Det hebreiska ord som i Nya världens översättning bland annat återges med ”ljuskälla” (ma’ọ̄r) används både om lampor och om himlakroppar som skänker jorden ljus.

Enligt skapelseberättelsen gjorde Gud så att det på den fjärde skapelsedagen framträdde ”ljuskällor i himlens öppna rymd”. (1Mo 1:14, 19) Detta syftar inte på frambringandet av själva ljuset (hebr.: ’ōr), eftersom berättelsen visar att det fanns till sedan tidigare. (1Mo 1:3) Det betyder inte heller att solen, månen och stjärnorna skapades vid den här tidpunkten, för i Bibelns allra första vers heter det: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” (1Mo 1:1) Den fysiska himlen med dess himlakroppar, däribland solen, existerade alltså under en period av okänd längd innan de processer och händelser ägde rum som beskrivs i det första kapitlet i Första Moseboken.

Man bör lägga märke till att det i 1 Moseboken 1:1 står: ”I begynnelsen skapade [hebr.: barạ’] Gud himlen och jorden”, medan det i vers 16 och 17 heter om den fjärde skapelsedagen: ”Gud grep sig an med att göra [hebr.: en form av ‛asạh] de två stora ljuskällorna, den större ljuskällan till att ha herravälde över dagen och den mindre ljuskällan till att ha herravälde över natten, och likaså stjärnorna. Alltså satte Gud dem i himlens öppna rymd till att lysa på jorden.” Det hebreiska verbet ‛asạh, som ofta återges med ”göra”, kan också helt enkelt betyda ”anrätta” (1Mo 18:8), ”laga” (1Mo 19:3), ”bereda” (1Mo 21:6), ”ordna” (1Mo 21:8), ”tillverka” (2Mo 35:10), ”göra i ordning” (Neh 13:7) eller ”anlägga” (Pre 2:5).

Berättelsen visar alltså här hur solen, månen och stjärnorna, som redan existerade, nu kom att te sig från jorden sett. På den första ”dagen” trängde ljus (hebr.: ’ōr) gradvis ner genom det molnlager som ännu omslöt jorden, och det skulle ha varit synligt för en iakttagare på jorden, om det hade funnits någon. (1Mo 1:3) På fjärde ”dagen” skedde det en förändring. När det står att Gud på den dagen ”satte” ljuskällorna ”i himlens öppna rymd”, betyder det att Gud då lät källorna till ljuset (hebr.: ma’ọ̄r), dvs. solen, månen och stjärnorna, bli synliga på himlavalvet. Avsikten var att de skulle ”skilja dagen från natten” och ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och till att utmärka dagar och år”. Förutom att dessa ljuskällor är ett tecken på Guds existens och majestät, gör de genom sina rörelser det möjligt för människan att exakt indela tiden i årstider, dagar och år. (1Mo 1:14–18; Ps 74:16; 148:3)

Samma hebreiska ord (ma’ọ̄r) används om belysningen i tältboningen, där ljuset kom från oljelampor. (2Mo 25:6; 27:20; 35:8, 14, 28; 3Mo 24:2; 4Mo 4:9) I Ordspråksboken 15:30 används ordet på ett bildligt sätt i uttrycket ”ögonens klara ljus”. Egypten varnades genom en profetia för att det skulle komma ett fullständigt mörker över landet, därför att Jehova skulle förmörka alla ”lysande ljuskällor [ordagr.: ljusets (’ōr) ljuskällor (form av ma’ọ̄r)] på himlen”. (Hes 32:2, 7, 8)