[Mạlta]

En ö i Medelhavet. Den ligger ca 100 km söder om Sicilien och har en landyta på 246 km². Det var vid Malta aposteln Paulus led skeppsbrott, och han blev kvar där i tre månader. Medan han var där botade han Publius far och andra som var sjuka. (Apg 28:1, 7–9, 11)

Längre tillbaka var det somliga som trodde att det grekiska ord som återges ”Malta” (Melịtē) syftade på Mljet (dvs. italienska Meleda), en ö utanför Balkanhalvöns västkust, eftersom denna ö kallades Melita i forna tider. Men både traditionen och Bibeln pekar på att det var vid Malta som Paulus led skeppsbrott. Benämningen ”Adriahavet”, som används om det hav där båten befann sig när den närmade sig ön, omfattade den del av Medelhavet som ligger öster om Sicilien och väster om Kreta, och därför var det korrekt att använda den benämningen om vattnen vid Malta. (Apg 27:27)

Paulus skeppsbrott. Någon tid efter försoningsdagen (i september eller oktober) seglade skeppet där Paulus var fånge ut från Sköna hamnar på Kreta. Skeppet råkade ut för en våldsam stormvind (Euroaquilo), som uppenbarligen kom från östnordöst. Den drev bort skeppet från Kretas kust till ön Kauda, och sjömännen fruktade att skeppet skulle ränna på grund i ”Syrten”, ett område med drivsandsbankar längs den nordafrikanska kusten. (Apg 27:8, 9, 13–17) En östnordöstlig vind kunde inte ha drivit skeppet mot Mljet, som ligger ca 1 000 km nordnordväst om Kauda. Det är mest sannolikt att skeppet, sedan det drivit i två veckor, närmade sig Malta, som ligger 870 km västnordväst om Kauda. (Apg 27:33; se EUROAQUILO.)

På en västnordvästlig kurs kan skeppet ha nått den vik på Maltas nordöstkust som i dag kallas S:t Paulsbukten utan att först ha nått någon annan del av Malta. De erfarna sjömännen kan ha hört hur vågorna slog mot den klippiga udden Qawra (Koura) som skjuter ut i Medelhavet från den östra sidan av S:t Paulsbukten, och det kan ha varit därför de misstänkte att de närmade sig land. De djup de fann när de lodade, ”tjugo famnar” och ”femton famnar” (en famn motsvarar 1,8 m), stämmer med de resultat man fick när man lodade i området kring S:t Paulsbukten vid mitten av 1800-talet. (Apg 27:27, 28)

Sjömännen kände inte igen ön ens i dagsljus, vilket kan ha berott på att de brukade lägga till i en annan av Maltas hamnar. Den största och mest kända hamnen på ön är den i Valletta, som ligger 13 km sydöst om S:t Paulsbukten. (Apg 27:39)

På västsidan av S:t Paulsbukten finns det två små vikar. Det var troligtvis i en av dessa vikar som sjömännen ville ”låta båten driva upp”. Men det lyckades inte. Orsaken var (enligt en ordagrann återgivning av den grekiska texten) att de ”hade fallit omkring [dvs. kommit in] på en plats med två hav”. Det kan betyda att fartyget rände på ”en plats där två hav möttes” (AS) eller ”ett rev, spolat av havet på ömse sidor” (NV). En annan möjlighet är att skeppet blev fångat mellan motströmmar och därför gick på grund. (Jfr JB, NE.) Fören satt orubbligt fast, kanske i den dy och lera som finns tre famnar under ytan på vissa ställen i S:t Paulsbukten, medan aktern bröts sönder av vågorna. (Apg 27:39–41)

Paulus på Malta. Då bestämde sig soldaterna för att döda Paulus och de andra fångarna, kanske på grund av romarnas stränga militärdisciplin som höll fångvaktarna ansvariga om deras fångar rymde. (Jfr Apg 12:19; 16:27.) Eftersom officeren (centurionen) med tanke på Paulus hindrade soldaterna från att göra det, överlevde alla 276 som var ombord skeppsbrottet, antingen genom att simma eller genom att ta sig i land på plankor eller andra flytande delar från vraket. (Apg 27:37, 42–44)

Invånarna på Malta, som inte talade grekiska, visade de överlevande ovanligt stor människokärlek.  De gjorde bland annat upp en eld så att de kunde värma sig. När aposteln Paulus lade ett fång kvistar på elden kom en giftig huggorm fram och högg sig fast i hans hand. Invånarna blev förbluffade över att Paulus inte svällde upp eller dog, och de började betrakta honom som en gud. (Apg 28:1–6)

I dag finns det inte några inhemska huggormar på Malta. Det har skett stora förändringar på ön sedan det första århundradet. Malta är nu ett av världens mest tättbefolkade länder, med ca 1 250 invånare per km². På Paulus tid kan det ha funnits stora skogsområden på ön. Befolkningsökningen måste ha haft stor inverkan på de vilda djurens hemvist. Den kan mycket väl ha orsakat att alla huggormar har utrotats, precis som det har skett på Arran, en ö utanför Skottlands sydvästra kust. Men så sent som 1853 lär man ha sett en huggorm i närheten av S:t Paulsbukten.