Den mindre av jordens två ”ljuskällor”, den som Gud gjorde ”till att ha herravälde över natten” och ”till att bestämma tider”. (1Mo 1:16; Ps 104:19; Jer 31:35; 1Kor 15:41) Det hebreiska ordet för ”måne” (jarẹach) är nära besläktat med jẹrach, som betyder ”månmånad”. Eftersom månmånaden alltid började vid nymåne (hebr.: chọdhesh), kom ordet för ”nymåne” också att betyda ”månad”. (1Mo 7:11; 2Mo 12:2; Jes 66:23) Det grekiska ordet för ”måne” är selẹ̄nē, och ordet för ”månad” är mēn, som egentligen betecknar ”månvarv”. (Lu 1:24; Gal 4:10; se också Kol 2:16, där ordet neomēnịa [nymåne] förekommer.)

Ordet levanạh, som betyder ”vit”, förekommer tre gånger i den hebreiska texten och beskriver i poetiska ordalag fullmånens vita sken, som är speciellt klart i Bibelns länder. Detta ord återges med ”fullmåne”. (HV 6:10; Jes 24:23; 30:26) Dessutom förekommer ordet kẹse’ (el. kẹseh), som betyder ”fullmåne”, två gånger. (Ps 81:3; Ord 7:20)

Eftersom månens omloppstid (lunation), från nymåne till nymåne, i genomsnitt är 29 dagar, 12 timmar och 44 minuter, bestod en månmånad av antingen 29 eller 30 dagar. Ursprungligen kan man ha fastställt månadernas början genom att helt enkelt iaktta när nymånens skära först visade sig, men det finns vittnesbörd om att man på Davids tid beräknade detta i förväg. (1Sa 20:5, 18, 24–29) Det judiska verket Mishna (Rosh Hashana 1:3–2:7), som daterar sig från tiden efter landsflykten, visar att den judiska Sanhedrin samlades tidigt på morgonen på den 30:e dagen i sju av årets månader för att fastställa tiden för nymånen. På utkikspunkter runt Jerusalem fanns vakter utposterade som underrättade Sanhedrin så snart nymånen blev synlig. När uppgifterna var tillräckligt bekräftade tillkännagav domstolen: ”Den är helgad”, som en officiell kungörelse om att en ny månad hade börjat. Om sikten var dålig på grund av moln eller dimma, meddelade man att den innevarande månaden hade 30 dagar och att en ny månad började dagen därpå. Det berättas också att den nya månadens början dessutom kungjordes genom att man tände en signaleld på Olivberget, och därefter tändes eldar på andra högt liggande platser över hela landet. Av allt att döma ersattes signaleldarna längre fram av budbärare.

På 300-talet v.t. infördes en standardiserad eller fortlöpande kalender, så att de judiska månaderna fick ett fast antal dagar, med undantag av marcheshvan, kislev och adar. Dessa månaders längd växlar fortfarande, grundat på vissa beräkningar, mellan 29 och 30 dagar.

Firandet av nymånedagen. Bland judarna markerades varje nymåne genom att man blåste i trumpeter och frambar offer, som lagen föreskrev. (4Mo 10:10; 2Kr 2:4; Ps 81:3; jfr Jes 1:13, 14.) De föreskrivna offren var rentav mer omfattande än de som frambars på den vanliga sabbaten. (4Mo 28:9–15) Det sägs inte uttryckligen att nymånedagen skulle vara en vilodag, men orden i Amos 8:5 tyder på att man inte arbetade den dagen. Det var tydligen en dag då man ordnade festmåltider (1Sa 20:5) och tog vara på tillfället att samlas för att få undervisning i Guds lag. (Hes 46:1–3; 2Ku 4:22, 23; Jes 66:23)

 Den sjunde nymånen varje år (som motsvarade den första dagen i månaden etanim [tishri]) var en sabbat, och enligt lagen skulle det vara en dag med fullständig vila. (3Mo 23:24, 25; 4Mo 29:1–6) Det var, i större bemärkelse än de andra nymånadsdagarna, ”en dag då man blåser i trumpet”. Denna dag förebådade försoningsdagen, som inföll på den tionde dagen i samma månad. (3Mo 23:27, 28; 4Mo 29:1, 7–11)

Måndyrkan. Israeliterna tog hjälp av månen som tidmätare för att kunna fastställa sina månader och högtider, men de skulle hålla sig borta från den måndyrkan som de omgivande folken utövade. Månguden Sin dyrkades i staden Ur, Sumers huvudstad, där Abraham och hans familj bodde från början. Även om invånarna i Ur tillbad flera gudar, var guden Sin deras främste gud, och de flesta av deras tempel och altaren var tillägnade honom. Abraham och hans ressällskap färdades från Ur till Haran, som var ett annat större centrum för måndyrkan. Abrahams far, Tera, som dog i Haran, utövade av allt att döma denna form av avgudadyrkan. (1Mo 11:31, 32) Dessa omständigheter understryker betydelsen av Josuas förmaning till israeliterna sedan de hade gått in i det utlovade landet: ”Detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Det var på andra sidan Floden [Eufrat] som era förfäder bodde för länge sedan, Tera, Abrahams far och Nahors far, och de tjänade andra gudar.’ Så frukta nu Jehova och tjäna honom oklanderligt och i sanning, och gör er av med de gudar som era förfäder tjänade på andra sidan Floden och i Egypten, och tjäna Jehova.” (Jos 24:2, 14)

Job bodde också bland människor som dyrkade månen, men trogen som han var tog han avstånd från sedvänjan att föra handen till munnen och kasta en slängkyss till månen. (Job 31:26–28) Midjaniterna använde månformade smycken som de till och med hängde på sina kameler. (Dom 8:21, 26) I Egypten, där både Abraham och längre fram israeliterna bodde en tid, var det vanligt med måndyrkan till guden Thoths ära. Varje fullmåne offrade egyptierna ett svin till honom. Senare tillbads han i Grekland under namnet Hermes Trismegistos (”den trefalt störste Hermes”). Måndyrkan blev också utbredd på västra halvklotet. I Mexico och Centralamerika har man funnit trappstegspyramider tillägnade månen. Det svenska namnet på veckans första dag, måndag, är ett arv från tidigare måndyrkan, eftersom det egentligen betyder ”månens dag”.

De som dyrkade månen tillskrev den fruktbarhetsbefrämjande krafter och trodde att den gav goda skördar och god tillväxt bland djuren. I Kanaan, där israeliterna till slut slog sig ner, ingick omoraliska riter och ceremonier i de kanaaneiska stammarnas måndyrkan. Där dyrkades månen vid vissa tillfällen i form av gudinnan Ashtoret (Astarte). Hon betraktades som Baals hustru, och dyrkan av dessa båda gudar blev ofta en snara för israeliterna under domartiden. (Dom 2:13; 10:6) Kung Salomos utländska hustrur förde in fördärvlig måndyrkan i Juda. Avgudapräster fick folket i Juda och Jerusalem att frambära rökoffer till solen, månen och stjärnorna, en sedvänja som fortfarande var i bruk i kung Josias dagar. (1Ku 11:3–5, 33; 2Ku 23:5, 13, 14) När Isebel, dotter till sidoniernas hedniske kung Etbaal, gifte sig med kung Ahab av Israel, införde hon dyrkan av Baal och förmodligen också av mångudinnan Ashtoret. (1Ku 16:31) Israeliterna kom återigen i kontakt med måndyrkan under landsflykten i Babylon, där astrologerna ansåg att tiden för nymånen var särskilt gynnsam för förutsägelser om framtiden. (Jes 47:12, 13)

Israeliterna skulle inte ha blivit förledda till måndyrkan om de hade hållit sig till Guds ord, som tydligt visar att månen rätt och slätt är en ”ljuskälla” och en tidmätare och inte någon person. (1Mo 1:14–18) När israeliterna närmade sig Kanaan varnade Jehova dem uttryckligen för att tillbe himlakropparna som om de representerade honom. Den som utövade sådan avgudadyrkan skulle stenas till döds. (5Mo 4:15–19; 17:2–5) Genom sin profet Jeremia klargjorde Gud längre fram att benen från Jerusalems döda avgudadyrkare, däribland kungar, präster och profeter, skulle avlägsnas från sina gravar och bli som ”gödsel på marken”. (Jer 8:1, 2)

Somliga har försökt läsa in ett vittnesbörd om hedniskt inflytande eller en vidskeplig inställning till månen i orden i 5 Moseboken 33:14. I King James Version talas det om ”de dyrbara ting som månen frambringar”. Men som det framgår av andra översättningar betyder det hebreiska ord som här återges med ”måne” (jerachịm) helt enkelt ”månad” eller ”månmånad” och avser de månader då frukten mognar.

På liknande sätt har några menat att orden i Psalm 121:6 antyder en tro på att månljuset kunde orsaka sjukdom. Men om man läser hela psalmen står det klart att detta antagande är grundlöst, eftersom psalmen i poetiska ordalag snarare uttrycker förvissning om Guds beskydd mot olycka under alla förhållanden och alla tider, det må vara på dagen när solen skiner eller på natten när månen lyser.

Andra har haft invändningar mot uttrycket ”månadsrasande”, som förekommer i en del äldre svenska översättningar i Matteus 4:24 och  17:15 (Åk, 1917). Det är en återgivning av det grekiska ordet selēniạzomai, som ordagrant betyder ”drabbad av månen”. I nyare översättningar är det återgivet med ”epilepsi” (NV) eller ”fallandesjuka” (2000). När Matteus vid dessa två tillfällen använde det vanliga grekiska uttrycket om epileptiker, betyder det inte att han menade att sjukdomen orsakades av månen eller att Bibeln lär det. Han använde helt enkelt det ord som dåtidens grekisktalande uppenbarligen brukade använda om epileptiker. På samma sätt använder svensktalande kristna i dag namnet måndag om den första dagen i veckan, fastän de inte betraktar den som helgad åt månen.

Under den kristna eran. På Jesu och apostlarnas tid tillbad inte judarna månen, men de firade naturligtvis nymånen i överensstämmelse med lagen. Nymånen firas än i dag bland ortodoxa judar som en mindre försoningsdag för synder som de begått under den gångna månaden.

Den 14 nisan, som inföll vid tiden för fullmånen, var den dag då den judiska påsken firades och även den dag då Jesus instiftade åminnelsen av sin död, den högtid som också kallas Herrens kvällsmåltid. (Mt 26:2, 20, 26–30; 1Kor 11:20–26)

Trots att lagförbundet hade upphävts hade några judekristna och även andra en benägenhet att fortsätta att fira nymånedagen och att hålla sabbaten, och de behövde därför Paulus vägledande råd i Kolosserna 2:16, 17 och Galaterna 4:9–11.