Snabbfotade tjänare som sprang före en högt uppsatt persons vagn; kurirer; även personer som deltar i kapplöpning. Ordet ”löpare” är översatt från participformen av det hebreiska verbet ruts, som betyder ”springa”. I några översättningar återges det med ”livvakt”, ”drabant”.

”Löpare” kan avse snabbfotade män i allmänhet som fungerade som budbärare, till exempel Asael, Joabs bror, och Ahimaas, Sadoks son. (2Sa 2:18; 18:19, 23, 27) Elia sprang vid ett tillfälle åtminstone 30 km från Karmel till Jisreel och nådde fram före kung Ahabs vagn. Han kunde  göra detta därför att ”Jehovas hand” visade sig vara över honom. (1Ku 18:46)

I officiell bemärkelse var löpare snabba män som utvalts att springa framför kungens vagn. När Absalom planerade att tillvälla sig kungamakten lät han 50 man springa framför sin vagn för att öka sin prestige och värdighet, och längre fram gjorde Adonia samma sak när han försökte tillskansa sig tronen. (2Sa 15:1; 1Ku 1:5) Löparna ingick i kungens personliga garde och hade ungefär samma uppgifter som våra dagars livvakter. (1Sa 22:17; 2Ku 10:25) De höll vakt vid ingången till kungens hus och följde kungen från hans hus till templet. (1Ku 14:27, 28; 2Ku 11:6–8, 11; 2Kr 12:10) De förmedlade budskap från kungen. (2Kr 30:6) På den persiske kungen Ahasveros tid hade löparna tydligen ersatts av kurirer som red på snabba posthästar. (Est 3:13, 15; 8:10, 14; se KURIR.)

Bildspråk. På några få ställen i de kristna grekiska skrifterna talas det om att springa i den vanliga bemärkelsen, dvs. skynda sig. (Mt 28:8; Mk 9:15, 25; 10:17; Joh 20:2) Aposteln Paulus talar emellertid om löpning i bildlig betydelse. Han skrev till församlingen i Korinth: ”Vet ni inte att löparna i ett lopp allesammans löper, men bara en får priset? Löp på ett sådant sätt att ni kan vinna det. Och var och en som deltar i en tävlingskamp utövar självbehärskning i allting. De gör det naturligtvis för att få en förgänglig segerkrans, men vi en oförgänglig. Därför löper jag nu inte som med ovisshet; jag riktar mina slag så att jag inte slår i luften. I stället är jag hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” (1Kor 9:24–27)

De som deltog i de grekiska kapplöpningarna tränade hårt och under sträng disciplin; deras kost och uppförande granskades noga. Domarna övervakade att de tävlande höll sig strikt till de regler som gällde för loppet. Om den löpare som kom först i mål inte hade hållit sig till reglerna hade han löpt förgäves. Som aposteln säger: ”För övrigt, också om någon tävlar i idrottsspelen, blir han inte krönt med segerkransen, om han inte har tävlat enligt reglerna.” (2Ti 2:5) Löparna höll blicken riktad mot segerpriset som fanns vid mållinjen. Paulus ”löpte” på detta målmedvetna, helhjärtade sätt. (Gal 2:2; Flp 2:16; 3:14) Mot slutet av sitt liv kunde han säga: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullföljt loppet, jag har bevarat tron. Från denna stund är rättfärdighetens segerkrans lagd i förvar åt mig.” (2Ti 4:7, 8)

När Paulus talade om hur Gud utvalde medlemmarna av det andliga Israel, förklarade han att de köttsliga israeliterna förlitade sig på sitt släktskapsförhållande till Abraham. (Rom 9:6, 7, 30–32) De menade att de var utvalda, och de jagade efter rättfärdighet, men på fel sätt. De försökte uppnå rättfärdighet genom egna gärningar och underordnade sig inte rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:1–3) Paulus visar att Gud var rättfärdig, när han förkastade det köttsliga Israel som nation och bildade ett andligt Israel. Det är i det sammanhanget som han säger att det inte beror ”på den som gärna vill eller på den som löper, utan på Gud, som är barmhärtig”. (Rom 9:15, 16)