(hebr.: paqqu‛ọth [plur.])

Det hebreiska ord som översatts med ”kurbitsar” förekommer bara på ett ställe i Bibeln, nämligen i berättelsen om vad som hände under en hungersnöd på Elisas tid. Någon hade samlat vilda kurbitsar och skivat ner dem i en maträtt. När ”profetsönerna” smakade på den, blev de rädda att den var giftig och ville inte äta av den, men genom ett underverk såg Elisa till att maträtten inte gick till spillo. (2Ku 4:38–41)

Det har framlagts många förslag om vilken växt de ”vilda kurbitsar” som nämns här kan ha kommit från, men i allmänhet tror man att det kan ha varit kolokvinten (Citrullus colocynthis), en växt som är besläktad med vattenmelonen. Kolokvinten är krypande precis som gurka och har liknande bladverk. Frukten är stor som en apelsin och har tjockt, slätt skal med gula och gröna strimmor. Det svampaktiga och giftiga fruktköttet är mycket bittert och används inom medicinen. Dessa kännetecken på kolokvinten stämmer således med Bibelns beskrivning av en vild kurbits som av smaken att döma var giftig. (2Ku 4:40) Kolokvinten är fortfarande grön när de flesta andra växter har vissnat, och därför kan det vara frestande för någon som inte känner till den att plocka dess frukt.

De ”kurbitsformiga ornament” (hebr.: peqa‛ịm) som prydde det gjutna havet och panelerna av cederträ i Salomos tempel kan ha varit runda som kolokvintens frukter. (1Ku 6:18; 7:24; 2Kr 4:3)