En lösen eller lösepenning är ett pris som betalas för att köpa tillbaka något eller någon eller för att köpa någon fri från en förpliktelse eller från en oönskad omständighet. Den grundläggande tanken i ordet ”lösen”, som det används i Bibeln, är ett pris som täcker (t.ex. kostnaden för en skada eller vad som behövs för att rättvisans krav skall uppfyllas). Begreppet ”återlösning” syftar på betalandet av en lösen eller lösepenning. Ett annat uttryck som används i det här sammanhanget är ”friköpande”. Det framhäver den befrielse som blir resultatet av att en lösen betalas. Den mest betydelsefulla lösepenningen är Jesu Kristi utgjutna blod, som har gett Adams avkomlingar möjlighet att bli befriade från synd och död.

De olika hebreiska och grekiska ord som återgetts med ”lösen”, ”friköpa” och ”återköpa” har det gemensamt att de för tanken till att ett visst belopp eller något annat av värde betalas för att utverka en återlösning eller ett friköpande. De innehåller alla tanken på utväxling eller ersättning och på överensstämmelse och likhet i värde, dvs. att något ges i utbyte mot något annat, så att rättvisans krav uppfylls och saker och ting bringas i balans. (Se FÖRSONING.)

Ett pris som täcker. Det hebreiska substantivet kọfer kommer från verbet kafạr, som har grundbetydelsen ”täcka”, ”övertäcka”. Det används i den betydelsen i 1 Moseboken 6:14, där det sägs att Noa skulle ”bestryka”, dvs. ”täcka”, arken med jordbeck. Vanligtvis används emellertid kafạr för att beskriva hur rättvisans krav uppfylls genom att synder täcks över eller försonas. (Ps 65:3; 78:38; 79:8, 9) Substantivet kọfer syftar på det som ges för att åstadkomma detta, dvs. lösepenningen. Det som används för att täcka något måste motsvara det som skall täckas, antingen till formen (som locket [kappọreth] som täckte förbundsarken; 2Mo 25:17–22) eller till värdet (som en skadeersättning, en betalning som täcker skadekostnaden).

 I Moses lag fastställde Jehova att det skulle frambäras olika offer som försonade, eller täckte över, synder – det kunde vara prästernas och leviternas synder (2Mo 29:33–37; 3Mo 16:6, 11) eller också synder som andra enskilda individer eller som folket som helhet hade begått (3Mo 1:4; 4:20, 26, 31, 35). Dessa offer renade också altaret och tältboningen och bringade försoning för dem, vilket var nödvändigt då dessa var omgivna av syndiga människor. (3Mo 16:16–20) Avsikten var att bringa rättvisans vågskålar i balans och göra det möjligt för israeliterna att återfå ett gott förhållande till Jehova. Offerdjurets liv gavs i stället för syndarens liv, och djurets blod bringade försoning på Guds altare – i den utsträckning det kunde göra det. (3Mo 17:11; jfr Heb 9:13, 14; 10:1–4.) ”Försoningsdagen [jōm hakkippurịm]” kunde följaktligen lika gärna kallas ”återlösningsdagen” eller ”lösesummornas dag”. (3Mo 23:26–28) Dessa offer var nödvändiga för att nationen och dess tillbedjan skulle ha och få behålla den rättfärdige Gudens erkännande och godkännande.

Principen om friköpande eller återlösning kommer bland annat till uttryck i bestämmelsen i Moses lag om tjurar som var kända för att stångas. Om ägaren till en sådan tjur lät den gå lös och den dödade någon, skulle ägaren dödas och således betala offrets liv med sitt eget liv. Men eftersom han inte direkt eller avsiktligt hade tagit den andres liv, kunde domarna, om de fann det befogat, pålägga honom att betala en ”lösen [kọfer]” i stället, och i så fall måste han betala det pris för friköpandet av sin själ som hade pålagts honom. Detta pris betraktades som något som trädde i stället för hans eget liv och tjänade som ersättning för det liv som hade gått förlorat. (2Mo 21:28–32; jfr 5Mo 19:21.) Men det kunde inte tas emot någon lösen för någon som avsiktligt hade dödat någon; bara hans eget liv kunde täcka förlusten av offrets liv. (4Mo 35:31–33) När folket skulle mönstras räknades alla, och varje man över 20 år skulle ge Jehova en lösen (kọfer); han skulle ge en halv sikel (9:50 kr) för sin själ, antingen han var rik eller fattig. (2Mo 30:11–16)

Eftersom orättvisa misshagar både Gud och människor, kunde en lösen dessutom bidra till att avvärja eller dämpa vrede. (Jfr Jer 18:23; se också 1Mo 32:20, där kafạr har återgetts med ”blidka”.) En äkta man som var förbittrad på en man som begått äktenskapsbrott med hans hustru godtog emellertid inte ”någon som helst lösen [kọfer]”. (Ord 6:35) Ordet kan också användas med avseende på någon som borde utöva rättvisa men som i stället tar emot ”mutor [kọfer]” för att blunda för en orätt handling. (1Sa 12:3; Am 5:12)

Friköpandet eller befrielsen. Det hebreiska verbet padhạh betyder ”friköpa”, och det besläktade substantivet pidhjọ̄n betyder ”priset för friköpandet”. (2Mo 21:30) Medan kafạr betonar lösesummans kvalitet eller innehåll och dess förmåga att bringa rättvisans vågskålar i balans, framhäver padhạh och pidhjọ̄n den befrielse som uppnås. Det kan vara fråga om att bli befriad eller friköpt (padhạh) från slaveri (3Mo 19:20; 5Mo 7:8), från andra former av trångmål eller förtryck (2Sa 4:9; Job 6:23; Ps 55:18) eller från döden och graven (Job 33:28; Ps 49:15). Det hänvisas ofta till att Jehova friköpte Israels nation från Egypten och gjorde den till sin ”personliga egendom” (5Mo 9:26; Ps 78:42) och till att han många hundra år senare friköpte israeliterna från landsflykten i Assyrien och i Babylon (Jes 35:10; 51:11; Jer 31:11, 12; Sak 10:8–10). Också vid dessa tillfällen innebar friköpandet att det betalades ett pris i gengäld. När Israel blev friköpt från Egypten såg Jehova uppenbarligen till att Egypten fick betala priset. Israel var i viss mening Guds ”förstfödde”, och Jehova varnade farao och sade att om han hårdnackat fortsatte att vägra släppa Israel, skulle det leda till att hans förstfödde, ja alla förstfödda i Egypten, bland både människor och djur, skulle dräpas. (2Mo 4:21–23; 11:4–8) Och eftersom Cyrus intog Babylon och frigav de landsflyktiga judarna, sade Jehova att han skulle ge ”Egypten till lösen [en form av kọfer] för ... [sitt folk], Etiopien och Seba” i Israels ställe. Senare intog således det persiska riket dessa områden, och på det sättet blev ”folkgrupper” givna i stället för israeliternas själar. (Jes 43:1–4) Dessa utbyten är i harmoni med de inspirerade orden om att ”den ondskefulle är [eller tjänar som] en lösen [kọfer] för den rättfärdige” och om att ”förrädaren träder i de rättrådigas ställe”. (Ord 21:18)

Ett annat hebreiskt ord som är förbundet med återlösning och friköpande är ga’ạl. Detta ord för i första hand tanken till att återkräva, återvinna eller återköpa. (Jer 32:7, 8) Att det här ordet har ungefär samma innebörd som padhạh framgår av att dessa ord används parallellt i Hosea 13:14: ”Ur Sheols hand skall jag friköpa [en form av padhạh] dem; från döden skall jag återvinna [en form av ga’ạl] dem.” (Jfr Ps 69:18.) Ga’ạl betonar rätten att återkräva eller återköpa. Denna rätt kunde utnyttjas antingen av den ursprunglige ägaren (säljaren) eller av en nära släkting till en person som själv behövde bli återlöst eller återköpt eller vars egendom behövde bli det. En nära släkting, en go’ẹl, var  således ”återköpare” (Rut 2:20; 3:9, 13) eller, om det gällde ett dråp, ”blodshämnare” (4Mo 35:12).

Lagen föreskrev att om en fattig israelit på grund av omständigheterna blev tvungen att sälja sin arvsbesittning, sitt hus i en stad eller rentav sig själv som slav, hade ”en återköpare” som var ”nära släkt med honom”, en go’ẹl, rätt att ”köpa tillbaka [ga’ạl] det hans bror ... [hade] sålt”; säljaren kunde eventuellt göra detta själv om han kunde skaffa fram de medel som behövdes. (3Mo 25:23–27, 29–34, 47–49; jfr Rut 4:1–15.) Om en man avlade ett löfte till Gud och helgade ett hus eller en åker åt honom och sedan önskade köpa tillbaka huset eller åkern, skulle han betala det beräknade värdet på egendomen plus tjugo procent extra. (3Mo 27:14–19) Det som var ”vigt åt tillintetgörelse” kunde emellertid inte friköpas. (3Mo 27:28, 29)

Om det hade begåtts ett mord, kunde mördaren inte få beskydd i någon av tillflyktsstäderna. När saken hade behandlats skulle domarna i stället överlämna honom åt ”blodshämnaren [go’ẹl]” – en nära släkting till offret – som sedan skulle döda honom. Eftersom det inte var tillåtet att ta emot någon ”lösen [kọfer]” för mördaren och eftersom den nära släktingen som hade återköpsrätten inte kunde få den döde tillbaka, kunde släktingen med rätta kräva dens liv som hade begått mordet. (4Mo 35:9–32; 5Mo 19:1–13)

Inte alltid ett konkret eller bokstavligt pris. Som visats här ovan ”friköpte [padhạh]” eller ”återkrävde [ga’ạl]” Jehova Israel från Egypten. (2Mo 6:6; Jes 51:10, 11) Senare hände det vid flera tillfällen att Jehova ”sålde” israeliterna ”i deras fienders hand” (5Mo 32:30; Dom 2:14; 3:8; 10:7; 1Sa 12:9) därför att de gång på gång ”sålde sig till att göra det som var ont” (2Ku 17:16, 17). När de ångrade sig återköpte, eller återkrävde, han dem så att de blev fria från landsflykten eller andra trångmål. (Ps 107:2, 3; Jes 35:9, 10; Mik 4:10) Han uppträdde därigenom som go’ẹl, återköpare; han var ju på sätt och vis släkt med dem eftersom han hade ingått äktenskap med nationen (Jes 43:1, 14; 48:20; 49:26; 50:1, 2; 54:5–7). När Jehova ”sålde” dem fick han inte någon materiell betalning av de hedniska nationerna. Betalningen bestod i att hans krav på rättvisa tillfredsställdes och i att hans avsikt att låta israeliterna bli tuktade och tillrättavisade för sin upproriskhet och sin brist på respekt förverkligades. (Jfr Jes 48:17, 18.)

När Jehova återköpte israeliterna behövde han på liknande sätt inte betala rent bokstavligt. När han återköpte dem från landsflykten i Babylon frigav Cyrus dem frivilligt, och han fick ingen kompensation under sin livstid. Vid de tillfällen då Jehova friköpte israeliterna från förtryckande nationer som hade behandlat dem illa lät han emellertid förtryckarna själva betala priset genom att ge sitt liv som betalning. (Jfr Ps 106:10, 11; Jes 41:11–14; 49:26.) När folket i Judas rike blev ”sålt”, eller överlämnat, till babylonierna fick Jehova ingen kompensation. Och de landsflyktiga judarna betalade inga pengar till vare sig babylonierna eller Jehova för att återköpa sin frihet. De såldes ”för ingenting” och återköptes ”utan pengar”. Jehova behövde därför inte betala erövrarna något för att skapa balans i räkenskaperna. Han återköpte dem i stället med hjälp av ”sin heliga arm”. (Jes 52:3–10; Ps 77:14, 15)

I egenskap av go’ẹl, återköpare, hämnades Jehova således det orätta som hade begåtts mot hans tjänare, något som gjorde att hans namn blev rentvått från de anklagelser som hade riktats mot honom av dem som tog Israels olycka som en anledning till att bespotta honom. (Ps 78:35; Jes 59:15–20; 63:3–6, 9) Som både hela nationens och de enskilda individernas nära släkting och store friköpare tog han sig an israeliternas ”rättssak” för att skipa rättvisa. (Ps 119:153, 154; Jer 50:33, 34; Klag 3:58–60; jfr Ord 23:10, 11.)

När Job, som inte var israelit, var svårt sjuk sade han: ”Jag vet att min friköpare lever och att han, när han kommer efter mig, skall träda fram över stoftet.” (Job 19:25; jfr Ps 69:18; 103:4.) Och Israels kung skulle följa Guds eget exempel genom att fungera som friköpare för de ringa och fattiga i nationen. (Ps 72:1, 2, 13, 14)

Kristi Jesu roll som återlösare. De föregående upplysningarna lägger grunden till att förstå den lösenanordning som gjorts för mänskligheten genom Guds Son, Kristus Jesus. Människans behov av en lösen uppkom genom upproret i Eden. Adam sålde sig själv till att göra det som var ont för att tillfredsställa en självisk önskan att få fortsätta att vara tillsammans med sin hustru, som nu var en syndare, en lagöverträdare, och han blev därför i likhet med henne fördömd av Gud. Han sålde därigenom sig själv och sina avkomlingar till slaveri under synd och död, det pris Guds rättvisa krävde. (Rom 5:12–19; jfr Rom 7:14–25.) Adam var från början fullkomlig, men han förlorade denna dyrbara egenskap både för egen del och för alla sina avkomlingars del.

Under Moses lag, som hade ”en skugga av de goda ting” som skulle komma, kunde man frambära djuroffer för att försona, eller täcka över, synd. Men detta åstadkom bara en symbolisk försoning, eftersom de djur som offrades var av  mindre värde än människor. Som aposteln påpekar: ”Det är omöjligt för tjurars och bockars blod att [verkligen kunna] ta bort synder.” (Heb 10:1–4) Dessa djuroffer, som tjänade som förebilder, skulle vara fullkomliga och felfria. (3Mo 22:21) Det verkliga lösenoffret – en människa som verkligen kunde ta bort synder – skulle således också vara fullkomligt och felfritt. För att kunna betala den lösepenning som skulle befria Adams avkomlingar från deras skuld och ofullkomlighet och det slaveri som deras stamfar hade sålt dem till måste denna människa motsvara den fullkomlige Adam och äga mänsklig fullkomlighet. (Jfr Rom 7:14; Ps 51:5.) Endast på det sättet kunde Guds fullkomliga rättvisa tillfredsställas, vilken kräver lika för lika, ”själ för själ”. (2Mo 21:23–25; 5Mo 19:21)

På grund av de stränga krav som Guds rättvisa ställde var det omöjligt för människor själva att skaffa fram en friköpare. (Ps 49:6–9) Men följden blev att Guds egen kärlek och barmhärtighet tydligt framhävdes i och med att han till ett mycket högt pris själv uppfyllde kraven: För att skaffa fram lösesumman, priset för friköpandet, gav han sin egen Sons liv. (Rom 5:6–8) Detta betydde att hans Son måste bli människa för att kunna motsvara den fullkomlige Adam. Gud sörjde för detta genom att överföra sin Sons liv från himlen till den judiska jungfrun Marias moderliv. (Lu 1:26–37; Joh 1:14) Eftersom Jesus inte hade fått liv av någon jordisk far som stammade från syndaren Adam och eftersom Guds heliga ande hade ”överskuggat” Maria, uppenbarligen från befruktningsögonblicket till födelsen, föddes Jesus utan nedärvd synd eller ofullkomlighet. Han var därför bildligt talat ”ett oklanderligt och fläckfritt lamm”, vars blod kunde tjäna som ett godtagbart offer. (Lu 1:35; Joh 1:29; 1Pe 1:18, 19) Han förblev syndfri hela sitt liv och förlorade således inte sin godkända ställning. (Heb 4:15; 7:26; 1Pe 2:22) Eftersom han hade ”del i blod och kött”, var han en nära släkting till mänskligheten, och han var dessutom i besittning av det värdefulla som behövdes för att friköpa och frigöra mänskligheten, nämligen ett fullkomligt människoliv, som han under prövning hade bevarat i ett rent tillstånd. (Heb 2:14, 15)

De kristna grekiska skrifterna visar klart och tydligt att befrielse från synd och död är möjlig genom att ett pris betalas. Det sägs att de kristna har blivit ”köpta för ett pris” (1Kor 6:20; 7:23) och att de har en ”ägare som har köpt dem” (2Pe 2:1), och Jesus framställs som Lammet som ”blev slaktat” och som med sitt blod köpte ”människor åt Gud ur varje stam och språk och folk och nation” (Upp 5:9). I dessa bibelställen används verbet agorạzō, ett verb som helt enkelt betyder ”köpa på torget [agorạ]”. Det besläktade verbet exagorạzō (”friköpa”) användes av Paulus när han förklarade att Kristus genom sin död på pålen kunde ”köpa dem fria som var under lagen”. (Gal 4:5; 3:13) Tanken på friköpande eller återlösning uttrycks emellertid oftare och mer fullständigt med hjälp av det grekiska substantivet lỵtron och uttryck som är besläktade med det.

Lỵtron (avlett av verbet lỵō, ”lösa”, ”lösa upp”) användes särskilt av grekiska författare om det pris eller den lösesumma som betalades för att friköpa krigsfångar eller slavar. (Jfr Heb 11:35.) På de två ställen i Bibeln där ordet används talas det om att Kristus kom för att ge ”sin själ till en lösen i utbyte mot många”. (Mt 20:28; Mk 10:45) Det besläktade ordet antịlytron förekommer i 1 Timoteus 2:6. I Parkhursts Greek and English Lexicon to the New Testament definieras det som ”en lösen (lösepenning), ett återlösningspris eller snarare en motsvarande lösen”. Parkhurst citerar teologen Hyperius, som säger: ”Det betecknar egentligen ett pris som betalas för att köpa en fånge fri från fienden och det slags utväxling där en persons liv friköps med en annan persons liv.” Han avslutar med att säga: ”Aristoteles använder således verbet [antilytrọō] när han talar om friköpa liv med liv.” (London 1845, sid. 47) Kristus gav alltså ”sig själv till en motsvarande lösen för alla”. (1Ti 2:5, 6) Andra besläktade ord är lytrọomai, ”befria (frigöra) genom en lösen” (Tit 2:14; 1Pe 1:18, 19), och apolỵtrōsis, ”befrielse (frigörelse) genom en lösen” (Ef 1:7, 14; Kol 1:14). Det är tydligt att dessa ord används på ungefär samma sätt som de hebreiska ord som har behandlats här ovan. De beskriver inte ett köp eller en befrielse i vanlig mening, utan ett friköpande eller en återlösning, en befrielse som kommer till stånd genom att det betalas en motsvarande lösesumma.

Anordningen med Kristi lösenoffer är tillgänglig för alla, men det är inte alla som tar emot den. ”Guds vrede förblir” över dem som avvisar denna anordning och över dem som först tar emot den men sedan vänder sig bort ifrån den. (Joh 3:36; Heb 10:26–29; se som kontrast Rom 5:9, 10.) De vinner ingen frigörelse från slaveriet under de två kungarna synden och döden. (Rom 5:21) Under den mosaiska lagen kunde den som hade begått ett överlagt mord inte friköpas. Adam drog genom sin uppsåtliga handling död över hela mänskligheten och var således en mördare. (Rom 5:12) Gud kan därför inte godta Jesu offrade liv som en lösen för syndaren Adam.

 Men Gud godkänner att lösenanordningen används till nytta för dem av Adams avkomlingar som utnyttjar den möjligheten till befrielse. Som Paulus säger: ”Alldeles som genom en enda människas olydnad många gjordes till syndare, likaså skall också genom en endas lydnad de många göras till rättfärdiga.” (Rom 5:18, 19) När Adam hade syndat och dömts till döden befann sig hans ännu ofödda avkomlingar – hela människosläktet – fortfarande i hans kropp och dog därför tillsammans med honom. (Jfr Heb 7:4–10.) Som en fullkomlig människa, ”den siste Adam” (1Kor 15:45), var Jesus den enda människa som kunde tillhandahålla lösenpriset för Adams ofödda avkomlingar. Genom att frivilligt dö syndfri frambar han sitt fullkomliga människoliv som ett offer i enlighet med Jehovas vilja. (Heb 10:5) Han kommer att utnyttja den myndighet Jehova har gett honom på grundval av hans lösenoffer till att ge liv åt alla dem som tar emot denna anordning. (1Kor 15:45; jfr Rom 5:15–17.)

Jesus gav således sig själv som ”en motsvarande lösen”, inte för att friköpa syndaren Adam, utan för att friköpa hela det människosläkte som härstammar från Adam. Genom att föra fram det hela och fulla värdet av sitt lösenoffer till den absoluta rättvisans Gud i himlen friköpte han mänskligheten så att den kunde bli hans familj. (Heb 9:24) På det sättet har han fått en brud, en himmelsk församling som består av hans efterföljare. (Jfr Ef 5:23–27; Upp 1:5, 6; 5:9, 10; 14:3, 4.) Messianska profetior visar också att han som ”Evig fader” skall få ”avkomma”. (Jes 9:6, 7; 53:10–12) För att det skall ske måste hans lösen komma fler människor till godo än de som hör till hans ”brud”. Förutom dem som ”har blivit köpta från människorna som en förstling” för att bilda den himmelska församlingen måste det därför också finnas andra som får nytta av hans lösenoffer och får evigt liv genom att deras synder och deras ofullkomlighet tas bort. (Upp 14:4; 1Jo 2:1, 2) Eftersom de som utgör den himmelska församlingen skall tjäna som präster och ”kungar över jorden” tillsammans med Kristus, måste dessa andra som får nytta av lösenanordningen bli Kristi rikes jordiska undersåtar, och som barn till en ”Evig fader” får de evigt liv. (Upp 5:10; 20:6; 21:2–4, 9, 10; 22:17; jfr Ps 103:2–5.) Hela denna anordning uppenbarar hur vis och rättfärdig Jehova är, i det att han låter rättvisans vågskålar bringas i fullkomlig balans, samtidigt som han visar oförtjänt omtanke och förlåter synder. (Rom 3:21–26)