[Mịkmas] Betyder ”förvarad [dvs. dold] plats”.

En plats som identifieras med det nutida Mukhmas, som ligger på en höjd 600 m över havet och 11 km nordnordöst om Jerusalem. Mukhmas ligger norr om Wadi Suwaynit (Nahal Mikhmas), som anses vara ”passet vid Mikmas”. (1Sa 13:23) Wadi Suwaynit, som löper samman med wadier från sydväst och nordväst, sträcker sig från Efraims bergstrakt till Jordandalen.

Kung Saul valde ut en styrka på 3 000 man, utan tvivel som en förberedelse för att befria israeliterna från filistéerna. Av dessa lägrade sig 2 000 tillsammans med honom i Mikmas och Betels bergstrakt, medan de andra var stationerade hos hans son Jonatan i Gibea. Senare slog Jonatan filistéernas ”garnison” i det närliggande Geba (”Gibea”, Vg). Som en hämndaktion mönstrade filistéerna en stor här med stridsvagnar och ryttare, och de tvingade uppenbarligen Saul att dra sig tillbaka från Mikmas till Gilgal. Svårt ansatta av filistéerna gömde sig många israeliter i grottor och hålor, och en del flydde till östra sidan av Jordan. Saul uppgav senare att detta var skälet till att han inte lydigt väntade på att Samuel skulle komma och frambära offer. När Samuel hade tillrättavisat Saul för hans förmätenhet, drog Saul till Jonatan i Gibea med en styrka som nu var reducerad till omkring 600 man. (1Sa 13:1–16) Som det framgår av 1 Samuelsboken 14:2 flyttade Saul uppenbarligen sitt läger till Migron i närheten av Gibea.

Jonatan inleder slaget som driver filistéerna på flykten. Tre grupper av filistéer brukade dra ut på plundringståg från lägret i Mikmas, och en filisteisk förpost brukade dra ut till ”passet vid Mikmas”. Jonatan beslöt sig därför för att sätta stopp för den här plågan. (1Sa 13:16–23) För att göra det korsade han passet, som (ifall det rörde sig om Wadi Suwaynit) är en djup klyfta med nästan lodräta väggar öster om Geba (Jaba). Vid en skarp krök i Wadi Suwaynit reser sig två iögonenfallande höjder med branta klippsidor. Detta kan vara de ”tandliknande” branta klipporna Boses och Sene, som möjligen har fått mjukare kanter till följd av den erosion de har utsatts för i omkring 3 000 år. (1Sa 14:1–7) För den som inte kände till området skulle det ha varit nästan omöjligt att hitta fram genom wadins labyrint av kullar och branta klippor. Men Jonatan, som hade vuxit upp i Benjamins område, kände uppenbarligen till platsen väl. Medan hans far var lägrad i Mikmas och han själv i Geba hade han utan tvivel haft upprepade möjligheter att utforska terrängen närmare.

Jonatan och hans vapendragare gick mot Mikmas och visade sig för filistéernas förpost. När filistéerna fick syn på dem ropade de: ”Kom hit upp till oss, så skall vi låta er få veta något!” Jonatan klättrade då på händer och fötter uppför branten till filistéernas förpost, följd av sin vapendragare. Tillsammans dödade de omkring 20 filistéer på en sträcka av ungefär halva den yta ett spann oxar kan plöja på en dag. (1Sa 14:8, 11–14, not)

En jordbävning, som framkallades av Gud och som Sauls väktare såg effekterna av, skapade förvirring i filistéernas läger. När Saul och hans män kom fram till lägret hade många av filistéerna slagit ihjäl varandra i förvirringen, och resten hade flytt. Sauls män, som sannolikt försåg sig med de vapen filistéerna lämnat efter sig, satte efter de flyende fiendestyrkorna. Tillsammans med de israeliter som hade gömt sig och de som tidigare hade ställt sig på filistéernas sida ”fortsatte de att slå filistéerna från Mikmas till Ajalon”. (1Sa 14:15–23, 31)

Enligt 1 Samuelsboken 13:5 ingick 30 000 stridsvagnar i de filisteiska styrkorna vid Mikmas. Detta är ett långt större antal vagnar än vad som förekom i flera andra militära operationer (jfr Dom 4:13; 2Kr 12:2, 3; 14:9), och det är svårt att föreställa sig att så många stridsvagnar kunde användas i den bergiga terrängen. Därför betraktar man vanligen 30 000 som ett avskrivningsfel. Den syriska Peshitta och Paul de Lagardes utgåva av den grekiska Septuaginta säger 3 000, och det gör även flera nyare bibelöversättningar. (AT, JB, 2000) En del har också föreslagit ännu lägre siffror.

Flera hundra år senare nämns Mikmas i Jesajas profetia som den plats där den assyriske erövraren ”lämnar ... trossen”. (Jes 10:24, 28) När israeliterna hade återvänt från landsflykten i Babylon 537 f.v.t. blev Mikmas tydligen bebott  av benjaminiter igen. (Esr 2:1, 2, 27; Neh 7:31; 11:31)