Denna högtid kallas också ”insamlingshögtiden”, och i 3 Moseboken 23:39 kallas den ”Jehovas högtid”. Anvisningarna om hur den skulle firas finns i 3 Moseboken 23:34–43; 4 Moseboken 29:12–38 och 5 Moseboken 16:13–15. Högtiden firades från den 15 till den 21 etanim, och därefter hölls en ”högtidssammankomst” den 22 etanim. Etanim (tishri; september/oktober) var ursprungligen den första månaden i den judiska kalendern men blev efter uttåget ur Egypten den sjunde månaden under det heliga året, eftersom abib (nisan; mars/april), som tidigare var den sjunde månaden, då gjordes till den första månaden. (2Mo 12:2) Under lövhyddohögtiden firade man insamlandet av ”landets avkastning”, som innefattade säd, olja och vin. (3Mo 23:39) Högtiden kallas också ”insamlingshögtiden vid årsskiftet”. Den heliga sammankomsten på den åttonde dagen utgjorde en högtidlig avslutning på raden av högtider i Israel under året. (2Mo 34:22; 3Mo 23:34–38)

Lövhyddohögtiden markerade avslutningen på den viktigaste delen av det judiska jordbruksåret och var därför en högtid som präglades av glädje och tacksamhet över alla de välsignelser som Jehova hade gett i form av den gröda som hade skördats. Eftersom försoningsdagen hade firats bara fem dagar tidigare, hade folket dessutom en känsla av frid med Jehova. Även om det bara var männen som var förpliktade att delta kom hela familjer till Jerusalem. De skulle bo i lövhyddor (hebr.: sukkọ̄th) under de sju dagar högtiden varade. Vanligtvis byggde varje familj sin egen hydda. (2Mo 34:23; 3Mo 23:42) Lövhyddor sattes upp på husens gårdsplaner, på taken, på förgårdarna till templet, på torgen och längs vägarna inom ett avstånd från staden av en sabbatsresa. Israeliterna skulle använda ”frukter av praktfulla träd”, palmblad och grenar av tätgreniga träd och av popplar. (3Mo 23:40) På Esras tid byggde man dessa tillfälliga bostäder av olivlöv och löv av oljeträd, myrtenblad (som är mycket väldoftande), palmblad och grenar av andra träd. Att alla, både rika och fattiga, bodde i lövhyddor och till och med åt sina måltider i dem under de sju dagarna och att alla hyddor var gjorda av samma material, som hade tagits från bergen och dalarna i landet, underströk att alla var jämlika. (Neh 8:14–16)

Dagen innan högtiden började, den 14 etanim, hade de flesta av deltagarna, om inte rentav alla, kommit till Jerusalem. Den 14:e var det tillredningsdag, såvida det inte var veckosabbat. I så fall kunde förberedelserna göras tidigare. Alla var ivrigt upptagna med att bygga sina lövhyddor och att rena sig och ta hand om de offerdjur som de hade tagit med sig, samtidigt som de gladde sig åt gemenskapen. Staden Jerusalem och dess omgivningar måste ha varit en mycket speciell och vacker syn med alla dessa lövhyddor överallt i staden och längs vägarna och i trädgårdarna omkring den. Frukternas och bladens vackra färger och myrtenbladens doft bidrog utan tvivel till feststämningen. Alla var glada denna kväll tidigt på hösten och såg med spänd förväntan fram emot att få höra trumpetsignalen uppifrån templet, den signal som kungjorde att lövhyddohögtiden kunde börja.

Under denna högtid frambars det fler offer än vid någon annan högtid under året. Det nationella offret bestod av 70 tjurar (13 tjurar första dagen och därefter en tjur mindre för varje dag) förutom 119 lamm, baggar och getter och dessutom sädes- och vinoffer. Utöver detta frambar högtidsfirarna under veckan flera tusen personliga offer. (4Mo 29:12–34, 39) På den åttonde dagen, när det inte skulle utföras något mödosamt arbete, frambars en tjur, en bagge och sju årsgamla bagglamm som brännoffer, tillsammans med sädes- och dryckesoffer och dessutom en bock som syndoffer. (4Mo 29:35–38)

Under sabbatsåren blev lagen uppläst för hela folket under denna högtid. (5Mo 31:10–13) Det är troligt att den första av de 24 prästerliga avdelningarna som infördes av David började tjäna vid templet efter lövhyddohögtiden, eftersom det tempel som Salomo byggde invigdes vid tiden för denna högtid 1026 f.v.t. (1Ku 6:37, 38; 1Kr 24:1–18; 2Kr 5:3; 7:7–10)

Det som kännetecknade lövhyddohögtiden och det som mer än något annat satte sin prägel på den var glädje och tacksägelse. Jehova ville att hans folk skulle glädja sig i honom. ”Ni skall glädja er inför Jehova, er Gud.” (3Mo 23:40) Det var en högtid då man gav uttryck åt sin tacksamhet  för årets skörd – inte bara för säden, utan också för oljan och vinet, som i hög grad bidrog till glädjen i livet. Under denna högtid kunde israeliterna i sitt hjärta meditera över att deras välstånd och överflöd inte berodde på dem själva, utan att det var Jehova Gud som i sin omtanke hade gett dem dessa välsignelser. De skulle allvarligt tänka på detta, för annars kunde det, som Mose hade sagt, hända att deras hjärta blev högmodigt och de glömde Jehova, sin Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset. Mose hade också sagt: ”Du skall komma ihåg Jehova, din Gud, för det är han som ger dig kraft att uppnå välstånd; för att fullfölja sitt förbund som han med ed lovade dina förfäder, som i denna dag.” (5Mo 8:14, 18)

Jehova befallde israeliterna att bo en vecka i lövhyddor. Han sade: ”Alla de infödda i Israel skall bo i lövhyddor, för att era kommande generationer skall veta att jag lät Israels söner bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Jehova, er Gud.” (3Mo 23:42, 43) De kunde med glädje och tacksamhet tänka tillbaka på hur Jehova drog försorg om dem i vildmarken när de blev beskyddade av honom, och det sägs om Jehova: ”Han som lät dig vandra genom den stora och fruktansvärda vildmarken med giftormar och skorpioner och med törstig mark utan vatten, han som lät vatten komma fram åt dig ur den flinthårda klippan, han som i vildmarken gav dig manna att äta, något som dina fäder inte kände till.” (5Mo 8:15, 16) De hade således goda skäl att glädja sig över att Gud fortsatte att i allt högre grad visa dem frikostighet och dra försorg om dem.

Sådant som tillkom senare. En sedvänja som tillkom senare och som det möjligen hänsyftas på i de kristna grekiska skrifterna (Joh 7:37, 38), men som inte omnämns i de hebreiska skrifterna, gick ut på att man hämtade vatten från dammen Siloam och hällde det tillsammans med vin på altaret vid tiden för morgonoffret. Enligt de flesta forskare gjorde man detta på sju av högtidens dagar, men inte på den åttonde dagen. Prästen gick till dammen Siloam med en kanna av guld (förutom den första dagen under högtiden, en sabbat, när vattnet togs från ett guldkärl i templet, till vilket det hade burits från Siloam dagen före). Han beräknade tiden så att han var tillbaka från Siloam med vattnet precis när prästerna i templet skulle lägga styckena av offret på altaret. När han gick igenom Vattenporten till templet och kom in på prästernas förgård blev hans ankomst kungjord med tre trumpetstötar från prästernas trumpeter. Vattnet hälldes sedan i ett kar och leddes från detta till foten av altaret. Samtidigt hälldes också vin i ett kar. Därefter sjöngs Hallelpsalmerna (Psalmerna 113–118) till ackompanjemang av tempelorkestern, samtidigt som de som tillbad viftade med sina palmkvistar mot altaret. Denna ceremoni kan ha påmint de glada högtidsfirarna om Jesajas profetiska ord: ”Med jubel skall ni hämta upp vatten ur räddningens källor.” (Jes 12:3)

En annan ceremoni bestod i att prästerna under var och en av högtidens sju dagar gick i procession runt altaret och sjöng: ”Ack, Jehova, ge räddning, det ber jag dig! Ack, Jehova, ge framgång, det ber jag dig!” (Ps 118:25) På den sjunde dagen gick de runt altaret sju gånger.

Enligt rabbinska källor förekom på Jesu tid en annan särskild ceremoni som hörde samman med lövhyddohögtiden, en ceremoni som började vid slutet av den 15 tishri, högtidens första dag (egentligen i början av den 16 tishri, högtidens andra dag), och därefter fortsatte varje kväll de följande fem kvällarna. Förberedelserna för denna ceremoni gjordes på kvinnornas förgård. Här stod fyra stora lampställ av guld uppställda, vart och ett med fyra guldskålar. Fyra unga män av prästerlig härkomst klättrade med hjälp av stegar upp med stora oljekannor och fyllde de 16 skålarna. Vekarna var gjorda av avlagda prästkläder. Enligt judiska skribenter sände dessa lampor ut ett kraftigt ljus som kunde ses på långt avstånd och lyste upp gårdarna i Jerusalem. Några av männen, däribland några av de äldste, dansade med brinnande facklor i händerna och sjöng lovsånger till musikackompanjemang.

Det är intressant att lägga märke till att Jerobeam, som bröt sig loss från Salomos son Rehabeam och blev kung över de tio norra stammarna, instiftade en högtid som liknade lövhyddohögtiden (i den åttonde månaden och inte i den sjunde), tydligtvis för att hålla dessa stammar borta från Jerusalem. Det frambars offer, men de frambars till de guldkalvar som han hade ställt upp i strid med Jehovas befallning. (1Ku 12:31–33)

Det är troligt att Jesus syftade på den andliga innebörden i lövhyddohögtiden och kanske på ceremonin i förbindelse med vattnet från Siloam, när han ”på den sista dagen, den stora dagen i högtiden”, ställde sig upp och ropade: ”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka. Den som sätter tro till mig, ’ut ur hans innersta skall flyta strömmar av levande vatten’, alldeles som Skriften har sagt.” (Joh 7:37, 38) Det är också möjligt att han syftade på att Jerusalem under högtiden lystes upp av lamporna och facklorna på tempelområdet, när  han lite senare sade till judarna: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte alls vandra i mörker utan äga livets ljus.” (Joh 8:12) När Jesus strax efter sitt samtal med judarna träffade en man som var född blind, förband han möjligen Siloam med högtiden och dess ljus. När han hade sagt till sina lärjungar: ”Jag [är] världens ljus”, spottade han på marken och gjorde en deg av lera med spottet, lade leran på hans ögon och sade till honom: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam.” (Joh 9:1–7)

Att man viftade med palmkvistar under lövhyddohögtiden leder tanken till de folkskaror som med palmkvistar i händerna hyllade Jesus när han strax före sin död drog in i Jerusalem, även om detta inte skedde vid tiden för lövhyddohögtiden, utan före påsken. (Joh 12:12, 13) Och aposteln Johannes, som i en syn såg 144 000 av Guds slavar som var försedda med sigill på sina pannor, berättar: ”Efter detta såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, ur alla nationer och stammar och folk och språk stod inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer. Och oupphörligt ropar de med hög röst och säger: ’Räddningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (Upp 7:1–10)

Lövhyddohögtiden utgjorde en mycket passande avslutning på den viktigaste delen av jordbruksåret och på raden av högtider under året. Allt som hörde samman med den vittnar om glädje och rika välsignelser från Jehova och om liv och ny styrka.