En stod, tavla, byggnad eller liknande som man rest till minne av en person eller en speciell händelse. I Bibeln nämns några få minnesmärken och minnesstoder, även om de inte alltid kallas så.

Jehova visade sig för Jakob i en syn om natten och bekräftade att han var arvinge till det abrahamitiska förbundet (1781 f.v.t.). Till minne av detta tog Jakob den sten som han haft som huvudkudde och reste den som en stod och smorde den med olja. Sedan gav han platsen namnet Betel. (1Mo 28:10–19) Omkring 20 år senare slöt Jakob och Laban ett fridsförbund, och till minne av detta reste de en stenstod och gjorde ett stenröse i Gileads bergstrakt. (1Mo 31:25, 44–52) När Jehova förde in israeliterna i det utlovade landet (1473 f.v.t.) restes två minnesmärken på det ställe där de gick över Jordan – ett mitt i floden och ett på flodens västra strand, vid Gilgal. De restes till minne av den mirakulösa övergången av floden, och när israeliternas söner senare frågade vad dessa minnesmärken representerade skulle de berätta för dem vad Jehova hade gjort för sitt folk. (Jos 4:4–9, 20–24)

Efter segern över amalekiterna reste kung Saul ”en minnesstod [hebr.: jadh] åt sig”. (1Sa 15:12) Det hebreiska ordet jadh, som vanligtvis översätts med ”hand”, kan också betyda ”minnesstod”, ”minnesmärke”. En hand som sträcks upp fångar blicken och riktar uppmärksamheten på något, och på liknande sätt riktar ett minnesmärke uppmärksamheten på något speciellt.

Absalom reste en minnesstod (hebr.: jadh) på kungens lågslätt, inte långt från Jerusalem, för, som han sade: ”Jag har ju ingen son som kan bevara minnet av mitt namn.” (2Sa 18:18) Utöver vad Bibeln berättar vet vi i dag inget om denna minnesstod eller var den restes. Den skall emellertid inte förväxlas med den så kallade Absaloms grav i Kidrondalen, som enligt kyrklig tradition förbinds med Absalom och vars arkitektur vittnar om att den härrör från den grekisk-romerska perioden. (Se ABSALOM.)

Eunucker har likt Absalom inga efterkommande som kan föra deras namn vidare. Men om eunucker är trogna mot Jehova och inte förrädiska som Absalom, lovar Jehova att ge dem ”något som är bättre än söner och döttrar”. Han säger: ”Åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar ge ett minnesmärke [hebr.: jadh] och ett namn. ... Ett namn som består till oöverskådlig tid skall jag ge dem, ett som inte skall utplånas.” (Jes 56:4, 5; jfr Ord 22:1.)

Gravstenar restes också som minnesmärken, till exempel den gravsten som markerade ”gudsmannens gravplats”, han som förutsade vad Josia skulle göra mot altaret i Betel. (2Ku 23:16–18; 1Ku 13:1, 2)

Se också STOD.