[Mạrkus]

Det romerska tillnamn som gavs åt Johannes, son till den Maria som bodde i Jerusalem. Hans hebreiska namn, Johannes, betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. (Apg 12:12, 25) Markus  var Barnabas kusin och reskamrat. Han reste också tillsammans med andra missionärer bland de första kristna, och under inspiration skrev han den evangelieskildring som bär hans namn. (Kol 4:10) I Apostlagärningarna omnämns han både med sitt namn Johannes och med sitt tillnamn Markus, och han är identisk med den Johannes som nämns i Apostlagärningarna 13:5, 13.

Det verkar som om Markus ganska tidigt började tro på Kristus. Den första kristna församlingen höll möten i hans mors hem, vilket kan betyda att både modern och sonen började följa Kristus innan han dog. (Apg 12:12) Eftersom Markus är den ende som nämner den lättklädde unge man som flydde från sina förföljare den natt då Jesus blev förrådd, finns det skäl att tro att den unge mannen var Markus själv. (Mk 14:51, 52) Det är därför sannolikt att Markus var närvarande när den heliga anden utgöts över de omkring 120 lärjungar som hade församlats på pingstdagen år 33 v.t. (Apg 1:13–15; 2:1–4)

När Barnabas och Saul (Paulus) hade fullgjort sitt uppdrag att lämna understödet i Jerusalem, ”vände de tillbaka och tog med sig Johannes, som hade tillnamnet Markus”. Det verkar som om Markus var med som deras medhjälpare och kanske tog hand om de praktiska uppgifterna under deras resa. (Apg 12:25; 13:5) Men när de kom till Perge i Pamfylien drog sig Johannes Markus av någon orsak undan från dem och ”vände åter till Jerusalem”. (Apg 13:13) När Paulus längre fram skulle ge sig av på sin andra missionsresa, ville Barnabas gärna ta med Markus, men Paulus ”ansåg det inte lämpligt att ta med sig honom, eftersom han hade gett sig av från dem i Pamfylien och inte hade gått med dem till arbetet”. Det uppstod då en ”skarp motsättning”, och de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus till Cypern, medan Paulus tog med sig Silas och gav sig av till Syrien och Kilikien. (Apg 15:36–41)

En tid senare var dock tydligtvis förhållandet mellan Paulus, Barnabas och Markus bra igen, för Markus var då tillsammans med Paulus i Rom och var en av dem som sände hälsningar till de kristna i Kolossai (ca år 60–61). Paulus talade då om honom i positiva ordalag: ”Aristarkus, min medfånge, sänder er sina hälsningar, och det gör också Markus, Barnabas kusin (om honom har ni fått anvisningar: ta vänligt emot honom, om han kommer till er).” (Kol 4:10) Markus var också bland dem som sände hälsningar till Filemon när Paulus skrev till denne från Rom (också ca år 60–61). (Flm 23, 24) Senare (ca år 65), när Paulus på nytt var fånge i Rom, skrev han till Timoteus och bad honom uttryckligen: ”Ta med dig Markus hit, ty han är till nytta för mig när det gäller att utföra tjänst.” (2Ti 4:11)

Johannes Markus var också tillsammans med Petrus i Babylon, för Petrus säger i sitt första brev (skrivet ca år 62–64) att Markus sänder sina hälsningar. Petrus kallar honom ”Markus, min son”, vilket kan betyda att de stod varandra mycket nära. (1Pe 5:13; jfr 1Jo 2:1, 7.) Markus, som en gång hade varit orsak till svårigheter, fick alltså senare beröm av framträdande Guds tjänare och vann deras förtroende. Dessutom fick han ett ännu större privilegium, nämligen att under inspiration få skriva ner en skildring av Jesu tjänst. (Se JOHANNES nr 4; MARKUSEVANGELIET.)