Motsatsen till sanning. Att ljuga innebär i allmänhet att säga något osant till någon som har rätt att få veta sanningen och att göra det i avsikt att bedra eller skada denne eller någon annan. En lögn behöver inte nödvändigtvis uttryckas i ord. Den kan också uttryckas i handling, genom ett falskt eller vilseledande uppträdande. Det hebreiska verb som betyder ”ljuga”, ”säga något som inte är sant”, är kazạv. (Ord 14:5) Ett annat hebreiskt verb, shaqạr, betyder ”handla oärligt”, ”handla falskt”, och det motsvarande substantivet har återgetts med ”falskhet”, ”lögn”, ”bedrägeri”. (3Mo 19:11; Ps 44:17; Jes 28:15; 57:4; Ps 33:17) Det hebreiska ordet shaw’, som ibland har återgetts med ”osanning”, ”(något) osant”, avser i grund och botten ”något som är utan värde”, ”något som är förgäves (till ingen nytta)”. (Ps 12:2; 5Mo 5:20; Ps 60:11; 89:47; Sak 10:2) Det hebreiska verbet kachạsh (bedra) har tydligtvis grundbetydelsen ”göra besviken”. (3Mo 19:11; Hos 9:2) Det grekiska uttrycket pseudos och besläktade ord har med lögn och falskhet att göra.

Lögnens fader och upphovsman är Satan, Djävulen. (Joh 8:44) Den lögn som han genom en orm framförde till den första kvinnan, Eva, ledde till slut till döden för henne och hennes man, Adam. (1Mo 3:1–5, 16–19) Denna första lögn grundade sig på själviskhet och ett orätt begär. Den var avsedd att få det första människoparet att älska och lyda lögnaren, som hade framställt sig som en ljusets ängel, en välgörare. (Jfr 2Kor 11:14.) Alla andra illasinnade lögner har sedan dess på samma sätt varit ett uttryck för själviskhet och orätta begär. Folk har ljugit för att undgå välförtjänt straff, för att sko sig på andras bekostnad och för att uppnå eller få behålla vissa fördelar, materiell vinning eller andra människors erkännande.

Religiösa lögner har varit särskilt allvarliga, för de har äventyrat det framtida livet för sådana som har blivit vilseledda av dem. Jesus Kristus sade: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare, därför att ni färdas över hav och torra land för att göra en enda proselyt, och när han blir det, gör ni honom till föremål för Gehenna i dubbelt så hög grad som ni själva.” (Mt 23:15) De som byter ut Guds sanning mot ”lögnen”, mot avgudadyrkans osanning, kan påverkas att börja göra det som är vanärande och uselt. (Rom 1:24–32)

De judiska religiösa ledarnas handlingssätt på Jesu tid visar vad som kan ske när någon överger sanningen. De gjorde upp planer för att döda Jesus. När han sedan hade uppväckts från de döda, mutade de soldaterna som hade vaktat graven för att de skulle dölja sanningen och sprida en lögn om hur Jesu kropp hade försvunnit. (Mt 12:14; 27:1, 2, 62–65; 28:11–15; Mk 14:1; Lu 20:19)

Jehova Gud kan inte ljuga (4Mo 23:19; Heb 6:13–18), och han hatar ”en falsk tunga” (Ord 6:16–19). Enligt den lag han gav israeliterna skulle ersättning ges för skador som var en följd av bedrägeri eller illasinnad lögn. (3Mo 6:2–7; 19:11, 12) Och den som vittnade falskt skulle få det straff som denne hade velat ge den andre genom sin lögn. (5Mo 19:15–21) Guds syn på illasinnad lögn, som framgår av den mosaiska lagen, har inte förändrats. De som vill få hans godkännande kan inte ha för vana att ljuga. (Ps 5:6; Ord 20:19; Kol 3:9, 10; 1Ti 3:11; Upp 21:8, 27; 22:15) De kan inte leva på en lögn genom att hävda att de älskar Gud samtidigt som de hatar sin broder. (1Jo 4:20, 21) När Ananias och hans hustru försökte lura den heliga anden genom att ljuga miste de livet. (Apg 5:1–11)

Men en person som kommer med en lögn i ett ögonblick av svaghet gör sig inte automatiskt skyldig till oförlåtlig synd. Händelsen med Petrus, som förnekade Jesus tre gånger, visar att Gud kommer att förlåta den som verkligen ångrar sig. (Mt 26:69–75)

Även om illasinnad lögn tydligt fördöms i Bibeln, betyder inte detta att man måste lämna ut sanningsenliga upplysningar till sådana som inte har rätt att få del av dem. Jesus Kristus sade: ”Ge inte det som är heligt åt hundar, kasta inte heller era pärlor för svin, för att de aldrig må trampa dem under sina fötter och vända sig om och slita sönder er.” (Mt 7:6) Därför avstod Jesus ibland från att säga allt eller från att ge direkta svar på vissa frågor när det skulle ha kunnat vålla onödig skada. (Mt 15:1–6; 21:23–27; Joh 7:3–10) Att Abraham, Isak, Rahab och Elisa vilseledde människor som inte tillbad Jehova eller avstod från att säga allt till dem måste ses i samma ljus. (1Mo 12:10–19; kap. 20; 26:1–10; Jos 2:1–6; Jak 2:25; 2Ku 6:11–23)

Jehova Gud låter en ”villfarelse” nå dem som föredrar osanning och ”verka så på dem att de skall komma att tro på lögnen” i stället för på de goda nyheterna om Jesus Kristus. (2Th 2:9–12) Denna princip blir belyst genom det som flera hundra år tidigare hände Ahab, Israels kung. Några lögnaktiga profeter försäkrade Ahab om att han skulle vinna kriget mot Ramot-Gilead, medan Jehovas profet Mikaja förutsade att det skulle sluta i katastrof. Jehova hade i en syn uppenbarat för Mikaja att han låtit en andevarelse bli ”en bedräglig ande” i Ahabs profeters mun. Denna andevarelse använde alltså sin makt över dem så att de inte sade det som var  sant utan det som de själva ville säga och som Ahab ville höra från dem. Ahab blev förvarnad, men han föredrog att låta sig bedras av deras lögner, vilket kostade honom livet. (1Ku 22:1–38; 2Kr 18)