Bibeln är full av uttryck som beskriver olika former av kroppsspråk, dvs. olika sätt att med kroppen uttrycka känslor, sinnestillstånd och attityder. Av Bibelns beskrivningar framgår det att man hade ungefär samma kroppsspråk på den tiden som man har i Mellanöstern i dag. Orientaler har mycket lättare att ge uttryck åt sina känslor än många västerlänningar, som är mer återhållsamma i det här avseendet. Kroppsspråket är mycket uttrycksfullt och talande, oavsett om det åtföljs av ord eller inte.

Bön, vördnadsbetygelse. Att stå upprätt. Bland hebréerna och många av de andra folk som nämns i Bibeln intog man inte någon särskild ställning när man bad. Men de ställningar man intog var mycket respektfulla. Det var vanligt att man stod upp, och Jesus omnämnde den ställningen i samband med bön. (Mk 11:25) Själv bad han tydligen stående direkt efter sitt dop när himlen öppnades och den heliga anden kom ner över honom i kroppslig gestalt lik en duva och Guds egen röst ljöd från himlen. (Lu 3:21, 22)

Att knäböja. Det var vanligt att man knäböjde när man bad. Jesus föll på knä när han bad i Getsemane trädgård. (Lu 22:41) Salomo böjde  knä när han företrädde Israel i bön vid invigningen av templet. (1Ku 8:54) Även om ordet ”knä” många gånger används i flertal i Bibelns grundtext, vilket visar att man ofta föll ner på båda knäna, förekom det troligen också att man föll ner på bara ett knä, som orientalerna ibland gör än i dag. (Apg 9:40; 20:36; 21:5; Ef 3:14)

Att böja sig ner. När judarna tillbad Gud vände de sig alltid, var de än befann sig, mot staden Jerusalem och templet. (1Ku 8:42, 44; Dan 6:10) I en syn såg Hesekiel 25 män som vände ryggen mot Jehovas tempel och böjde sig ner med ansiktet mot öster. (Hes 8:16) Soldyrkarnas tempel var byggda med ingången på västsidan, så att tillbedjarna såg mot öster när de kom in. Men Jehovas tempel hade ingången på östsidan, så att Jehovas tillbedjare där vände ryggen mot det håll där solen gick upp.

Att sträcka upp armarna. När man bad stående eller knäböjande bredde man ibland ut handflatorna mot himlen, lyfte upp händerna eller sträckte fram dem på ett vädjande sätt. (1Ku 8:22; 2Kr 6:13; Neh 8:6) Ibland lyfte man ansiktet (Job 22:26) eller blicken mot himlen (Mt 14:19; Mk 7:34; Joh 17:1).

Att sitta; att kasta sig ner. När man skulle be i sittande ställning föll man troligen ner på knä och satte sig på hälarna. (1Kr 17:16) I den ställningen kunde man böja huvudet mot bröstet. Man kunde också huka sig ner mot jorden med ansiktet mellan knäna, som Elia gjorde. (1Ku 18:42) Bibeln använder ofta uttrycken ”kasta sig ner” eller ”falla ner på sitt ansikte”. Vanligtvis gjorde man detta genom att falla på knä och böja sig framåt tills huvudet rörde vid marken, och man stödde sig med händerna eller oftast på armbågarna. (1Mo 24:26, 48; Neh 8:6; 4Mo 16:22, 45; Mt 26:39) Om den som bad sörjde djupt eller bad mycket innerligt, kunde han ligga raklång med ansiktet mot marken. Den som led svåra kval kunde vara klädd i säckväv. (1Kr 21:16) Avgudadyrkare böjde sig också ner inför sina gudar (2Mo 20:5; 4Mo 25:2; 2Ku 5:18; Dan 3:5–12), och ofta kysste de gudarna (1Ku 19:18).

Religiösa gester riktade mot något skapat. Job pekade på faran med att låta sig förledas av sitt hjärta till att börja dyrka något föremål eller något skapat som solen eller månen genom att rikta en gest som innebar tillbedjan mot dem, kanske genom att föra handen till munnen och kasta en slängkyss, som de hedniska måndyrkarna och de som dyrkade bilder gjorde. Job insåg att man därigenom skulle förneka den sanne Guden och att det var en missgärning som man måste stå till svars för. (Job 31:26–28)

De kristnas kroppsställningar vid bön. Både Jesus, Paulus och andra bad offentligt. Jesus tillrådde också att man bad enskilt. (Mt 6:5, 6) Men han fördömde att man hycklande höll långa böner för syns skull, som några av de skriftlärda hade för vana att göra. (Mk 12:40; Lu 20:47) Från de judiska synagogorna övertog de kristna dock många seder och bruk som inte misshagade Gud, och kroppsställningar som var vanliga bland judarna i samband med bön nämns också i de kristna grekiska skrifterna. Ingenstans ges det stöd för att man skall ha ett ansiktsuttryck eller en kroppsställning som uttrycker fromhet eller skenhelighet. Det framhålls inte att den som ber måste inta någon viss ställning, som att hålla ihop händerna eller knäppa dem. Man kan till och med be tyst utan att det syns utåt, till exempel medan man utför ett uppdrag eller när man befinner sig i en nödsituation. (Jfr Neh 2:4.) De kristna uppmanas att fortsätta att be ”med varje form av bön och ödmjuk anhållan”. (Ef 6:18)

Respekt, ödmjukhet. Att knäböja. Det kroppsspråk som orientalerna använde som ett uttryck för respekt för andra – i synnerhet när de framställde en begäran inför en överordnad – var i stort sett detsamma som vid bön. Det finns exempel på att man knäböjde inför andra när man anhöll om något. Detta hade inget med tillbedjan att göra, utan var ett uttryck för att man respektfullt erkände den personens ställning eller ämbete. (Mt 17:14; Mk 1:40; 10:17; 2Ku 1:13)

Att böja sig ner. Det var vanligt att man böjde sig ner eller bugade sig när man hälsade, när man vände sig till någon i en affärsangelägenhet eller när man ville visa stor respekt för den man stod inför. Jakob böjde sig ner sju gånger för Esau när han mötte honom. (1Mo 33:3) Trots att Salomo var kung visade han respekt för sin mor genom att böja sig ner för henne. (1Ku 2:19)

Att man bugade sig kunde också vara ett tecken på att man erkände ett nederlag. (Jes 60:14) De som hade blivit besegrade kunde träda fram inför sin erövrare klädda i säckväv och med rep om huvudet för att be om nåd. (1Ku 20:31, 32) Somliga menar att dessa rep var lagda om halsen som tecken på att de hade underkastat sig erövraren och var hans fångar.

Även om judarna vanligtvis bugade sig för myndighetspersoner för att visa respekt, vägrade Mordokaj att buga sig för Haman. Detta berodde på att Haman som agagit troligen var amalekit, och Jehova hade sagt att han skulle utplåna minnet av Amalek, så att det inte mer fanns under himlen och att han skulle föra krig  mot Amalek från generation till generation. (2Mo 17:14–16) Om Mordokaj hade bugat sig eller kastat sig ner inför Haman, skulle det ha kunnat ge intryck av att han hade fred med Haman, och därför vägrade Mordokaj att utföra denna handling, som skulle ha inneburit att han överträtt Guds bud. (Est 3:5)

Att kasta sig ner. Josua kastade sig ner inför en ängel, en ”furste över Jehovas här”, men inte för att tillbe ängeln utan som tecken på att han erkände det höga ämbete ängeln innehade och att han förstod att ängeln var utsänd av Jehova med en befallning till honom. (Jos 5:14)

När Jesus var på jorden kom människor och kastade sig ner inför honom för att framställa en begäran och för att betyga honom sin vördnad. Men han tillrättavisade dem inte, eftersom han var den förordnade kungen, den som hade utsetts till kung. (Lu 5:12; Joh 9:38) Han sade själv i Markus 1:15: ”Guds kungliga majestät har kommit nära” (ED), ”Guds kungarike har kommit nära” (NV). Jesus var arvinge till Davids tron och kunde därför med rätta bli ärad som kung. (Mt 21:9; Joh 12:13–15)

Men Jesu apostlar tillät inte andra att kasta sig ner inför dem. Det berodde på att man vid de tillfällen som beskrivs gjorde det som en handling av tillbedjan, som om den kraft som satte apostlarna i stånd att bota och utföra andra kraftgärningar var deras egen. Apostlarna förstod att kraften kom från Gud genom hans heliga ande, att äran för det som skett tillkom honom och att all tillbedjan skulle riktas till Jehova genom Jesus Kristus, som de bara var representanter för. (Apg 10:25, 26)

I förbindelse med den aktning man visade Jesus används ofta det grekiska verbet proskynẹō, vars grundbetydelse är ”betyga sin vördnad” eller ”respektfullt böja sig ner för”, men det kan också översättas med ”tillbe”. (Mt 2:11; Lu 4:8) Jesus tog inte emot någon tillbedjan, för det är endast Gud som skall tillbes (Mt 4:10), men när någon betygade honom sin vördnad tillät han det, eftersom han betraktade det som ett erkännande av den myndighet som Gud gett honom. Den ängel som Jesus Kristus sände för att förmedla uppenbarelsen till Johannes vägrade att ta emot någon tillbedjan från Johannes och gav därigenom uttryck åt principen att människors tillbedjan endast tillkommer Gud. (Upp 19:10; se TILLBEDJAN; VÖRDNAD.)

Att täcka huvudet var ett tecken på respekt från kvinnans sida. Denna sed följde man i den kristna församlingen. När aposteln Paulus redogjorde för principen om kristet ledarskap sade han bland annat: ”Varje kvinna som ber eller profeterar med huvudet obetäckt drar skam över sitt huvud. ... Därför bör kvinnan ha ett myndighetstecken på sitt huvud för änglarnas skull.” (1Kor 11:3–10; se LEDARSKAP.)

Att ta av sandalerna var ett tecken på respekt eller vördnad. Mose blev befalld att göra detta vid den brinnande törnbusken, och Josua fick samma befallning då en ängel talade till honom. (2Mo 3:5; Jos 5:15) Prästerna utförde sin tjänst i tältboningen och i templet barfota, därför att detta var heliga platser. Att lösa upp någon annans sandalrem eller bära sandalerna åt honom betraktades som en tjänares uppgift och som ett uttryck för ödmjukhet, och det visade att tjänaren var medveten om sin underordnade ställning i förhållande till sin herre. I Mellanöstern är det fortfarande sed att man tar av sig sandalerna innan man går in i ett hus, och ibland är det en tjänare som gör det åt en. (Mt 3:11; Joh 1:27; se SANDAL.)

Att hälla vatten över någons händer. Elisa beskrevs som Elias tjänare med orden ”han som hällde vatten över Elias händer”. Detta var något man särskilt gjorde efter en måltid. I Mellanöstern åt man inte med kniv och gaffel utan med fingrarna, och efter måltiden hällde tjänaren vatten över sin herres händer, så att han kunde tvätta dem. (2Ku 3:11) Det var också vanligt att tvätta en persons fötter, och det gjordes som ett tecken på gästfrihet och respekt och i vissa fall som ett tecken på ödmjukhet. (Joh 13:5; 1Mo 24:32; 43:24; 1Ti 5:10)

Överenskommelse, delaktighet. Att ge någon handen; att ge någon sitt handslag. Detta var en bekräftelse på att man hade ingått en överenskommelse, slutit ett avtal eller gjort upp en affär. (Esr 10:19) Bibeln varnar för att ge handslag och gå i borgen för någon annans lån. (Ord 6:1–3; 17:18; 22:26) Att man gav någon handen var också ett tecken på delaktighet och gemenskap. (2Ku 10:15; Gal 2:9)

Välsignelse. Att lägga händerna på någons huvud; att lyfta upp händerna. Eftersom det hebreiska verbet barạkh används både om att knäböja och om att välsigna, är det troligt att den som mottog en välsignelse föll på knä och böjde sig mot den som gav välsignelsen. Den som välsignade lade då sina händer på huvudet på den som blev välsignad. (1Mo 48:13, 14; Mk 10:16) När någon välsignade en grupp människor var det vanligt att han lyfte upp sina händer mot dem och uttalade välsignelsen. (3Mo 9:22; Lu 24:50)

Avläggande av ed. Att lyfta upp handen; att lägga handen under någons lår. När man svor en ed var det vanligt att man lyfte upp  högra handen. Gud säger om sig själv att han gör detta, och då i symbolisk bemärkelse. (5Mo 32:40; Jes 62:8) Ängeln i Daniels syn lyfte upp både sin högra och sin vänstra hand mot himlen för att svära en ed. (Dan 12:7) Man kunde också bekräfta en ed som man svor inför någon genom att lägga handen under den andres lår, som Abrahams tjänare gjorde då han svor att han skulle hämta en hustru åt Isak hos Abrahams släktingar (1Mo 24:2, 9) och som Josef gjorde då han svor att han inte skulle begrava Jakob i Egypten. (1Mo 47:29–31) Ordet ”lår” används om den övre delen av benet från höften till knät, den del där lårbenet sitter. Enligt den judiske rabbinen Rashbam blev detta tillvägagångssätt använt när en överordnad tog ed av en underordnad, som när en herre tog ed av sin tjänare eller en far tog ed av sin son; i båda fallen hade den överordnade krav på den andres lydnad. Och enligt en annan judisk lärd, Abraham ibn Esra, var det vanligt på den tiden att en tjänare svor en ed genom att lägga handen under sin herres lår, så att denne satt på handen. Detta visade att tjänaren var underställd sin herres myndighet. (The Soncino Chumash, utgiven av A. Cohen, London 1956, sid. 122)

Sorg, skam. Att kasta stoft på huvudet; att riva sönder kläderna; att vara klädd i säckväv. Vanligtvis gav man uttryck åt sorg genom att gråta (1Mo 50:1–3; Joh 11:35), ofta genom att sorgset böja huvudet (Jes 58:5), genom att kasta stoft på huvudet (Jos 7:6), genom att sitta på marken (Job 2:13; Jes 3:26) eller genom att riva sönder kläderna (1Sa 4:12; Job 2:12; se KLÄDER [Sönderrivning av kläder]), och ibland lade man aska på huvudet (2Sa 13:19). När judarna på order av kung Ahasveros dömdes till att tillintetgöras av sina fiender, breddes ”säckväv och aska ... ut som bädd för många”. (Est 4:3) Jehova uppmanade staden Jerusalem att binda om sig med säckväv och vältra sig i aska med tanke på den olycka som skulle komma över den. (Jer 6:26) Mika sade att invånarna i den filisteiska staden Afra skulle vältra sig i stoftet. (Mik 1:10)

Att skära av håret; att rycka loss hår; att slå sig på bröstet. Att skära av håret (Job 1:20), att rycka hår ur skägget (Esr 9:3), att täcka över huvudet (2Sa 15:30; Est 6:12), att täcka över mustaschen (Hes 24:17; Mik 3:7) och att hålla händerna på huvudet var tecken på stor, nästan bedövande, sorg eller skam. (2Sa 13:19; Jer 2:37) Några menar att detta sistnämnda uttryck för sorg betydde att Guds tunga hand vilade på den sörjande. Jesaja gick omkring naken och barfota som ett tecken på den skam som skulle komma över Egypten och Etiopien. (Jes 20:2–5) När man kände sig förkrossad av sorg eller ångrade sig djupt kunde man slå sig på bröstet. (Mt 11:17; Lu 23:27) Man kunde också slå sig på låret som ett tecken på att man sörjde, ångrade sig, skämdes eller kände sig förödmjukad. (Jer 31:19; Hes 21:12)

Vrede, hån, förolämpning, nedkallande av ont. Att skaka på huvudet; att slå någon i ansiktet med flata handen. Flera gester, vanligtvis åtföljda av ord, var tydliga uttryck för vrede, fiendskap, hån, förebråelse, förakt m.m. Bland annat gjorde man rörelser med munnen, skakade på huvudet eller viftade med handen (2Ku 19:21; Ps 22:7; 44:14; 109:25; Sef 2:15), slog personen i ansiktet med flata handen (Job 16:10; Mt 5:39; Joh 18:22) och ryckte strån ur hans skägg (Jes 50:6). Jesus blev utsatt för den värsta formen av kränkande behandling då han stod inför judarnas högsta domstol. Man spottade på honom, slog honom i ansiktet med flata handen, höljde över hans ansikte, slog honom med knytnävarna och hånade honom med orden: ”Profetera för oss, du Kristus. Vem var det som slog till dig?” (Mt 26:67, 68; Mk 14:65) Därefter fick han en liknande behandling av soldaterna. (Mt 27:30; Mk 15:19; Joh 19:3)

Att kasta jord var ett annat sätt att visa förakt för någon. Simei gjorde detta mot David samtidigt som han nedkallade ont över honom och kastade sten mot honom. (2Sa 16:13) När Paulus framförde sitt försvar inför uppretade judar i Jerusalem visade de sitt raseri genom att höja sina röster, ropa högljutt och slänga sina ytterkläder hit och dit och kasta damm upp i luften. (Apg 22:22, 23)

Att klappa i händerna. På detta sätt kunde man påkalla någons uppmärksamhet, vilket framgår av Josua 15:18. Men det var oftare ett tecken på vrede (4Mo 24:10), hån eller förakt (Job 27:23; Klag 2:15), sorg (Hes 6:11) eller fiendskap, då man kände skadeglädje över det som drabbat en rival, en hatad fiende eller förtryckare; ibland stampade man samtidigt med fötterna. (Hes 25:6; Nah 3:19)

Förordnande. Smörjelse. Vissa handlingar var förknippade med att någon förordnades till en tjänst eller fick myndighet. Vid installationen av prästerskapet blev Aron smord med den heliga smörjelseoljan. (3Mo 8:12) Kungar blev också smorda. (1Sa 16:13; 1Ku 1:39) Perserkungen Cyrus blev inte smord med bokstavlig smörjelseolja av en representant för Gud, men han omtalas bildligt som Jehovas smorde därför att han hade fått i uppdrag att erövra Babylon och befria Guds folk. (Jes 45:1) Elisa blev smord i den meningen att han blev förordnad, men han blev aldrig bokstavligen smord med olja.  (1Ku 19:16, 19) Jesus blev smord av sin Fader, Jehova, men inte med olja utan med helig ande. (Jes 61:1; Lu 4:18, 21) Hans av anden pånyttfödda bröder, som utgör den kristna församlingen, smordes genom honom. (2Kor 1:21; Apg 2:33) Denna smörjelse förordnar och bemyndigar dem och gör dem kvalificerade som Guds tjänare. (1Jo 2:20; 2Kor 3:5, 6; se SMORD, SMÖRJANDE.)

Handpåläggning utfördes för att tillkännage att en person förordnades till att inneha en tjänst eller ett visst uppdrag. Som exempel lade apostlarna sina händer på de sju män som förordnades att ta hand om utdelningen av mat i församlingen i Jerusalem. (Apg 6:6) Timoteus förordnades till en särskild tjänst när kretsen av äldste lade sina händer på honom. (1Ti 4:14) Senare fick han i uppdrag av aposteln Paulus att förordna andra, något som han skulle göra först efter noggrant övervägande. (1Ti 5:22)

Handpåläggning kunde också ha andra betydelser, som att man erkände eller bekräftade något. Ett exempel på detta finns i 2 Moseboken 29:10, 15, där Aron och hans söner visade att de erkände de offer som frambars för dem genom att lägga händerna på offren. Ett annat exempel med den innebörden nämns i 3 Moseboken 4:15.

Handpåläggning kunde också vara ett tecken på att vissa personer skulle få del av välsignelser eller speciell kraft, som när Jesus botade några genom att lägga händerna på dem (Lu 4:40) och när den heliga anden kom över dem som Paulus lade sina händer på. (Apg 19:6) Detta betyder inte att anden passerade genom Paulus händer, utan att han på Kristi vägnar och i överensstämmelse med föreskrivna krav var bemyndigad att utse vem som skulle få ta emot andens gåvor. (Se också Apg 8:14–19.) Att det inte var nödvändigt med handpåläggning för att andens gåvor skulle förmedlas framgår av händelsen med Cornelius och hans hushåll, då aposteln Petrus bara var närvarande när de fick den heliga anden och gåvan att tala i tungor men inte lade händerna på någon. (Apg 10:44–46)

Ynnest. Att stå inför en överordnad. Eftersom det fordrades tillstånd för att få träda inför en kung, var det ett tecken på ynnest och godkännande att stå inför en myndighetsperson. (Ord 22:29; Lu 1:19; 21:36) I Uppenbarelseboken 7:9, 15 ses en stor skara stå inför tronen, vilket visar att de som tillhör den har en ställning av ynnest och godkännande inför Gud.

Att lyfta upp någons huvud. Detta uttryck användes ibland symboliskt för att visa att personen i fråga skulle bli upphöjd till eller återfå en gynnad ställning. (1Mo 40:13, 21; Jer 52:31)

Att fylla någons händer med makt. Att fylla någons händer med makt är ett uttryck som användes i samband med att prästerna installerades i sitt ämbete. Mose utförde denna symboliska handling när han som medlare lade de olika delarna av offret på Arons och hans söners händer och viftade alltsammans fram och åter inför Jehova. Viftandet betecknade oavbruten handling till skillnad från en enstaka handling och representerade en oavbruten hängiven tjänst inför Jehova. (3Mo 8:25–27)

Vänskap. Att kyssa någon; att tvätta någons fötter; att smörja in någons huvud. En kyss var ett tecken på vänskap (1Mo 27:26; 2Sa 19:39) och ibland på djupare känslor, då man föll varandra om halsen och omfamnade och kysste varandra under tårar. (1Mo 33:4; 45:14, 15; 46:29; Lu 15:20; Apg 20:37) Det var tre handlingar som betraktades som nödvändiga tecken på gästfrihet: att hälsa en gäst välkommen med en kyss, att tvätta hans fötter och att smörja in hans huvud. (Lu 7:44–46)

Att luta sig tillbaka mot någons bröst. På Jesu tid var det vanligt att man låg till bords vid måltider, och det var tecken på särskild vänskap och förtrolighet att luta sig tillbaka mot någons bröst, och det betraktades som ett bevis på ynnest att få platsen vid någons bröst. (Joh 13:23, 25) Detta är bakgrunden till bildspråket i Lukas 16:22, 23 och i Johannes 1:18.

Att äta en måltid (hebr.: ”att äta bröd”) tillsammans med någon var en symbol för vänskap och fred. (1Mo 31:54; 2Mo 2:20; 18:12) Om man därefter vände sig mot den som man hade ätit tillsammans med och skadade honom, betraktades det som illasinnat förräderi. Det var detta Judas gjorde sig skyldig till. (Ps 41:9; Joh 13:18)

Oskuld, fritagande från ansvar. Att tvätta händerna. Man visade på ett symboliskt sätt att man var oskyldig eller fri från ansvar genom att tvätta händerna. (5Mo 21:6) Psalmisten förklarade på det sättet sin oskuld i Psalm 73:13. (Se också Ps 26:6.) Pilatus försökte frita sig från ansvar för Jesu död genom att tvätta sina händer inför folkskaran och säga: ”Jag är oskyldig till dennes blod. Ni får själva svara för det.” (Mt 27:24)

Att skaka kläderna. Genom att Paulus skakade sina kläder inför de motsträviga judar som han hade förkunnat för i Korinth visade han att han frånsade sig ytterligare ansvar för dem, och han sade: ”Må ert blod komma över era egna huvuden. Jag är ren. Från och med nu skall jag gå  till folk av nationerna.” (Apg 18:6) När Nehemja skakade ut sitt bröststycke symboliserade det att Gud skulle förkasta den som inte fullgjorde sitt löfte. (Neh 5:13)

Att skaka dammet av fötterna var också ett tecken på att man frånsade sig ansvar. Jesus sade att lärjungarna skulle göra detta mot det hus eller den stad där man inte ville ta emot dem eller lyssna till dem. (Mt 10:14; Lu 10:10, 11; Apg 13:51)

Glädje. Att klappa i händerna. Man gav uttryck åt glädje genom att klappa i händerna (2Ku 11:12; Ps 47:1) och genom att dansa, ofta till musik. (Dom 11:34; 2Sa 6:14) Sång och jubelrop under arbetet, särskilt under vinskörden, var uttryck för glädje och tacksamhet. (Jes 16:10; Jer 48:33)

Fiendskap. Att hotfullt svinga handen mot någon eller något var ett tecken på fiendskap. (Jes 10:32; 19:16)

Att lyfta huvudet var ett symboliskt uttryck för att gå till handling, i regel för att motarbeta, bekämpa eller förtrycka. (Dom 8:28; Ps 83:2)

Att lyfta handen mot en myndighetsperson var liktydigt med uppror mot honom. (2Sa 18:28; 20:21)

Att slicka stoftet var en symbol för nederlag och tillintetgörelse. (Ps 72:9; Jes 49:23)

Att sätta handen eller foten på sina fienders nacke var ett bildligt uttryck för att fienden hade lidit nederlag, att han slagits på flykten, förföljts och tillfångatagits. (1Mo 49:8; Jos 10:24; 2Sa 22:41; Ps 18:40)

Att börja utöva myndighet, att gå till handling. Att ställa sig upp eller att träda fram betydde att man började utöva makt och myndighet eller att man gick till handling. Uttrycken ”uppstå”, ”träda fram” eller ”framträda”, som är olika sätt att återge ett hebreiskt ord som ordagrant betyder ”stå (upp)”, ”ställa sig upp”, användes om kungar när de började utöva sin kungamakt eller utöva den på ett anmärkningsvärt sätt. (Dan 8:22, 23; 11:2, 3, 7, 21; 12:1) Det sägs om Jehova att han ”reser sig” eller ”träder fram” för att hålla dom över människorna. (Ps 76:9; 82:8) Om Satan sägs det att han ”trädde ... upp” mot Israel när han eggade David till att räkna folket. (1Kr 21:1)

Att binda något om höfterna innebar att man gjorde sig redo att handla. Uttrycket anspelar på att man på Bibelns tid brukade binda upp sin fladdrande klädnad med ett bälte eller en gördel, så att den inte var i vägen när man till exempel skulle arbeta eller springa. (Job 40:7; Jer 1:17; Lu 12:37; 1Pe 1:13, not)

Andra uttryck. Att lägga sig vid en mans fötter. När Rut ville påminna Boas om att han var hennes återköpare, kom hon om natten och lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där. När han vaknade sade hon till honom: ”Jag är Rut, din slavinna; bred ut din mantelflik över din slavinna, för du är en återköpare.” Rut visade på detta sätt att hon var villig att låta Boas ingå svågeräktenskap med henne. (Rut 3:6–9)

Utseende när man fastade. Att ”späka sin själ” avsåg troligen att man fastade, och det gjorde man som tecken på sorg eller på att man erkände sina synder, ångrade sig eller kände sig förkrossad. (3Mo 16:29, 31; 2Sa 1:12; Ps 35:13; Joel 1:13, 14) På Jesu tid tog hycklande människor på sig en sorgsen min och vanställde sina ansikten för att ge sken av att vara heliga när de fastade. Men Jesus sade till sina lärjungar att de skulle smörja in sitt huvud med olja och tvätta sitt ansikte, så att de såg normala ut när de fastade, i vetskap om att deras Fader såg till hjärtat. (Mt 6:16–18) De kristna fastade ibland för att helt kunna koncentrera sig på andliga angelägenheter. (Apg 13:2, 3; se FASTA.)

Att lägga handen på en avlidens ögon. När Jehova sade till Jakob: ”Josef skall lägga sin hand på dina ögon” (1Mo 46:4), betydde det att Josef var den som skulle sluta Jakobs ögon när han var död, något som vanligen var den förstfödde sonens plikt. Det verkar som om Jehova på detta sätt tillkännagav för Jakob att förstfödslorätten skulle övergå till Josef. (1Kr 5:2)

Att vissla. Att vissla åt något var ett uttryck för häpnad eller förundran. Så skulle reaktionen bli hos dem som såg Juda och senare Babylon ödeläggas, något som skulle ingjuta fruktan och förfäran. (Jer 25:9; 50:13; 51:37)

Att stödja sig vid någons hand eller arm. Det var vanligt att kungar eller andra myndighetspersoner stödde sig vid en tjänares eller underordnad persons hand, som kung Jehoram i Israel gjorde. (2Ku 7:2, 17) Kung Ben-Hadad II stödde sig vid sin tjänare Naamans hand när han böjde sig ner i sin gud Rimmons hus. (2Ku 5:18)

Bildspråk. Att tvätta någons fötter. Genom att tvätta lärjungarnas fötter använde Jesus en av de orientaliska sederna för att ge sina lärjungar en lektion i att visa ödmjukhet och i att betjäna varandra. Petrus bad honom att tvätta inte bara hans fötter, utan också händerna och huvudet. Men Jesus svarade: ”Den som har badat, han behöver inte få mer än fötterna tvättade utan är helt och hållet ren.” (Joh 13:3–10) Här menade Jesus att den som hade badat och därefter gick hem i öppna sandaler bara behövde  tvätta av dammet från fötterna. Han använde fysisk renhet som en bild av andlig renhet.

Att vandra. Detta uttryck används bildligt om att leva på ett visst sätt. Det sägs till exempel att ”Noa vandrade med den sanne Guden”. (1Mo 6:9; 5:22) De som vandrade med Gud följde den levnadsbana som han hade stakat ut, och de fick hans godkännande. I de kristna grekiska skrifterna, där samma uttryck används, beskrivs två helt olika sätt att leva på, nämligen det liv som man levde innan man började tjäna Gud och det som man började leva efter den tidpunkten. (Ef 2:2, 10; 4:17; 5:2) Ordet ”löpa” används på liknande sätt. (1Pe 4:4) Gud sade att profeterna i Juda ”löpte” trots att han inte hade sänt dem, vilket betydde att de hade åtagit sig profetgärningen utan hans bemyndigande. (Jer 23:21) Paulus jämför den kristnes liv eller sätt att leva med ett ”lopp”, som man måste löpa enligt reglerna för att vinna priset. (1Kor 9:24; Gal 2:2; 5:7)