1. Den som nämns först av Hams söner. Kush blev själv far till sex söner: Seba, Havila, Sabta, Raema, Sabteka och Nimrod. (1Mo 10:6–8; 1Kr 1:8–10) Kush och hans namngivna avkomlingar finns med i förteckningen över de släkter från vilka ”nationerna [har] spritts ut på jorden efter den stora översvämningen”. (1Mo 10:32) Berättelsen i Första Moseboken innehåller inga detaljer om personen Kush, men hans namn används på en rad ställen i de hebreiska skrifterna om hans avkomlingar och det land eller de områden där de slog sig ner. Detta beskrivs närmare under nr 2.

Det kan emellertid nämnas att Kush (och kanske också Put) högst sannolikt är en av stamfäderna till den mörkhyade grenen av människosläktet (Jer 13:23), en slutsats man kan dra med tanke på de områden några av hans avkomlingar bosatte sig i. Detta motbevisar den teori som en del för fram – att förbannelsen som uttalades över Kanaan skulle gälla de mörkhyade folkslagen. Kanaan, som var bror till Kush, fick nämligen inga sådana avkomlingar utan blev förfader till de kanaaneiska stammarna i Palestina. (1Mo 9:24, 25; 10:6) Det finns alltså ingenting i Bibeln som förbinder den mörka hudfärgen hos vissa av Kushs avkomlingar med den förbannelse som blev uttalad över Kanaan.

2. Förutom i släktregistren (1Mo 10; 1Kr 1) och i överskriften till Psalm 7 (se nr 3) används namnet Kush alltid om avkomlingar av Kush, Hams son, och det område där de bosatte sig.

Genom sonen Nimrod är Kushs namn förbundet med Babel och det rike som Nimrod grundade efter den stora översvämningen. (1Mo 10:8–12) En del förknippar namnet Kush med den forntida staden Kish, som man funnit vid utgrävningar nära Babylon i nedre Mesopotamien. Man antar att detta är den stad där babyloniska härskare under det tredje årtusendet f.v.t. antog titeln ”kung över världen”. Den sumeriska kungalistan, som visserligen är ett mycket legendartat forntida dokument, innehåller följande uttalande: ”Sedan den stora floden hade svept över (jorden) (och) då kungavärdigheten (på nytt) utgick från himlen, var kungadömet (först) i Kish.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 265) Professor Albright nämner den här forntida staden och säger: ”Om det inte är så att Kish är förebilden för Kush i 1Mo 10:8, vilket är mycket möjligt, nämns staden inte i Bibeln. Men under alla omständigheter räknades Nimrod tydligen som den förste härskaren i Kish.” (Youngs Analytical Concordance to the Bible, supplementet ”Recent Discoveries in Bible Lands”, W. Albright, 1955, sid. 14) Även om Babylonien senare kom helt under semitiskt herravälde, tycks det alltså finnas historiska vittnesbörd som stöder Bibelns berättelse om ett tidigt kushitiskt välde i det här området.

”Landet Kush”. Enligt 1 Moseboken 2:13 flöt floden Gihon, en av de fyra huvudfloder som kom från den flod som ”gick ut från Eden”, kring hela ”landet Kush”. (1Mo 2:10) Var det här landet låg vet man inte med säkerhet. I den grekiska Septuaginta återges det hebreiska ordet ”Kush” med det grekiska namnet Etiopien i det här bibelstället. Även om namnet Kush i ett tidigt skede blev mer eller mindre synonymt med det forntida Etiopien, behöver det inte nödvändigtvis vara det i 1 Moseboken 2:13. Josephus följde återgivningen i Septuaginta och förknippade floden Gihon med Nilen. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 39 [i, 3]) Men med tanke på att Gihon hade samma källa som Eufrat och Tigris verkar detta inte stämma, såvida man inte antar att den världsomfattande översvämningen medförde extremt stora förändringar i områdets topografi.

En del forskare förbinder därför benämningen ”Kush” i 1 Moseboken 2:13 med kassu eller kassiterna i assyriska inskrifter, ett folk av oviss härkomst som bodde i Mesopotamiens östliga bergstrakter. I en artikel i Journal of Near Eastern Studies (1959, årg. XVIII, sid. 49–53) framhåller P. English vittnesbörd om en tidig mörkhyad befolkning i området vid det sydöstra hörnet av Svarta havet och senare i Kaukasusområdet längre norrut. I artikeln antyds det vidare att namnet på området Abchazien och folknamnet khazarer har en koppling till Bibelns Kush. Det är naturligtvis möjligt att hänvisningen till Kush i 1 Moseboken 2:13 gäller en grupp som tillhörde den kushitiska släkten men som inte drog söderut tillsammans med huvuddelen av kushiterna utan slog sig ner i det område i Mindre Asien som beskrivs här ovan.

Andra menar att ”landet Kush”, som omslöts av floden Gihon, låg på Arabiska halvön, eftersom namnet ”Kusan” används parallellt med  ”Midjans land” i Habackuk 3:7 och midjaniterna huvudsakligen levde i närheten av Aqabaviken. Det är möjligen med avseende på ett sådant arabiskt ”Kush” som Moses midjanitiska hustru, Sippora, omtalas som ”kushitisk”. (4Mo 12:1; 2Mo 18:1–5)

Efter Babels torn. När människorna blev kringspridda på grund av språkförbistringen i Babel, tycks huvuddelen av Kushs avkomlingar ha flyttat söderut. Det är osäkert om de kom till Afrika via Arabiska halvön och det smala sundet Bab-el-mandeb eller om de först bosatte sig i Afrika och därefter flyttade till Arabien. Att ”Kush” i regel förknippas med Afrika kan dock tala för den senare teorin. Seba, namnet på en av Kushs söner, förknippas ofta med Östafrika, medan namnen Havila, Sabta, Raema och Sabteka vanligen förknippas med områden på Arabiska halvön. (Se enskilda artiklar under sönernas namn.) Namnen på de här sönerna tycks ha blivit bevarade genom de stammar som utgick från dem. Men detta är tydligen inte fallet med namnet Nimrod, eftersom hans namn bara uppträder i historien som ett personnamn. Detta kan betyda att han dog barnlös.

Även om det fanns kushiter i Arabien förbinds namnet Kush i Bibeln oftast med ett område i Afrika. I de fall där sambandet är uppenbart återger bibelöversättare ofta ”Kush” med ”Etiopien”. Namnet nämns flera gånger i förbindelse med Egypten (Jes 20:3–5; 43:3; Jer 46:7–9) och även med Libyen (2Kr 12:2, 3; Dan 11:43; Nah 3:9). I Jesaja 11:11 nämns de forntida geografiska benämningarna på de områden som sträckte sig söderut från Nildeltat: ”Egypten” (eller ”Misrajim”, här Nedre Egypten), ”Patros” (Övre Egypten) och ”Kush” (Nubien/Etiopien). I Hesekiel 29:10 sägs det att Egypten skulle bli förhärjat ”från Migdol till Syene och till Etiopiens [Kushs] gräns”. Det verkar därför som om Kush, dvs. det forntida Etiopien, låg söder om Syene (nutida Assuan), och de arkeologiska vittnesbörden visar att det kanske sträckte sig så långt söderut som till dagens Khartoum. Kush omfattade alltså huvudsakligen det nutida Sudan och sydligaste delen av dagens Egypten. Man antar att ”Etiopiens [Kushs] floder” var Blå och Vita Nilen, vilka flyter ihop vid Khartoum, samt floden Atbara, som rinner ut i Nilen söder om femte katarakten. (Sef 3:10)

”De araber som bodde vid sidan av etiopierna [kushịm]” (2Kr 21:16) var möjligen de arabiska stammar som bodde längs Arabiska halvöns sydvästra kust, dvs. mitt emot Afrika, på andra sidan Röda havet.

En stor del av landet Kush bestod tydligen av torra ökenområden. ”Trakten kring Etiopiens floder” beskrivs som ett ”land som har insekter med surrande vingar”. (Jes 18:1) Kanske syftar detta på de gräshoppor som det finns gott om i Etiopien och Egypten. En del menar att det är myggor som avses, och andra påpekar att det hebreiska ordet för ”surrande” (tselatsạl) ljudmässigt påminner om det namn som oromofolket (ett hamitiskt folk i nutida Etiopien) använder om tsetseflugan (tsaltsalya). Bland landets produkter fanns elfenben, ebenholts, guld, ädelstenar, järn och välluktande ämnen, och Bibeln nämner ”Etiopiens köpmän” (Jes 45:14) och ”topas från Kush” (Job 28:19).

Senare historia. Ungefär vid den tid då israeliterna drog ut ur Egypten hade Kush (Etiopien) kommit under egyptiskt herravälde, och den situationen varade i omkring 500 år. En vicekung under Egyptens farao hade ansvar för administrationen i området och hade titeln ”kungasonen av Kush”. Tydligen var det mot slutet av det andra årtusendet f.v.t. som Etiopien frigjorde sig från det egyptiska herraväldet. Därefter var Etiopiens huvudstad först Napata vid fjärde katarakten och senare Meroë, 210 km nordnordöst om Khartoum.

Etiopiska krigare ingick i de styrkor som farao Sisak sände mot Juda i Rehabeams femte år (993 f.v.t.). (2Kr 12:2, 3) Efter kung Asas tionde år (ca 967 f.v.t.) drog etiopiern Sera ut med en miljon man mot Juda, men led ett förkrossande nederlag vid Maresa. (2Kr 14:1, 9–15; 16:8)

Profanhistorien visar att Etiopien besegrade Egypten under den sista delen av 700-talet f.v.t. och hade makten i Egypten i omkring 60 år. Detta var under ”25:e (etiopiska) dynastin”, och en av härskarna var kung Taharka, som i Bibeln kallas Tirhaka. Den här kungen drog ut mot Sanheribs styrkor under assyriernas invasion av Juda (732 f.v.t.), men blev enligt assyriska inskrifter besegrad vid Elteke. (2Ku 19:9; Jes 37:8, 9)

De assyriska kungarna Esarhaddon och Assurbanipal invaderade båda Egypten under sina respektive regeringar, och när Assurbanipal ödelade Thebe (som kallas No-Amon i Nah 3:8–10) i Övre Egypten (ca 684 f.v.t.) blev Egypten fullständigt kuvat, och det etiopiska herraväldet i Nildalen fick ett slut. Därmed uppfylldes en profetia som Jesaja hade uttalat omkring 50 år tidigare. (Jes 20:3–6)

I slaget vid Karkemish 625 f.v.t. fanns det etiopier i farao Nekos här, som blev besegrad av Nebukadnessar. (Jer 46:2, 9) Nebukadnessars senare invasion av Egypten (möjligen 588 f.v.t.)  skulle medföra ”svåra smärtor” i Kush och ”få det självsäkra Etiopien [Kush] att skälva”. (Hes 29:19; 30:4–9)

Den persiske kungen Kambyses II (529–522 f.v.t.) besegrade Egypten på farao Psammetichos III:s tid, och detta ledde till att Etiopien kom under persiskt herravälde. Det kunde därför sägas att Ahasveros (Xerxes I) regerade ”från Indien till Etiopien [Kush]”. (Est 1:1; 8:9) Som en bekräftelse av detta säger Xerxes i en inskrift: ”Detta är de länder – förutom Persien – som jag är kung över ... Indien ... (och) Kush.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 316)

Enligt profetiorna skulle landsflyktiga judéer vända tillbaka till sitt hemland från avlägsna länder, däribland Kush. (Jes 11:11, 12; jfr Sef 3:10.) I Daniels profetia om ”ändens tid” blir den aggressive ”Nordens kung” beskriven, och det sägs att libyer och etiopier ”kommer att följa i hans steg”, dvs. låta sig ledas av honom. (Dan 11:40–43) Etiopien (Kush) har också en plats i de styrkor som ”Gog i landet Magog” leder i ett stormangrepp mot Jehovas återförsamlade folk ”i årens slutskede”. (Hes 38:2–5, 8) Psalmisten omtalar ändå Kush på ett fördelaktigt sätt, bland dem som bär fram gåvor till Gud. (Ps 68:29–32)

3. I överskriften till Psalm 7 sägs det att psalmen skrivits med anledning av ”benjaminiten Kushs ord”. Den här personen nämns inte någon annanstans. Om psalmen handlar om en tidig period i Davids liv, kan det röra sig om en av Davids motståndare vid Sauls hov. Om den gäller en senare period, kan Kush vara ett kryptiskt namn för benjaminiten Simei, som förbannade David. (2Sa 16:5–8)