Det hebreiska ordet för ”läger” (machanẹh) kommer från verbroten chanạh, som betyder ”lägra sig”, ”slå läger”, ”vara lägrad”. (Dom 15:9; 2Mo 14:2, 9) Dessa uttryck kan syfta på ett nomadfolks tillfälliga vistelseorter (1Mo 32:21; 33:18), på israeliternas tillfälliga bostäder i transportabla tält under vandringen i vildmarken (4Mo 2:17) eller på en härs fältbefästning (2Ku 25:1). Det grekiska ordet för ”läger” är parembolẹ̄. (Se HÄR.)

Israels läger. Israeliternas uttåg ur Egypten ägde inte rum i tumultartad förvirring utan i välordnad ”stridsformering”, som det anstod ”Jehovas härar”. (2Mo 13:18; 12:41; 6:26) Det är möjligt att de var ordnade som en krigshär bestående av fem avdelningar: en förtrupp, en huvudstyrka, en eftertrupp och två flyglar. Vid den här tidpunkten gällde fortfarande den patriarkaliska ordningen bland israeliterna, och detta avspeglade sig i tilldelningen av stammarnas och släkternas platser i marschordningen. Enligt den tidens sed blev tjänare och andra som följde med familjen betraktade som en del av hushållet, och de som tillhörde den ”stora blandade hop” som lämnade Egypten tillsammans med israeliterna var därför sannolikt fördelade mellan de olika stammarna, släkterna och familjerna. (2Mo 12:38; 4Mo 11:4; 5Mo 29:11)

När tältboningen hade satts upp i början av det andra året organiserades lägret i enlighet med Guds anvisningar. Lägrets centrum – både i fråga om läge och i fråga om betydelse – var tältboningen med förgården runt omkring. Tältboningen förknippades med Jehovas närvaro. Ingången till tältboningen vette mot öster, där Mose, Aron och prästerna hade sitt läger. (4Mo 3:38) De övriga leviterna (22 000 personer av manligt kön från en månads ålder och uppåt) låg lägrade på de tre andra sidorna: kehatiterna i söder, gersoniterna i väster och merariterna i norr. (4Mo 3:23, 29, 35, 39) De två sistnämnda grupperna hade hand om en hel del packning, vagnar och djur som användes för att transportera tältboningen och dess utrustning. De som hade till uppgift att tjäna vid Jehovas helgedom bodde således nära, runt omkring, tältboningen. På det sättet hindrades icke-leviter från att skaffa sig tillträde till tältboningen, så att inte harm skulle stiga upp mot ”Israels söners menighet”. (4Mo 1:53; 7:3–9)

Bortanför leviternas tält låg de 12 stammarna lägrade i en fyrkant, vars sidor vette mot de fyra väderstrecken. Det verkar som om folket i allmänhet bodde ganska långt från tältboningen; vissa kommentatorer menar att det kan ha rört sig om ca 900 m, eftersom det skulle vara ett avstånd på ”omkring 2 000 alnar” mellan folket och förbundsarken när israeliterna började gå över Jordan. (Jos 3:4) De 12 stammarna var indelade i fyra stora avdelningar, som var uppkallade efter den mittersta stammen i respektive avdelning. De tre stammar som låg lägrade öster om tältboningen kallades således Judas lägeravdelning, med Isaskar på den ena sidan om Juda och Sebulon på den andra. (4Mo 2:3–8) När denna anordning infördes 1512 f.v.t. bestod Judas lägeravdelning av 186 400 vapenföra män från 20 års ålder och uppåt. (4Mo 1:1–3; 2:9) På södra sidan låg de tre stammarna i Rubens lägeravdelning, med Simeon och Gad på ömse sidor om Ruben, och den uppgick till 151 450 vapenföra män. (4Mo 2:10–16) Dessa båda avdelningar i öster och söder var, jämte leviterna, Jakobs avkomlingar genom Lea och hennes tjänarinna  Silpa. (1Mo 35:23, 26) Att både Rubens stam och kehatiterna låg lägrade söder om helgedomen förklarar för övrigt den nära förbindelsen mellan kehatiten Kora och de rubenitiska upprorsmakarna Datan och Abiram. (4Mo 16:1) På västra sidan låg Efraims lägeravdelning, med Manasse och Benjamin, som alla var avkomlingar av Rakel. Denna avdelning omfattade 108 100 vapenföra män. (4Mo 2:18–24) På norra sidan låg slutligen Dans lägeravdelning, med Aser och Naftali, som tillsammans utgjorde 157 600 vapenföra män. (4Mo 2:25–31) Dan och Naftali var avkomlingar av Rakels tjänarinna Bilha, men Aser härstammade från Leas tjänarinna Silpa. (1Mo 35:25, 26)

Israels läger var följaktligen mycket stort. Som framgår av ovanstående siffror bestod det av 603 550 vapenföra män; därtill kom kvinnor, barn, gamla och handikappade, 22 000 leviter och ”en stor blandad hop” av utlänningar – kanske över 3 000 000 allt som allt. (2Mo 12:38, 44; 4Mo 3:21–34, 39) Hur stor yta ett sådant läger täckte är svårt att avgöra, och de uppskattningar som gjorts skiljer sig mycket från varandra. När israeliterna låg lägrade på Moabs ökenslätter mitt emot Jeriko sägs lägret ha sträckt sig ”från Bet-Jesimot till Abel-Sittim”. (4Mo 33:49)

Lägrets planritning beskrivs vanligtvis som rektangulär eller kvadratisk, den form som anses vara den säkraste och mest ändamålsenliga. Att det talas om att gå utanför eller in i lägret visar att det hade bestämda gränser. (3Mo 13:46; 16:26, 28; 17:3) Det fanns också ”portar” eller ingångar till lägret. (2Mo 32:26, 27) Josephus nämner i sin beskrivning att det även fanns vägar inom lägret. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 289 [xii, 5]) Det krävdes därför god planläggning och organisation för att israeliterna skulle kunna slå läger på en ny plats så snabbt och effektivt som möjligt.

Det fanns också ”tecken” för de olika ”fädernehusen”, och dessa hjälpte den enskilde att hitta sin plats i lägret. (4Mo 2:2) Eftersom det hebreiska ordet dẹghel, som återges med ”avdelning” (dvs. en avdelning som bestod av tre stammar), också kan betyda ”baner” (som i HV 2:4), är det möjligt att det förutom tecknen för de olika släkterna (fädernehusen) också fanns särskilda tecken för stammarna. Bibeln nämner varken hur dessa tecken såg ut eller hur många de var.

Ledningen av Jehovas läger var ytterst väl organiserad. Under teokratisk ledning tillsattes föreståndare för skaror på 10, 50, 100 och 1 000. Dessa föreståndare var ”dugliga män”, som fruktade Gud, ”pålitliga män”, som hatade orätt vinning. (2Mo 18:21; 5Mo 1:15) De sörjde för god tillsyn och omvårdnad samt ett opartiskt rättssystem, och genom dem kunde underrättelser snabbt nå ut till hela folket. Med hjälp av särskilda trumpetstötar kunde antingen hela menigheten eller vid vissa tillfällen bara hövdingarna för Israels tusenden, som representerade de olika stammarna, kallas samman för att inställa sig vid mötestältet. (4Mo 1:16; 10:2–4, 7, 8)

En omfattande lagsamling reglerade varje sida av lägerlivet. Israeliternas hälsa och renheten i lägret skyddades genom olika sanitära föreskrifter. Spetälska, personer som led av infektionssjukdomar eller flytningar och de som hade rört vid en död kropp var tvungna att vistas utanför lägret tills de förklarats rena. (4Mo 5:2, 3) De döda begravdes utanför lägret. (3Mo 10:4, 5) Askan av brännoffren och även vissa offerdjurs döda kroppar undanskaffades utanför lägret. (3Mo 4:11, 12; 6:11; 8:17) Brottslingar avrättades också utanför lägret (3Mo 24:14; 4Mo 15:35, 36), och krigsfångar och hemvändande soldater måste stanna utanför under en reningsperiod (4Mo 31:19).

Hur väl organiserat detta väldiga läger var framgick också tydligt när man flyttade från plats till plats (Mose nämner ca 40 olika lägerplatser i 4Mo 33). Så länge molnet stannade över tältboningen förblev israeliterna lägrade. När molnet höjde sig bröt lägret upp. ”På Jehovas befallning slog de läger, och på Jehovas befallning bröt de upp.” (4Mo 9:15–23) Med hjälp av två silvertrumpeter i hamrat arbete blev Jehovas befallningar vidarebefordrade till alla i lägret. (4Mo 10:2, 5, 6) När det blåstes en speciell, växlande trumpetsignal skulle lägret bryta upp. Första gången detta inträffade var ”under det andra året [1512 f.v.t.], i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden”. I täten bars förbundsarken, och därefter följde den första lägeravdelningen (varje lägeravdelning bestod av tre stammar) med Juda i spetsen, åtföljd av Isaskar och Sebulon. Efter dem kom gersoniterna och merariterna, som bar de delar av tältboningen som de hade ansvar för. Därnäst kom Rubens lägeravdelning med Simeon och Gad. Efter dem kom kehatiterna med helgedomen och därpå den tredje lägeravdelningen med Efraim, Manasse och Benjamin. Till sist kom Dans lägeravdelning med Aser och Naftali. De två talrikaste och starkaste avdelningarna utgjorde således förtrupp och eftertrupp. (4Mo 10:11–28)

”Så drog de i väg från Jehovas berg, tre dagsresor bort. ... Och Jehovas moln var över  dem.” (4Mo 10:33, 34) Hur lång marschkolonnen var framgår inte av Bibeln och inte heller hur snabbt man förflyttade sig eller hur lång en dagsmarsch var. Med tanke på att israeliterna hade barn och husdjur med sig gick det förmodligen ganska långsamt framåt. Under en sådan tredagarsmarsch följde de förmodligen inte den formella lägerplanen då de skulle övernatta och satte inte heller upp tältboningen, utan gjorde bara de anordningar som behövdes för att äta och sova.

Militärläger. I förbindelse med krigföring används ordet ”läger” i flera olika betydelser. Det kan till exempel beteckna själva högkvarteret eller operationsbasen, varifrån de stridande styrkorna gjorde sina utfall. Gilgal och Silo är exempel på sådana läger. (Jos 4:19; 5:10; 9:6; 10:6, 15, 43; 18:9; Dom 21:12) Ibland avser ordet ”läger” själva hären, snarare än den plats där man slog läger för natten. (Jos 10:5; 11:4, 5) Att ”lägra sig mot” en stad betydde att föra krig mot den, liksom uttrycket ”slå läger” ibland innebar krigsförberedelser. (Dom 9:50; 1Sa 11:1; 28:4; 2Ku 25:1)

Flera faktorer påverkade valet av lägerplats för en här. En högt belägen och svårtillgänglig plats utgjorde ett naturligt skydd och krävde mindre bevakning än öppna och utsatta platser. (1Sa 26:3) Lägret måste också ha tillgång till vatten. (2Ku 3:9) Josua besegrade en sammanslutning av kungar som hade lägrat sig vid Meroms vatten. (Jos 11:5) Gideons styrkor slog läger vid Harodsbrunnen (Dom 7:1), och en tredjedel av Davids män stannade i lägret vid Besors regnflodsdal tills de övriga kom tillbaka efter segern (1Sa 30:9, 10).

Vissa läger, till exempel Sauls, hade en skyddande inhägnad, som kan ha bestått av packning, vagnar och djur. (1Sa 26:5, 7) Härar som var utrustade med stridsvagnar kan ha använt dessa som inhägnad. Mer permanenta läger omgavs ibland av skyddande gravar och jordvallar. Strider utkämpades i regel inte vid lägerplatserna, utom i samband med överrumplingsanfall. (Jos 11:7) Därför byggde man vanligtvis inte några omfattande förskansningar eller starka murar runt lägren.

Profanhistorien ger vissa upplysningar om de militärläger som förekom bland hedniska folk på Bibelns tid. Man vet till exempel att Ramses II:s läger i Egypten var omgivet av sköldar. Assyriernas befästa läger var i regel cirkelformiga och förstärkta med murar och torn. I de persiska lägren var alla tält vända mot öster, och lägerplatserna skyddades med hjälp av gravar och vallar. Grekernas militärläger var också cirkelformiga, och befälhavarens tält var beläget mitt i lägret. När den romerska hären slog läger på en ny plats grävde man ett djupt dike runt hela lägret.