En enkel malningsanordning vanligtvis bestående av två stenar (den ena placerad ovanpå den andra) mellan vilka olika slags sädeskorn maldes till mjöl. Man kunde stöta säden i en mortel, mala den genom att gnida en övre sten mot en stenplatta eller mala den i en handdriven vridkvarn. Sådana hjälpmedel användes redan under patriarkalisk tid, för det berättas att Abrahams hustru Sara gjorde runda kakor av ”fint mjöl”. (1Mo 18:6) I vildmarken samlade israeliterna upp det manna som Gud gav dem och ”malde det på handkvarnar eller stötte det i mortel”. (4Mo 11:7, 8; se MORTEL.)

Bröd bakades i regel varje dag, och vanligtvis hade varje familj sin egen handkvarn. Att mala säd hörde till det dagliga arbetet för kvinnorna i hushållet. (Mt 24:41; Job 31:10; 2Mo 11:5; Jes 47:1, 2) De steg upp tidigt på morgonen för att mala det mjöl som behövdes till dagens brödbakning. Handkvarnens ljud används i Bibeln som en symbol för normala fredliga förhållanden. Men när ”handkvarnens ljud” inte hördes mer var detta ett tecken på ödeläggelse och på att ett land låg öde och övergivet. (Jer 25:10, 11; Upp 18:21, 22; jfr Pre 12:3, 4.)

En vanlig handkvarn på hebreisk tid var sadelkvarnen. Den bestod av två uthuggna stenar, en längre sten underst (liggaren) och en mindre sten överst (löparen). (5Mo 24:6; Job 41:24) Den som malde säden ställde sig på knä framför kvarnen och tog tag i överstenen med båda händerna och gned den fram och tillbaka på understenen så att säden krossades mellan stenarna. Ibland lade man understenen så att den lutade bort från den som malde, och på så sätt kunde mer kraft läggas i malningen. Längre fram började man använda mer avancerade gnidkvarnar och vridkvarnar. Dessa kvarnar hade en öppning i mitten av överstenen där man hällde ner säden. De nyare gnidkvarnarna var rektangulära eller kvadratiska och hade en stor understen på vilken en mindre sten drogs fram och tillbaka med hjälp av en stång som placerats i en skåra i överstenen. Sådana kvarnar var ibland placerade på en hög sockel för att man skulle kunna arbeta stående. Vridkvarnen bestod av två cirkelformade stenar, och en tapp mitt i understenen fungerade som axel för överstenen. Överstenen var konkav och utformad så att den passade och kunde rotera över den konvexa understenen. Detta gjorde att den malda säden leddes ut mot kanterna. Sådana kvarnar har använts ända fram till vår tid. I dag är den tyngre understenen som regel av basalt och ofta omkring 46 cm i diameter och 5–10 cm tjock.

Det var oftast två kvinnor som hanterade en sådan handkvarn. (Lu 17:35) De satt mitt emot varandra, båda med ena handen på handtaget som de drog runt överstenen med. Med den fria handen fyllde den ena kvinnan på små mängder sädeskorn i hålet i överstenen, medan den andra samlade upp mjölet allteftersom det kom ut från kanten av kvarnen och föll ner på det som lagts under kvarnen, till exempel ett tygstycke.

Eftersom man brukade baka bröd varje dag och måste mala mjöl ofta, förbjöd Guds lag barmhärtigt israeliterna att ta en handkvarn eller den övre kvarnstenen i pant. Familjen var beroende av handkvarnen för att få sitt dagliga bröd. Att ta den eller den övre kvarnstenen skulle därför vara detsamma som att ta själva ”själen” eller ”livet”, dvs. ”medlet till livets uppehälle”. (5Mo 24:6, not)

Större kvarnar nämns också i Bibeln. Jesus talade om ”en kvarnsten, en sådan som dras runt av en åsna”. (Mt 18:6) Det kan ha varit en liknande kvarnsten som filistéerna tvingade den blinde Simson att dra runt då ”han blev satt att mala på kvarnen i fångarnas hus”, medan andra tror att det var en sadelkvarn. (Dom 16:21)

 I Uppenbarelseboken liknas det stora Babylons plötsliga och slutgiltiga tillintetgörelse vid att ”en sten lik en stor kvarnsten” slungas i havet. (Upp 18:21)