[Mịka] Kortform i hebr. av Mikael eller Mikaja.

1. En man från Efraim. Mika tog 1 100 silverstycken från sin mor och bröt därmed mot det åttonde av de tio budorden. (2Mo 20:15) När han bekände sin synd och lämnade tillbaka silverstyckena sade hon: ”Oförbehållsamt helgar jag härmed silvret från min hand åt Jehova till nytta för min son, för att göra en skulpterad bild och en gjuten bildstod; och nu ger jag det tillbaka till dig.” Hon tog sedan 200 silverstycken och gav dem till en silversmed. Och han gjorde ”en skulpterad bild och en gjuten bildstod”, som därefter kom att vara i Mikas hus. Mika, som hade ”ett gudahus”, gjorde en efod och terafimbilder och satte en av sina söner till att tjäna som hans präst. Även om detta till synes gjordes till Jehovas ära, var det i hög grad otillbörligt, för det var en överträdelse av det bud som förbjöd avgudadyrkan (2Mo 20:4–6) och innebar att Jehovas tältboning och prästerskap förbigicks. (Dom 17:1–6; 5Mo 12:1–14) Mika tog längre fram Jonatan, en avkomling av Moses son Gersom, till sitt hus och lejde denne unge levit som sin präst. (Dom 18:4, 30) Trots att det var fel var Mika nöjd med detta och sade: ”Nu vet jag att Jehova skall vara god mot mig.” (Dom 17:7–13) Men Jonatan var inte av Arons släkt och var därför inte kvalificerad att vara präst över huvud taget, något som bara gjorde Mikas synd värre. (4Mo 3:10)

På den tiden sökte daniterna ett område att bo i. De sände ut fem spejare, som till slut kom till Efraim, ”ända till Mikas hus, och [de] övernattade där”. Medan de var i närheten av Mikas hus kände de igen Jonatans röst, fick reda på vad han gjorde där och fick honom att fråga Gud om deras färd skulle bli framgångsrik. Prästen sade till dem: ”Gå i frid; den färd ni har gett er ut på står under Jehovas beskydd.” (Dom 18:1–6) Därefter utspejade de Lajis och återvände till sina bröder och berättade vad de hade sett. De fem spejarna och 600 män av Dans stam som var rustade för krig drog sedan upp mot denna stad. På vägen passerade de Mikas hus. Spejarna berättade då för sina bröder om Mikas religiösa föremål och föreslog att de skulle ta dem med sig. Daniterna tog föremålen och övertygade också leviten om att det skulle vara bättre för honom att vara präst för en stam och släkt i Israel än för bara en man. De tog sedan med sig honom, efoden, terafimbilderna och den skulpterade bilden och gav sig i väg. (Dom 18:7–21)

 Det dröjde inte länge förrän Mika och en grupp män satte efter daniterna. När de hade kommit ifatt dem och man frågade vad de ville sade Mika: ”Mina gudar som jag har gjort har ni tagit, likaså prästen, och ni går er väg, och vad har jag mer?” Dans söner hotade då med att angripa Mika om han fortsatte att följa efter dem med sina protester. Mika insåg att daniterna var mycket starkare än hans grupp och återvände hem. (Dom 18:22–26) Därefter angrep daniterna Lajis och brände upp staden, och där den hade legat byggde de upp staden Dan. Jonatan och hans söner blev präster för daniterna, som ”fortsatte att ha Mikas skulpterade bild, som han hade gjort, uppställd åt sig alla dagar som den sanne Gudens hus [tältboningen] var kvar i Silo”. (Dom 18:27–31)

2. En levit som tillhörde kehatiten Ussiels släkt. Mika var överhuvud och hans bror Jissija var den andre i rangordningen vid det tillfälle då David delade in leviterna i tjänsteavdelningar. (1Kr 23:6, 12, 20; 24:24, 25)

3. Son till Mefiboset (Merib-Baal) och sonson till Jonatan, kung Sauls son. Denne Mika var far till Piton, Melek, Tarea (Tahrea) och Ahas. (2Sa 9:12; 1Kr 8:33–35; 9:39–41)

4. En rubenit som var son till Simei och far till Reaja. Hans avkomling Beerah var hövding i Rubens stam och fördes i landsflykt av den assyriske kungen Tilgat-Pilneser (Tiglat-Pileser III). (1Kr 5:1, 3–6; 2Ku 15:29)

5. Far till Abdon (Akbor). Han kallas också Mikaja, som är den längre formen av hans namn. (2Kr 34:20; 2Ku 22:12)

6. En levit; en avkomling av Asaf; son till Sikri (som också kallades Sabdi och Sakkur) och far till Mattanja. Denne Mika kallades också Mikaja. (1Kr 9:14, 15; Neh 11:17, 22; 12:35)

7. Bibelskribent och en av Jehovas profeter. Han skrev den bok som bär hans namn och profeterade under den tid kungarna Jotam, Ahas och Hiskia regerade i Juda (777–717 f.v.t.). Mika var samtida med profeterna Hosea och Jesaja. Man vet inte exakt hur länge han verkade som profet, men han avslutade tydligtvis sin gärning i slutet av Hiskias regeringstid, när hans bok blev fullbordad. (Mik 1:1; Hos 1:1; Jes 1:1)

Profeten Mika kom från byn Moreset, som låg sydväst om Jerusalem. (Jer 26:18) Eftersom han bodde i det bördiga Shefelaområdet, var han väl bekant med livet på landet, och han hämtade många talande illustrationer från denna miljö. (Mik 2:12; 4:12, 13; 7:1, 4, 14) Mika profeterade under en mycket orolig tid när falsk tillbedjan och moraliskt fördärv florerade i Israel och Juda och när kung Hiskia genomförde religiösa reformer. (2Ku 15:32–20:21; 2Kr 27–32) Av goda skäl innehöll ”Jehovas ord som kom till Mika” en varning om att Gud skulle göra Samaria ”till en ruinhög på fältet”, och det blev profeterat att Sion skulle ”plöjas upp som en åker” och att Jerusalem skulle ”bli till ruinhögar”. (Mik 1:1, 6; 3:12) Ödeläggelsen av Juda och Jerusalem 607 f.v.t. inträffade många år efter Mikas tid, men han levde förmodligen så länge att han fick se hur Samaria enligt förutsägelsen blev ödelagt 740 f.v.t. (2Ku 25:1–21; 17:5, 6)

8. En av de leviter som med sigill bekräftade det ”bindande avtal” som slöts på Nehemjas tid; kan också ha varit förfader till en sådan levit. (Neh 9:38; 10:1, 9, 11)