet. (2Ku 17:6, 24; Esr 4:1, 2)