En person som medlar mellan två stridande parter för att åstadkomma en försoning; en som gör förbön; en talesman; en förmedlare; en mellanhand. I Bibeln används ordet om Mose och om Jesus, vilka var medlare för lagförbundet respektive det nya förbundet. (Gal 3:19; 1Ti 2:5)

Ett förbund görs giltigt genom blod. Den som under inspiration skrev Hebréerbrevet behandlar två viktiga förbund: lagförbundet och det nya förbundet. I sin genomgång nämner han att Kristus är medlare för det nya förbundet. (Heb 9:15) Orden i Hebréerna 9:16 har varit föremål för en del diskussioner bland bibelforskare. Bibelstället har återgetts på följande sätt: ”Där det finns ett testamente, måste det tillkännages att den som har upprättat det är död.” (SFB) ”Ty där ett testamente är, där är det nödvändigt att testamentsgivarens död kommer med.” (Åk) ”Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som har gjort testamentet är död.” (1917) ”När ett testamente föreligger måste det ju styrkas att den som har skrivit det är död.” (2000) ”Ty där det finns ett förbund, där är det nödvändigt att den mänsklige förbundsslutarens död förs fram.” (NV) ”Ty där det är ett förbund, där är det nödvändigt att förbundsslutarens död förs in.” (Ro) ”Ty där det är ett förbund, där är det nödvändigt att förbundsoffrets död inträffar.” (Yg)

En ordagrann återgivning av den grekiska texten lyder enligt mellanradiga översättningar på följande sätt: ”Där ty förbund [grek.: diathẹ̄kē], död nödvändighet att bäras av den som har slutit förbund för sig.” (Heb 9:16, Int) ”Ty där det är ett förbund, är döden en nödvändighet att bäras fram av den som sluter förbund.” (The Interlinear Greek-English New Testament, översatt av Alfred Marshall)

Återgivningen ”förbund” förmedlar samma tanke som skribenten önskade förmedla. Återgivningen ”testamente”, som finns i många bibelöversättningar, stämmer inte med hur ordet används i den grekiska Septuaginta-översättningen och på många ställen i de kristna grekiska skrifterna. (Lu 1:72; Apg 3:25; 7:8; Rom 9:4; 11:27; Heb 8:6–10; 12:24) Ordet ”testamente” överensstämmer inte heller med sammanhanget och det ämne Paulus behandlar, nämligen lagförbundet och det nya förbundet. Varken lagförbundet eller det nya förbundet var ett ”testamente”.

I Hebréerna 9:16 talar aposteln Paulus tydligen om förbund mellan Gud och människor  (inte om förbund människor emellan) och om att dessa krävde offer. Det är värt att lägga märke till att när människor, och särskilt hebréerna, vände sig till Gud eller ingick förbund med honom gjorde de det vanligtvis på grundval av offer, och ibland styckade de offerdjuren när ett förbund slöts. Det framkommer tydligt att blod måste utgjutas för att lagförbundet och det nya förbundet skulle träda i kraft eller vara bindande i Guds ögon. Annars skulle Gud inte ha erkänt dem som giltiga eller handlat med de delaktiga parterna på grundval av ett förbundsförhållande. (Heb 9:17) Lagförbundet gjordes giltigt genom djuroffer – tjurar och bockar – som offrades i stället för Mose, medlaren. (Heb 9:19) Det nya förbundet gjordes giltigt genom att Jesus Kristus offrade sitt människoliv. (Lu 22:20; se NV, Tillägg 7D.)

Medlaren för lagförbundet. Mose var medlaren för lagförbundet mellan Jehova Gud och Israels nation. Jehova talade med honom ”ansikte mot ansikte” (4Mo 12:8) men gjorde det genom en representant för honom, en ängel (Apg 7:38; Gal 3:19; Heb 2:2). Som medlare tjänade Mose som Jehovas talesman inför Israel (2Mo 19:3, 7, 9; 24:9–18), och han hade också anförtrotts hela Jehovas hus (4Mo 12:7). Som medlare för lagförbundet hjälpte han också Israels nation att hålla förbundet och få nytta av det.

Lagförbundet träder i kraft. Aposteln Paulus säger: ”Det finns emellertid ingen medlare när det gäller en enda person, men Gud är en enda.” (Gal 3:20) I lagförbundet var Gud den ena parten och Israels nation den andra. Eftersom israeliterna var syndare kunde de inte närma sig Gud i ett förbund. De behövde en medlare. Deras svaghet kom till uttryck i det de sade till Mose: ”Tala du med oss, och låt oss lyssna, men låt inte Gud tala med oss, för då kommer vi att dö.” (2Mo 20:19; Heb 12:18–20) Jehova insatte därför i sin barmhärtighet Mose som medlare för lagförbundet och ordnade så att förbundet gjordes giltigt genom djuroffer. Mose var visserligen också ofullkomlig och syndig, men han hade en gynnad ställning inför Gud, alldeles som Abraham hade haft. (Heb 11:23–28; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG [Hur man ”räknas” som rättfärdig].) När förbundet invigdes var det Mose som ledde offrandet av djuren. Han stänkte en del av blodet på ”förbundsboken”. Han läste sedan upp boken för folket och lät dem således få veta vad som krävdes av dem, och de lovade att de skulle vara lydiga. Därefter stänkte han blod på folket (utan tvivel på dess representanter, dvs. de äldste) och sade: ”Detta är förbundets blod, det förbund som Jehova har slutit med er på grundval av alla dessa ord.” (2Mo 24:3–8; Heb 9:18–22)

Prästerskapet installeras. De av Arons hus som utsågs till att vara präster kunde inte utan vidare börja utföra sin tjänst. De måste installeras i ämbetet under ledning av Mose, Guds medlare. När detta skedde (1–7 nisan 1512 f.v.t.) tog Mose den särskilda smörjelseoljan och smorde tältboningen, dess utrustning och redskap samt Aron. Sedan Mose hade fyllt Arons och hans söners händer med det som skulle offras viftade han deras fyllda händer fram och åter inför Jehova, och därigenom fyllde han deras händer med makt, dvs. helgade dem till att vara präster. Därefter stänkte han något av smörjelseoljan och blodet från altaret på dem. En av Moses uppgifter som medlare var således att installera prästerskapet, som var ett viktigt inslag i lagförbundet. (3Mo 8; Heb 7:11; se INSTALLATION.)

Mose spelade också en viktig roll i förbindelse med de första uppgifter som det nyinstallerade prästerskapet utförde den 8 nisan 1512 f.v.t. Han talade om vad som skulle göras, och tillsammans med Aron välsignade han folket. (3Mo 9) Under instiftandet av allt det som hade med lagförbundet att göra tjänade Mose i sin officiella ställning som medlare.

Annan tjänst som medlare. Genom Mose fick Israel en lagsamling med mer än 600 lagar, däribland de förordningar som gällde prästerna. Med hjälp av Guds kraft utförde Mose många underverk till nytta för folket. Han gjorde förbön för folket och bönföll Jehova om att skona dem för sitt namns skull. (2Mo 32:7–14; 4Mo 14:11–20; 16:20–22; 21:7; 5Mo 9:18–20, 25–29; 10:8–11) Mose var mer intresserad av det som hade med Jehovas namn och folkets angelägenheter att göra än av sin egen välfärd. (2Mo 32:30–33; 4Mo 11:26–29; 12:9–13)

Likheter mellan Moses och Jesu medlarskap. De som förs in i det nya förbundet befinner sig i en liknande situation som forntidens israeliter. De kristna är också syndare. Och eftersom djurblod inte kan ta bort synder (Heb 10:4) krävs det ett bättre offer. Jesus Kristus är detta bättre offer. (Heb 10:5–10) Efter att ha nämnt de offer som frambars under den mosaiska lagen säger Paulus: ”Hur mycket mera skall då inte blodet från Kristus ... rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden? Och det är därför han är medlare för ett nytt förbund, så att de som har blivit kallade kan få löftet om det eviga arvet, eftersom en död har inträffat till deras frigörelse genom en lösen från  överträdelserna under det förra förbundet. Ty där det finns ett förbund, där är det nödvändigt att den mänsklige förbundsslutarens död förs fram. Ett förbund är nämligen giltigt på grundval av döda offer, eftersom det inte är i kraft vid någon tid så länge den mänsklige förbundsslutaren lever.” (Heb 9:11–17)

Paulus framhåller vidare att det förra förbundet, lagförbundet, inte invigdes utan blod. Som lagförbundets medlare såg Mose till att offren frambars, och därefter stänkte han blodet på ”förbundsboken”. (Heb 9:18–28) Jesus Kristus, Guds medlare för det nya förbundet, gjorde något som motsvarade detta. Sedan han offrat sitt liv trädde han fram inför Jehova Gud med värdet av sitt blod. En annan likhet är att alldeles som lagförbundet ingicks med en nation, inte med enskilda individer (2Mo 24:7, 8), ingicks det nya förbundet med ”en helig nation”, ”Guds Israel” (1Pe 2:9; Gal 6:15, 16).

Vilka Kristus är medlare för. Aposteln Paulus förklarar att det bara finns ”en enda medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”, dvs. för både judar och icke-judar. (1Ti 2:5, 6) Kristus är medlare för det nya förbundet, som har ingåtts mellan Gud och det andliga Israels församling. (Heb 8:10–13; 12:24; Ef 5:25–27) Han blev medlare för att de kallade skulle kunna ”få löftet om det eviga arvet”. (Heb 9:15) Det är inte änglar han tar sig an, utan ”Abrahams avkomma”. (Heb 2:16) Han hjälper dem som skall föras in i det nya förbundet att bli adopterade som söner till Jehova. Dessa skall slutligen inta sina platser i himlen som Kristi bröder och skall tillsammans med honom bli en del av ”Abrahams avkomma”. (Rom 8:15–17, 23–25; Gal 3:29) Han har gett dem den utlovade heliga anden, som de har blivit märkta med som med ett sigill och som de har fått som ett förskott på sitt himmelska arv. (2Kor 5:5; Ef 1:13, 14) Enligt Uppenbarelseboken 7:4–8 är det sammanlagt 144 000 som slutgiltigt skall förses med sigill.

Instiftandet av det nya förbundet. Efter sin död och uppståndelse trädde Jesus fram inför Gud i himlen för att frambära värdet av sitt offer, som först och främst kommer dem till godo som förs in i det nya förbundet. (Heb 9:24) I det här sammanhanget fungerade han både som överstepräst och som medlare. I överensstämmelse med mönstret från instiftandet av lagförbundet frambar Jesus Kristus värdet av sitt offer inför Gud i himlen, liksom Mose stänkte blodet på lagboken (eftersom Gud inte var personligen närvarande). Därefter, på pingstdagen år 33 v.t., utgöt Jesus den heliga anden från Gud över de första som fördes in i det nya förbundet, omkring 120 personer. Senare samma dag fogades omkring 3 000 judar och proselyter till församlingen. (Apg 1:15; 2:1–47; Heb 9:19) Och alldeles som Mose läste upp lagen för folket, ser Jesus Kristus till att de som ingår i det nya förbundet får kännedom om dess villkor och lagar. (2Mo 24:3–8; Heb 1:1, 2; Joh 13:34; 15:14; 1Jo 5:1–3)

Eftersom Jesus Kristus är odödlig och således ”alltid är vid liv”, kan han som medlare och överstepräst när som helst göra förbön för de medlemmar av det andliga Israel som närmar sig Gud genom honom, och på så sätt tjänar han som medlare för det nya förbundet tills de som tar emot hans hjälp har blivit fullständigt räddade. (Heb 7:24, 25) Han kan leda förhållandena så att syftet med det nya förbundet når sin lyckliga fullbordan. De som ingår i förbundet kommer till slut att installeras som underpräster i det himmelska prästadömet under sin store överstepräst, Kristus. (Upp 5:9, 10; 20:6)

Välsignelser för mänskligheten i allmänhet. Jesus är medlare enbart för dem som ingår i det nya förbundet. Men han är också Guds överstepräst och Abrahams avkomma, och i och med att han fullgör sina uppgifter i samband med dessa två ämbeten kommer han att bli till välsignelse för den övriga delen av mänskligheten, eftersom alla nationer skall bli välsignade med hjälp av Abrahams avkomma. Först välsignar Kristus, som i första hand är avkomman (Gal 3:16, 29), dem som ingår i det nya förbundet, vilka i och med det blir andrahandsmedlemmar av avkomman. Genom det nya förbundet, som Jesus är medlare för, görs de till kungar och präster och kommer att ha del i att låta de välsignelser som Jesu offer och hans styre medför tillfalla alla jordens nationer. När Kristi uppgift som medlare är fullgjord, i och med att ”Guds Israel” insätts i denna ställning, kommer det således att bli till nytta och välsignelse för hela mänskligheten. (Gal 6:16; 1Mo 22:17, 18)

Det finns alltså andra, förutom de 144 000 som är ”försedda med sigill”, som också ber till Jehova Gud i Kristi namn och utövar tro på värdet av Kristi återlösningsoffer. Detta offer är inte bara till nytta för dem som Jesus tjänar som medlare för i förbindelse med det nya förbundet, utan också för alla andra som visar tro på Kristus. (1Jo 2:2) Också dessa, som inte ingår i det nya förbundet, inser sanningen i orden: ”Det finns inte under himlen något annat namn, som har blivit givet bland människor, genom vilket vi skall bli räddade.” (Apg 4:12) Även de sätter sin lit till Jesus Kristus som sin store himmelske  överstepräst, och de inser att det är genom honom som de kan närma sig Gud och att det är tack vare den tjänst han utför som de kan få sina synder förlåtna. (Heb 4:14–16) I Uppenbarelseboken 21:22–24 sägs det att ”nationerna skall vandra med hjälp av dess [det nya Jerusalems] ljus”. Jehova är den här stadens ljus, och Lammet, Jesus Kristus, är dess lampa.