Av grek.; betyder ”[landet] mellan floderna”.

Den grekiska benämningen på landområdet mellan floderna Eufrat och Tigris. Den motsvarar av allt att döma den hebreiska benämningen Aram-Naharajim, som har en liknande innebörd. (Ps 60:0) I den grekiska Septuaginta återges ”Aram-Naharajim” vanligtvis med ”Mesopotamien”. (Se ARAM nr 5.)

Liksom i forna tider kan uttrycket ”Mesopotamien” ha skiftande betydelse i våra dagar. I vid bemärkelse avser Mesopotamien hela området mellan Eufrat och Tigris, från Persiska viken i söder till de turkiska och iranska bergen i norr. Detta område omfattar också det forntida Babyloniens flodslätt, som sträcker sig ca 400 km söder om Bagdad. (Se BABYLON nr 2.) Men i en snävare bemärkelse avser Mesopotamien enbart den norra delen av området och innefattar då inte Babylonien. Detta nordliga  område består av en relativt låg, kuperad och klippig högslätt med en rad dalar och mindre slätter.

Att benämningen användes i sin vidare bemärkelse under det första århundradet framgår av Apostlagärningarna 7:2, där Stefanus säger att Abraham bodde i ”Mesopotamien” medan han fortfarande befann sig i Ur, en stad i Babylonien. Men det går inte att säga med säkerhet om det hebréerna kallade ”Aram-Naharajim” även omfattade Babylonien. I de fall i de hebreiska skrifterna då en geografisk plats knyts till benämningen ”Aram-Naharajim” (Mesopotamien) kan man se att benämningen används om det nordliga området kring Haran (1Mo 24:2–4, 10) och den nordliga bergstrakten vid Petor (5Mo 23:4; jfr 4Mo 23:7). Det går inte att fastställa gränserna för det område som Kusan-Risatajim, kungen i Mesopotamien (som förtryckte israeliterna på domaren Otniels tid), härskade över, men hans regeringssäte kan även det ha legat i norr. (Dom 3:8–10; se KUSAN-RISATAJIM.) Det var troligen från norra Mesopotamien som den ammonitiske kungen Hanun lejde vagnar och ryttare för att strida mot kung David. (1Kr 19:6, 7)

Bland de judar och proselyter som var i Jerusalem för att fira pingsten år 33 fanns det också några från Mesopotamien. (Apg 2:1, 2, 9) En del av dessa kan ha varit från södra delen av området, dvs. Babylonien. I det här sammanhanget är det värt att lägga märke till att historikern Josephus uppger att det fanns ”en stor hop judar” i Babylonien under det första århundradet v.t. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 14 [ii, 2])