En som fastställer lagar. Bibeln riktar uppmärksamheten på Jehova som universums högste lagstiftare.

Jehova som lagstiftare. Jehova är den ende sanne lagstiftaren i universum. Han ligger bakom de fysiska lagar som styr det livlösa skaparverket (Job 38:4–38; Ps 104:5–19) och djurlivet (Job 39:1–30). Som en del av Jehovas skaparverk är också människorna underställda hans fysiska lagar, och eftersom de är utrustade med moralisk känsla och förnuft och kan resonera och har förmåga till andlighet är de dessutom underställda hans morallagar. (Rom 12:1; 1Kor 2:14–16) Även andevarelser, änglarna, är underställda hans lagar. (Ps 103:20; 2Pe 2:4, 11)

Jehovas fysiska lagar är obrytbara. (Jer 33:20, 21) I hela det kända, synliga universum är hans lagar så stabila och pålitliga att vetenskapsmännen på grundval av de lagar de känner till kan beräkna månens, planeternas och de andra himlakropparnas rörelser med mycket stor noggrannhet. Den som ignorerar dessa lagar drabbas genast av påföljderna. På samma sätt går det inte att upphäva Jehovas morallagar; man kan inte ostraffat kringgå eller överträda dem. De upprätthålls lika säkert som hans naturlagar, även om straffet för överträdelser inte alltid verkställs omedelbart. ”Gud lurar man inte. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” (Gal 6:7; 1Ti 5:24)

Hur kunde människorna veta vad Gud förväntade av dem innan han hade gett sin lag till Israel?

Även om ondskan blev allt större bland de flesta av Adams avkomlingar efter upproret i Eden och fram till den stora översvämningen på Noas tid, var det dock några trogna människor som ”höll i med att vandra med den sanne Guden”. (1Mo 5:22–24; 6:9; Heb 11:4–7) De enda direkta befallningar som Gud enligt Bibeln gav till dessa män är de anvisningar han gav till Noa i samband med byggandet av arken, anvisningar som Noa följde till punkt och pricka. (1Mo 6:13–22) Det fanns emellertid vissa principer och prejudikat som kunde hjälpa trogna människor att ”vandra med den sanne Guden”.

De visste hur frikostigt Gud hade sörjt för människorna i Eden och såg det som ett bevis på hans osjälviskhet och kärlek. De visste att principen om ledarskap hade gällt ända från början – att Gud var mannens huvud och att mannen var kvinnans huvud. De var medvetna om vilken uppgift Gud hade gett människorna och att han ville att de skulle ta väl hand om det  han hade gett dem till deras nytta och glädje. De visste att sexuellt umgänge var förbehållet en man och en kvinna i ett äktenskap, att de skulle ”lämna sin far och sin mor” för att inleda ett bestående förhållande, inte ett tillfälligt (som vid otukt). Av Guds bud angående träden i Edens trädgård, i synnerhet trädet för kunskap om gott och ont, kunde de förstå principen om äganderätt och lära sig att visa en passande respekt för den. De kände till de ödesdigra följderna av den första lögnen. De visste att Gud hade godkänt Abels form av tillbedjan, att han inte godkände Kains avund och hat mot sin bror och att han hade straffat Kain för mordet på Abel. (1Mo 1:26–4:16)

När det uppstod andra liknande situationer kunde de vägledas av dessa principer och prejudikat utan att vara i behov av nya bestämmelser, förordningar eller lagar från Gud. Många hundra år senare betraktade Jesus och hans apostlar händelser som ägde rum före den stora översvämningen på detta sätt. (Mt 19:3–9; Joh 8:43–47; 1Ti 2:11–14; 1Jo 3:11, 12) Begreppet lag kan bland annat definieras som en norm för handlande. På grundval av Guds ord och handlingar kunde forntidens människor få kännedom om hans normer, och genom att betrakta dem som lagar och föreskrifter för sitt eget handlande kunde de hålla i med att ”vandra med den sanne Guden”. De som inte gjorde det syndade, ”missade målet”, även om det inte fanns någon lagsamling som fördömde dem.

Efter den stora översvämningen gav Gud Noa en lag som gällde hela mänskligheten, och enligt den var det tillåtet att äta kött men förbjudet att äta blod. Denna lag innehöll också principen om dödsstraff för mord. (1Mo 9:1–6) Under den första tiden efter översvämningen visade män som Abraham, Isak, Jakob och Josef stor respekt för Jehovas väg, eller norm för handlande. (1Mo 18:17–19; 39:7–9; 2Mo 3:6) Gud gav vissa befallningar till trogna män (1Mo 26:5), till exempel lagen om omskärelse, men det finns ingenting som tyder på att han gav dem en detaljerad lagsamling att följa. (Jfr 5Mo 5:1–3.) De hade emellertid inte bara principerna och de allmänna föreskrifterna från tiden före den stora översvämningen som vägledning utan även de ytterligare principer som de kunde utläsa av Guds uttalanden och handlingssätt i förbindelse med människorna efter översvämningen.

Även om Gud vid den tidpunkten inte hade gett människorna någon detaljerad lagsamling som den han senare gav israeliterna, hade de alltså förutsättningar att kunna skilja mellan rätt och orätt. Det fanns till exempel inte något direkt förbud mot avgudadyrkan. Inte desto mindre fanns det, som aposteln Paulus visar, ingen ursäkt för dem som dyrkade avgudar, eftersom Guds ”osynliga egenskaper ses ... tydligt alltifrån världens skapelse, ja, hans eviga makt och gudomlighet, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda”. Att dyrka ”det skapade” och ägna detta ”helig tjänst i stället för Skaparen” strider mot allt förnuft. De som var så ”tomma i sina tankegångar” gjorde sig senare skyldiga till annat som var orätt, till exempel homosexuella handlingar, och därigenom ”bytte [de] ut det naturliga umgänget mot ett som är emot naturen”. Även om det inte fanns någon uttrycklig lag mot detta, var sådana handlingar uppenbart i strid med Guds, Skaparens, norm, vilket framgår av hur mannen och kvinnan är skapade rent fysiskt. Eftersom människorna ursprungligen blev skapade till Guds avbild hade de tillräckligt förstånd för att kunna inse det. De skulle därför vara ansvariga inför Gud om de handlade i strid med hans norm. De syndade, ”missade målet”, även om det inte fanns någon specifik lag som dömde dem skyldiga. (Rom 1:18–27; jfr Rom 5:13.)

Lagförbundet. Redan före uttåget ur Egypten hade Jehova varit en lagstiftare för sitt folk Israel. (2Mo 12:1, 14–20; 13:10) När han instiftade lagförbundet framstod han emellertid i en särskild bemärkelse som lagstiftare för ett helt folk. För första gången fanns det en lagsamling som gällde alla livets områden. Detta förbund skilde Israels folk från alla de andra folken och gjorde det till Guds egendomsfolk. (2Mo 31:16, 17; 5Mo 4:8; Ps 78:5; 147:19, 20)

I ett profetiskt budskap om räddning från Jehova skrev profeten Jesaja: ”Jehova är vår Domare, Jehova är vår Lagstiftare, Jehova är vår Kung; han är den som räddar oss.” (Jes 33:22) Jehova hade därför den dömande, lagstiftande och verkställande makten; dessa tre funktioner var samlade hos honom. Jesajas profetia innehöll således en försäkran om fullständigt beskydd och pålitlig ledning, för den visade att Jehova i ordets rätta bemärkelse var nationens suveräne härskare.

När Jesaja beskrev Jehova som Israels ”Lagstiftare” använde han en form av det hebreiska ordet chaqạq, som ordagrant betyder ”hugga ut” eller ”rista in”. Angående detta ord sägs det i W. Gesenius hebreiska lexikon: ”Att rista in lagar och stadgar på offentliga tavlor och minnesmärken var lagstiftarens sak, och därför innefattade det också tanken på myndighet att stifta lagar.” (A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, efter E. Robinsons översättning till engelska, 1836, sid. 366) I svenska bibelöversättningar återges ordet ofta med  ”befälhavare”, ”härskare”, ”härskarstav”, ”ledare” eller ”laggivare”. (1Mo 49:10; 5Mo 33:21; Dom 5:14; Ps 60:7; 108:8; jfr NV, SFB, Åk, 1917, 2000.) Svenska Folkbibeln och Helge Åkesons översättning har, liksom Nya världens översättning, återgett ordet med ”lagstiftare” i Jesaja 33:22. Denna återgivning är således i överensstämmelse med en av betydelserna av det hebreiska ordet och kompletterar på ett passande sätt uttrycken ”Domare” och ”Kung” i samma vers.

Gud hade inte gett något annat folk en så omfattande och detaljerad lag, men han hade skapat människan rättfärdig och med ett samvete. Trots den fallna människans nedärvda ofullkomlighet och benägenhet för synd kunde man fortfarande se vittnesbörd om att hon var skapad till Guds avbild och liknade honom och att hon hade ett samvete. Även de icke-israelitiska folken utvecklade således regler för uppförandet och bestämmelser som till viss grad återspeglade Guds rättfärdiga principer.

Aposteln Paulus beskriver detta när han säger: ”Så skall till exempel alla som har syndat utan lag [dvs. den lag Gud gav sitt folk] också förgås utan lag; men alla som har syndat under lag skall dömas genom lag. Det är nämligen inte lagens hörare som är rättfärdiga inför Gud, utan det är lagens görare som skall förklaras rättfärdiga. Ty när folk av nationerna, som är utan lag, av naturen gör vad som hör till lagen, då är dessa, fastän de är utan lag, sin egen lag. De visar ju att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, i det att deras samvete vittnar tillsammans med dem och deras egna tankar inbördes anklagar eller också försvarar dem.” (Rom 2:12–15) Dessa folk, som Gud inte hade ingått något lagförbund med, var alltså inte syndfria utan ”missade målet”, Jehovas fullkomliga normer. (Jfr Rom 3:9.)

Genom att ge Israel lagförbundet visade Gud att alla människor – inte bara de hedniska avgudadyrkarna utan också israeliterna – var syndare. Lagen gjorde israeliterna smärtsamt medvetna om att de i många avseenden inte förmådde leva upp till Guds fullkomliga normer. Avsikten med detta var att ”varje mun ... [skulle] täppas till och hela världen bli straffskyldig inför Gud ...; genom lag kommer nämligen den exakta kunskapen om synd”. (Rom 3:19, 20) Även om en israelit tog avstånd från avgudadyrkan, avhöll sig från blod och inte mördade, skulle lagförbundet likväl förklara honom skyldig till synd. Detta berodde på att lagförbundet tydligt visade att en lång rad handlingar och även attityder innebar synd. Därför säger Paulus, när han framställer det som om han var vid liv i sina förfäders länder innan lagen gavs: ”Jag skulle faktiskt inte ha lärt känna synden om det inte hade varit för lagen; och jag skulle till exempel inte ha vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: ’Du skall inte ha begär.’ ... Ja, jag var en gång vid liv utan lag; men när budet kom, fick synden liv igen, och jag dog.” (Rom 7:7–9)

Andra lagstiftare. Under hela sin tillvaro på jorden erkände Jesus Jehova som sin lagstiftare och Gud. Som jude var han född att stå under lagförbundet och var skyldig att lyda det på ett fullkomligt sätt. (Gal 4:4, 5) Han stiftade själv lagar för sina efterföljare, både när han talade med dem personligen och senare, när den heliga anden verkade på dem som skrev de kristna grekiska skrifterna. Dessa lagar kallas kollektivt ”Kristi lag”. (Gal 6:2; Joh 15:10–15; 1Kor 9:21) ”Guds Israel”, Guds andliga ”nation”, står under denna lag. (Gal 6:16; 1Pe 2:9) Det var emellertid inte Kristus själv som var ursprunget till dessa lagar. Han hade tagit emot dem från den store lagstiftaren, Jehova. (Joh 14:10)

Mose. Även om uttrycket ”Moses lag” förekommer på flera ställen i Bibeln (Jos 8:31, 32; 1Ku 2:3; 2Kr 23:18; 30:16), framgår det tydligt att Jehova var den egentlige lagstiftaren och att han bara använde sig av Mose som sin representant när han överlämnade lagen åt Israel (2Kr 34:14). Även änglar hade del i detta, för lagen ”överbringades av änglar genom en medlares hand”. Likväl omtalas Mose, som var Jehova Guds utvalde medlare när förbundet mellan Jehova och Israel ingicks, som om han var lagstiftaren. (Gal 3:19; Heb 2:2)

Jordiska härskare som lagstiftare. Gud har inte insatt de jordiska regeringarna eller gett dem myndighet, men han har låtit dem existera eller avlägsnat dem och låtit nya komma till makten, allt i enlighet med sin avsikt. (5Mo 32:8; Dan 4:35; 5:26–31; Apg 17:26; Rom 13:1) Några av dessa härskare har varit lagstiftare för sin nation, sin stat eller sitt samhälle. Deras lagar och förordningar är emellertid berättigade endast om de hålls inom ramen för och är i harmoni med de lagar som Jehova Gud, den store lagstiftaren, har fastställt. Den kände engelske juristen sir William Blackstone menade att naturrätten (en rättsordning som anses vara nedlagd i människans natur) har gudomligt ursprung och sade: ”Den är bindande överallt på jorden, i alla länder och vid alla tidpunkter; inga mänskliga lagar äger någon giltighet, om de strider mot den, och de som äger giltighet får all sin kraft och hela sin auktoritet direkt eller indirekt från denna ursprungliga rätt.” Han säger vidare: ”På dessa två grundvalar, den naturliga rätten och den uppenbarade rätten [som  bara finns i Bibeln], vilar alla mänskliga lagar, dvs. inga mänskliga lagar borde få vara i strid med dessa.” (Chadman’s Cyclopedia of Law, 1912, bd I, sid. 89, 91; jfr Mt 22:21; Apg 5:29.)

I den kristna församlingen. Jesu halvbror Jakob skrev till några kristna som hade blivit stolta, skrytsamma och kritiska mot sina kristna bröder: ”Sluta upp med att tala nedsättande om varandra, bröder. Den som talar nedsättande om en broder eller dömer sin broder, han talar nedsättande om lagen och dömer lagen. Om du nu dömer lagen, är du inte lagens görare utan domare. En enda är lagstiftare [grek.: nomothẹtēs] och domare, han som är i stånd att rädda och att tillintetgöra. Men du, vem är du, att du dömer din nästa?” Därefter vände sig Jakob till sådana som skröt om vad de skulle göra i framtiden som om inget oförutsett kunde inträffa men som i stället borde säga: ”Om Jehova vill.” (Jak 4:11–16) Jakob hade tidigare nämnt ”den kungliga lagen”: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Jak 2:8) Eftersom dessa kristna inte älskade sin nästa utan i stället talade nedsättande om honom, satte de sig i själva verket till doms över Guds lag, som om de själva var lagstiftare.

I sitt brev till romarna hade aposteln Paulus gett liknande råd till några som dömde andra på grundval av vad de åt och drack: ”Vem är du som dömer en annans hustjänare? För sin egen herre står eller faller han. Helt visst skall han hållas stående, ty Jehova kan hålla honom stående.” (Rom 14:4)

Hur skall man med tanke på detta betrakta de anvisningar som Paulus gav i förbindelse med ett allvarligt fall av otukt i församlingen i Korinth? Han skrev: ”Jag för min del, som visserligen är frånvarande till kroppen men närvarande i anden, har redan, som om jag hade varit närvarande, dömt den man som har handlat på ett sådant sätt som detta. ... Dömer inte ni dem som är innanför, medan Gud dömer dem som är utanför? ’Avlägsna den onde mannen ur er krets.’” Därefter skrev han om att döma i ”saker som rör det här livet” och om dem som de hade satt till domare över sig. (1Kor 5:1–3, 12, 13; 6:3, 4; jfr Joh 7:24.)

Med den myndighet Paulus hade i egenskap av en Jesu Kristi apostel hade han ansvar för församlingarnas renhet och välfärd (2Kor 1:1; 11:28), och han skrev därför till dem som den styrande kretsen hade förordnat till att ha myndighet i församlingen (Apg 14:23; 16:4, 5; 1Ti 3:1–13; 5:22). De hade ansvaret att se till att församlingen förblev godkänd och ren i Guds ögon. Genom att döma i det nämnda fallet, som rörde sig om en uppenbar och grov överträdelse av Guds lag, satte sig dessa män inte till doms över Guds lag och införde inte heller sina egna lagar. De överskred inte ramen för den lag som Gud, den store lagstiftaren, hade gett, utan handlade i överensstämmelse med denna lag, som fördömde otukt som något orent. Enligt Guds lag skulle de som ägnade sig åt sådana orena handlingar inte ärva Guds kungarike. (1Kor 6:9, 10) De var inte värdiga att vara kvar i Kristi församling. När de män som hade ansvaret att slå vakt om församlingens renhet uteslöt de orena, verkställde de dock inte det straff – döden – som Gud, den store lagstiftaren, själv skulle verkställa på dem som utan att ångra sig fortsatte att ägna sig åt sådana orena handlingar. (Rom 1:24–27, 32)

Paulus riktar också de kristnas uppmärksamhet på att ”de heliga skall döma världen” och att de skall ”döma änglar”. Han talar här om framtiden, om den tid då de som regerar i Guds kungarike tillsammans med Kristus skall fungera som domare i himlen och skall döma i enlighet med Guds lag och verkställa dom över de onda. (1Kor 6:1–3; Upp 20:6; jfr 1Kor 4:8.)

Moses välsignelse av Gad. När Mose strax före sin död välsignade Israels stammar sade han om Gad: ”Välsignad är den som utvidgar Gads gränser. ... Och han [dvs. Gad] skall utse åt sig den första delen, ty där är en lagstiftares tilldelning förvarad.” (5Mo 33:20, 21) Detta bruk av ordet ”lagstiftare” kan ha följande innebörd: De flesta av stammarna tilldelades sin arvedel genom lottkastning under ledning av Josua och översteprästen Eleasar. Men kort efter segern över midjaniterna hade stammarna Gad och Ruben bett om att få landet öster om Jordanfloden. Eftersom dessa stammar hade stora mängder boskap, passade detta område mycket bra för deras behov. Mose, Israels lagstiftare, lyssnade till deras begäran och gav dem denna del av landet. (4Mo 32:1–5, 20–22, 28) Deras arvedel kunde därför kallas ”en lagstiftares tilldelning”.