[Kụta]

Både ”Kut” och ”Kuta” betecknar den ursprungliga hemorten för ett folk som den assyriske kungen deporterade till Samaria sedan invånarna i det norra riket, Israel, hade förts i landsflykt 740 f.v.t. (2Ku 17:23, 24, 30) De som förflyttats från Kuta och andra platser blev emellertid angripna av lejon som dödade många av dem. När de vände sig till den assyriske kungen för att få hjälp, sände han dit en präst som tidigare hade tjänstgjort i Israel. Men eftersom den tillbedjan som hade utövats i Israel länge hade misshagat Jehova Gud (1Ku 13:33, 34; 16:31–33), gjorde inte denne präst kolonisterna till sanna tillbedjare av Jehova, utan ”det var sina egna gudar de tillbad”. De som kom från Kuta fortsatte således att tjäna sin gud Nergal. Det folkslag som uppstod när folket från Kuta och andra platser gifte sig med de israeliter som fanns kvar kallades vanligen ”samarier”.  Enligt Josephus benämndes de ”kuteer, efter ett hebreiskt ord, hvaremot de på grekiska kallas samariter”. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], IX, 290 [xiv, 3]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 837) Benämningen ”kuteer” användes tydligen därför att det fanns förhållandevis många från Kuta bland de ursprungliga invandrarna. (2Ku 17:24–41)

I Tall Ibrahim (Imam Ibrahim), som ligger 50 km nordöst om Babylon, har man hittat några tavlor med kontrakt som innehåller namnet Kutu (den akkadiska motsvarigheten till Kut). Därför identifierar de flesta geografer nu Tall Ibrahim med det bibliska Kuta. Det verkar som om Kuta en gång var en av de mer framträdande städerna i det babyloniska riket och att staden också var tämligen stor, för ruinkullen är i dag ca 18 m hög och 3 km i omkrets. Bland ruinerna har man pekat ut en plats där man menar att det låg ett forntida tempel helgat åt Nergal, vilket stämmer med Bibelns upplysning om att ”folket från Kut” dyrkade denne gud. (2Ku 17:29, 30)