[Manạsse] Betyder ”en som får någon att glömma”, ”en som låter glömma”.

1. Josefs förstfödde son och således en sonson till Jakob. Efter det att Josef hade blivit Egyptens livsmedelsförvaltare gav farao honom Asenat till hustru. Hon var dotter till Potifera, prästen i On, och hon födde två söner åt Josef: Manasse och Efraim. Josef gav den förstfödde namnet Manasse, därför att, som han sade: ”Gud har låtit mig glömma all min ofärd och hela min fars hus.” (1Mo 41:45, 50–52)

När Jakob välsignade Manasse och Efraim, lade han avsiktligt och utan att vilja ändra på det sin högra hand på Efraim och sin vänstra på Manasse, och därmed satte han Efraim (den yngre) före Manasse. (1Mo 48:13–20) Detta var ett tecken på att Efraim skulle bli större än Manasse.

Manasse fick söner med en arameisk bihustru (1Kr 7:14), och Josef levde tillräckligt länge för att få se sönerna till Manasses son Makir. (1Mo 50:22, 23)

2. Den stam i Israel som utgick från Josefs son Manasse. Den bestod av sju släkter. Omkring ett år efter det att israeliterna hade lämnat Egypten uppgick antalet vapenföra män i Manasse från 20 års ålder och uppåt till 32 200. (4Mo 1:34, 35) En av dessa var utan tvivel Gaddi, som var en av de tio män som kom med en dålig rapport efter att ha utspejat det utlovade landet. (4Mo 13:1, 2, 11, 25–33) När den andra mönstringen ägde rum nästan 40 år senare hade antalet mönstrade män i denna stam ökat till 52 700, vilket innebar att de var 20 200 fler än de mönstrade männen i Efraim. (4Mo 26:28–34, 37) Det var därför tydligtvis Manasses mindre betydande framtida roll Mose syftade på, när han talade om ”Efraims tiotusenden” och ”Manasses tusenden”. (5Mo 33:17)

I vildmarken slog Manasses stam, under ledning av hövdingen Gamaliel, Pedasurs son, läger väster om tältboningen, tillsammans med Efraims och Benjamins stammar. Denna avdelning bestående av tre stammar var den tredje i marschordningen. (4Mo 1:10, 16; 2:18–24; 7:54; 10:23)

Erövringar på båda sidor om Jordan. När israeliterna besegrade amoréerkungarna Sihon och Og, gav Mose det erövrade landområdet till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam på det villkoret att dessa stammar skulle delta i erövringen av området väster om Jordan. (4Mo 32:20–33; 34:14, 15; 5Mo 29:7, 8) Den nordliga delen av området öster om Jordan tycks ha erövrats av i huvudsak manassiterna, för delar av området intogs av Jair, Noba och Makirs söner. Av den anledningen tilldelade Mose dem det här området. (4Mo 32:39–42; 5Mo 3:13–15; 1Kr 2:21, 22)

Längre fram följde män från ”halva Manasses stam”, dvs. den del som redan hade fått sin arvedel, med över Jordan och deltog i erövringen av landet på den västra sidan. (Jos 1:12–18; 4:12) Dessa hörde också till dem som samlades framför Gerissims berg när Josua läste upp ”alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen”. (5Mo 27:12; Jos 8:33, 34) Under Josuas ledning bröt israeliterna kanaanéernas makt och besegrade 31 kungar under loppet av omkring sex år. (Jos 12:7–24) Även om det fanns kvar områden att erövra delade Josua upp landet i arvedelar. Han fick hjälp av översteprästen Eleasar och av representanter utsedda av Gud från tio stammar (däribland Hanniel, Efods son, av Manasses stam). (4Mo 34:17, 23; Jos 13:1–7)

Arvedelar. Halva Manasses stam hade som nämnts redan fått sin arvedel öster om Jordan. Den omfattade Basan och en del av Gilead. (Jos 13:29–31) Söder om detta område låg Gad med gränsstaden Mahanajim. (Jos 13:24–26, 30) Den här delen av Manasses område bestod huvudsakligen av en högslätt med en genomsnittlig höjd på cirka 610 m över havet. Här låg bland annat Golan, en av de sex tillflyktsstäderna, och Beestera (Ashtarot), en annan levitstad. (Jos 20:8, 9; 21:27; 1Kr 6:71)

Den andra hälften av Manasses stam fick ett område väster om Jordan som sin arvedel. (Jos 17:2, 5) I söder gränsade det till Efraim, i nordväst till Aser, i nordöst till Isaskar och i väster till Medelhavet. Från Mikmetat sträckte sig gränsen mellan Efraim och Manasse till Tappua och vidare längs Kanas regnflodsdal och ut till Medelhavet. (Jfr Jos 16:5–8; 17:7–10.) Efraimiterna hade enklaver i Manasses område, medan  manassiterna fick enklaver (Bet-Sean, Jibleam, Dor, En-Dor, Taanak och Megiddo och deras underlydande städer) både i Isaskar och i Aser. (Jos 16:9; 17:11) Manassiterna drev inte bort kanaanéerna från dessa enklaver, utan satte dem längre fram till att utföra tvångsarbete. (Jos 17:11–13; Dom 1:27, 28; jfr 1Kr 7:29.) Två av dessa enklaver, Taanak (Aner?) och Jibleam (Bileam el. Gat-Rimmon?), tilldelades leviter av kehatiternas släkt. (Jos 21:25, 26; 1Kr 6:70)

Historia. Efter det att landet hade blivit fördelat välsignade Josua männen från Ruben, Gad och ”halva Manasses stam” (östra delen) och uppmanade dem att fortsätta att tjäna Jehova. (Jos 22:1–8) De bröt upp från Silo och begav sig av mot Jordan, och där i närheten byggde de ett altare, något som var nära att utlösa ett inbördeskrig, eftersom de övriga stammarna betraktade detta som en trolös och upprorisk handling. Problemet fick dock en fredlig lösning när det framkom att altaret inte hade byggts för att man skulle offra på det, utan för att det skulle tjäna som ett vittne om trohet mot Jehova. (Jos 22:9–31)

Vid en senare tidpunkt använde Jehova domaren Gideon av Manasses stam till att befria israeliterna från midjaniternas förtryck. (Dom 6:11–16, 33–35; 7:23; 8:22) Också domaren Jefta var tydligtvis från Manasses stam. Det var under hans ledning som israeliterna blev befriade från den plåga som ammoniterna utsatte dem för. (Dom 11:1, 32, 33)

Vid ett tillfälle under Israels förste kungs, Sauls, regering vann rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam, som bodde öster om Jordan, en avgörande seger över hagriterna och deras allierade. (1Kr 5:10, 18–22) Bland dem som gick över från Saul till David vid den här tiden fanns också manassiter, och några av dem var mycket tappra män. (1Kr 12:19–21) Efter det att Saul och hans efterträdare, Is-Boset, hade dött kom 18 000 manassiter från området väster om Jordan och flera tusen från området öster om Jordan till Hebron för att göra David till kung över hela Israel (1070 f.v.t.). (1Kr 12:31, 37, 38)

Många år senare fick de omfattande religiösa reformer som Asa, Judas kung, genomförde ett stort antal manassiter att lämna det norra riket, Israel, ”när de såg att Jehova, hans Gud, var med honom”. (2Kr 15:8, 9) Vid en stor sammankomst som ägde rum i Asas 15:e regeringsår (963 f.v.t.) slöt de tillsammans med andra ett förbund om att söka Jehova. (2Kr 15:10, 12) Något liknande inträffade då kung Hiskia regerade i Juda (745–717 f.v.t.). Många manassiter gjorde sig lustiga över de budbärare som Hiskia hade sänt ut för att inbjuda folk att komma till Jerusalem för att fira påsken, men andra manassiter var villiga att ödmjuka sig och tog emot inbjudan. De som tog emot inbjudan tog senare del i att förstöra föremål som hade använts vid avgudadyrkan. (2Kr 30:1, 10, 11, 18; 31:1)

Tidigare (ca 760 f.v.t.) hade Tiglat-Pileser (Tilgat-Pilneser) III fört de manassiter som bodde öster om Jordan i landsflykt. (1Kr 5:23–26) Ungefär vid samma tid tycks det ha pågått konflikter mellan Efraims stam och Manasses stam, men de stod enade i sitt motstånd mot Juda. (Jes 9:20, 21)

Nästan hundra år efter det att tiostammarsriket hade upphört att existera genomförde kung Josia i Juda (från 648 f.v.t. och framåt) en kampanj i vilken han förstörde altaren, rökelseställ, heliga pålar och bilder som användes i falsk tillbedjan, en kampanj som omfattade Juda men också de förhärjade platserna i Manasse och andra områden utanför Juda. Josia lät också reparera templet, och detta arbete finansierades genom bidrag som kom från israeliter som tillhörde de olika stammarna, däribland Manasse. (2Kr 34:1–11)

Efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen (537 f.v.t.) bosatte sig några manassiter i Jerusalem. (1Kr 9:1–3)

I Hesekiels syn låg Manasses andel mellan Naftalis och Efraims andelar. (Hes 48:4, 5) Manasse nämns också som en av stammarna i det andliga Israel. (Upp 7:6)

3. Ett namn som förekommer i den masoretiska texten i Domarboken 18:30 på grund av en ändring som avskrivare gjort. Skildringen handlar om Dans stams avfall från den sanna tillbedjan, och i Nya världens översättning står det att ”Jonatan, son till Gersom, Moses son, han och hans söner blev präster åt daniternas stam”. (Se också Me, Åk, 2000.) Av aktning för Mose infogade soferim (judiska skrivare el. skriftlärda) ett nun suspensum, dvs. ett ”upplyft” eller ”svävande” nun (som motsvarar bokstaven ”n”) mellan de två första bokstäverna i det ursprungliga hebreiska namnet, så att det kom att stå ”Manasses” i stället för ”Moses”. De skriftlärda försökte på det här sättet dölja att Jonatans handlingssätt kunde dra vanära över Moses namn. Förutom i den ändrade masoretiska texten förekommer läsarten ”Manasses” i den grekiska Septuaginta enligt Codex Vaticanus 1209 och i den syriska Peshitta. I den grekiska Septuaginta enligt Codex Alexandrinus och i den latinska Vulgata står det emellertid ”Moses” i Domarboken 18:30.

4. Kung i Juda; kung Hiskias son och efterträdare. (2Ku 20:21; 2Kr 32:33) Manasses mor  hette Hefsibah. Han var 12 år när han besteg tronen som Judas 14:e kung efter David, och han regerade 55 år (716–662 f.v.t.) i Jerusalem. (2Ku 21:1) Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon. Han byggde åter upp de offerhöjder hans far hade förstört, uppförde altaren åt Baal, tillbad ”himlens hela här” och byggde altaren för falsk tillbedjan på de två förgårdarna till templet. Han lät sina söner gå genom eld, utövade magi, ägnade sig åt spådom och främjade spiritistiska förehavanden, och i Jehovas hus satte han upp den skulpterade bilden, den heliga pålen, som han hade gjort. Han förledde Juda och Jerusalem ”till att göra mer ont än de nationer som Jehova hade förintat inför Israels söner”. (2Ku 21:2–9; 2Kr 33:2–9) Jehova sände profeter, men man lyssnade inte till dem. Manasse utgöt dessutom oskyldigt blod i stor mängd (2Ku 21:10–16), däribland, enligt judiska rabbiners skrifter, Jesajas blod. Enligt dessa skrifter blev Jesaja på Manasses befallning söndersågad. (Jfr Heb 11:37.)

Manasse blev straffad därför att han inte gav akt på Jehovas budskap och blev av assyrierna bortförd i fångenskap till Babylon, en av den assyriske monarkens kungastäder. (2Kr 33:10, 11) Kung Manasse i Juda omnämns i den assyriske kungen Esarhaddons lista över 22 ”kungar i Hatti, från kusten och öarna”, kungar som betalade tribut till honom. Manasses namn förekommer också i en lista över kungar som var tvungna att betala tribut till Assurbanipal. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 291, 294)

Medan Manasse var i fångenskap visade han ånger, ödmjukade sig och bad till Jehova, som ”hörde hans begäran om ynnest och lät honom vända tillbaka till Jerusalem, till sitt kungadöme”. (2Kr 33:12, 13) Därefter byggde Manasse ”en yttre mur till Davidsstaden”, satte anförare för militärstyrkor i de befästa städerna i Juda och ”avlägsnade de utländska gudarna och avgudabilden ur Jehovas hus och alla altaren som han hade byggt på det berg där Jehovas hus stod och i Jerusalem”. Manasse ställde i ordning Jehovas altare och började frambära offer på det och uppmanade dessutom andra att tjäna Jehova. Folket fortsatte ändå att frambära slaktoffer på offerhöjderna, men nu till Jehova. (2Kr 33:14–17) När Manasse dog efterträddes han som kung av sin son Amon. (2Kr 33:20)

5. En israelit, en ”av Pahat-Moabs söner”, som var en av dem som på Esras tid hade tagit sig utländska hustrur men som sände bort dem ”tillsammans med sönerna”. (Esr 10:30, 44)

6. En israelit, en ”av Hasums söner”. Han var en av dem som sände bort sina utländska hustrur på grund av Esras nitälskan för den rena tillbedjan. (Esr 10:33, 44)