Den princip eller kraft som gör att något är levande; det tillstånd då en organism är aktiv och fungerar. Det kan även avse den tid under vilken en individ existerar. När det gäller jordiskt, fysiskt liv, kännetecknas levande organismer vanligtvis av växt, ämnesomsättning, fortplantning och reaktion på yttre stimuli. Det hebreiska ord som används om liv i Bibeln är chajjịm, och det grekiska ordet är zōẹ̄. Det hebreiska ordet nẹfesh och det grekiska ordet psykhẹ̄, som båda betyder ”själ”, används också i betydelsen ”liv”, inte i abstrakt bemärkelse, utan om liv som en person eller ett djur. (Jfr hur orden ”själ” och ”liv” används i Job 10:1; Ps 66:9; Ord 3:22.) Växter har liv, eftersom livsprincipen verkar i dem, men de har inte liv som själar. Liv i dess fullaste bemärkelse är, när det gäller skapelser utrustade med förnuft, ett fullkomligt liv med rätten till ett sådant liv.

Jehova Gud är livets källa. Det har alltid funnits liv, eftersom Jehova är den levande Guden, livets källa, och han har ingen början och inget slut. (Jer 10:10; Dan 6:20, 26; Joh 6:57; 2Kor 3:3; 6:16; 1Th 1:9; 1Ti 1:17; Ps 36:9; Jer 17:13) Den förste av hans skapelser som fick liv var hans enfödde Son, Ordet. (Joh 1:1–3; Kol 1:15) Med hjälp av denne Son skapades andra levande söner, änglar. (Job 38:4–7; Kol 1:16, 17) Senare skapades det fysiska universum (1Mo 1:1, 2), och på den tredje skapelsedagen frambringades de första formerna av fysiskt liv: gräs, fröbärande växtlighet och fruktträd. På den femte ”dagen” skapades levande själar i form av havsdjur och flygande skapelser, och på den sjätte blev landdjuren och slutligen människan till. (1Mo 1:11–13, 20–31; Apg 17:25; se DAG; SKAPELSE.)

Livets uppkomst på jorden var alltså inte beroende av att det av en lycklig slump uppstod en viss kombination av kemiska ämnen samtidigt som det rådde särskilda och gynnsamma förhållanden. Något sådant har aldrig observerats och kan omöjligen äga rum. Livet på jorden blev till som ett resultat av en direkt befallning från Jehova Gud, livets källa, och genom en direkt handling från hans Sons sida då han utförde den befallningen. Liv kan endast komma från liv. Bibelns berättelse visar utan undantag att de skapade livsformerna frambringade avkomma ”enligt sina arter”. (1Mo 1:12, 21, 25; 5:3) Vetenskapsmän har funnit att det finns tydliga gränser mellan de olika arterna, och vid sidan av frågan om livets uppkomst har detta varit evolutionsteorins största problem. (Se ART.)

Livskraften och andedräkten. Jordiska skapelser, ”själar”, har både en livskraft, ”ande”, som håller dem vid liv, och en andedräkt som uppehåller livskraften. Både anden (livskraften) och andedräkten kommer från Gud, och han kan få livet att upphöra genom att ta bort någondera. (Ps 104:29; Jes 42:5) Under den stora översvämningen drunknade både djur och människor; de gav upp andan, och deras livskraft utsläcktes. ”Allt som hade livskraftens andedräkt verksam [ordagr.: ”livets verksamma krafts (el.: ”livets andes”) andedräkt”] i sina näsborrar, ja allt som var på torra marken, dog.” (1Mo 7:22; se ANDE.)

Kropp. Allt som lever, både i andevärlden och på jorden, har en kropp eller utgör en organism. Livet är i sig självt opersonligt och okroppsligt, eftersom det helt enkelt är livsprincipen. När aposteln Paulus tar upp frågan om vilket slags kropp uppväckta personer skall få, förklarar han att det finns olika slags kroppar beroende på vilka förhållanden de är skapade för att leva i. Om dem som lever på jorden säger han: ”Inte allt kött är samma kött, utan ett är människors och ett annat nötboskaps kött, och ett annat är fåglars kött och ett annat fiskars.” Han säger också att ”det finns himmelska kroppar och jordiska kroppar; men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, och de jordiska kropparnas av ett annat slag”. (1Kor 15:39, 40)

Angående denna skillnad mellan de jordiska varelsernas olika slag av ”kött” sägs det i 1942 års upplaga av Encyclopædia Britannica (bd 14, sid. 42): ”Ett annat särdrag är den individuella kemiska sammansättning som visar sig överallt, eftersom varje slag av organism verkar ha sitt eget speciella protein och sin egen hastighet eller rytm på ämnesomsättningen. Man kan nämna tre faktorer när det gäller den stabilitet som kännetecknar den oupphörliga ämnesomsättningen: 1) Att det sker en nybildning som kompenserar för nedbrytningen av proteiner, 2) att dessa proteiner förekommer i ett kolloidalt tillstånd och 3) att varje art har sina specifika proteiner.” (Kursiverat av oss)

Överföring av livskraft. Den livskraft som Jehova gav det första paret av varje art (t.ex. det första människoparet) kunde sedan överföras till avkomman genom fortplantning. Hos däggdjuren förser modern fostret med syre och näring från befruktningen och fram till födelsen, då ungen börjar andas genom näsborrarna, dia och senare också äta.

När Gud skapade Adam formade han först kroppen. För att kroppen skulle kunna få liv  och fortsätta att leva krävdes både ande (livskraft) och andedräkt. I Första Moseboken 2:7 sägs det att Gud grep sig an med att ”blåsa in livets andedräkt [hebr.: nishmạth, form av neshamạh] i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ”. ”Livets andedräkt” måste avse något mer än luften som strömmar ner i lungorna. Gud gav uppenbarligen Adam både den livsande, dvs. livsgnista, och den andedräkt som behövdes för att han skulle förbli vid liv. Från och med då hade Adam liv som en person och hade sina personlighetsdrag, och genom det han sade och gjorde kunde han visa att han stod högre än djuren, att han var en ”son till Gud”, skapad till Guds avbild. (1Mo 1:27; Lu 3:38)

För att leva måste människor och djur ha den livskraft som de första av varje art utrustades med, och de måste andas för att upprätthålla livskraften. Det framgår tydligt av hur några forskare har försökt indela dödsprocessen i olika faser: hjärtdöd, när andnings- och cirkulationsorganen har upphört att fungera; hjärndöd, när hjärnan totalt och oåterkalleligt har upphört att fungera; somatisk död, när alla vitala funktioner gradvis och till sist fullständigt upphör i alla kroppens organ och vävnader. Även när andningen, hjärtverksamheten och hjärnan har upphört att fungera finns det livskraft kvar i vävnaderna en tid.

Åldrande och död. Alla former av liv, bland både växter och djur, är förgängliga. Inom vetenskapen har man länge ägnat sig åt frågan varför människan åldras och dör.

En del forskare menar att varje cell har sin genetiskt bestämda livslängd. Som stöd hänvisar de till experiment där celler som odlades i artificiell miljö slutade dela sig efter omkring 50 celldelningar. Andra forskare hävdar emellertid att sådana experiment inte ger något svar på varför hela organismer åldras. Det har lagts fram flera andra förklaringar, däribland en teori om att hjärnan frigör hormoner som har en avgörande roll i samband med åldrande och död. Att man inte utan vidare skall acceptera en teori framför en annan framgår av medicine doktor Roy L. Walfords uttalande. Han sade: ”Det finns ingen anledning att bli orolig eller ens förvånad om Hayflicks paradigm [teorin om att åldrandet är inprogrammerat i cellernas gener] i slutändan visar sig vara helt felaktig eller ersätts av en bättre men i slutändan lika felaktig paradigm. Var sanning har sin tid.” (Maximum Life Span, 1983, sid. 75)

När man betraktar forskarnas rön och slutsatser, måste man tänka på att de flesta inte ger en Skapare äran för livet. De hoppas att de genom sina egna ansträngningar skall uppdaga åldrandets och dödens mysterier och kunna förlänga människans liv i det oändliga. De tänker inte på att Skaparen själv fällde dödsdomen över de första människorna, att han har verkställt den på ett sätt som människan inte fullt ut förstår och att han har gett hoppet om evigt liv åt dem som utövar tro på hans Son. (1Mo 2:16, 17; 3:16–19; Joh 3:16)

Adam förverkade rätten till liv för både sig själv och sina avkomlingar. När Adam hade blivit skapad satte Gud honom i Edens trädgård, där ”livets träd” fanns. (1Mo 2:9) Detta träd hade av allt att döma inte i sig självt några livgivande egenskaper, utan det representerade Guds garanti för att den som han tillät äta av dess frukt skulle leva ”till oöverskådlig tid”. Eftersom Gud måste ha haft en avsikt med att plantera trädet där, skulle han utan tvivel ha låtit Adam äta av frukten när han hade visat sig trogen i en omfattning som Gud ansåg tillfredsställande och tillräcklig. När Adam bröt mot Guds bud förlorade han möjligheten att äta av trädet. Jehova sade: ”För att hon [människan] inte skall räcka ut sin hand och ta frukt också av livets träd och äta och leva till oöverskådlig tid ...” Sedan handlade han i enlighet med vad han hade sagt. Han skulle aldrig tillåta någon som var ovärdig livet att få leva i den trädgård som var skapad för rättfärdiga människor eller att äta av frukten från livets träd. (1Mo 3:22, 23)

Adam hade ägt fullkomligt liv som var beroende av lydnad för Jehova (1Mo 2:17; 5Mo 32:4), men nu fick han uppleva verkningarna av synden och dess frukt, döden. Likväl var hans livskraft stark. Trots den sorgliga situation han befann sig i, avskuren från Gud och från sann andlighet, levde han i 930 år innan döden hann upp honom. Under den tiden kunde han föra livet vidare – inte i dess fullaste bemärkelse, men ett visst mått av liv – till sina avkomlingar, som i många fall blev mellan 700 och 900 år gamla. (1Mo 5:3–32) Jesu halvbror Jakob ger en passande beskrivning av det som skedde med Adam: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. När så begäret har blivit havande, föder det synd; och när synden är fullbordad, frambringar den död.” (Jak 1:14, 15)

Vad människan behöver för att leva. De flesta forskare förbiser inte bara orsaken till att alla människor dör – de ignorerar dessutom den viktigaste förutsättningen för evigt liv. Det är sant att man hela tiden måste ge kroppen näring och hålla den frisk och stark genom att andas, äta och dricka, men ett liv utan slut är beroende av något mycket viktigare. Jehova uttalade  principen att ”människan inte lever bara av bröd, utan av allt som utgår från Jehovas mun”. (5Mo 8:3) Jesus Kristus upprepade den här principen och sade också: ”Min mat är att jag skall göra hans vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” (Joh 4:34; Mt 4:4) Vid ett annat tillfälle sade han: ”Alldeles som den levande Fadern har sänt ut mig och jag lever på grund av Fadern, skall också den som äter mig leva på grund av mig.” (Joh 6:57)

Människan skapades till Guds avbild, så att hon liknade honom. (1Mo 1:26, 27) Det gällde naturligtvis inte i fysiskt avseende, för Gud är ”en Ande”, och människan är ”kött”. (1Mo 6:3; Joh 4:24) Det innebar snarare att människan till skillnad från ”förnuftslösa djur” (2Pe 2:12) hade förnuft och uppvisade samma kännetecknande drag som Gud, till exempel kärlek, vishet, kraft och en känsla för rättvisa. (Jfr Kol 3:10.) Hon kunde förstå varför hon existerade och vad som var Skaparens avsikt med henne. Till skillnad från djuren fick människan alltså förmåga till andlighet och kunde visa uppskattning för sin Skapare och tillbe honom. Denna förmåga skapade ett behov hos Adam. Han behövde något mer än fysisk mat. Han behövde andlig näring. Hans mentala och fysiska välbefinnande var beroende av att han tillgodosåg sitt andliga behov.

Livet kan därför inte fortsätta i det oändliga utan Jehova Gud och den andliga näring som kommer från honom. Jesus sade angående möjligheten att leva för evigt: ”Detta betyder evigt liv: att de lär känna dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh 17:3)

Återställelse. För att göra det möjligt för människorna att bli fullkomliga i fysiskt avseende och ha utsikten till evigt liv har Jehova tillhandahållit sanningen, ”livets ord”. (Joh 17:17; Flp 2:16) Att man ägnar uppmärksamhet åt sanningen leder till kunskap om att Gud sände Jesus Kristus, som gav sitt liv som ”en lösen i utbyte mot många”. (Mt 20:28) Det är bara tack vare detta lösenoffer som människan kan bli återställd och uppnå full andlighet och fysisk fullkomlighet. (Apg 4:12; 1Kor 1:30; 15:23–26; 2Kor 5:21; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.)

Återställelsen till liv sker alltså genom Jesus Kristus. Han kallas ”den siste Adam”, ”en livgivande ande”. (1Kor 15:45) I profetiorna kallas han ”Evig fader” (Jes 9:6) och den som ”utgöt sin själ till döden”, den vars själ var satt ”som ett skuldoffer”. Som en sådan ”fader” kan han återställa mänskligheten och därigenom ge liv åt dem som utövar tro på hans offer och lyder honom. (Jes 53:10–12)

Människors hopp i forna tider. Forntidens trogna hade hoppet om liv. Aposteln Paulus visar det när han går bakåt i tiden till Abrahams avkomlingar innan den mosaiska lagen blev given, och han talar om sig själv, en hebré, som om han levde då i den bemärkelsen att han som ännu ofödd var till i sina förfäders länder. Han säger: ”Jag var en gång vid liv utan lag; men när budet kom, fick synden liv igen, och jag dog. Och budet som var till liv, detta fann jag vara till död.” (Rom 7:9, 10; jfr Heb 7:9, 10.) Män som Abel, Enok, Noa och Abraham satte sitt hopp till Gud. De trodde på den ”avkomma” som skulle krossa ormens huvud, något som skulle innebära befrielse. (1Mo 3:15; 22:16–18) De såg fram emot Guds kungarike, ”staden som har de verkliga grundvalarna”. De trodde att de döda skulle väckas upp till liv igen. (Heb 11:10, 16, 35)

När Jehova gav israeliterna lagen sade han: ”Ni skall följa mina stadgar och mina rättsliga beslut, ty den människa som handlar efter dem skall leva genom dem.” (3Mo 18:5) Israeliterna välkomnade utan tvivel lagen, för den gav dem hoppet om liv. Lagen var ”helig och rättfärdig”, och de som fullt ut kunde leva upp till dess normer skulle bli förklarade fullständigt rättfärdiga. (Rom 7:12) Men i stället för att ge liv visade lagen att israeliterna, och människor i allmänhet, var ofullkomliga och syndare. Den dömde dessutom judarna till döden. (Gal 3:19; 1Ti 1:8–10) Som Paulus skrev: ”När budet kom, fick synden liv igen, och jag dog.” Den mosaiska lagen kunde alltså inte ge liv.

Aposteln säger i sin argumentation: ”Om nämligen en lag hade blivit given som kunde ge liv, då skulle rättfärdighet faktiskt ha kommit genom lag.” (Gal 3:21) Judarna var syndare eftersom de var avkomlingar av Adam. Men de kom också under förbannelse därför att de bröt lagen. Det var därför som Kristus måste dö på en tortyrpåle, som Paulus säger: ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss, eftersom det står skrivet: ’Förbannad är var och en som är upphängd på en träpåle.’” (Gal 3:13) Genom att undanröja detta hinder, nämligen den förbannelse som vilade över judarna för att de hade brutit mot lagen, gjorde Jesus Kristus det möjligt för dem att uppnå liv. Den lösen han betalade kunde således bli till nytta både för judarna och för andra.

Evigt liv, en belöning från Gud. Det framgår tydligt av Bibeln att Guds tjänare alltid har haft hoppet om att Gud skulle ge dem evigt liv. Detta hopp har uppmuntrat dem att förbli trogna. Det är inget själviskt hopp, för Paulus skriver: ”Utan tro är det omöjligt att  behaga honom, ty den som närmar sig Gud måste tro att han är till och att han belönar dem som uppriktigt söker honom.” (Heb 11:6) Det är en sådan Gud Jehova är, och det är en av orsakerna till att han förtjänar sina skapelsers fulla hängivenhet.

Odödlighet, oförgänglighet och gudomlig natur. I Bibeln omtalas Jehova som odödlig och oförgänglig. (1Ti 1:17) Han har också gett sin Son odödlighet och oförgänglighet. När aposteln Paulus skrev till Timoteus var Kristus den ende som hade fått odödlighet. (1Ti 6:16) Men även andra, de som blir Kristi andliga bröder, har blivit lovade detta. (Rom 2:7; 1Kor 15:53, 54) De blir också ”delaktiga av gudomlig natur”; de får del av Kristi härlighet. (2Pe 1:4) Änglar är andevarelser, men de är inte odödliga, för de som blev onda änglar, demoner, skall tillintetgöras. (Mt 25:41; Lu 4:33, 34; Upp 20:10, 14; se ODÖDLIGHET; OFÖRGÄNGLIGHET.)

Jordiskt liv utan förgänglighet. Hur är det med den övriga mänskligheten, de människor som inte får himmelskt liv? Aposteln Johannes citerar vad Jesus sade: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte skall bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” (Joh 3:16) I sin liknelse om fåren och getterna säger Jesus att fåren, de från nationerna som ställs på hans högra sida, skall gå bort ”till evigt liv”. (Mt 25:46) Paulus talar om ”Guds söner” och ”Kristi medarvingar” och säger att ”skapelsen väntar ... med spänd förväntan på att Guds söner skall uppenbaras”. Sedan säger han att ”skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet”. (Rom 8:14–23) Då Adam skapades som en fullkomlig människa var han ”son [eller barn] till Gud”. (Lu 3:38) Den profetiska synen i Uppenbarelseboken 21:1–4, som handlar om den tid då det skall vara ”en ny himmel” och ”en ny jord”, innehåller löftet: ”Döden skall inte finnas mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer.” Eftersom det här löftet inte gavs till andevarelser, utan uttryckligen gäller ”människorna”, är det en försäkran om att ett nytt jordiskt samhälle av människor som lever under den ”nya himlen” skall få uppleva en återställelse av både sinne och kropp till fullkomlig hälsa och uppnå evigt liv som jordiska ”Guds barn”.

I Guds befallning till Adam var det underförstått att Adam inte skulle behöva dö om han var lydig mot Gud. (1Mo 2:17) När den siste fienden, döden, har gjorts till intet, kommer det därför inte att finnas någon synd som verkar i människornas kroppar och leder till döden. De kommer aldrig att behöva dö. (1Kor 15:26) Döden görs till intet när Kristi regering, som enligt Uppenbarelseboken varar i tusen år, är till ända. Det sägs att de som blir kungar och präster tillsammans med Kristus ”fick liv och härskade som kungar tillsammans med Kristus i tusen år”. ”De övriga av de döda”, som inte fick liv ”förrän de tusen åren var till ända”, måste vara de som lever vid slutet av de tusen åren men innan Satan släpps lös ur avgrunden och utsätter människorna för det slutliga provet. Vid slutet av de tusen åren kommer människorna på jorden att ha uppnått mänsklig fullkomlighet och vara i samma tillstånd som Adam och Eva var i innan de syndade. De har då uppnått fullkomligt liv. De som består provet när Satan därefter för en kort tid släpps lös ur avgrunden kommer att kunna glädja sig åt livet i all evighet. (Upp 20:4–10)

Vägen till liv. Jehova, livets källa, uppenbarar i sitt sanningsord vilken väg som leder till liv. Herren Jesus Kristus ”har spritt ljus över liv och oförgänglighet genom de goda nyheterna”. (2Ti 1:10) Han sade till sina lärjungar: ”Det är anden som ger liv; köttet är till ingen nytta alls. De ord som jag har talat till er är ande och är liv.” Lite senare frågade Jesus apostlarna om de i likhet med många andra tänkte lämna honom. Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har uttalanden om evigt liv.” (Joh 6:63, 66–68) Aposteln Johannes kallade Jesus ”livets ord” och sade: ”Med hjälp av honom var liv.” (1Jo 1:1, 2; Joh 1:4)

Det Jesus sade visar tydligt att människors ansträngningar att förlänga livet i det oändliga och alla teorier om att en särskild kost eller livsstil kan ge liv är förgäves. De kan i bästa fall förbättra hälsan tillfälligt. Den enda väg som leder till liv är lydnad för de goda nyheterna, ”livets ord”. (Flp 2:16) För att uppnå liv måste man hålla sitt sinne fäst vid ”det som är där ovan, inte vid det som är på jorden”. (Kol 3:1, 2) Jesus sade till sina åhörare: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv, och han kommer inte under domen, utan har gått över från döden till livet.” (Joh 5:24; 6:40) En sådan människa är inte längre en domfälld syndare och befinner sig inte längre på vägen till döden. Aposteln Paulus skrev: ”Alltså finns ingen fördömelse för dem som är i gemenskap med Kristus Jesus. Andens lag, den ande som ger liv i gemenskap med Kristus Jesus, har ju gjort dig fri från syndens och dödens lag.” (Rom 8:1, 2) Johannes säger att en kristen vet att han ”har gått över från döden till livet” om han älskar sina bröder. (1Jo 3:14)

Eftersom det sägs: ”Det finns inte under himlen något annat namn, som har blivit givet  bland människor, genom vilket vi skall bli räddade”, måste den som vill ha liv följa Kristus. (Apg 4:12) Jesus visade att man måste vara medveten om sitt andliga behov och att man måste hungra och törsta efter rättfärdighet. (Mt 5:3, 6) Det räcker inte med att bara höra de goda nyheterna, utan man måste också utöva tro på Jesus Kristus och genom honom anropa Jehovas namn. (Rom 10:13–15) Man måste följa Jesu exempel och bli döpt i vatten. (Mt 3:13–15; Ef 4:5) Sedan måste man fortsätta att söka Riket och Jehovas rättfärdighet. (Mt 6:33)

Skydda hjärtat. Den som har blivit en lärjunge till Jesus Kristus måste fortsätta att vandra på livets väg. Paulus säger varnande: ”Följaktligen skall den som menar att han står se till att han inte faller.” (1Kor 10:12) I Ordspråksboken ges rådet: ”Mer än allt annat som skall skyddas – skydda ditt hjärta, ty därifrån utgår livets källådror.” (Ord 4:23) Jesus visade att onda överväganden, mord, äktenskapsbrott osv. har sitt ursprung i hjärtat. Sådana tankar och handlingar leder till döden. (Mt 15:19, 20) För att förhindra att hjärtat leder en på avvägar, bort från livets väg, måste man skydda det mot sådana ”överväganden” genom att tillföra det andlig näring, dvs. sanningen från livets rena källa. (Rom 8:6; se HJÄRTA.)

När man försöker skydda sitt hjärta och därmed sitt liv, är det viktigt att hålla tungan i styr. ”Död och liv är i tungans våld, och den som älskar den får äta dess frukt.” (Ord 18:21) Jesus förklarade varför det är så: ”Det som går ut ur munnen kommer ut ur hjärtat, och det befläckar människan.” (Mt 15:18; Jak 3:5–10) Men när man använder tungan på rätt sätt, till att lovprisa Gud och tala sanning, fortsätter man att vandra på livets väg. (Ps 34:12–14; 63:3; Ord 15:4)

Det nuvarande livet. Efter att ha prövat på allt vad livet hade att erbjuda i form av rikedom, hus, trädgårdar och nöjen kom kung Salomo fram till slutsatsen: ”Jag hatade livet, ty det verk som har utförts under solen tycktes mig vara olycksbringande. Allt var ju tomhet och ett jagande efter vind.” (Pre 2:17) Salomo hatade inte själva livet, för det är en ”god” och ”fullkomlig gåva” som ”kommer från ovan”. (Jak 1:17) Det han hatade var det olyckliga, tomma liv som de flesta människor lever i dag, eftersom mänskligheten är lagd under ”tomheten”. (Rom 8:20, not) Salomo slutar sin bok med en uppmaning att frukta den sanne Guden och hålla hans bud, för det är vägen till det verkliga livet. (Pre 12:13, 14; 1Ti 6:19) Aposteln Paulus sade om sig själv och sina medkristna, som trots förföljelse hade gjort stora ansträngningar att förkunna och avge vittnesbörd om Kristus och uppståndelsen: ”Om vi bara i detta livet har hoppats på Kristus, är vi de mest ömkansvärda av alla människor.” Varför det? Jo, eftersom de i så fall skulle ha satt sin lit till ett falskt hopp. Paulus fortsätter: ”Men nu har Kristus uppväckts från de döda.” Och han avslutar med orden: ”Därför, mina älskade bröder, bli fasta, orubbliga, och ha alltid rikligt att göra i Herrens verk, eftersom ni vet att er möda inte är förgäves i förbindelse med Herren.” (1Kor 15:19, 20, 58)

Livets träd. Förutom omnämnandet av ”livets träd” i Eden (1Mo 2:9), som har behandlats tidigare i den här artikeln, förekommer uttrycket ”livets träd” flera gånger i Bibeln, alltid i bildlig bemärkelse. Visheten kallas ”ett livets träd för dem som griper tag i den”, eftersom den kan ge dem det de behöver, inte bara för att kunna glädja sig åt livet nu, utan också för att få det eviga livet, nämligen kunskap om Gud och insikt och förstånd till att lyda hans bud. (Ord 3:18; 16:22)

”Den rättfärdiges frukt är ett livets träd, och den som vinner själar är vis”, sägs det i ett annat ordspråk. (Ord 11:30) Den rättfärdige kan genom det han säger och gör vinna själar på så sätt att de som lyssnar till honom får andlig näring och uppmuntras att tjäna Gud och uppnår det liv som Gud gör det möjligt att få. Det sägs på liknande sätt att ”en lugnande tunga är ett livets träd, men falskhet på den bryter ner anden”. (Ord 15:4) Den vises lugnande tal hjälper och styrker anden hos dem som lyssnar till honom så att de utvecklar goda egenskaper, vilket gör det lättare för dem att gå på livets väg. Falskhet på tungan är däremot som dålig frukt, eftersom det leder till problem och modfälldhet och skadar dem som lyssnar.

Ordspråksboken 13:12 lyder: ”När det som är ens förväntan fördröjs blir hjärtat sjukt, men när det efterlängtade kommer är det ett livets träd.” När det man länge önskat sig blir verklighet känner man sig upplivad och får nya krafter.

Den förhärligade Jesus Kristus lovar kristna som segrar att han skall låta dem äta av ”livets träd, som är i Guds paradis”. (Upp 2:7) Och i de sista verserna i Uppenbarelseboken läser vi: ”Om någon tar bort något från orden i skriftrullen med denna profetia, skall Gud ta bort hans del från livets träd och ur den heliga staden, som det står skrivet om i denna skriftrulle.” (Upp 22:19) Sammanhanget visar att Kristus Jesus i dessa två bibelställen talar till dem som segrar, som inte skall ”skadas av den andra  döden” (Upp 2:11), som skall få ”myndighet över nationerna” (Upp 2:26), som skall göras till en ”pelare i ... Guds tempel” (Upp 3:12) och som skall sätta sig tillsammans med Kristus på hans himmelska tron (Upp 3:21). Det kan därför inte vara fråga om bokstavliga träd, eftersom de som segrar och som äter av dem har andel i den himmelska kallelsen (Heb 3:1) och har fått en plats beredd åt sig i himlen. (Joh 14:2, 3; 2Pe 1:3, 4) Trädet eller träden måste därför vara en symbol för Guds anordningar för att ge liv, i det här fallet det odödliga liv i himlen som ges åt de trogna som segrar tillsammans med Kristus.

I Uppenbarelseboken 22:1, 2 nämns ”livets träd” i ett annat sammanhang. Här sägs det att trädens löv var till läkedom för nationerna. De står längs med den flod som flyter ut från Guds palatsliknande tempel, där hans tron finns. I synen följer den här bilden på beskrivningen av den nya himlen och den nya jorden, efter uttalandet att ”Guds tält är bland människorna”. (Upp 21:1–3, 22, 24) Träden är därför en bild av de anordningar som botar människorna och uppehåller livet på dem så att de till sist får evigt liv. Källan till dessa anordningar är Guds och Lammets, Jesu Kristi, tron.

På flera ställen nämns ”livets skriftrulle” eller Guds ”bok”. Den innehåller av allt att döma namnen på alla dem som på grund av sin tro har utsikten att få evigt liv, antingen i himlen eller på jorden. Den innehåller namnen på Jehovas tjänare ”från världens grundläggning”, dvs. grundläggningen av den värld av människor som kan återlösas. Det första namn som är inskrivet i denna ”skriftrulle” är uppenbarligen den rättfärdige Abels namn. (Upp 17:8; Mt 23:35; Lu 11:50, 51)

Vad betyder det att ett namn skrivs in i Guds ”bok” eller ”livets skriftrulle”?

Att någons namn skrivs in i ”livets bok” betyder inte att han eller hon är förutbestämd till evigt liv. För att namnet skall stå kvar där krävs lydnad. Mose bad således till Jehova för Israel: ”Om du ändå ville förlåta deras synd! Men om inte, så utplåna mig, det ber jag dig, ur din bok som du har skrivit.” Jehova svarade: ”Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.” (2Mo 32:32, 33) Detta visar att listan över namn i ”boken” skulle ändras om några var olydiga. Deras namn skulle då ”utplånas” eller ”strykas” ur boken. (Upp 3:5)

I Uppenbarelseboken 20:11–15, där domen under Kristi tusenårsregering skildras, sägs det att ”livets skriftrulle” öppnades för att ytterligare namn skulle kunna skrivas in. Det sägs också att det skall öppnas andra skriftrullar som innehåller vägledning. De som kommer tillbaka när ”de orättfärdiga” får uppstå kommer därför att kunna få sina namn inskrivna i ”livets skriftrulle”, förutsatt att de är lydiga och handlar i överensstämmelse med vägledningen i de andra skriftrullarna. (Apg 24:15) Namnen på de trogna Guds tjänare som kommer tillbaka när ”de rättfärdiga” uppstår kommer naturligtvis redan att vara inskrivna i ”livets skriftrulle”. Om de lojalt och lydigt följer Guds vägledning kommer deras namn att stå kvar i skriftrullen.

Hur kan man få sitt namn permanent inskrivet i ”livets bok”? De som har hoppet om liv i himlen måste segra över den här världen genom sin tro och bevisa sig trogna ”intill döden”. (Upp 2:10; 3:5) De som har hoppet om liv på jorden måste i ett sista, avgörande prov efter Kristi tusenårsregering visa att de är lojala mot Jehova. (Upp 20:7, 8) Namnen på dem som bevarar sin ostrafflighet under detta sista prov skall bli permanent inskrivna i ”livets bok”. På så vis erkänner Jehova att de är fullständigt rättfärdiga och värdiga rätten till evigt liv på jorden. (Rom 8:33)

Lammets skriftrulle. ”Den livets skriftrulle som tillhör Lammet” är en särskild skriftrulle som av allt att döma bara innehåller namnen på dem som skall regera tillsammans med Lammet, Jesus Kristus, i hans rike, alltså även namnen på dem som har hoppet om himmelskt liv men som fortfarande befinner sig på jorden. (Upp 13:8; jfr Upp 14:1, 4.) Det sägs att de som är inskrivna i Lammets skriftrulle får komma in i den heliga staden, det nya Jerusalem, vilket innebär att de blir en del av det messianska riket i himlen. (Upp 21:2, 22–27) Deras namn är inskrivna både i Lammets skriftrulle och i den andra skriftrullen, den ”livets bok” som tillhör Gud. (Flp 4:3; Upp 3:5)

Floden med livets vatten. I Uppenbarelseboken skildras en syn som Johannes fick av ”en flod med livets vatten, klar som kristall, som flöt ut från Guds och Lammets tron” och rann i mitten av den breda gatan i den heliga staden, det nya Jerusalem. (Upp 22:1, 2; 21:2) Vatten är en förutsättning för liv. Den här synen börjar uppfyllas på ”Herrens dag”, strax efter upprättandet av Guds kungarike. (Upp 1:10) Vid den tiden är medlemmarna av brudklassen fortfarande på jorden och kan personligen inbjuda ”den som törstar” att fritt ta av livets vatten. (Upp 22:17) Efter det att den nuvarande världsordningen har tillintetgjorts fortsätter floden att välla fram och ökar i omfattning. I synen kunde man se fruktbärande träd som växte längs floden. Löven var till läkedom för nationerna. Det livgivande vattnet är därför en bild av de anordningar som Jehova genom Lammet,  Jesus Kristus, har gjort för alla på jorden som skall få liv.

”Livssaft”. I Psalm 32:1–5 visar David vilken lycka som kommer av att man får förlåtelse, men han beskriver också de kval han led innan han bekände sin överträdelse för Jehova och fick hans förlåtelse. Medan han försökte dölja sin synd plågades han av dåligt samvete. Han sade: ”Min livssaft försvann som i sommarens torra hetta.” Han blev utmattad av att försöka ignorera sitt dåliga samvete, och hans inre kval tärde på hans krafter, precis som ett träd kan mista den livsnödvändiga saften under en torka eller i sommarens brännande hetta. Davids ord tyder på att han hade lidit skada både mentalt och fysiskt därför att han inte hade bekänt sin synd – om inte annat hade han förlorat mycket av livsglädjen. Det var bara genom att bekänna sin synd för Jehova som han kunde få förlåtelse och känna lättnad. (Ord 28:13)

”Livets påse”. När Abigajil vädjade till David om att ge upp sina planer på en hämndaktion mot Nabal och därigenom hindrade honom från att dra blodskuld över sig sade hon: ”När en människa reser sig för att förfölja dig och trakta efter din själ, skall min herres själ vara insvept och förvarad i livets påse hos Jehova, din Gud; men dina fienders själ skall han slunga bort, som stenen ur slungans skål.” (1Sa 25:29–33) Man sveper ofta in något dyrbart för att skydda och bevara det. På liknande sätt var Davids liv i den levande Gudens hand, och han skulle bevara David vid liv och skydda honom från hans fiender så länge David inte försökte rädda sig själv utan väntade på Jehova. Davids fienders själ skulle Gud däremot kasta bort.