En medborgare är en infödd eller naturaliserad invånare i en stad eller stat. Som medborgare har man vissa rättigheter och privilegier som andra nekas, men samtidigt har man skyldigheter som myndigheterna har förbundit med medborgarrätten. I Bibeln förekommer uttrycken ”medborgare” och ”medborgarskap” enbart i de kristna grekiska skrifterna. De grekiska orden polịtēs (invånare, landsman, medborgare), politeia (medborgarrätt, medborgarskap, samhälle), polịteuma (medborgarskap, liv som medborgare), synpolịtēs (medborgare tillsammans med) och politeuomai (uppföra sig som medborgare, sköta sina medborgerliga plikter) är alla besläktade med pọlis, som betyder ”stad”.

I de hebreiska skrifterna förekommer inte uttrycken ”medborgare” och ”medborgarskap”, men tanken på medborgare och icke-medborgare finns i sådana uttryck som ”infödd” och ”bofast främling”. (3Mo 24:22) Under den mosaiska lagen var församlingen i själva verket det samhälle som främlingar, med vissa undantag och begränsningar, kunde upptas i för att få del av många förmåner som de infödda israeliterna hade. Man kan säga att naturalisation uppnåddes när en manlig bofast främling blev omskuren, något som gav honom möjlighet att ha full andel i de större privilegier som var förbundna med tillbedjan av Jehova, däribland att kunna ta del i den årliga påskhögtiden. (2Mo  12:43–49; 4Mo 9:14; se BOFAST FRÄMLING; FRÄMLING, FRÄMMANDE; UTLÄNNING.)

Romerskt medborgarskap. Romerskt medborgarskap garanterade särskilda rättigheter och friheter som erkändes och respekterades i hela riket. Det var till exempel olagligt att tortera eller gissla en romersk medborgare för att tvinga fram ett erkännande; det var endast slavar som straffades på detta sätt. I Jerusalem räddade romerska soldater Paulus från en judisk pöbelhop. Paulus sade inte genast att han var romersk medborgare, men när man skulle till att gissla honom sade han till en officer som stod bredvid: ”Är det tillåtet att gissla en människa som är romare och som inte är dömd?” Redogörelsen fortsätter: ”När nu officeren hörde detta, gick han till militärbefälhavaren och avgav rapport och sade: ’Vad är det du tänker göra? Den här människan är ju romare.’” När detta uppdagades drog sig ”de män som stod i begrepp att förhöra honom under tortyr ... genast bort från honom; och militärbefälhavaren blev rädd när han fick klart för sig att han var romare och att han hade bundit honom”. (Apg 21:27–39; 22:25–29; se också Apg 16:37–40.)

En annan fördel och förmån som man hade som romersk medborgare var rätten att överklaga en provinsståthållares dom hos Roms kejsare. Vid fall då dödsstraff kunde utdömas hade romerska medborgare rätt att sändas till Rom för att få sin sak prövad av kejsaren själv. När Paulus förde sin talan inför Festus förklarade han därför: ”Jag står inför kejsarens domarsäte, och det är där jag bör dömas. ... Då kan ingen utlämna mig åt dem [judarna] som en ynnestbevisning. Jag vädjar till kejsaren!” (Apg 25:10–12) När man väl hade åberopat rätten att vädja till kejsaren kunde man inte dra tillbaka sin begäran. Sedan kung Agrippa II hade hört Paulus sak sade han därför till Festus: ”Den mannen hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.” (Apg 26:32)

Romersk medborgarrätt kunde förvärvas på flera sätt. Ibland förlänade kejsarna denna särskilda ynnest åt hela städer eller områden eller åt enskilda personer för utförda tjänster. Ibland var det också möjligt att köpa medborgarrätten för en summa pengar, vilket militärbefälhavaren Claudius Lysias hade gjort. Han sade till Paulus: ”Jag har köpt den medborgarrätten för en stor summa pengar.” Paulus kunde emellertid svara: ”Men jag är till och med född med den.” (Apg 22:28)

Andligt medborgarskap. I sina brev talar Paulus också om andligt medborgarskap. Om oomskurna icke-judar som blev andliga israeliter säger han att de en gång i tiden var ”utan Kristus, utestängda från Israels samhälle och främmande för löftets förbund”. De hade ”inget hopp och var utan Gud”, men nu var de ”i gemenskap med Kristus Jesus”. Han fortsätter samma tankegång och säger: ”Därför är ni sannerligen inte längre utlänningar och bofasta främlingar, utan ni är medborgare tillsammans med de heliga.” (Ef 2:12, 13, 19) Paulus ord till de kristna i Filippi: ”Vad oss angår, finns vårt medborgarskap i himlarna”, hade en särskild innebörd när man tänker på att Filippi var en av de städer som hade fått romerskt medborgarskap och att det var i denna stad som Paulus eget medborgarskap tio år tidigare hade trampats på. (Flp 3:20) I samma brev gav han medtroende uppmaningen: ”Uppför er ... på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna.” Det grekiska ord som har återgetts med ”uppför er” (politeuomai) betyder ordagrant ”uppföra sig som medborgare (sköta sina medborgerliga plikter)”. (Flp 1:27, not; jfr Int.)