I Bibelns hebreiska skrifter är detta i de flesta fall en återgivning av uttrycket ben-’adhạm, där ’adhạm inte syftar på personen Adam utan används kollektivt om hela människosläktet. Uttrycket ben-’adhạm betyder alltså ”son av människosläktet (människorna)”, ”en jordemänniskas son”, ”en människa”. (Ps 80:17; 146:3; Jer 49:18, 33) Uttrycket används ofta parallellt med andra hebreiska ord för ”man” eller ”människa”, nämligen ’ish, som betyder ”man” men som ibland också kan återges ”människa” (jfr 4Mo 23:19; Job 35:8; Jer 50:40, not), och ’enọ̄sh, som betyder ”dödlig människa” (jfr Ps 8:4; Jes 51:12; 56:2). I Psalm 144:3 är uttrycket ”en dödlig människas son” en översättning av ben-’enọ̄sh, och det motsvarande arameiska uttrycket, bar ’enạsh, förekommer i Daniel 7:13.

Det motsvarande grekiska uttrycket är huiọs tou anthrọ̄pou, där den sista delen av frasen är det grekiska ordet för ”människa” (ạnthrōpos). (Mt 16:27)

I de hebreiska skrifterna förekommer uttrycket flest gånger i Hesekiels bok, där Gud tilltalar profeten Hesekiel med ”människoson” över 90 gånger. (Hes 2:1, 3, 6, 8) Här används benämningen uppenbarligen för att betona att profeten bara är en jordemänniska, och på så sätt förstärks kontrasten mellan den jordiske talesmannen och budskapets källa, den högste Guden. Samma benämning används om profeten Daniel i Daniel 8:17.

Kristus Jesus, ”Människosonen”. I evangelierna förekommer uttrycket närmare 80 gånger, och i alla dessa fall är det Jesus Kristus som använder det om sig själv. (Mt 8:20; 9:6; 10:23) Förutom i evangelierna förekommer det i Apostlagärningarna 7:56; Hebréerna 2:6 och Uppenbarelseboken 1:13; 14:14.

Genom att använda uttrycket om sig själv betonade Jesus att han, Guds Son, nu verkligen var en människa, att han hade blivit ”kött” (Joh 1:14), eftersom han var ”född av en kvinna”, den judiska jungfrun Maria. (Gal 4:4; Lu 1:34–36) Han hade alltså inte bara materialiserat sig i en mänsklig kropp som änglar tidigare hade gjort; han var inte en inkarnation, utan en verklig  ”människoson” genom sin jordiska mor. (Jfr 1Jo 4:2, 3; 2Jo 7; se KÖTT.)

Paulus kunde därför tillämpa Psalm 8 som en profetia om Jesus Kristus. I sitt brev till hebréerna (2:5–9) citerade Paulus det avsnitt som lyder: ”Vad är då en dödlig människa [’enọ̄sh], att du kommer ihåg henne, och en människoson [ben-’adhạm], att du tar dig an honom? Du gjorde honom lite ringare än de gudalika [i Heb 2:7: ”lite ringare än änglar”], och med härlighet och prakt krönte du honom. Du låter honom härska över dina händers verk; allt har du lagt under hans fötter.” (Ps 8:4–6; jfr Ps 144:3.) Paulus visar att Jesus, som en uppfyllelse av den här profetiska psalmen, verkligen gjordes ”lite ringare än änglar” genom att han faktiskt blev en dödlig ”människoson”, så att han skulle kunna dö som människa och därmed ”smaka döden för varje människa” och sedan bli krönt med härlighet och prakt av sin Fader, som uppväckte honom. (Heb 2:8, 9; jfr Heb 2:14; Flp 2:5–9.)

Benämningen ”Människosonen” pekar därför också ut Jesus Kristus som mänsklighetens nära anförvant med makt att friköpa människan från slaveriet under synd och död och som den store blodshämnaren. (3Mo 25:48, 49; 4Mo 35:1–29; se BLODSHÄMNARE; LÖSEN, FRIKÖPANDE; ÅTERKÖPA, ÅTERKÖPARE.)

Att Jesus kallas ”Davids son” (Mt 1:1; 9:27) framhäver att han var arvingen till det förbund om ett kungarike som skulle förverkligas i Davids släktlinje. Att han kallas ”Människosonen” riktar uppmärksamheten på att han var en del av människosläktet genom sin födelse som människa. Att han kallas ”Guds Son” betonar hans gudomliga ursprung och att han inte härstammade från syndaren Adam eller hade ärvt ofullkomlighet av honom utan att han hade en fullständigt rättfärdig ställning inför Gud. (Mt 16:13–17)

Vad är ”Människosonens tecken”?

Tydligtvis finns det även ett annat viktigt skäl till att Jesus ofta talade om sig själv som ”Människosonen”. Detta har att göra med uppfyllelsen av profetian i Daniel 7:13, 14. I en syn såg Daniel ”en som var lik en människoson” komma med himlens moln, och han fick tillträde till ”den Gamle av dagar” och fick ”herravälde och ära och kungamakt, för att alla folk, folkgrupper och språk skulle tjäna honom”, och hans kungarike skulle bestå.

När en ängel sedan förklarade synen sade han att ”den Allrahögstes heliga” skulle ta emot kungariket. (Dan 7:18, 22, 27) Av den anledningen har många kommentatorer menat att ”människosonen” här är en sammansatt person, nämligen Guds heliga som grupp betraktade, sedda kollektivt som ett folk, det förhärligade och fulländade Israels folk. Men den tolkningen är alltför ytlig med tanke på det som sägs i de kristna grekiska skrifterna. Den tar inte hänsyn till att Kristus Jesus, Guds smorde kung, ingick ett ”förbund ... om ett kungarike” med sina efterföljare, för att de skulle ha del med honom i hans kungarike och härska som kungar och präster under hans ledning och i kraft av den myndighet han skulle ge dem. (Lu 22:28–30; Upp 5:9, 10; 20:4–6) De får alltså myndighet över nationerna bara för att han först har fått sådan myndighet av den suveräne Guden. (Upp 2:26, 27; 3:21)

Vad som är den rätta förståelsen framgår ännu tydligare av det svar Jesus gav när översteprästen frågade om han var Messias, Guds Son. Jesus sade: ”Det är jag; och ni skall få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln.” (Mk 14:61, 62; Mt 26:63, 64)

Profetian om att ”människosonen” skulle träda fram inför ”den Gamle av dagar”, Jehova Gud, gäller därför klart och tydligt en enskild person, nämligen Messias, Jesus Kristus. Det var tydligtvis så judarna förstod profetian. I rabbinska skrifter tillämpas den på Messias. (The Soncino Books of the Bible, utgiven av A. Cohen, 1951, kommentar till Dan 7:13) Att fariséerna och sadducéerna bad Jesus ”visa dem ett tecken från himlen” berodde med all säkerhet på att de ville se en bokstavlig uppfyllelse av denna profetia. (Mt 16:1; Mk 8:11) När Jesus hade dött som människa och blivit uppväckt till andligt liv, fick Stefanus en syn i vilken han såg ”himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida”. (Apg 7:56) Detta visar att även om Jesus Kristus gav sitt mänskliga liv som en lösen för mänskligheten har han med rätta behållit den messianska benämningen ”Människosonen” i sin himmelska ställning.

I den första delen av sitt svar till översteprästen sade Jesus att Människosonen skulle ”sitta på kraftens högra sida”. Det här är uppenbarligen en anspelning på profetian i Psalm 110, som Jesus Kristus tidigare hade tillämpat på sig själv. (Mt 22:42–45) Den här psalmen och även apostelns tillämpning av den i Hebréerna 10:12, 13 visar att Jesus Kristus fick vänta en tid innan hans Fader sände honom för att ”dra kuvande fram” mitt ibland sina fiender. Det tycks därför vara så att profetian i Daniel 7:13, 14 inte uppfylldes då Jesus uppväcktes och for upp till  himlen utan då Gud bemyndigade honom att gå till handling och med kraft utöva sin kungliga myndighet. Att ”människosonen” trädde fram inför ”den Gamle av dagar” tycks därför tidsmässigt motsvara den situation som skildras i Uppenbarelseboken 12:5–10, där det berättas om hur det symboliska gossebarnet föds och rycks bort till Guds tron.

I Matteus 24:30 och Lukas 21:27 profeterade Jesus emellertid om ”Människosonens tecken” omedelbart efter det att han hade nämnt det slags himlafenomen som i Bibeln förbinds med att Gud verkställer dom över onda människor. (Jfr Mt 24:29 och Lu 21:25, 26 med Jes 13:9, 10 och Joel 2:30, 31.) Eftersom ”alla jordens stammar ... skall se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet” och skall ”slå sig själva under jämmer”, är det tydligt att detta avser en tid då en övernaturlig demonstration av Jesu kungamakt skall skapa fruktan hos människor som inte har rättat sig efter Guds vilja.

Andra profetiska syner i Uppenbarelseboken (17:12–14; 19:11–21) skildrar den messianske kungen med full kungamakt över ”folk, folkgrupper och språk”. (Dan 7:14) Därför är det otvivelaktigt Jesus Kristus som omtalas som ”någon lik en människoson” i Uppenbarelseboken 14:14 och likaså i Uppenbarelseboken 1:13.

I artiklarna MOLN (Bildspråk); NÄRVARO och ÖGA förklaras det hur Människosonen ”kommer med molnen” och ”varje öga” ser honom. (Mt 24:30; Upp 1:7)