En monark, en regent med den högsta myndigheten i ett rike. Jehova är den högste Kungen eftersom han har oinskränkt makt och myndighet. Kungarna i Juda var underordnade kungar, och de representerade honom på jorden. Jesus Kristus är på liknande sätt en underordnad kung, men med långt större makt än dessa jordiska kungar, eftersom Jehova har gett honom myndighet över hela universum. (Flp 2:9–11) Jesus Kristus är därför ”kungarnas Kung och herrarnas Herre”. (Upp 19:16; se JESUS KRISTUS; KUNGARIKE.)

De första kungarna. Bland jordiska regenter kan en kung definieras som en manlig härskare som har den högsta myndigheten över en stad, en stam, ett folk eller ett större landområde och i regel innehar ämbetet på livstid. Nimrod, en avkomling av Ham, är den förste jordiske kungen i den bibliska berättelsen. Han härskade över ett kungarike som omfattade flera städer i Mesopotamien, och han gjorde uppror mot Jehovas ställning som den högste Suveränen. (1Mo 10:6, 8–10)

Kanaan och de omkringliggande länderna hade kungar redan på Abrahams tid, alltså långt innan israeliterna hade kungar. (1Mo 14:1–9) Redan tidigt i historien fanns det också kungar över filistéerna, edoméerna, moabiterna, midjaniterna, ammoniterna, araméerna, hettiterna, egyptierna, assyrierna, babylonierna, perserna, grekerna och romarna. Många av dessa kungar härskade bara över ett begränsat område, till exempel en stadsstat. Adoni-Besek skröt över att han hade besegrat 70 sådana kungar. (Dom 1:7)

Den förste jordiske kung i Bibeln som betecknas som rättfärdig var Melkisedek, som var kung och präst i Salem. (1Mo 14:18) Förutom Jesus Kristus, som är både kung och överstepräst, är Melkisedek den ende av Gud godkände  härskare som har haft båda dessa ämbeten. Aposteln Paulus påpekar att Gud använde Melkisedek som en förebild till Kristus. (Heb 7:1–3; 8:1, 6) Ingen annan av Guds trogna tjänare, inte ens Noa, gjorde anspråk på att vara kung, och Gud förordnade ingen av dem till kung förrän Saul smordes på hans befallning.

Israels kungar. Till att börja med härskade Jehova över Israel som folkets osynlige kung. Han använde män på jorden som sina synliga representanter – först Mose och senare domarna, från Otniel till Simson. (Dom 8:23; 1Sa 12:12) Till slut krävde israeliterna att få en kung, så att de kunde bli lika nationerna runt omkring dem. (1Sa 8:5–8, 19) I lagförbundet fanns riktlinjer om att en jordisk kung skulle vara utvald av Jehova Gud. I överensstämmelse med detta var det Jehova som genom profeten Samuel utsåg Saul av Benjamins stam. (5Mo 17:14–20; 1Sa 9:15, 16; 10:21, 24) På grund av olydnad och förmätenhet förlorade Saul Jehovas ynnest och möjligheten att bli stamfar till en dynasti av kungar. (1Sa 13:1–14; 15:22–28) Jehova vände sig då till Judas stam och utvalde David, Isais son, till att bli Israels näste kung. (1Sa 16:13; 17:12) Eftersom David troget stödde tillbedjan av Jehova och höll fast vid hans lagar, fick han privilegiet att bli den förste i en dynasti av kungar. (2Sa 7:15, 16) Under Davids son Salomos regering nådde israeliterna höjdpunkten av sitt välstånd. (1Ku 4:25; 2Kr 1:15)

Under Salomos son Rehabeams regering delades nationen i två kungariken. Den förste kungen i tiostammarsriket i norr (vanligtvis kallat Israel) blev Jerobeam, Nebats son, av Efraims stam. (1Ku 11:26; 12:20) Han överträdde Guds lag och införde dyrkan av guldkalvar. Denna synd gjorde att han drog Jehovas misshag över sig. (1Ku 14:10, 16) Allt som allt härskade 20 kungar i Nordriket (Israel) från 997 till 740 f.v.t., från Jerobeam till Hosea, Elahs son. I Sydriket (Juda) regerade 19 kungar från 997 till 607 f.v.t., från Rehabeam till Sidkia. (Atalja, som tillskansade sig tronen utan att ha rätt till den, är inte medräknad; se BEGRAVNING; KRONOLOGI.)

Representanter förordnade av Gud. Det var Jehova som utnämnde sitt folks kungar, och de satt på ”Jehovas kungadömes tron”, vilket betydde att de skulle handla på hans vägnar och representera hans teokratiska styre. (1Kr 28:5; 29:23) Kungarna i Israel betraktades emellertid inte som gudar, så som fallet var hos en del andra orientaliska folk på den tiden. Var och en av Judas kungar betraktades som Jehovas smorde, även om det inte alltid uttryckligen sägs att kungen i bokstavlig bemärkelse smordes med olja när han besteg tronen. Smörjandet med olja nämns när en ny dynasti tog sin början, när det var stridigheter om tronföljden på Davids ålderdom samt på Jehoas tid och när en äldre son blev förbigången till fördel för en yngre då Jehoahas besteg tronen. (1Sa 10:1; 16:13; 1Ku 1:39; 2Ku 11:12; 23:30, 31, 34, 36) Det verkar likväl troligt att ett sådant smörjande var det vanliga tillvägagångssättet.

Kungen av Judas stam hade hand om nationens alla angelägenheter; han var som en herde för folket. (Ps 78:70–72) Det var i regel han som anförde hären i strid. (1Sa 8:20; 2Sa 21:17; 1Ku 22:29–33) Inom rättsväsendet fungerade han som högste domare, utom i vissa nationella angelägenheter och i fall som var svåra att avgöra eller där vittnesmålen var otillräckliga – då lät man översteprästen rådfråga Jehova. (1Ku 3:16–28)

Kungens begränsningar. De begränsningar som kungen var underställd i utövandet av sin myndighet var de som dikterades av hans egen gudsfruktan och av Guds lag, som han var förpliktad att lyda; därtill kom profeternas och prästernas inflytande och de äldstes råd och vägledning. Han skulle själv göra en avskrift åt sig av lagen och läsa i den alla sina livsdagar. (5Mo 17:18, 19) Som Jehovas särskilde tjänare och representant var han ansvarig inför honom. Sorgligt nog var det många av kungarna i Juda som överskred sina befogenheter och var onda och despotiska i sin maktutövning. (1Sa 22:12, 13, 17–19; 1Ku 12:12–16; 2Kr 33:9)

Religiös ledare. Även om kungen enligt lagen inte kunde bli präst, förväntades han som den främste av alla icke-prästerliga personer stödja tillbedjan av Jehova. Ibland välsignade han nationen i Jehovas namn och företrädde folket i bön. (2Sa 6:18; 1Ku 8:14, 22, 54, 55) Kungen skulle se till att folkets gudsdyrkan inte besmittades av avgudadyrkan, och han hade dessutom myndighet att avsätta en trolös överstepräst. Det gjorde kung Salomo när översteprästen Ebjatar stödde Adonias försök att tillskansa sig tronen. (1Ku 1:7; 2:27)

Hustrur och egendom. Det blev vanligt att de judeiska kungarna hade flera hustrur och bihustrur, trots att lagen föreskrev att kungen inte skulle ta sig många hustrur. (5Mo 17:17) Bihustrurna betraktades som statlig egendom och gick i arv till tronföljaren tillsammans med kungens övriga egendom och rättigheter. Att gifta sig med eller lägga beslag på en avliden kungs bihustru var detsamma som att offentligt göra anspråk på tronen. När Absalom hade  umgänge med sin far Davids bihustrur och när Adonia bad om att få Abisag, som skötte David på hans ålderdom, till hustru var det därför jämförbart med att göra anspråk på tronen. (2Sa 16:21, 22; 1Ku 2:15–17, 22) Det var detsamma som högförräderi.

Till kungens personliga egendom, hans krigsbyte och gåvor (1Kr 18:10) fogades med tiden inkomster från andra källor, exempelvis en särskild beskattning av landets avkastning för kungens bord, tribut från underkuvade riken, tull från resande köpmän som passerade genom landet och intäkter från olika handelsföretag, till exempel Salomos handelsflotta. (1Ku 4:7, 27, 28; 9:26–28; 10:14, 15)

Nordrikets instabilitet. I nordriket Israel tillsattes kungar i princip genom arvföljd, men den regeln åsidosattes ofta när kungen störtades eller lönnmördades och någon annan tillskansade sig tronen. Den falska religion som utövades gjorde att Nordriket ständigt befann sig i ett tillstånd av oroligheter, vilket bidrog till att kungamord och statskupper var vanliga. Bara två dynastier, Omris och Jehus, sträckte sig över mer än två generationer. Eftersom Guds förbund med David om ett kungarike inte gällde kungarna i Nordriket, satt ingen av dessa på ”Jehovas kungadömes tron” som Jehovas smorde. (1Kr 28:5)

Icke-judiska kungar och underordnade kungar. De babyloniska kungarna installerades i sitt ämbete som monarker över hela det babyloniska riket genom att de grep tag i handen på en bildstod av guld som föreställde guden Marduk. Så gjorde Cyrus den store för att få herradömet över hela det babyloniska riket utan att behöva erövra det med vapenmakt.

Andra kungar insattes genom att de utnämndes av en överordnad kung, till exempel den kung som hade erövrat området. Det var en allmän sedvänja att en kung regerade över ett erövrat område genom en infödd lydkung. På det viset blev Herodes den store romersk lydkung över Judeen (Mt 2:1), och nabatéernas kung Aretas erkändes av Rom som kung i en vasallstat (2Kor 11:32).

Icke-israelitiska kungar var mindre tillgängliga för sina undersåtar än de kungar som härskade över Guds folk. De israelitiska kungarna rörde sig uppenbarligen ganska fritt bland sina undersåtar, medan det ofta var mycket svårt att få audiens hos hedniska kungar. Att gå in på den inre förgården i den persiske kungens palats utan att vara inbjuden var belagt med dödsstraff om inte kungen gav sitt uttryckliga godkännande genom att räcka ut sin spira, så som han gjorde mot Ester. (Est 4:11, 16) En romersk medborgare hade emellertid möjlighet att vädja till kejsaren och få honom att höra sin sak sedan en lägre domstol fällt sitt utslag, men först efter det att saken hade passerat många lägre instanser. (Apg 25:11, 12)