Betyder i hebr. ”från (tillhörande) Levi”.

Avkomlingar av Levi, som var Jakobs tredje son med Lea. (1Mo 29:32–34) Ibland används benämningen om hela stammen, men oftast är inte Arons prästerliga släkt inbegripen (Jos 14:3, 4; 21:1–3), och därför är uttrycket ”prästerna och leviterna” vanligt. (1Ku 8:4; 1Kr 23:2; Esr 1:5; Joh 1:19) Det var endast män i Arons släkt som skulle utföra de prästerliga plikterna, medan leviterna, dvs. resten av stammen, skulle bistå dem. (4Mo 3:3, 6–10) Denna anordning började då tältboningen sattes upp. Dessförinnan hade ingen speciell släkt eller stam fått ansvaret att frambära offren. (2Mo 24:5)

Förstfödda friköps. I stället för alla förstfödda i de olika stammarna utvalde Jehova leviterna och lät dem träda i de förstföddas ställe. (2Mo 13:1, 2, 11–16; 4Mo 3:41) En räkning visade att det fanns 22 000 leviter av manligt kön från en månads ålder och uppåt, och dessa kunde tas i utbyte mot lika många förstfödda av manligt kön från de andra stammarna. Den folkräkning som gjordes i Sinais vildmark visade att det fanns 22 273 förstfödda söner i de andra stammarna. Jehova Gud krävde därför att en lösesumma på fem siklar (95 kr) skulle ges till Aron och hans söner för var och en av de 273 förstfödda som översteg antalet leviter. (4Mo 3:39, 43, 46–51)

Plikter. Leviterna bestod av tre släkter som härstammade från Levis söner Gerson (Gersom), Kehat och Merari. (1Mo 46:11; 1Kr 6:1, 16) I vildmarken tilldelades var och en av dessa släkter en plats i närheten av tältboningen. Arons släkt, som tillhörde kehatiterna, var lägrad framför tältboningen, mot öster. De övriga kehatiterna var lägrade på södra sidan, gersoniterna på västra sidan och merariterna på norra sidan. (4Mo 3:23, 29, 35, 38) Leviterna hade som uppgift att sätta upp, ta ner och förflytta tältboningen. När det var tid för att bryta upp tog Aron och hans söner ner det förhänge som  skilde det heliga från det allra heligaste, och de täckte över Vittnesbördets ark, altarna och andra heliga inventarier och redskap. Detta bars sedan av kehatiterna. Gersoniterna transporterade tältdukarna, överdragen, avskärmningarna för ingångarna, förgårdens omhängen och tältlinorna (tydligen linorna till själva tältboningen), och merariterna tog hand om väggramarna, stolparna, socklarna, tältpluggarna och tältlinorna (dvs. till förgårdens stolpar runt tältboningen). (4Mo 1:50, 51; 3:25, 26, 30, 31, 36, 37; 4:4–33; 7:5–9)

Leviternas arbete blev grundligare organiserat av David, som förordnade uppsyningsmän, förmän, domare, portvaktare och män som hade uppsikt över skatter och förråd och dessutom många som skulle bistå prästerna i templet, på förgårdarna och i matsalarna i samband med offren, reningen, vägningen, mätningen och olika slag av vakttjänst. De levitiska musikerna organiserades i likhet med prästerna i 24 grupper som tjänade i omgångar. Uppgifterna fördelades genom lottkastning. Vilka portar som de olika grupperna av portvaktare skulle hålla vakt vid avgjordes också genom lottkastning. (1Kr 23, 25, 26; 2Kr 35:3–5, 10)

På Moses tid skulle en levit börja utföra sina plikter fullt ut – till exempel vara med och bära tältboningen och dess delar – när han var 30 år. (4Mo 4:46–49) En del uppgifter kunde utföras från 25-årsåldern, men det gällde tydligen inte de mest ansträngande arbetsuppgifterna, till exempel att transportera tältboningen. (4Mo 8:24) På Davids tid sänktes åldersgränsen till 20 år. Skälet till det var enligt David att tältboningen (som nu skulle ersättas med templet) inte längre skulle bäras omkring. Den obligatoriska tjänsten upphörde vid 50 års ålder. (4Mo 8:25, 26; 1Kr 23:24–26; se TILLBAKATRÄDANDE; ÅLDER.) Leviterna behövde vara väl förtrogna med lagen, eftersom de ofta skulle läsa högt ur den och undervisa folket i den. (1Kr 15:27; 2Kr 5:12; 17:7–9; Neh 8:7–9)

Försörjning. Leviterna fick i huvudsak sin försörjning genom att de andra stammarna gav tionde, en tiondel av allt det som jorden producerade och av boskapen. Leviterna gav i sin tur en tiondel av detta till prästerna. (4Mo 18:25–29; 2Kr 31:4–8; Neh 10:38, 39) Även om leviterna var befriade från militärtjänst fick de tillsammans med prästerna del av krigsbytet. (4Mo 1:45–49; 31:25–31; se TIONDE.) Leviterna blev inte tilldelade något eget område i Kanaan, eftersom Jehova var deras andel. (4Mo 18:20) Men av de andra stammarna fick de sammanlagt 48 städer spridda över det utlovade landet. (4Mo 35:1–8)

Levitiska förkämpar för den sanna tillbedjan. Vid flera tillfällen visade leviterna stort nit för den sanna tillbedjan. Så var det till exempel i samband med guldkalven och då leviterna lämnade Jerobeams område i samband med att riket delades. (2Mo 32:26; 2Kr 11:13, 14) De stödde också nitiskt kungarna Jehosafat, Hiskia och Josia och dessutom ståthållarna Serubbabel och Nehemja och prästen och avskrivaren Esra i deras ansträngningar att återställa den sanna tillbedjan i Israel. (2Kr 17:7–9; 29:12–17; 30:21, 22; 34:12, 13; Esr 10:15; Neh 9:4, 5, 38)

Som stam betraktade stödde leviterna inte Guds Sons arbete med att återupprätta den sanna tillbedjan, även om enskilda leviter blev kristna. (Apg 4:36, 37) Det var många levitiska präster som blev lydiga mot tron. (Apg 6:7) Då Jerusalem och templet förstördes år 70 gick leviternas släktregister förlorade, och anordningen med leviter upphörde. Men i det andliga Israel finns det ändå en ”Levis stam”. (Upp 7:4, 7)

Levis stam har också fått ge namn åt Tredje Moseboken, som på latin heter ”Leviticus”. Denna bok handlar först och främst om leviterna och deras plikter. (Se MOSEBÖCKERNA [Tredje Moseboken].)