[Kyrẹne], kyrenéer

Kyrene var i forntiden huvudstad i området Kyrenaika vid Afrikas nordkust. Staden låg nästan mitt emot ön Kreta, 16 km in i landet på en platå 550 m över Medelhavet. Det gamla Kyrene är i dag en samling ruiner i närheten av det nutida Shahhat (tidigare Cirene) i Libyen.

Kyrene grundades tydligen av grekerna på 600-talet f.v.t. och kom med tiden att betraktas som en av deras viktigaste kolonier. År 96 f.v.t. kom Kyrene politiskt sett under romerskt styre, och 67 f.v.t. kom Kyrenaika och ön Kreta att utgöra en provins.

Bibeln nämner ”en man från Kyrene vid namn Simon” (kanske en hellenistisk jude) som tvingades hjälpa till med att bära Jesu tortyrpåle. (Mt 27:32; Mk 15:21; Lu 23:26) Det är möjligt att Simon var född i Kyrene men att han senare hade bosatt sig i Palestina. Med tanke på det som står i Apostlagärningarna 6:9 om de kyrenéer som disputerade med Stefanus menar många forskare att det i Palestina fanns så många bofasta judar från Kyrene att de hade upprättat en egen synagoga i Jerusalem.

Å andra sidan skulle Simon från Kyrene också ha kunnat vara en av de många utlänningar som strömmade till Jerusalem vid påsktiden. På den judiska pingstdagen, 51 dagar senare, var det på liknande sätt ett stort antal ”gudfruktiga män, från varje nation”, närvarande, däribland några från ”delarna av Libyen, som är åt Kyrene till”. (Apg 2:5, 10, 41) Några av de sistnämnda var troligen bland de ”omkring tre tusen själar” som blev döpta sedan den heliga anden hade utgjutits och Petrus hade hållit sitt efterföljande tal, och de kan sedan ha tagit det kristna budskapet med sig tillbaka till sitt hemland.

Kristendomen. Några år senare, efter det att Cornelius hade blivit kristen, var några män från Kyrene bland de första som i Antiokia i Syrien ”förkunnade de goda nyheterna om Herren Jesus” för dem som (i de flesta grekiska texter till Apg 11:20) kallas Hellēnistạs. Eftersom samma grekiska ord har översatts med ”grekisktalande judar” i Apostlagärningarna 6:1 (AT, NV, SFB, 2000), har några dragit slutsatsen att de som hörde detta förkunnande i Antiokia i Syrien också måste ha varit omskurna judar eller proselyter som talade grekiska. Men det verkar som om denna omvändelse av stora skaror i Antiokia var något nytt och ovanligt. Det hade nämligen redan förkunnats för grekisktalande judar och proselyter ända sedan pingstdagen år 33, och dessutom sändes Barnabas till Antiokia vid det här tillfället, av allt att döma för att undersöka vad som hände och för att främja arbetet där. (Apg 11:22, 23) Att det var fråga om något nytt i förbindelse med arbetet att göra lärjungar tycks också framgå av att kyrenéernas och deras medarbetares förkunnande, som omtalas i vers 20, uppenbarligen ställs i kontrast till det förkunnande som omtalas i vers 19, där det sägs att de som hade rest till Antiokia ”inte [talade] ordet till andra än judar”. (Apg 11:19, 20) Dessutom använder flera tillförlitliga gamla grekiska handskrifter ordet Hẹllēnas (som betyder ”greker”; se Apg 16:3) i stället för Hellēnistạs. Med tanke på allt detta betecknar de flesta nutida översättare dem som blev omvända till följd av kyrenéernas förkunnande som ”greker” (AS, AT, Da, JB, Mo, SFB, Åk, 1917), medan andra föredrar att kalla dem ”hedningar” (CK, NE, TEV) eller ”icke-judar” (2000), något som visar att de som hörde kyrenéerna förkunna i Antiokia inte tillhörde den judiska religionen. Några forskare lämnar emellertid rum för möjligheten att uttrycket kan ha avsett både judar och hedningar som talade grekiska och omtalar dem därför som ”de grekisktalande”. (NV) I samband med att Paulus omkring år 47 gav sig i väg på sin första missionsresa omnämns en viss ”Lucius från Kyrene” bland profeterna och lärarna i församlingen i Antiokia. (Apg 11:20; 13:1)