Sonson till Tera och son till Abrahams (Abrams) bror Haran. (1Mo 11:27)

Lots far Haran dog i Ur i Kaldeen, och Lot följde därför med Tera, Abram och Saraj från Ur till staden Haran, där hans farfar, Tera, dog. (1Mo 11:28, 31, 32) Lot begav sig sedan till Kanaan tillsammans med Abram och Saraj, och längre fram följde han med dem till Egypten och tillbaka igen. (1Mo 12:4, 5; 13:1) På grund av att Lot och Abram hade samlat många ägodelar kunde landet Kanaan inte försörja dem båda när de återvände dit. Dessutom uppstod det gräl mellan deras boskapsherdar. (1Mo 13:5–7) Abram, som inte ville att grälet skulle fortsätta, föreslog att de skulle skiljas från varandra, och han lät sin brorson utse det område han ville bo i. Lot valde ett vattenrikt område: hela distriktet kring nedre Jordan. Han flyttade sitt läger österut och slog till sist upp sina tält nära Sodom. (1Mo 13:8–12) Men Lot blev inte som invånarna i Sodom. Han visade sig vara en ”rättfärdig man”, och genom det han ”såg och hörde medan han bodde bland dem plågades han dag efter dag i sin rättfärdiga själ på grund av deras laglösa gärningar”. (2Pe 2:8)

Fyra allierade kungar besegrade fem kungar i området, bland dem kungen i Sodom, och plundrade staden och tog Lot till fånga. När Abram fick höra detta bådade han upp 318 slavar, besegrade erövrarna, tog tillbaka all egendom och räddade Lot. (1Mo 14:1–16)

Besök av änglar. Längre fram, när tiden för Sodoms förstöring var nära, fick Lot besök av två änglar som han visade gästfrihet. Men männen i staden omringade huset; de hade omoraliska syften och krävde att gästerna skulle föras ut till dem. Lot sökte skydda sina gäster och gick så långt att han erbjöd pöbeln sina döttrar, som var jungfrur. Den rasande pöbeln trängde med kraft in på Lot, och då drog änglarna in honom i huset och slog de onda invånarna i Sodom med blindhet. (1Mo 19:1–11)

Räddning ur Sodom. Änglarna talade sedan om för Lot att skriet mot invånarna i Sodom hade vuxit sig starkt inför Jehova och att de hade sänts för att ödelägga staden. På änglarnas uppmaning varnade Lot sina blivande svärsöner, som tydligen hade för avsikt att ta hans döttrar till hustrur men ännu inte hade gjort det. (Jfr 1Mo 19:8, 14.) Men hans svärsöner lyssnade inte till honom. (1Mo 19:12–14) I gryningen uppmanade de två änglarna Lot, hans hustru och hans två döttrar att snabbt ge sig i väg och skyndade på dem genom att ta dem vid handen. Lot ville fly till den närbelägna staden Soar, och änglarna tillät honom att göra det. Sedan Lot kommit fram dit lät Jehova eldsglödande förintelse drabba Sodom och Gomorra. Men Lots hustru (som inte nämns vid namn i Bibeln) var olydig och ”såg sig om bakom honom”, kanske i längtan efter det hon hade lämnat bakom sig, och på grund av detta ”blev [hon] till en saltstod”. (1Mo 19:15–26)

Längre fram flyttade Lot från Soar och bosatte sig i en grotta i en bergstrakt. Lots tilltänkta svärsöner hade av allt att döma dött i Sodom, så ingen av hans döttrar hade någon man. De gav sin far vin, så att han blev berusad, och hade sedan sexuellt umgänge med honom. Detta gjorde  de för att få avkomma genom sin far. Resultatet blev att vardera dottern fick en son, och från dessa söner stammade moabiterna respektive ammoniterna. (1Mo 19:30–38; 5Mo 2:9, 19)

En varning. Jesus Kristus bekräftade äktheten i den bibliska skildringen om Lot. Han visade att ”i Människosonens dagar”, dvs. under hans närvaro, skulle förhållandena vara ungefär som på Lots tid, då människor bekymmerslöst åt, drack, köpte, sålde, planterade och byggde ända tills det regnade eld och svavel från himlen och tillintetgjorde dem alla. Kristus visade att de som levde när den tiden kom inte borde vända tillbaka till det de hade lämnat bakom sig, och han anförde ett slående exempel för att visa de ödesdigra konsekvenserna av att göra detta, när han sade: ”Kom ihåg Lots hustru.” (Lu 17:26–32)