Mederna var ett indoeuropeiskt folkslag. De var jafetiter och härstammade uppenbarligen från Jafets son Madaj. (1Mo 10:2) De var nära besläktade med perserna i fråga om härkomst, språk och religion.

Mederna uppträder inte i den bibliska skildringen förrän på 700-talet f.v.t., men i de icke-bibliska källor som finns tillgängliga förekommer de första gången på den assyriske kungen Salmanassar III:s tid. Denne kung var samtida med kung Jehu (ca 904–877 f.v.t.). Arkeologiska fynd och andra vittnesbörd tycks bekräfta att mederna bodde på det iranska höglandet från omkring mitten av det andra årtusendet f.v.t.

Geografiska förhållanden. Gränserna för Medien varierade utan tvivel genom tiderna, men riket låg huvudsakligen väster och söder om Kaspiska havet. Mellan Kaspiska havet och Medien låg Elburzbergen. I nordväst tycks Medien ha sträckt sig förbi Urmiasjön till floden Aras, och i väster sträckte det sig till Zagrosbergen, som utgjorde en gräns mot Assyrien och låglandet vid Tigris. I öster gränsade Medien till ett stort ökenområde och i söder till landet Elam.

Medernas land bestod således till största delen av ett bergigt högland som låg 900–1 500 m över havet. Eftersom nederbörden i det här området vanligen är sparsam, är området till största delen torrt och stäppliknande, men det finns också flera slätter som är mycket bördiga. De flesta floderna flyter mot den stora öknen i landets inre, där de försvinner i sumpmarker som torkar ut under den heta sommaren och efterlämnar saltavlagringar. De naturliga gränserna gjorde att Medien var förhållandevis lätt att försvara. Den västra bergskedjan är den högsta med en rad toppar på över 4 200 m, men den allra högsta toppen, Demavend (5 771 m), finns i Elburzbergen i närheten av Kaspiska havet.

Huvudsakliga sysselsättningar. Precis som dagens invånare tycks huvuddelen av den forntida befolkningen ha bott i små byar eller levt som nomader, och boskapsskötsel var en av de viktigaste sysselsättningarna. Detta bekräftas av kilskriftstexter som skildrar assyriska infall i Medien och som berättar att mederna födde upp utmärkta hästar, som var ett av erövrarnas mest eftertraktade byten. På de goda betesmarkerna i de högt belägna dalarna gick får, getter, åsnor, mulor och kor. På assyriska reliefer är mederna ibland avbildade med högskaftade snörda stövlar, tunikor och något som liknar fårskinnskappor, en nödvändig klädsel för herdar som vistades på högslätterna under snöiga och bistra vintrar. Arkeologiska fynd visar att mederna hade skickliga smeder som arbetade i brons och guld.

Historia. Mederna har praktiskt taget inte lämnat några skriftliga dokument efter sig. Det man vet om dem känner man till genom den bibliska berättelsen, assyriska texter och klassiska grekiska historiker. Mederna tycks ha varit uppdelade i en mängd småriken som styrdes av stamhövdingar, och de assyriska kungarna Shamshi-Adad V, Tiglat-Pileser III och Sargon II skryter i sina berättelser över att ha besegrat hövdingar i städer i det avlägsna Medien. När assyrierna hade besegrat Israel 740 f.v.t. fördes israeliterna i landsflykt till platser i Assyrien och till ”medernas städer”; några av dessa städer lydde då under Assyrien. (2Ku 17:6; 18:11)

Assyriernas försök att kuva ”de motspänstiga mederna” fortsatte under den assyriske kungen Esarhaddon, som var son till Sanherib och som uppenbarligen levde samtidigt med kung Manasse av Juda (716–662 f.v.t.). I en av sina inskrifter nämner Esarhaddon ”ett distrikt som gränsar till saltöknen i medernas avlägsna land, vid lapis lazuli-berget Bikni”, och han säger: ”Mäktiga hövdingar som inte hade böjt sig under mitt ok – dem och deras folk, ridhästar, boskap, får, åsnor och (baktriska) kameler – ett enormt byte – förde jag bort till Assyrien. ... Min kungliga tribut och skatt pålade jag dem årligen.” (Ancient Records of Assyria and Babylonia, D. D. Luckenbill, 1927, bd II, sid. 215, 216)

Enligt den grekiske historikern Herodotos (I, 96) var det en härskare vid namn Dejokes som till slut förenade mederna i ett enda rike. En del nutida historiker menar att Dejokes är identisk med den härskare som i inskrifterna kallas Dajaukka. Denne togs till fånga av Sargon II och förvisades till Hamat efter ett assyriskt angrepp mot Medien. De flesta forskare menar emellertid att det var först på Kyaxares tid som Mediens kungar började förena sig under en enda härskare. (Denne Kyaxares var enligt Herodotos [I, 102, 103] sonson till Dejokes.) Men även då kan de ha regerat på liknande sätt som kungarna i Kanaans småriken, som bevarade en betydande självständighet samtidigt som de ibland stred förenade under en enda kung. (Jfr Jos 11:1–5.)

Trots assyriernas angrepp hade mederna växt sig allt starkare, och de var nu Assyriens farligaste rival. När kungen i Babylon, Nabopolassar, Nebukadnessars far, gjorde uppror mot Assyrien, förenade medern Kyaxares sina egna styrkor med babyloniernas. Sedan mederna hade intagit Assur i Nabopolassars 12:e år (634 f.v.t.), mötte Kyaxares (kallas i  de babyloniska inskrifterna U-ma-kis-tar) Nabopolassar vid den erövrade staden, och de ”ingick ett vänskaps- och trohetsförbund med varandra”. (Assyrian and Babylonian Chronicles, A. K. Grayson, 1975, sid. 93) Berossos (känd genom Polyhistor och Abydenos, som båda citeras av Eusebios) säger att Nabopolassars son Nebukadnessar gifte sig med den mediske kungens dotter Amytis (eller Amuhea enligt Abydenos). (Eusebios, Chronicorum liber prior, redigerad av A. Schoene, Berlin 1875, sp. 29, rad 16–19; sp. 37, rad 5–7) Historikerna är emellertid oeniga om huruvida Amytis var dotter till Kyaxares eller till hans son Astyages.

Besegrar Assyrien tillsammans med babylonierna. Efter ytterligare strider mot assyrierna lyckades medernas och babyloniernas förenade styrkor slutligen inta Nineve i Nabopolassars 14:e år (632 f.v.t.). (Sef 2:13) De assyriska huvudstyrkorna flyttades till Haran (360 km västerut), men trots att assyrierna fick hjälp från Egypten lyckades de inte upprätthålla sitt herravälde, och det assyriska riket delades mellan mederna och babylonierna. (Nah 2:8–13; 3:18, 19) Mederna tycks ha tagit den norra delen av området, medan babylonierna tog den södra och sydvästra delen, däribland Aram (Syrien) och Palestina. Kyaxares trängde därefter in i Mindre Asien och kom ända till floden Halys, där ett krig mot lydierna slutade oavgjort. Halys blev därigenom det mediska väldets gräns i väster. Riket omfattade nu större delen av iranska höglandet, norra Mesopotamien, Armenien och Kappadokien.

Perserna övertar den dominerande ställningen. Vid den här tiden hade mederna, med Ekbatana som huvudstad (Esr 6:2), en dominerande ställning i förhållande till de besläktade perserna, som hade tagit området söder om Medien i besittning. De grekiska historikerna Herodotos (I, 107, 108) och Xenofon (En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, I, 2, 1) berättar båda att Kyaxares efterträdare Astyages (kallas Ishtuwegu i kilskriftstexterna) gifte bort sin dotter Mandane med den persiske härskaren Kambyses och att hon fick sonen Cyrus (II) med honom. När Cyrus blev kung över Anshan, en persisk provins, förenade han de persiska styrkorna i ett försök att kasta av det mediska oket. I Nabonidkrönikan berättas det att ”Ishtuwegus [Astyages] armé gjorde uppror mot honom” och att soldaterna överlämnade honom ”i bojor” till Cyrus, som därefter intog den mediska huvudstaden. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 305) Därigenom förenades Medien med Persien, och det medo-persiska riket uppstod. I en syn som profeten Daniel fick liknades dubbelmakten Medo-Persien mycket passande vid en bagge med två horn, och det sägs att det högsta hornet sköt upp sist, vilket betyder att perserna skulle få den dominerande ställningen och behålla den under rikets återstående tid. (Dan 8:3, 20)

Cyrus gav emellertid mederna ställningar som innebar makt och myndighet, och de behöll därför ett betydande inflytande under hans herravälde. När profeten Daniel uttydde den kryptiska skriften på väggen för kung Belsassar förutsade han således att det babyloniska riket skulle delas och ges åt ”meder och perser”, och även på andra ställen i Daniels bok nämns mederna före perserna, nämligen i uttrycket ”medernas och persernas lag”. (Dan 5:28; 6:8, 12, 15) Men under århundradet därefter nämns folken i omvänd ordning i Esters bok (Est 1:3, 14,  18, 19), bortsett från ett tillfälle (Est 10:2), då mederna av kronologiska skäl nämns före perserna.

Besegrar Babylon tillsammans med perserna. På 700-talet f.v.t. hade profeten Jesaja förutsagt att Jehova skulle uppväcka mederna mot Babylon, och han beskrev då mederna som ett folk ”som aktar silver för intet och som inte finner behag i guld” och vars ”bågar skall krossa till och med unga män”. (Jes 13:17–19; 21:2) Uttrycket ”mederna” kan här mycket väl inbegripa perserna, vilket det vanligtvis gör hos de klassiska grekiska historikerna. Att mederna föraktade silver och guld skall uppenbarligen förstås så att de i Babylons fall huvudsakligen var intresserade av att inta staden och inte av att ta byte. Ingen muta eller tribut kunde därför avhålla dem från att genomföra sin avsikt. Både mederna och perserna hade bågen som ett av sina främsta vapen. Bågarna av trä, som ibland var förstärkta med brons eller koppar (jfr Ps 18:34), skulle uppenbarligen ”krossa” Babylons ”unga män” med ett regn av pilar som var slipade och polerade så att de trängde djupt in. (Jer 51:11)

Det är värt att lägga märke till att Jeremia (51:11, 28) nämner ”Mediens kungar” (plural) bland Babylons angripare. Detta skulle kunna tyda på att det fanns en eller kanske flera underordnade mediska kungar även sedan Cyrus tagit makten – något som inte alls skulle vara oförenligt med den tidens praxis. (Jfr också Jer 25:25.) När Babylon blev intaget av en förenad här av meder, perser, elamiter och andra grannfolk, var det just en meder vid namn Darius som gjordes till ”kung över kaldéernas kungarike”, uppenbarligen utvald och insatt av perserkungen Cyrus. (Dan 5:31; 9:1; se DARIUS nr 1.)

Besegras av Alexander den store. När den persiske kungen Ahasveros (troligen Xerxes I) härskade talade man fortfarande om ”militärbefälhavarna i Persien och Medien”, och kungens närmaste rådgivare var ”sju furstar i Persien och Medien”. (Est 1:3, 14) Lagarna var fortfarande kända som ”Persiens och Mediens lagar”. (Est 1:19) År 334 f.v.t. vann Alexander den store sina första avgörande segrar över de persiska styrkorna, och år 330 intog han Medien. Efter hans död kom södra delen av Medien att ingå i det seleukidiska väldet, medan norra delen blev ett självständigt rike. Även om detta rike tidvis kom under partiskt och seleukidiskt herravälde, fanns det enligt den grekiske geografen Strabon fortfarande en medisk dynasti under det första århundradet v.t. (Geografika, 11, XIII, 1) År 33 v.t. var meder jämte parter, elamiter och folk av andra nationaliteter närvarande i Jerusalem för att fira pingsten. Eftersom de omtalas som ”judar, gudfruktiga män, från varje nation”, kan de ha varit avkomlingar av de judar som fördes i landsflykt till medernas städer sedan assyrierna hade erövrat Israel, men det är också möjligt att några av dem var proselyter som hade omfattat den judiska tron. (Apg 2:1, 5, 9)

På 200-talet v.t. hade mederna införlivats med den övriga iranska befolkningen och var inte längre ett eget folk.