I Bibelns språkbruk en registrering av befolkningen; innefattade vanligtvis personernas namn, släktskap och stamtillhörighet. De mönstringar som omtalas i Bibeln var ofta mer än bara folkräkningar och gällde skatteindrivning, uttagning till militärtjänst eller (för leviternas del) utväljandet till tjänst vid helgedomen.

Vid Sinai. Den första mönstring som omtalas i Bibeln ägde rum på Jehovas befallning när israeliterna var lägrade vid berget Sinai i den andra månaden av det andra året efter uttåget ur Egypten. För att hjälpa Mose med detta arbete utvaldes i varje stam en hövding som skulle ansvara för och övervaka mönstringen av sin egen stam. Alla män från 20 års ålder och uppåt – alla som kunde tjänstgöra i hären – mönstrades, och alla dessa skulle enligt lagen betala en huvudskatt på en halv sikel (9:50 kr) som gick till tjänsten vid tältboningen. (2Mo 30:11–16; 4Mo 1:1–16, 18, 19) Det totala antalet mönstrade uppgick till 603 550. I detta antal ingick alla utom leviterna, som inte fick någon arvedel i landet. Leviterna betalade ingen skatt till tältboningen och var fritagna från militärtjänst. (4Mo 1:44–47; 2:32, 33; 18:20, 24)

Skildringen i Fjärde Moseboken visar att man också mönstrade alla manliga förstfödda i de 12 stammarna och alla manliga leviter från en månads ålder och uppåt. (4Mo 3:14, 15) Orsaken var att de förstfödda tillhörde Jehova, eftersom han hade köpt dem genom att skona deras liv i samband med att de förstfödda i Egypten dödades. Nu ville han emellertid helga leviterna till att tjäna vid helgedomen. Israel skulle därför ge leviterna åt Jehova för att friköpa de förstfödda i de andra stammarna. Mönstringen visade att det fanns 22 000 manliga leviter och 22 273 icke-levitiska förstfödda av manligt kön. (4Mo 3:11–13, 39–43) För att friköpa de 273 förstfödda som översteg leviternas antal skulle man för var och en av dem betala fem siklar (95 kr) till helgedomen. (4Mo 3:44–51)

Alla manliga kehatiter, gersoniter och merariter som var mellan 30 och 50 år mönstrades också. De tilldelades särskilda uppgifter vid helgedomen. (4Mo 4:34–49)

På Moabs slätter. En andra mönstring av israeliterna ägde rum på Moabs slätter efter den hemsökelse som drabbade israeliterna på grund av deras synder i förbindelse med Baal-Peor. Det visade sig att antalet män från 20 års ålder och uppåt var 601 730, dvs. 1 820 färre än vid den mönstring som hade ägt rum närmare 39 år tidigare. (4Mo 26:1, 2, 51) Antalet leviter från en månads ålder och uppåt var 23 000, dvs. 1 000 fler än vid den första mönstringen. (4Mo 26:57, 62)

Davids ödesdigra mönstring. Bibeln omtalar också en mönstring som företogs mot slutet av kung Davids regeringstid och som fick ödesdigra konsekvenser. Skildringen i 2 Samuelsboken 24:1 lyder: ”Och Jehovas vrede blossade åter upp mot Israel, när någon eggade David mot dem och sade: ’Gå och räkna folket i Israel och Juda.’” Det sägs inte vem denne någon var som eggade David. Var det en av hans rådgivare? Var det Satan? Eller var det rentav Gud? I Första Krönikeboken 21:1 får vi hjälp att finna svaret: ”Satan trädde sedan upp mot Israel och eggade David till att räkna Israel.” Denna återgivning i Nya världens översättning stämmer överens med den hebreiska texten och med översättningar till grekiska, syriska och latin. Många andra översättningar återger versen på liknande sätt. (SFB, Åk, 1917, 2000)

Men som fotnoten till 1 Krönikeboken 21:1 visar kan det hebreiska ordet satạn också återges med ”en motståndare”. I Byingtons översättning står det ”en Satan”, och Youngs översättning återger det med ”en motståndare”. Det kan således ha varit en dålig mänsklig rådgivare som fick David att fatta det ödesdigra beslutet.

 En fotnot till 2 Samuelsboken 24:1 visar att första delen av versen också kan återges: ”Och Jehovas vrede blossade åter upp mot Israel, när han eggade David mot dem.” Bibel 2000 lyder: ”Herrens vrede blossade åter upp mot israeliterna, och han eggade David mot dem. ’Du skall räkna folket i Israel och Juda’, sade han.” Några bibelkommentatorer menar därför att det var Jehova själv som eggade David att låta räkna folket. Det betyder i så fall att Jehova var vred på israeliterna redan före folkräkningen därför att de hade gjort uppror mot honom och hans förordnade kung, David – när de följde först den ärelystne Absalom och sedan oduglingen Sheba, Bikris son. (2Sa 15:10–12; 20:1, 2) Denna förklaring behöver inte stå i strid med uppfattningen att det var Satan eller en dålig jordisk rådgivare som eggade David, om man ser det som att Jehova medvetet drog tillbaka sitt beskydd och tillät att David blev eggad. (Jfr 1Ku 22:21–23; 1Sa 16:14; se FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE [Förutvetande om individer].)

David å sin sida kan ha haft orätta motiv som bottnade i stolthet och tillit till härens storlek. Han förlitade sig kanske inte helt och fullt på Jehova. Oavsett vad orsaken var är det tydligt att Davids huvudintresse i detta fall inte var att ära Gud.

Joabs invändningar. När Davids härförare, Joab, blev befalld att räkna folket protesterade han och sade: ”Må Jehova, din Gud, rentav foga hundra gånger så många till folket som de är, medan min herre kungens ögon ser det. Men varför vill min herre kungen göra detta?” (2Sa 24:3) Med detta menade Joab att nationens styrka inte var beroende av folkets antal utan av Jehovas stöd. Om det var Jehovas vilja kunde han se till att nationen blev större. Eftersom David envist höll fast vid sitt beslut började Joab räkna folket, dock mot sin vilja. Skildringen lyder: ”Levi och Benjamin mönstrade han inte bland dem, för kungens ord var avskyvärt för Joab.” (Att Levis stam inte mönstrades var i enlighet med lagen i 4 Moseboken 1:47–49.) Antingen upphörde Joab med mönstringen innan han kom till Benjamins stam, eller också fördröjde han den så mycket att David hann ta sitt förnuft till fånga och själv satte stopp för den innan den var fullbordad. (1Kr 21:6) Joab kan ha undvikit att räkna benjaminiterna eftersom han inte ville väcka deras missnöje. Saul kom ju från Benjamins stam, som hade kämpat mot Davids här, vilken leddes av Joab, innan den tillsammans med de andra stammarna slöt sig till David. (2Sa 2:12–17) Denna mönstring togs inte med i ”skildringen av kung Davids historia”, utan tvivel för att det var fel av David att genomföra den. (1Kr 27:24)

Enligt skildringen i 1 Krönikeboken 21:5 visade mönstringen att det fanns 1 100 000 vapenföra män i Israel och 470 000 i Juda. Enligt 2 Samuelsboken 24:9 fanns det 800 000 vapenföra män i Israel och 500 000 i Juda. Några menar att detta beror på ett avskrivningsfel. Det är emellertid oklokt att betrakta detta som ett fel när inte alla omständigheter kring hur man räknade är kända. Antalet i de två skildringarna kan ha beräknats från olika utgångspunkter. Det är exempelvis möjligt att de som tillhörde den stående hären och/eller deras befäl räknades med eller utelämnades. Dessutom kan olika sätt att räkna ha lett till vissa avvikelser när det gällde vilka som räknades till Juda och vilka som räknades till Israel. I Första Krönikeboken, kapitel 27, finner vi vad som kan vara ett motsvarande exempel. Där nämns 12 avdelningar i kungens tjänst, och alla stammar utom Gad och Aser nämns i uppräkningen; i stället nämns Levis stam och de båda delarna av Manasses stam. Detta kan ha berott på att männen från Gad och Aser var underställda andra överhuvuden eller på något annat som inte nämns.

Jehovas dom. När David hade låtit mönstra folket sände Jehova sin profet Gad till David och lät honom välja mellan tre olika straff: tre år med hungersnöd, tre månader då israeliterna skulle hinnas upp av sina fienders svärd eller tre dagar med pest. David litade mer på Guds barmhärtighet än på människors och valde därför att ”falla i Jehovas hand”. I den pest som följde miste 70 000 livet. (1Kr 21:10–14)

Här är ännu en skillnad mellan skildringarna i Andra Samuelsboken och Första Krönikeboken. I 2 Samuelsboken 24:13 nämns sju år med hungersnöd, men i 1 Krönikeboken 21:12 nämns tre. (Den grekiska Septuaginta har ”tre” på båda ställena.) En möjlig förklaring är att den hungersnöd som nämns i Andra Samuelsboken skulle vara en förlängning av den tre år långa hungersnöd som drabbade landet på grund av Sauls och hans hus synd mot gibeoniterna. (2Sa 21:1, 2) Det innevarande året (mönstringen tog 9 månader och 20 dagar att genomföra [2Sa 24:8]) var i så fall det fjärde, och om ytterligare tre år lades till skulle det bli sju totalt. Även om skillnaden kan bero på ett avskrivningsfel, kan det återigen framhållas att man bör känna till alla förhållanden och omständigheter innan man drar en sådan slutsats.

Till tempeltjänsten. En tid senare lät David, som då hade blivit gammal, räkna leviterna med tanke på den framtida tjänstgöringen vid  templet. Denna räkning, som tycks ha haft Jehovas godkännande, visade att det fanns 38 000 leviter från 30 års ålder och uppåt, alla ”kraftfulla” män. Av dessa skulle 24 000 tjäna som uppsyningsmän, 6 000 som förmän och domare, 4 000 som portvaktare och 4 000 som musiker. (1Kr 23:1–5)

I samband med byggandet av templet sägs det: ”Då lät Salomo räkna alla männen bland de bofasta främlingarna som var i Israels land, efter den folkräkning som hans far David hade företagit av dem; och det visade sig att det fanns 153 600 män. Så gjorde han 70 000 av dem till bärare och 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till tillsyningsmän som skulle hålla folket i arbete.” (2Kr 2:17, 18)

Senare mönstringar. Några av de efterföljande kungarna i Israel och Juda lät också mönstra folket. På kung Amazjas tid fanns det i Juda och Benjamin 300 000 män från 20 års ålder och uppåt. (2Kr 25:5) Kung Ussias mönstring visade att hären bestod av 307 500 man under ledning av 2 600 överhuvuden för fädernehusen. (2Kr 26:11–13)

De som återvände från landsflykten tillsammans med Serubbabel 537 f.v.t. blev också räknade. De utgjorde 42 360 israeliter samt 7 337 slavar och 200 sångare (den masoretiska texten till Nehemjas bok uppger att det var 245 sångare). (Esr 2:64, 65; Neh 7:66, 67; se NEHEMJAS BOK.)

Vid tiden för Jesu födelse. I de kristna grekiska skrifterna omtalas två mönstringar eller inskrivningar som ägde rum sedan Judeen hade kommit under romerskt herravälde. Dessa företogs inte i första hand för att ta reda på hur stor befolkningen var utan gällde beskattning och uttagning till militärtjänst. Om den första av dessa inskrivningar sägs det: ”Nu utgick i de dagarna [ca 2 f.v.t.] från kejsar Augustus en förordning om att hela den bebodda jorden skulle inskrivas; (denna första inskrivning ägde rum när Quirinius var ståthållare i Syrien;) och alla människor gav sig av för att inskrivas, var och en till sin stad.” (Lu 2:1–3) Detta skedde uppenbarligen genom Guds försyn, eftersom inskrivningen medförde att Josef och Maria var tvungna att resa från Nasaret till Betlehem trots att Maria var gravid och snart skulle föda. Tack vare detta föddes Jesus i Davids stad i uppfyllelse av Mikas profetia. (Lu 2:4–7; Mik 5:2)

Två inskrivningar under Quirinius. Bibelkritiker har sagt att den enda inskrivning som ägde rum medan Publius Sulpicius Quirinius var ståthållare i Syrien var den som företogs ca år 6 v.t. och ledde till att galilén Judas och seloterna gjorde uppror. (Apg 5:37) Detta var i själva verket den andra inskrivning som ägde rum under Quirinius. Enligt några inskrifter som upptäckts i och i närheten av Antiokia hade Quirinius några år tidigare tjänat som kejsarens legat i Syrien. (The Bearing of Recent Discovery on the Trustworthiness of the New Testament, W. Ramsay, 1979, sid. 285, 291) Angående detta sägs det i Dictionnaire du Nouveau Testament i Crampons franska bibelöversättning (1939 års uppl., sid. 360): ”De vetenskapliga studier som företagits av Zumpt (Commentat. epigraph., II, 86–104; De Syria romana provincia, 97–98) och Mommsen (Res gestae divi augusti) ställer det utom allt tvivel att Quirinius var ståthållare i Syrien två gånger.” Många forskare förlägger tiden för Quirinius första period som ståthållare till någon gång mellan år 4 och år 1 f.v.t., troligen under åren 3 och 2. Deras metoder för att räkna fram dessa årtal är emellertid osäkra, så man vet fortfarande inte med säkerhet när Quirinius var ståthållare första gången. (Se QUIRINIUS.) År 6 inföll emellertid under hans andra period som ståthållare, enligt Josephus upplysningar. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XVIII, 26 [ii, 1])

Historikern och bibelskribenten Lukas hade därför rätt när han sade angående den inskrivning som ägde rum i samband med Jesu födelse: ”Denna första inskrivning ägde rum när Quirinius var ståthållare i Syrien.” Därmed skilde han den från den andra, som ägde rum under samme Quirinius och som Gamaliel nämnde enligt Lukas skildring i Apostlagärningarna 5:37.