Gravplats där man lade den avlidnes kvarlevor i hopp om att han skulle bli ihågkommen, i synnerhet av Gud.

När det gäller de grekiska ord som användes för att beteckna en grav säger A. T. Robertson: ”Tafos (grav) innehåller tanken på begravning (thaptō, begrava), som i Mt 23:27; mnēmeion (av mnaomai, mimnēskō, påminna, erinra) är ett minnesmärke (en grav som ett monument).” (Word Pictures in the New Testament, 1932, bd V, sid. 87) Ordet mnẹ̄ma, som är besläktat med mnēmeion, tycks ha en motsvarande betydelse och avser också ”ett minnesmärke eller ett monument över en sak eller en död person, därefter en gravvård och följaktligen en grav”. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 2, sid. 173)

En sådan grav kunde vara en grävd hålighet i marken eller, vilket var vanligt bland  hebréerna, en naturlig grotta eller en gravkammare som var uthuggen i ett berg. (Jfr Apg 7:16 och 1Mo 23:19, 20.) Som det framgår av ovanstående upplysningar betonar ordet tạfos (grav) tanken på begravning medan orden mnẹ̄ma och mnēmeion (minnesgrav) framhäver tanken på att bevara minnet av den avlidne. De sistnämnda orden tycks därför i högre grad än tạfos förmedla tanken på något varaktigt; de är besläktade med det latinska ordet monumentum.

Med undantag av kungagravarna förlade judarna uppenbarligen sina gravar utanför städerna. När gravar omtalas i de kristna grekiska skrifterna tyder beskrivningarna alltid på att de låg utanför städerna, förutom omnämnandet av Davids grav i Apostlagärningarna 2:29. Eftersom begravningsplatserna följaktligen låg avsides och dessutom undveks av judarna, som kunde bli ceremoniellt orena av att vistas där, blev de emellanåt tillhåll för sinnesförvirrade eller demonbesatta personer. (Mt 8:28; Mk 5:5)

Inte rikt utsmyckade. Även om de judiska minnesgravarna tjänade som ett minne av de avlidna var de vanligtvis inte rikt utsmyckade eller pråliga. En del var så enkla och föga iögonenfallande att folk kunde trampa på dem utan att veta om det. (Lu 11:44) De icke-judiska grannfolken smyckade ofta sina gravar så mycket de hade möjlighet till. De äldsta judiska gravar som man har funnit är däremot anmärkningsvärt enkla. Det beror på att judarnas gudsdyrkan inte tillät dem att vörda de döda och inte främjade uppfattningar om en medveten tillvaro i andevärlden efter döden, uppfattningar som var vanliga bland egyptierna, kanaanéerna och babylonierna. Många kritiker påstår att Israels nations gudsdyrkan från början var synkretistisk, dvs. att den var en sammansmältning av motstridiga trosuppfattningar och hade utvecklats genom att man inlemmade lärosatser och sedvänjor från äldre religioner. Men judarnas enkla gravar är ett av många vittnesbörd om att de stod emot ett sådant religiöst fördärvat inflytande. Det fanns emellertid undantag. Jesus visade att de skriftlärda och fariséerna på hans tid hade för vana att smycka profeternas och andras minnesgravar. (Mt 23:29, 30) Under påverkan av grekerna och romarna blev det alltmer vanligt bland de rika på den tiden att ha mer utsmyckade gravar.

Förutom Johannes döparens grav (Mk 6:29) är det främst Lasarus grav och Jesu grav som omtalas i de kristna grekiska skrifterna. Lasarus grav var en typisk judisk grav – en grotta med en sten framför en öppning som kan ha varit ganska liten om man utgår från att graven liknade andra gravar som man har funnit i Palestina. Sammanhanget tyder på att den låg utanför byn. (Joh 11:30–34, 38–44)

Jesu grav. Jesus blev lagd i en ny grav som tillhörde Josef från Arimatea. Graven utgjordes inte av en naturlig grotta, utan den hade huggits ut i en klippa i en trädgård inte långt från platsen där Jesus blev upphängd på pålen. För att stänga ingången till graven krävdes en stor sten, tydligtvis en cirkelrund sten av det slag man använde ibland. (Mt 27:57–60; Mk 16:3, 4; Joh 19:41, 42) Inne i graven fanns det möjligtvis uthuggna bänkliknande hyllor eller vertikala nischer i väggarna där man kunde placera kropparna. (Jfr Mk 16:5.)

Det är främst två platser som man pekar ut som Jesu grav. Den traditionella platsen är den där man har byggt Heliga gravens kyrka. Den andra platsen kallas Trädgårdsgraven och är en grav uthuggen i en stor klippa som skjuter ut från en kulle, och den ligger utanför de nuvarande stadsmurarna. Men det finns inga säkra bevis för att någon av dessa platser verkligen är den minnesgrav Jesus blev lagd i. (Se GOLGOTA.)

De gravar som öppnades vid Jesu död. Avsnittet i Matteus 27:52, 53, där det talas om hur ”minnesgravarna öppnades” på grund av ett jordskalv vid Jesu död, är mycket omdiskuterat, och några menar att det var en uppståndelse som ägde rum. Men en jämförelse mellan det här avsnittet och bibelverser som rör uppståndelsen visar klart att avsnittet inte beskriver en uppståndelse utan att det är fråga om kroppar som kastas ut ur gravarna. Något liknande har även skett i modern tid, t.ex. i Ecuador 1949 och i Sonsón i Colombia 1962, då 200 kroppar på en begravningsplats kastades ut ur gravarna under ett våldsamt jordskalv. (El Tiempo, Bogotá, Colombia, 31 juli 1962)

I Guds minne. I Johannes 5:28 är det ordet mnēmeion (inte tạfos) som används när det talas om att ”alla som är i minnesgravarna” skall uppstå. Ordet tycks vara valt med omsorg, eftersom det innehåller tanken på hågkomst och står i skarp kontrast till det som Gehenna representerar, nämligen fullständig förkastelse och utplåning ur minnet. (Mt 10:28; 23:33; Mk 9:43) Att hebréerna ansåg begravningen vara något viktigt (se BEGRAVNING) visar att de var angelägna om att bli ihågkomna, särskilt av Jehova Gud, eftersom de var övertygade om att han ”belönar dem som uppriktigt söker honom”. (Heb 11:1, 2, 6) Man finner sällan några inskrifter på israelitiska gravar, och de inskrifter man har funnit består ofta bara av namnet på  den avlidne. De framträdande kungarna i Juda efterlämnade inga storslagna monument med inristade lovord och skildringar av deras bedrifter, som kungar i andra nationer gjorde. Forntidens trogna tjänare var uppenbarligen mer angelägna om att deras namn var inskrivet i den ”minnesbok” som omtalas i Malaki 3:16. (Jfr Pre 7:1; se NAMN.)

Att de grekiska grundorden för ”minnesgrav” innehåller tanken på hågkomst ger också djupare mening åt de vädjande ord som brottslingen som hängde bredvid Jesus yttrade: ”Kom ihåg mig, när du kommer in i ditt kungarike.” (Lu 23:42)