Vuxen person av honkön. Det hebreiska ordet för kvinna är ’ishshạh (ordagr.: ”maninna”, människa av honkön”), som även återges med ”hustru”. Det grekiska ordet gynẹ̄ återges likaledes med både ”kvinna” och ”hustru”.

Skapelsen. Redan innan den förste mannen, Adam, bad om en livskamrat fick han en sådan av sin Gud och Skapare. Sedan Jehova hade satt Adam i Edens trädgård och gett honom lagen om trädet för kunskap om gott och ont sade han: ”Det är inte gott för mannen att vara ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom, som ett komplement till honom.” (1Mo 2:18) Det var inte för att Adam skulle finna en livskamrat bland djuren som Gud förde dem till honom utan för att han skulle ge dem namn. Adam kände ingen sexuell dragning till djuren och förstod att det inte fanns någon passande livskamrat för honom bland dem. (1Mo 2:19, 20) ”Därför lät Jehova Gud en djup sömn falla över mannen, och medan han sov tog han ett av hans revben och slöt sedan till köttet över dess plats. Och Jehova Gud byggde så en kvinna av  revbenet, som han hade tagit från mannen, och förde henne till mannen. Då sade mannen: ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall kallas kvinna, ty av man är hon tagen.’” (1Mo 2:21–23)

Ställning och ansvar. Eftersom kvinnan skapades av en del av mannen, var hans tillblivelse en förutsättning för hennes. Hon var en del av mannen, ”ett kött” med honom, ett komplement och en hjälpare till honom, och som sådan var hon underordnad honom som sitt huvud. Hon var också underställd den lag som Gud hade gett Adam angående trädet för kunskap om gott och ont. Hon skulle verka för mannens bästa. De skulle sätta barn till världen och råda över djuren. (1Mo 1:28; 2:24)

Eftersom det normala för kvinnor på Bibelns tid var att gifta sig, har de bibelställen som talar om kvinnans ansvar och skyldigheter vanligtvis att göra med hennes ställning som hustru. Alla israelitiska kvinnor var i första hand skyldiga att tjäna den sanne Guden, Jehova. Abigajil, som blev Davids hustru sedan hennes odugling till man, Nabal, hade dött, var ett exempel på detta. Nabal var en ond man som vägrade att hjälpa David, Jehovas smorde, med sina materiella tillgångar, men Abigajil insåg att hon, trots att hon var Nabals hustru, inte var skyldig att göra gemensam sak med sin man i att handla i strid med Jehovas vilja. Jehova välsignade henne för att hon hjälpte hans smorde och därigenom visade att hon höll fast vid den sanna tillbedjan. (1Sa 25:23–31, 39–42)

I andra hand skulle kvinnan lyda sin man. Hon var skyldig att arbeta flitigt för familjens bästa och för att ge ära åt sin äkta man. Detta skulle vara till ära för henne själv. I Ordspråksboken 14:1 sägs det: ”Den kvinna som äger sann vishet bygger upp sitt hus, men den dåraktiga river ner det med egna händer.” Hon skulle alltid tala väl om sin man och bidra till hans goda anseende, och han skulle ha anledning att vara stolt över henne. ”En duglig hustru är en krona för sin man, men den som handlar skamligt är som röta i hans ben.” (Ord 12:4) Den ärofulla ställning och de förmåner hon har som hustru samt den lycka hon får uppleva för att hon är trofast, flitig och vis beskrivs i Ordspråksboken, kapitel 31. (Se HUSTRU.)

En hebreisk mor var fullt upptagen med att lära sina barn rättfärdighet, respekt och flit, och hon gjorde ofta mycket för att vägleda sina söner och utöva ett gott inflytande på dem, även när de blivit äldre. (1Mo 27:5–10; 2Mo 2:7–10; Ord 1:8; 31:1; 2Ti 1:5; 3:14, 15) Flickor övades i första hand till att bli goda hustrur genom att deras mor lärde dem att laga mat, väva och sköta om ett hushåll, medan sönerna fick lära sig ett yrke av sin far. Hustrur kunde tala öppet med sina män (1Mo 16:5, 6), och ibland hjälpte de sina män att fatta rätta beslut (1Mo 21:9–13; 27:46–28:4).

I regel var det föräldrarna som valde ut en brud åt sin son. Under den mosaiska lagen hade flickan dock utan tvivel rätt att uttrycka sin uppfattning och sina önskningar, precis som Rebecka hade gjort tidigare. (1Mo 24:57, 58) Polygama förhållanden var visserligen tillåtna men reglerades i lagen, och det var inte förrän den kristna församlingen bildades som Gud återinförde den ursprungliga anordningen med enbart monogama äktenskap. (1Mo 2:23, 24; Mt 19:4–6; 1Ti 3:2)

De militära lagarna gynnade både män och kvinnor genom att en nygift man var befriad från militärtjänst i ett år. På detta sätt kunde paret utnyttja sin rättighet att skaffa ett barn, vilket skulle vara till stor tröst för modern medan mannen var borta och i ännu högre grad om han skulle dö i strid. (5Mo 20:7; 24:5)

Lagarna angående äktenskapsbrott, incest, tidelag och andra brott gällde kvinnor i lika hög grad som män. (3Mo 18:6, 23; 20:10–12; 5Mo 22:22) Kvinnor skulle inte bära manskläder, och män skulle inte bära kvinnokläder, eftersom detta kunde uppmuntra till omoral, bland annat homosexuella handlingar. (5Mo 22:5) Även kvinnor fick nytta av sabbaten, och de omfattades av lagarna om nasirlöften, högtider och praktiskt taget alla lagens bud. (2Mo 20:10; 4Mo 6:2; 5Mo 12:18; 16:11, 14) Barn skulle ära och lyda både sin mor och sin far. (3Mo 19:3; 20:9; 5Mo 5:16; 27:16)

I den kristna församlingen. När det gäller dem som av Gud har fått den himmelska kallelsen (Heb 3:1) att vara Jesu Kristi medarvingar, är det i andlig bemärkelse ingen skillnad mellan män och kvinnor. Aposteln skriver: ”Alla är ni ju Guds söner genom tron på Kristus Jesus. ... Där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus.” (Gal 3:26–28) De måste alla förvandlas till sin natur när de blir uppväckta och delaktiga av ”gudomlig natur”. (2Pe 1:4) I detta tillstånd kommer ingen att vara kvinna, eftersom det inte finns någon könsskillnad bland andevarelserna. Gud skapade de båda könen hos de jordiska skapelserna för att dessa skulle kunna fortplanta sig.

Förkunnare av de goda nyheterna. Det fanns kvinnor (i Joels profetia omtalade som ”döttrar” och ”tjänarinnor”) bland dem som fick  del av den heliga andens gåvor på pingstdagen år 33 v.t. Från och med den dagen kunde kristna kvinnor som hade fått del av dessa gåvor tala främmande språk som de tidigare inte hade förstått eller talat, och de ”profeterade”, inte nödvändigtvis genom att de förutsade viktiga händelser i framtiden, utan genom att de förkunnade bibliska sanningar. (Joel 2:28, 29; Apg 1:13–15; 2:1–4, 13–18; se PROFETISSA.)

De skulle inte tala om bibliska sanningar bara med sina medtroende. Innan Jesus steg upp till himlen sade han till sina efterföljare: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apg 1:8) När den heliga anden därefter blev utgjuten över dem på pingstdagen år 33, fick alla de omkring 120 lärjungar som var närvarande (däribland några kvinnor) kraft att verka som hans vittnen (Apg 1:14, 15; 2:3, 4), alldeles som det var förutsagt i Joels profetia (2:28, 29), som Petrus citerade vid detta tillfälle. Det fanns således kvinnor bland dem som hade ansvaret att vara vittnen om Jesus ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del”. I överensstämmelse med detta skrev aposteln Paulus senare att Evodia och Syntyke i Filippi hade ”kämpat sida vid sida” med honom ”i förbindelse med de goda nyheterna”, och Lukas nämnde att Priscilla tillsammans med sin man, Aquila, ”förklarade Guds väg” i Efesos. (Flp 4:2, 3; Apg 18:26)

Församlingsmöten. Det fanns möten då kvinnorna kunde be eller profetera under förutsättning att de hade huvudet täckt. (1Kor 11:3–16; se HUVUDBONAD.) Men vid de möten som uppenbarligen var offentliga, dvs. när ”hela församlingen” och även ”icke troende” var närvarande (1Kor 14:23–25), skulle kvinnorna ”tiga”. Om det var något de ville veta kunde de ”fråga sina egna män hemma”, eftersom det var ”till skam för en kvinna att tala i en församling”. (1Kor 14:31–35)

Även om en kvinna inte hade lov att undervisa i församlingen, kunde hon undervisa människor utanför församlingen, människor som ville lära sig sanningen från Bibeln och de goda nyheterna om Jesus Kristus. (Jfr Ps 68:11.) Dessutom kunde de äldre kvinnorna vara ”lärare i det som är gott” för yngre kvinnor (och barn) inom församlingen. (Tit 2:3–5) Men kvinnorna skulle inte utöva myndighet över männen eller debattera med män, till exempel vid församlingens möten. De skulle tänka på vad som hände med Eva och vad Gud sade om kvinnans ställning efter det att Adam och Eva hade syndat. (1Ti 2:11–14; 1Mo 3:16)

Män tjänar som tillsyningsmän och biträdande tjänare. När det talas om de ”gåvor i form av människor” som Kristus gav till församlingen nämns inga kvinnor. Orden ”apostlar”, ”profeter”, ”evangelieförkunnare”, ”herdar” och ”lärare” står alla i maskulinum. (Ef 4:8, 11) Efesierna 4:11 lyder enligt An American Translation: ”Och han har gett oss några män som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som pastorer och lärare.” (Jfr Mo; se också Ps 68:18.)

När aposteln Paulus skrev till Timoteus om de krav som ställs på ”tillsyningsmän” (epịskopoi), som också var ”äldste” (presbỵteroi), och på ”biträdande tjänare” (diạkonoi) i församlingen, nämnde han uttryckligen i full överensstämmelse med detta att de skulle vara män och, om de var gifta, ”en enda hustrus man”. Ingen av apostlarna nämner någon tjänst som ”diakonissa” (diakọnissa). (1Ti 3:1–13; Tit 1:5–9; jfr Apg 20:17, 28; Flp 1:1.)

Även om Febe omtalas som ”tjänare” (diạkonos, utan den bestämda artikeln på grekiska) (Rom 16:1), är det tydligt att hon inte var förordnad som kvinnlig biträdande tjänare i församlingen, eftersom Bibeln inte ger rum för någon sådan anordning. Aposteln skrev inte att församlingen skulle ta emot vägledning av henne utan att den skulle välkomna henne och ”bistå henne i varje angelägenhet där hon kan behöva er”. (Rom 16:2) När Paulus kallade henne ”tjänare” hade det uppenbarligen att göra med hennes förkunnande av de goda nyheterna, och han omtalade henne som en kvinnlig tjänare som tillhörde församlingen i Kenkreai. (Jfr Apg 2:17, 18.)

I hemmet. Kvinnan beskrivs i Bibeln som ”ett svagare kärl, det kvinnliga”, och hennes man skall ta hänsyn till det. (1Pe 3:7) Hon har många ärofulla uppgifter, till exempel att uppfostra och undervisa barnen och ta hand om hushållet under ledning av sin man. (1Ti 5:14; 1Pe 3:1, 2; Ord 1:8; 6:20; kap. 31) Hon är skyldig att underordna sig sin man (Ef 5:22–24) och ge honom det som tillkommer honom i det äktenskapliga umgänget. (1Kor 7:3–5)

Prydnad. Bibeln fördömer inte att man bär fina kläder och smycken, men den anbefaller att man vägleds av blygsamhet och anständighet i detta avseende. Aposteln skriver att kvinnornas klädsel bör vara välordnad och att de bör smycka sig ”med blygsamhet och sunt sinne”. Det viktiga är inte frisyrer, smycken och dyrbara kläder, utan snarare det som bidrar till  andlig skönhet, nämligen ”goda gärningar” och ”hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden, den stilla och milda anden”. (1Ti 2:9, 10; 1Pe 3:3, 4; jfr Ord 11:16, 22; 31:30.)

Aposteln Petrus säger till sådana kvinnor som villigt underordnar sig och uppför sig på ett rent, respektfullt och gudfruktigt sätt: ”Ni har blivit hennes [dvs. Saras] barn, om ni fortsätter att göra det som är gott och inte fruktar något som kan skrämma.” Stora möjligheter öppnar sig för sådana kvinnor, inte genom att de rent bokstavligt härstammar från Sara, utan genom att de efterliknar henne. Sara fick förmånen att föda Isak och bli en stammoder till Jesus Kristus, som är den som i första hand utgör Abrahams ”avkomma”. (Gal 3:16) Kristna hustrur som i bildlig bemärkelse visar att de är Saras döttrar, även om de har icke troende män, kan således vänta sig att bli rikt belönade av Gud. (1Pe 3:6; 1Mo 18:11, 12; 1Kor 7:12–16)

Kvinnor som betjänade Jesus. Flera kvinnor fick särskilda privilegier i samband med Jesu jordiska tjänst, men inte sådana privilegier som de 12 apostlarna och de 70 evangelieförkunnarna fick. (Mt 10:1–8; Lu 10:1–7) Flera kvinnor följde med Jesus och hans apostlar och betjänade dem med sina tillhörigheter. (Lu 8:1–3) En kvinna smorde in Jesus med välluktande olja några dagar före hans död, och på grund av denna handling sade Jesus: ”Varhelst i hela världen dessa goda nyheter blir predikade skall också vad den här kvinnan har gjort bli omtalat till minne av henne.” (Mt 26:6–13; Joh 12:1–8) Det fanns kvinnor bland dem som Jesus visade sig för på den dag då han blev uppväckt, och det fanns också kvinnor bland dem som han visade sig för senare. (Mt 28:1–10; Joh 20:1–18)

Bildspråk. Vid flera tillfällen blir församlingar och organisationer framställda i bild som en kvinna. Detsamma gäller städer. Kristi förhärligade församling omtalas som hans ”brud”, som också kallas ”den heliga staden, det nya Jerusalem”. (Joh 3:29; Upp 21:2, 9; 19:7; jfr Ef 5:23–27; Mt 9:15; Mk 2:20; Lu 5:34, 35.)

Jehova omtalade Israels folk eller menighet som sin ”kvinna” och sig själv som ”äkta man och ägare” på grund av det förbundsförhållande de hade genom lagen. I profetiorna om återställelse talar han till Israel på detta sätt, och ibland riktar han sig till Jerusalem, landets största och viktigaste stad. Denna kvinnas ”söner” och ”döttrar” (Jes 43:5–7) var medlemmarna av Israels nation. (Jes 51:17–23; 52:1, 2; 54:1, 5, 6, 11–13; 66:10–12; Jer 3:14; 31:31, 32)

Vid många tillfällen omtalas andra nationer eller städer i femininum eller som kvinnor. Några exempel är Moab (Jer 48:41), Egypten (Jer 46:11), Rabba i Ammon (Jer 49:2), Babylon (Jer 51:13) och det symboliska stora Babylon (Upp 17:1–6; se BABYLON, DET STORA; DOTTER).

”Kvinnan” i 1 Moseboken 3:15. När Gud avkunnade domen över de första människorna, Adam och Eva, lovade han att ”kvinnan” skulle få en ”avkomma” som skulle krossa ormens huvud. (1Mo 3:15) Innebörden i denna profetia var en ”helig hemlighet” som Gud skulle uppenbara när tiden var inne. (Kol 1:26) Några av de omständigheter som rådde då detta profetiska löfte uttalades ger en fingervisning om vem ”kvinnan” kan vara. Eftersom hennes avkomma skulle krossa ormens huvud, kunde denna avkomma inte vara bara en människa, eftersom Bibeln visar att Guds uttalande inte gällde en bokstavlig orm. Av Uppenbarelseboken 12:9 framgår det att ”ormen” är Satan, Djävulen, alltså en andevarelse. Därför kan ”kvinnan” i profetian inte vara en jordisk kvinna, till exempel Jesu mor, Maria. Apostelns ord i Galaterna 4:21–31 belyser detta. (Se AVKOMMA, SÄD.)

I dessa verser talar aposteln om Abrahams ”fria kvinna” och om hans bihustru Hagar och säger att Hagar motsvarar den bokstavliga staden Jerusalem, som lydde under lagförbundet, och att hennes ”barn” var judarna. Abrahams hustru Sara motsvarar ”Jerusalem där ovan”, som är andlig moder till Paulus och hans av anden pånyttfödda bröder. Denna himmelska ”moder” måste således också vara ”moder” till Kristus, som är den äldste av dessa andliga bröder, vilka alla har Gud till Fader. (Heb 2:11, 12; se FRI KVINNA.)

Det är därför logiskt och i enlighet med Bibeln att dra slutsatsen att ”kvinnan” i 1 Moseboken 3:15 är en symbolisk ”kvinna”. Och med tanke på att Kristi ”brud” eller ”hustru” inte är en enskild person utan en kollektiv ”kvinna”, en grupp som består av många andliga medlemmar (Upp 21:9), måste den ”kvinna” som frambringar Guds av anden pånyttfödda söner, nämligen Guds ”hustru” (förutsagd av Jesaja och Jeremia enligt vad som nämnts tidigare), också bestå av många andliga medlemmar. Det måste vara en grupp som består av flera personer, en organisation, och den måste befinna sig i himlen.

Denna ”kvinna” beskrivs i Johannes syn i Uppenbarelseboken, kapitel 12. Johannes ser i denna syn en kvinna som föder en son, en härskare som skall ”vara herde över alla nationerna med en stav av järn”. (Jfr Ps 2:6–9; 110:1, 2.) Johannes fick denna syn långt efter det att Jesus hade fötts som människa och blivit smord som Guds Messias. Eftersom det uppenbarligen rör sig om  samma person, kan synen inte ha att göra med att Jesus föddes som människa. Den måste avse en annan händelse, nämligen att han blev insatt som kung i Guds rike. Det som skildras är alltså Guds messianska kungarikes födelse.

Johannes såg senare i samma syn att Satan förföljde ”kvinnan” och förde krig mot ”de övriga av hennes avkomma”. (Upp 12:13, 17) Eftersom ”kvinnan” befann sig i himlen och Satan vid den tiden hade slungats ner till jorden (Upp 12:7–9), kunde han inte komma åt de andevarelser som utgjorde ”kvinnan”, men han kunde komma åt de övriga av hennes ”avkomma”, hennes barn, de av Jesu Kristi bröder som fortfarande befann sig på jorden. Det var på detta sätt han förföljde ”kvinnan”.

Andra exempel. När Gud förutsade den hungersnöd som skulle drabba israeliterna om de var olydiga och bröt hans förbund sade han: ”Då skall tio kvinnor baka ert bröd i en enda ugn och ge tillbaka ert bröd efter vikt.” Hungersnöden skulle vara så svår att tio kvinnor skulle klara sig med en enda ugn, medan de under normala omständigheter skulle använda var sin. (3Mo 26:26)

När Jehova hade varnat Israel för de olyckor som skulle drabba nationen på grund av dess trolöshet sade han genom profeten Jesaja: ”Sju kvinnor skall fatta tag i en och samme man på den dagen och säga: ’Vi skall äta vårt eget bröd och bära våra egna mantlar; må vi bara bli kallade med ditt namn, så att vår smälek tas bort.’” (Jes 4:1) I de två föregående verserna (Jes 3:25, 26) hade Gud sagt att israelitiska män skulle falla i strid. Han visade därigenom att den manliga befolkningen skulle decimeras kraftigt och att denna brist på män skulle leda till att flera kvinnor skulle vara villiga att leva med samme man. De skulle gärna ta hans namn och vara glada för en viss uppmärksamhet från hans sida, även om de måste dela honom med andra kvinnor. De skulle godta polygami och finna sig i att vara bihustrur och på så sätt få åtminstone en liten plats i hans liv. Därigenom skulle de slippa något av den vanära som det innebar att vara änka eller ogift och barnlös.

I en profetia som Jehova uttalade för att trösta Israel sade han: ”Hur länge skall du vända dig hit och dit, du otrogna dotter? Ty Jehova har skapat något nytt på jorden: En kvinna skall klamra sig fast vid en kraftfull man.” (”Kvinnan friar till mannen!” AT; jfr Me, not) (Jer 31:22) Fram till dess hade nationen Israel, som genom lagförbundet befann sig i ett äktenskapsliknande förhållande till Gud, vänt sig ”hit och dit” i otrohet. Jehova uppmanar nu ”jungfrun Israel” att sätta upp vägmärken och ställa upp vägvisare som kan leda henne tillbaka och rikta hennes uppmärksamhet mot den väg som leder tillbaka. (Jer 31:21) Jehova skulle ge henne av sin ande så att hon skulle vara angelägen om att få komma tillbaka. Som en hustru klamrar sig fast vid sin äkta man för att återställa ett gott förhållande till honom, så skulle Israel klamra sig fast vid Jehova Gud för att återställa ett gott förhållande till honom som sin äkta man.

”Kvinnors åstundan”. I Daniels profetia sägs det om ”Nordens kung”: ”Åt sina fäders Gud ägnar han inte uppmärksamhet; inte heller åt kvinnors åstundan eller åt någon som helst annan gud ägnar han uppmärksamhet, utan han gör sig större än alla. Men fästningarnas gud skall han i stället ära.” (Dan 11:37, 38) De ”kvinnor” som omtalas här syftar möjligen på de svagare nationer vilka som svagare kärl blir ”tjänarinnor” till ”Nordens kung”. De har sina gudar, sin ”åstundan”, som de ägnar tillbedjan, men ”Nordens kung” bryr sig inte om dem, utan ärar i stället ”fästningarnas gud”.

De symboliska ”gräshopporna”. I synen av de symboliska ”gräshopporna” i Uppenbarelseboken 9:1–11 sägs det att dessa hade ”hår som kvinnors hår”. I överensstämmelse med den bibliska principen att en kvinnas långa hår är ett tecken på att hon är underordnad sin man, måste de symboliska gräshoppornas hår vara en symbol för att de underordnar sig den som i den profetiska synen är deras överhuvud och kung. (Se ABADDON.)

144 000 ”som inte har befläckat sig med kvinnor”. I Uppenbarelseboken 14:1–4 sägs det om de 144 000 som står tillsammans med Lammet på Sions berg att de har blivit ”köpta från jorden”. Det sägs också: ”Det är de som inte har befläckat sig med kvinnor; ja, de är jungfrur.” De har ett närmare förhållande till Lammet än några andra, vilket framgår av att de är de enda som kan lära sig den ”nya sången”. (Upp 14:1–4) Detta visar att de utgör Lammets ”brud”. (Upp 21:9) De är andevarelser, eftersom de befinner sig på det himmelska Sions berg tillsammans med Lammet. Att de ”inte har befläckat sig med kvinnor” och är ”jungfrur” betyder inte att ingen av de 144 000 någonsin har varit gift, för Bibeln förbjuder inte att människor som skall bli Kristi medarvingar gifter sig. (1Ti 3:2; 4:1, 3) Det innebär inte heller att alla de 144 000 skulle vara män, för när det gäller Kristi medarvingars andliga släktskapsförhållanden finns ”varken man eller kvinna”. (Gal 3:28) De ”kvinnor” som nämns måste därför vara symboliska kvinnor, utan tvivel religiösa organisationer i likhet med det stora Babylon och hennes  ”döttrar”, falska religiösa organisationer som man inte kan vara en del av om man vill vara fläckfri. (Upp 17:5) Denna symboliska beskrivning är i harmoni med den mosaiska lagens krav att Israels överstepräst endast fick gifta sig med en jungfru, och Jesus Kristus är Jehovas store överstepräst. (3Mo 21:10, 14; 2Kor 11:2; Heb 7:26)

Anledningen till att Jesus använde ordet ”kvinna” när han tilltalade Maria behandlas i artikeln MARIA nr 1 (Respekterad och älskad av Jesus).