En människas eller ett djurs yttre, fysiska varelse. Det hebreiska ordet gewijjạh betecknar en kropp, antingen levande (1Mo 47:18) eller död (1Sa 31:10; Ps 110:6). Det hebreiska ordet nevelạh kommer från verbroten navẹl (”vissna”; Ps 1:3) och återges med ”död kropp” eller ”lik” (3Mo 5:2; 5Mo 14:8; Jes 26:19; Jer 16:18). Det hebreiska ordet för ”kött”, basạr, kan avse hela kroppen och återges därför ibland med ”kropp”. (Ps 16:9; se KÖTT.) Det vanliga grekiska ordet för ”kropp” är sọ̄ma (Mt 5:29), men i Apostlagärningarna 19:12 har ordet khrōs, som betyder ”hud”, återgetts med ”kropp”. Det grekiska ordet ptọ̄ma, som kommer från verbroten pịptō (falla), betecknar en död kropp. (Mt 14:12)  De olika skapelsernas kroppar består av olika slags ”kött” och hålls vid liv av livskraften. (1Kor 15:39; Jak 2:26; 1Mo 7:22; se SJÄL.)

Andliga kroppar. Fysiska kroppar är synliga och går att ta på, men det finns också andliga kroppar, och de är osynliga för människans ögon och befinner sig helt utanför vår sinnevärld. (1Kor 15:44) Andevarelserna (Gud, Kristus och änglarna) har kroppar med en större härlighet. ”Ingen har någonsin sett Gud.” (1Jo 4:12) En människa kan inte se Gud och leva. (2Mo 33:20) När aposteln Paulus fick se en glimt av en manifestation av den uppståndne Jesus Kristus, blev han blind av strålglansen och föll till marken, och det krävdes ett underverk för att han skulle få synen tillbaka. (Apg 9:3–5, 17, 18; 26:13, 14) Även änglar är mycket starkare och mäktigare än människor. (2Pe 2:11) De är omgivna av en kraftig strålglans, vilket människor har kunnat se i samband med fysiska manifestationer. (Mt 28:2–4; Lu 2:9) Dessa andesöner till Gud klarar av att se den allsmäktige Gudens strålande härlighet. (Lu 1:19)

Eftersom vi inte kan se Gud med våra fysiska ögon, använder han olika antropomorfismer, uttryck där man tillskriver icke-mänskliga företeelser mänskliga egenskaper, för att hjälpa oss att förstå honom. Bibeln omtalar honom som om han hade ögon (Ps 34:15; Heb 4:13), armar (Job 40:9; Joh 12:38), fötter (Ps 18:9; Sak 14:4), hjärta (1Mo 8:21; Ord 27:11), händer (2Mo 3:20; Rom 10:21), fingrar (2Mo 31:18; Lu 11:20), näsa, näsborrar (Hes 8:17; 2Mo 15:8) och öron (1Sa 8:21; Ps 10:17). Detta skall inte uppfattas så att han i bokstavlig bemärkelse har dessa kroppsdelar eller organ som vi känner dem. Aposteln Johannes, som hade hoppet om att få leva i himlen, sade till sina medtroende, som också skulle ärva liv i himlen: ”Ni älskade, nu är vi Guds barn, men ännu har det inte gjorts uppenbart vad vi kommer att bli. Vad vi vet, det är att när han görs uppenbar kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom alldeles som han är.” (1Jo 3:2) De får en kropp som liknar Jesu Kristi ”härliga kropp” (Flp 3:21), och han är ”den osynlige Gudens avbild”, ”återskenet av hans härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”. (Kol 1:15; Heb 1:3) De får därför en kropp som är oförgänglig och odödlig till skillnad från änglarna i allmänhet och från människorna, som är dödliga. (1Kor 15:53; 1Ti 1:17; 6:16; Mk 1:23, 24; Heb 2:14)

Kristi fysiska kropp. När Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid gav han det osyrade brödet åt de 11 trogna apostlarna med orden: ”Detta betyder min kropp som skall ges ut till förmån för er.” (Lu 22:19) Aposteln Petrus sade senare om Jesus: ”Han bar själv våra synder i sin egen kropp på träpålen.” (1Pe 2:24; Heb 10:10; se HERRENS KVÄLLSMÅLTID.)

För att Jesus skulle kunna vara ”den siste Adam” (1Kor 15:45) och ”en motsvarande lösen för alla [dvs. hela mänskligheten]” måste hans fysiska kropp vara en människokropp och inte en inkarnation. (1Ti 2:5, 6; Mt 20:28) Den måste vara fullkomlig eftersom den skulle frambäras som ett offer åt Jehova Gud och utgöra en lösesumma. (1Pe 1:18, 19; Heb 9:14) Ingen ofullkomlig människa kunde ge Gud den lösen som krävdes. (Ps 49:7–9) Därför sade Jesus till sin Fader när han framställde sig för dop och påbörjade den tjänst som ledde fram till hans offerdöd: ”En kropp beredde du åt mig.” (Heb 10:5)

Jesu Kristi fysiska kropp tilläts inte ruttna och bli till stoft som i fallet med Mose och med David, män som hade förebildat Kristus. (5Mo 34:5, 6; Apg 13:35, 36; 2:27, 31) När lärjungarna gick ut till graven tidigt på den första dagen i veckan hade Jesu kropp försvunnit, och kvar i graven var bara de bindlar han hade varit svept i. Hans kropp hade utan tvivel lösts upp i sina beståndsdelar utan att genomgå någon förruttnelseprocess. (Joh 20:2–9; Lu 24:3–6)

Efter sin uppståndelse visade Jesus sig i olika kroppar. När Maria såg honom trodde hon att han var trädgårdsmästaren. (Joh 20:14, 15) När han en annan gång kom in i ett rum med låsta dörrar hade han en kropp med sårmärken. (Joh 20:24–29) Flera gånger när han visade sig blev han igenkänd på grund av sina ord och handlingar och inte på grund av sitt utseende. (Lu 24:15, 16, 30, 31, 36–45; Mt 28:16–18) En gång var det ett underverk som fick lärjungarna att förstå vem han var. (Joh 21:4–7, 12) Jesus, som hade blivit uppväckt som en andevarelse (1Pe 3:18), kunde materialisera sig och ta en mänsklig kropp när så krävdes, precis som änglarna hade gjort i forntiden när de kom som budbärare. (1Mo 18:2; 19:1, 12; Jos 5:13, 14; Dom 13:3, 6; Heb 13:2) Före den stora översvämningen på Noas tid materialiserade sig ”de änglar som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”, och de gifte sig med kvinnor på jorden. Att dessa Guds söner från himlen inte var riktiga människor utan bara inkarnationer framgår av att de inte omkom i den stora översvämningen, utan dematerialiserade sig och återvände till andevärlden. (Jud 6; 1Mo 6:4; 1Pe 3:19, 20; 2Pe 2:4)

Bildspråk. Jesus Kristus omtalas som huvud för ”församlingen, som är hans kropp”. (Ef 1:22, 23; Kol 1:18) Bland människorna i denna kristna ”kropp” görs det ingen skillnad på folkslag, nationaliteter eller liknande. Det finns  människor av alla nationaliteter bland dem. (Gal 3:28; Ef 2:16; 4:4) De är alla döpta med helig ande till Kristus och till hans död. De är alla döpta att höra till en enda kropp. (1Kor 12:13) Hela kroppen följer därför huvudet och dör en död som liknar hans och får en uppståndelse som liknar hans. (Rom 6:3–5; se DOP [Dop till Kristus Jesus och till hans död].)

Aposteln Paulus använder människokroppen som en bild av hur den kristna församlingen fungerar. De medlemmar som lever på jorden vid vilken som helst tidpunkt liknas vid en kropp som har Kristus som sitt osynliga huvud. (Rom 12:4, 5; 1Kor 12) Han betonar betydelsen av den funktion som varje medlem har, medlemmarnas inbördes beroende av varandra, deras ömsesidiga kärlek och omsorg om varandra och deras samarbete. Gud har gett alla lemmar en plats i kroppen, och med den heliga andens medverkan kan ”kroppen” utföra det som är nödvändigt. Med hjälp av kroppens ”leder och band”, alltså de anordningar som används för att ge andlig näring samt för kommunikation och koordination, förser huvudet, Jesus Kristus, som har en samordnande funktion, kroppens delar med det de behöver, så att kroppen kan vara andligt välnärd och varje del vet vilken uppgift den skall utföra. (Kol 2:19; Ef 4:16)

Rätt bruk av kroppen. Som kristen bör man sätta värde på den kropp som man har fått av Gud. Man bör älska sig själv så mycket att man tar hand om sin kropp på rätt sätt, så att man kan frambära den som ett välbehagligt offer i sin heliga tjänst för Gud. (Rom 12:1) Detta innebär att man måste vara förnuftig och ge kroppen mat och annat som är livsnödvändigt samt vara noga med den fysiska renheten. Men det finns något som är ännu viktigare, och det är att man är andligt sinnad, att man söker Guds kungarike och hans rättfärdighet och att man lever ett moraliskt rent liv. (Mt 6:25, 31–33; Kol 2:20–23; 3:5) Aposteln Paulus ger rådet: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men gudhängivenheten är nyttig till allt, eftersom den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” (1Ti 4:8)

Om smorda medlemmar av den kristna församlingen, Kristi kropp, begår otukt, innebär det att Kristi lemmar tas bort och blir ”en skökas lemmar”. Genom att bedriva otukt gör sig den kristne skyldig till att besmitta församlingen i moraliskt avseende, samtidigt som han ”syndar mot sin egen [fysiska] kropp”. Han utsätter sig för risken att bli avlägsnad från Kristi kropp, tempelorganisationen, och riskerar också att drabbas av motbjudande sjukdomar. (1Kor 6:13, 15–20; Ord 7:1–27) Det kan sluta med att församlingen överlämnar honom ”åt Satan till köttets undergång”. (1Kor 5:5)

Lemmarna i Kristi kropp och de överlämnade kristna som samarbetar med dem måste undvika både fysisk otukt och andlig otukt. De som är världens vänner kallas i Bibeln ”äktenskapsbryterskor”. (Jak 4:4) Jesus sade om sina lärjungar: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Joh 17:16) Jesus är därför noga med att de som är en del av hans kropp skall vara rena i både moraliskt och andligt avseende. (Ef 5:26, 27) Det sägs om dem att de har fått sina ”kroppar badade med rent vatten”. (Heb 10:22) Aposteln Paulus säger när han talar om äkta män: ”På detta sätt bör männen älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan han ger det näring och vårdar det ömt, alldeles som Kristus också gör med församlingen, eftersom vi är lemmar av hans kropp. ’Därför skall en man överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött.’ Denna heliga hemlighet är stor. Nu talar jag med hänsyftning på Kristus och församlingen.” (Ef 5:28–32)

Se också artiklarna om de olika kroppsdelarna under respektive namn.