I forna tider var det vanligt att man avgjorde tvister med hjälp av lottkastning. Man lade små stenar, träbitar eller liknande i ett tygveck i kläderna, ”i knät”, eller i en kruka och skakade sedan om dem. Den vars lott föll ut eller drogs fram var den som blev utvald. Precis som med edsavläggelse var lottkastning förknippad med bön, som antingen uttalades högt eller var underförstådd. Man bad i förvissning om att Jehova skulle påverka utfallet. Ordet ”lott” (hebr.: gōrạl) används bokstavligt men även bildligt i betydelsen ”del” eller ”andel” och kan bland annat beteckna en arvedel. (Jos 15:1; Ps 16:5; 125:3; Jes 57:6; Jer 13:25)

Användning. I Ordspråksboken 16:33 heter det: ”Lotten kastas i knät, men varje beslut genom den är från Jehova.” Ett rätt bruk av lotten i Israel gjorde slut på tvister: ”Lotten stillar stridigheter och skiljer till och med mäktiga från varandra.” (Ord 18:18) Den användes inte för nöjes skull eller för spänningens skull, inte heller i spel. Lottkastning var inte förknippad med vadslagning eller insatser – det förekom inga vinster eller förluster. Lottkastningen hade inte heller till syfte att öka templets eller prästernas rikedomar eller att skaffa medel till välgörenhet. De romerska soldaterna däremot hade självisk vinning i tankarna när de, som det var förutsagt i Psalm 22:18, kastade lott om Jesu ytterkläder. (Mt 27:35)

Det första omnämnandet i Bibeln av lottkastning är i förbindelse med utväljandet av bocken för Jehova och bocken för Asasel på försoningsdagen. (3Mo 16:7–10) På Jesu tid utfördes detta i Herodes tempel av översteprästen, som ur en behållare drog två lotter som han lade på bockarnas huvuden. Lotterna skall ha varit tillverkade av buxbom eller av guld, och den ena var märkt ”För Jehova” och den andra ”För Asasel”.

Man kastade lott för att bestämma i vilken ordning prästerskapets 24 avdelningar skulle tjänstgöra i templet. (1Kr 24:5–18) Leviternas sekreterare skrev upp namnen på överhuvudena för fädernehusen, och de blev sedan tydligen uttagna ett efter ett. På samma sätt blev leviterna tilldelade sina uppgifter i templet som sångare, portvaktare och ansvariga för skatterna osv. (1Kr 24:31; kap. 25, 26; Lu 1:8, 9) Efter det att folket hade återvänt från landsflykten kastade man lott om leveransen av ved till tempeltjänsten och om vilka som skulle flytta till Jerusalem. (Neh 10:34; 11:1)

Urim och tummim, som Mose lade i översteprästens bröststycke, kallas inte direkt för lotter (3Mo 8:7–9), och man vet inte exakt vad urim och tummim var, men man använde dem för att få en fråga avgjord på ungefär samma sätt som med två lotter. I Första Samuelsboken 14:41, 42 verkar urim och tummim vara förknippade med lottkastning. Vissa bibelkommentatorer omtalar urim och tummim som heliga lotter. När det uppstod en fråga av nationell betydelse och man inte kunde avgöra saken, trädde översteprästen fram inför Jehova och fick ett svar från honom med hjälp av dessa heliga lotter.

Jehova befallde att det utlovade landet skulle fördelas mellan de 12 stammarna genom lottkastning. (4Mo 26:55, 56) Detta beskrivs ingående i Josuas bok, och orden ”lott” och ”lottkastning” förekommer i sina olika former över 20 gånger i kapitlen 14–21. Lottkastningen ägde rum inför Jehova vid mötestältet i Silo och under överinseende av Josua och översteprästen Eleasar. (Jos 17:4; 18:6, 8) Leviternas städer utvaldes också genom lottkastning. (Jos 21:8) Jehova fick tydligtvis lotten att falla i överensstämmelse med den profetia som han tidigare hade framställt om var de olika stammarna skulle bosätta sig. (1Mo 49)

Man kastade lott för att peka ut överträdare. I fallet med Jona kastade sjömännen lott för att få veta vem som var skuld till att en storm drabbade dem. (Jon 1:7, 8) Genom lottkastning pekades Jonatan ut som den som hade brutit Sauls tanklösa ed. (1Sa 14:41, 42)

Israels fiender kastade lott när de delade upp krigsbyte och fångar. (Joel 3:3; Ob 11) Haman  kastade ”’pur’, det vill säga lott”, som ett slags spådom för att bestämma vilken som skulle vara den mest lyckosamma dagen att förinta judarna i hela det persiska väldet. (Est 3:7) Pluralformen av pur är purịm, och det är från det ordet som purimfesten har fått sitt namn. (Est 9:24–26)

På apostlarnas tid. Jesu lärjungar avgjorde genom lottkastning och bön vem som skulle ta Judas Iskariots plats som en av de tolv som hade varit vittne till Jesu gärningar och hans uppståndelse, och Mattias blev utvald. (Apg 1:21–26) Det grekiska ord som används här är klẹ̄ros, som är besläktat med klēronomịa, ”arv”. Klẹ̄ros används i Kolosserna 1:12 och 1 Petrus 5:3 med avseende på det arv som Gud har gett de kristna.

Bibeln säger emellertid ingenting om att man efter pingstdagen år 33 använde lottkastning när man skulle utvälja tillsyningsmän eller deras medhjälpare eller för att avgöra viktiga frågor. Utväljandet av tillsyningsmän och deras medhjälpare skulle grunda sig på vittnesbörd om att de frambringade den heliga andens frukt i sitt liv (1Ti 3; Tit 1), medan andra beslut grundade sig på uppfyllelsen av profetior, änglarnas vägledning, principerna i Guds ord och Jesu läror samt den heliga andens ledning. (Apg 5:19–21; 13:2, 3; 14:23; 15:15–19, 28) Aposteln Paulus konstaterar: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig ... till korrigering.” (2Ti 3:16)