Bland icke-israeliter försågs djur och till och med slavar med ett märke som visade vem som ägde dem. På människor sattes sådana märken på ett synligt ställe på kroppen, till exempel pannan. Vissa avgudadyrkare visade vem de tillbad genom att bära sin guds märke på pannan. Men enligt Jehovas lag till Israel var det förbjudet att vanställa människor med tatueringsmärken. Detta bidrog till att förhindra att man tog del i avgudiska seder, och det ingöt även tillbörlig respekt för Guds skaparverk. (3Mo 19:28; se BRÄNNMÄRKE; RISTADE MÄRKEN.)

Bildspråk. I Bibeln talas det om symboliska märken som sätts på människor. I Hesekiels syn fick en man med en sekreterares bläckhorn detta uppdrag: ”Gå ... igenom Jerusalem, och sätt ett märke [hebr.: taw] på pannan på dem som suckar och stönar över alla de avskyvärdheter som bedrivs i dess mitt.” Deras reaktion på förhållandena visade att de var rättfärdiga, att de var Jehovas tjänare och tillhörde honom och att de därför var värdiga att bli bevarade när Jehova verkställde sin dom. Det symboliska märket på pannan vittnade om detta. (Hes 9; jfr Hes 9:4, not; 2Pe 2:6–8.)

De människor som enligt Johannes syn fick vilddjurets märke (el.: ingravering) på pannan eller handen skulle dock bli tillintetgjorda. Märket på pannan visade att de tillbad vilddjuret och därför var slavar åt det. De var alltså Guds motståndare, för vilddjuret hade fått sin myndighet av draken, Satan, Djävulen. Märket på handen måste logiskt sett ha varit ett tecken på att de aktivt stödde vilddjuret, eftersom handen används när man uträttar något. (Upp 13:1, 2, 16–18; 14:9, 10; 16:1, 2; 20:4)

Se också GRÄNSMÄRKE.