[Mọab], moabiter

1. Son till Lot och hans äldsta dotter. Liksom sin halvbror Ammon blev Moab avlad efter det att Lot och hans döttrar lämnat Soar och bosatt sig i en grotta i den närliggande bergstrakten. Moab blev förfader till moabiterna. (1Mo 19:30–38)

2. Det område som i forntiden var bebott av moabiterna kallades ”Moab” och ”Moabs område(n)”. (1Mo 36:35; 4Mo 21:20; Rut 1:2; 1Kr 1:46; 8:8; Ps 60:8) Tidigare hade eméerna bott i det här landet, men de blev tydligtvis bortdrivna av moabiterna. (5Mo 2:9–11; jfr v. 18–22.) Vid slutet av Israels vandring i vildmarken tycks Moabs område ha sträckt sig från Zereds regnflodsdal i söder till Arnons regnflodsdal i norr (en sträcka på 50 km). Döda havet utgjorde den västra gränsen och Syriska öknen en odefinierad gräns i öster. (4Mo 21:11–13; 5Mo 2:8, 9, 13, 18, 19) Det här området är till största delen en högslätt genomskuren av djupa klyftor. Det ligger på en genomsnittlig höjd av 900 m över Medelhavet och stupar brant ner mot Döda havet. I forna tider fanns det bete åt stora fårhjordar här (2Ku 3:4), och det fanns även vingårdar och fruktträdgårdar. (Jfr Jes 16:6–10; Jer 48:32, 33.) Man odlade också spannmål. (Jfr 5Mo 23:3, 4.)

Under en tidigare period sträckte sig Moabs land norr om Arnon och innefattade ”Moabs ökenslätter på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko”. (4Mo 22:1) Men någon gång innan israeliterna kom intog den amoreiske kungen Sihon det här området, och Arnon blev Moabs gräns i norr. (4Mo 21:26–30; Dom 11:15–18) Sihon besegrade även ammoniterna och drev dem längre norrut och österut. Det område som amoréerna tog från Moab och Ammon låg som en kil mellan de här båda folken, och Moab gränsade därför i norr till amoréernas land och i söder till edoméernas land. (Dom 11:13, 21, 22; jfr 5Mo 2:8, 9, 13, 14, 18.) När Moab var som störst sträckte det sig uppskattningsvis 100 km från norr till söder och 40 km från öster till väster.

En del av amoréernas område fortsatte att kallas ”Moabs land”, antagligen därför att det en gång hade tillhört Moab. (5Mo 1:5) Det var på det här tidigare moabitiska området som israeliterna låg lägrade innan de gick över Jordan. (4Mo 31:12; 33:48–51) Där mönstrades för andra gången Israels vapenföra män från 20 år och uppåt. (4Mo 26:2–4, 63) Det var också där som Gud gav folket de bud och rättsliga beslut som gällde levitstäder, tillflyktsstäder och arvedelar. (4Mo 35:1–36:13) Där höll Mose sina sista tal och slöt ett förbund med israeliterna, och han uppmanade dem att vara trogna mot Jehova. (5Mo 1:1–5; 29:1) Till sist gick Mose upp på berget Nebo för att se det utlovade landet, och sedan dog han. I 30 dagar sörjde israeliterna över Mose på Moabs ökenslätter. (5Mo 32:49, 50; 34:1–6, 8)

Moabs förhållande till Israel. Som avkomlingar av Abrahams brorson Lot var moabiterna besläktade med israeliterna. Folkens språk liknade varandra, vilket framgår av inskriften på Mesastenen. Dessutom tycks moabiterna, precis som israeliterna, ha praktiserat omskärelse. (Jer 9:25, 26) Men med några få undantag – som Rut och en av kung Davids väldiga krigare, Jitma (Rut 1:4, 16, 17; 1Kr 11:26, 46) – visade sig moabiterna ändå vara bittra fiender till Israel.

Före Israels intåg i det utlovade landet. Enligt Moses sång om hur Jehova tillintetgjorde Egyptens militärstyrka i Röda havet skulle nyheterna om den här händelsen få ”Moabs despoter” att bäva. (2Mo 15:14, 15) Att moabiterna verkligen blev rädda framgår av att deras kung vägrade låta israeliterna passera fredligt genom hans område omkring 40 år senare. (Dom 11:17) Men i lydnad för Guds befallning gick israeliterna inte till angrepp mot moabiterna. När de kom till Moabs södra gräns vid Zereds regnflodsdal, gick de i stället runt landet. (4Mo 21:11–13; 5Mo 2:8, 9; Dom 11:18) Även om moabiterna sålde mat och vatten till israeliterna (5Mo 2:26–29), sägs det att ”de inte kom till ... [deras] hjälp med bröd och vatten”. (5Mo 23:3, 4) Det betyder uppenbarligen att de inte tog emot israeliterna gästfritt och inte gav dem mat utan att själva dra fördel av det.

När israeliterna senare hade gått över Arnons regnflodsdal, blev de angripna av amoréerna under kung Sihon, som tidigare hade erövrat det moabitiska området norr om Arnon. Sedan israeliterna med Guds hjälp hade besegrat den här kungen och även Og, kungen i Basan, slog de läger på Moabs ökenslätter. (4Mo 21:13, 21–22:1; 5Mo 2:24–3:8) Det stora israelitiska lägret förskräckte moabiterna och deras kung,  Balak, så att de kände en kväljande skräck. Balak gjorde visserligen inte anspråk på det tidigare moabitiska område som israeliterna erövrat från amoréerna, men han fruktade för sitt rikes säkerhet. Därför rådgjorde han med Midjans äldste och sände sedan budbärare, både moabitiska och midjanitiska äldste, för att leja profeten Bileam till att komma och förbanna Israel. (4Mo 22:2–8; jfr Dom 11:25.) På det sättet ”gav sig [Balak] i strid” med israeliterna. (Jos 24:9) Men Jehova fick Bileam att välsigna Israel och rentav förutsäga att Israel skulle få övertaget över Moab. (4Mo kap. 23, 24; Jos 24:10; Neh 13:1, 2; Mik 6:5) På Bileams förslag lät man sedan moabitiska och midjanitiska kvinnor förleda israelitiska män till omoraliska sexuella handlingar och avgudadyrkan i förbindelse med Baal-Peor. Många israeliter föll för frestelsen, vilket väckte Jehovas vrede och ledde till att 24 000 män miste livet. (4Mo 25:1–3, 6, 9; 31:9, 15, 16) Eftersom moabiterna inte hade hjälpt israeliterna med bröd och vatten och eftersom de hade lejt Bileam till att förbanna Israel, skulle inte ens moabiter ”i tionde generationen” få komma in i Jehovas församling. (5Mo 23:3, 4; se AMMONITER [Äktenskap med israeliter].)

Under domartiden. Under domartiden verkar det som om moabiterna utvidgade sitt område norr om Arnon, och under kung Eglons regeringstid tycks de ha ockuperat israeliternas område väster om Jordan, åtminstone fram till Jeriko, ”Palmstaden”. (Dom 3:12, 13; jfr 5Mo 34:3.) Israel var underkastat Moab i 18 år, tills Ehud, en vänsterhänt benjaminit, dödade kung Eglon under en enskild audiens. Sedan ledde Ehud israeliterna mot Moab, som förlorade omkring 10 000 man och blev underlagt Israel. (Dom 3:14–30)

Det var under domartiden, medan det var hungersnöd i Juda, som Elimelek, hans hustru Noomi och deras två söner, Mahlon och Kiljon, utvandrade till det bördigare Moab. Där gifte sig sönerna med två moabitiska kvinnor, Rut och Orpa. Sedan de tre männen dött i Moab och förhållandena blivit bättre i Israel, flyttade Noomi tillbaka till Betlehem tillsammans med Rut. Boas, en släkting till Elimelek, gifte sig där med Rut, som hade övergett moabiternas gudar och blivit en tillbedjare av Jehova. På så sätt blev Rut, en moabitiska, en av stammödrarna till David och därför också till Jesus Kristus. (Rut 1:1–6, 15–17, 22; 4:13, 17)

Det var också under domartiden som Israel började dyrka moabiternas gudar, däribland utan tvivel guden Kemosh. (4Mo 21:29; Dom 10:6; Jer 48:46) Eftersom israeliterna omfattade grannfolkens falska tillbedjan, förlorade de Jehovas ynnest och blev kuvade av sina fiender. (Dom 10:7–10) Så sent som på Samuels tid blev det otrogna Israel plågat av moabiterna. (1Sa 12:9–11)

Under Sauls, Davids och Salomos regeringstid. Svårigheterna med moabiterna fortsatte sedan under många år. Israels förste kung, Saul, krigade mot dem och segrade. (1Sa 14:47) Eftersom moabiterna följaktligen måste ha betraktat Saul som sin fiende, är det förståeligt att deras kung gärna lät föräldrarna till David, som Saul förklarat fredlös, bo i Mispe i Moab. (1Sa 22:3, 4)

Senare, när David själv var kung, var det också krig mellan Israel och Moab. Moabiterna blev fullständigt besegrade och måste betala tribut till David. Vid slutet av kriget blev tydligen två tredjedelar av Moabs stridsmän dödade. Det verkar som om David lät dem lägga sig ner i en rad på marken och sedan mätte raden för att bestämma vilka två tredjedelar som skulle dödas och vilken tredjedel som skulle bevaras vid liv. (2Sa 8:2, 11, 12; 1Kr 18:2, 11) Det är möjligt att det var i samma krig som Benaja, son till Jehojada, ”slog ihjäl de två sönerna till Ariel från Moab”. (2Sa 23:20; 1Kr 11:22) Davids slutliga seger över moabiterna var en uppfyllelse av den profetia Bileam uttalat mer än 400 år tidigare: ”En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Han skall spräcka Moabs tinningar och huvudskålen på alla krigstumultets söner.” (4Mo 24:17) Det var tydligen också med tanke på den här segern som psalmisten sade att Gud betraktade Moab som sitt ”tvättfat”. (Ps 60:8; 108:9)

Davids son Salomo ignorerade Guds lag och gifte sig med moabitiska kvinnor som inte hade blivit tillbedjare av Jehova. För att behaga dem byggde Salomo en offerhöjd åt deras gud Kemosh. Först omkring 300 år senare, under Josias regeringstid, gjorde man offerhöjden otjänlig för tillbedjan. (1Ku 11:1, 7; 2Ku 23:13)

Fram till judarnas landsflykt. Någon gång efter det att Israel skilts från Juda tycks moabiterna ha tagit tillbaka ett område norr om Arnon. På den svarta basaltstele som kallas Mesastenen nämner den moabitiske kungen Mesa att Omri, Israels kung, hade tagit trakten kring Medeba i besittning. Eftersom högslätten vid Medeba låg på Rubens område (Jos 13:15, 16), hade Israel tydligen förlorat den till moabiterna, så att Omri senare måste återerövra den.

Moab förblev tydligen under israelitiskt herradöme medan kungarna Omri och Ahab regerade. Men Mesa, Moabs kung, som ”betalade  100 000 lamm och 100 000 oklippta baggar till Israels kung”, gjorde uppror sedan Ahab dött. (2Ku 1:1; 3:4, 5) Mesastenen blev rest till minne av det här upproret. (BILD, bd 1, sid. 946) Om det rör sig om samma platser som nämns i Bibeln, låg 10 av de städer kung Mesa säger sig härska över eller ha intagit eller (återupp)byggt helt klart på israeliternas område norr om Arnon. De här städerna är Dibon, Atarot, Aroer, Kirjatajim, Nebo, Baal-Meon (4Mo 32:34, 37, 38), Medeba, Bamot-Baal, Jahas (Jos 13:9, 18, 19) och Beser (Jos 20:8).

Till skillnad från Mesas propagandistiska inskrift berättar Bibeln att moabiterna led ett förödmjukande nederlag. Jehoram (som blev kung i Israel ca två år efter Ahabs död) tog hjälp av kung Jehosafat i Juda och kungen i Edom för att slå ner moabiternas uppror, och de marscherade genom Edoms vildmark för att angripa Moab söderifrån. Men de allierade härarna och deras djur höll på att gå under av vattenbrist. De sökte då hjälp av profeten Elisa, och som en uppfyllelse av hans profetia om att Jehova skulle hjälpa dem för Jehosafats skull fylldes regnflodsdalen med vatten. När moabiterna nästa morgon såg solen spegla sig i vattnet, trodde de att det var blod. De drog felaktigt slutsatsen att de allierade härarna hade förgjort varandra, glömde all försiktighet och gick in i Israels läger. Men där jagades de på flykten. I striden som följde förstördes moabiternas städer, bördiga jordstycken fylldes med stenar, träd höggs ner och källor täpptes till. När kung Mesa såg att han var instängd i Kir-Hareset och hårt ansatt av motståndarna, försökte han och 700 män utan framgång att bryta igenom till Edoms kung. Slutligen tog han sin förstfödde son och offrade honom som brännoffer på muren. På grund av detta eller av någon annan orsak ”uppstod stor harm mot Israel”, och belägringen avbröts. (2Ku 3:6–27)

Eftersom det här förödmjukande nederlaget inte inträffade på främmande mark utan ledde till att Moabs land ödelades, bör det ha tagit lång tid för nationen att återhämta sig. Därför är det troligt att det var vid ett tidigare tillfälle under Jehosafats regeringstid som Moab gick samman med styrkorna från Ammon och Seirs bergstrakt för att angripa Juda. Genom Jehovas ingripande började de tre härarna strida och förgöra varandra. (2Kr 20:1, 22–24) En del kännare menar att det är den här händelsen som avses i Psalm 83:4–9. (Jfr 2Kr 20:14 med Ps 83:0.)

Fiendskapen mellan Moab och Israel fortsatte många år därefter. Sedan profeten Elisa dött gjorde rövarskaror av moabiter regelbundet infall i landet. (2Ku 13:20) Omkring 200 år senare, på Jehojakims tid, bidrog liknande moabitiska rövarskaror till att Juda ödelades under sina sista år. (2Ku 24:2) När Jerusalem blev ödelagt 607 f.v.t. flydde en del judar till Moab, men de vände tillbaka till Juda när Gedalja blev ståthållare. (Jer 40:11, 12)

Efter landsflykten. Några av de israeliter som 537 f.v.t. återvände från landsflykten i Babylon gifte sig med moabitiska kvinnor. Men när Esra tillrättavisade dem, sände de bort kvinnorna och deras barn. (Esr 9:1, 2; 10:10, 11, 44) Några år senare stod Nehemja inför en liknande situation – många israeliter hade tagit sig moabitiska hustrur. (Neh 13:1–3, 23)

Moab i profetiorna. Eftersom moabiterna ständigt motarbetade Israel, nämns de bland de hårdnackade fienderna till Jehovas folk. (Jfr Jes 11:14.) Moabiterna blev fördömda därför att de hade smädat Israel och varit stolta och högmodiga, och Moab skulle till slut bli lika ödsligt som Sodom. (Sef 2:8–11; se också Jer 48:29.) Redan i slutet av 800-talet f.v.t. skrev Amos att Moab skulle drabbas av olycka för att det hade bränt ”Edoms kungs ben till kalk”. (Am 2:1–3) En del förbinder detta med 2 Kungaboken 3:26, 27 och menar att kung Mesa inte offrade sin egen son utan den förstfödde sonen till Edoms kung. Men den slutsatsen är inte sannolik. Det finns dock en judisk tradition som förbinder händelsen som Amos nämner med kriget mot Mesa, och enligt den skall moabiterna någon gång efter det här kriget ha grävt upp Edoms kungs ben och bränt dem till kalk. Men det är inte möjligt att tidsbestämma en sådan händelse utifrån den bibliska skildringen.

Jesaja (kap. 15, 16) räknar upp en rad moabitiska städer som skulle drabbas av olycka. Sannolikt skrev han detta på 700-talet f.v.t., omkring den tid då Ahas dog och medan Assyrien var den dominerande makten. Han avslutade sin profetia med orden: ”Och nu har Jehova talat och sagt: ’Inom tre år, som skall vara som en lejd arbetares år, då skall Moabs härlighet bli vanhedrad med stort tumult av varje slag, och de som blir kvar kommer att vara mycket få och oansenliga.’” (Jes 16:14)

De historiska skildringarna ger oss ingen möjlighet att avgöra exakt när Jesajas och Amos profetior gick i uppfyllelse. Men det finns vittnesbörd om att Moab kom in under Assyriens ok. Assyrierkungen Tiglat-Pileser III nämner att Salamanu av Moab betalade tribut till honom. Sanherib säger att han tagit emot tribut från Kammusunadbi, kungen i Moab. Och de assyriska monarkerna Esarhaddon och Assurbanipal omtalar de moabitiska kungarna Musuri och Kamashaltu som sina underordnade.  (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 282, 287, 291, 294, 298) Det finns också arkeologiska fynd som visar att många platser i Moab blev avfolkade omkring 700-talet f.v.t.

På 600-talet f.v.t. pekade Jeremia i en profetia fram emot den tid då Jehova skulle hålla räkenskap med Moab (Jer 9:25, 26), något han gjorde genom babylonierna under kung Nebukadnessar. (Jer 25:8, 9, 17–21; 27:1–7) Ett stort antal moabitiska städer skulle bli öde trakter. (Jer 48) När Jehova lät babylonierna verkställa straffdomen över Juda sade moabiterna uppenbarligen: ”Se! Judas hus är som alla de andra nationerna.” Eftersom moabiterna inte erkände att straffdomen kom från Gud och att invånarna i Juda var hans folk, skulle de drabbas av olycka och på så sätt ”inse” att han ”är Jehova”. (Hes 25:8–11; jfr Hes 24:1, 2.)

Den judiske historikern Josephus skriver att Nebukadnessar i det femte året efter det att han ödelagt Jerusalem återvände för att strida mot Koilesyrien, Ammon och Moab och att han därefter angrep Egypten. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 181, 182 [ix, 7]) I The Interpreter’s Dictionary of the Bible sägs det om arkeologiska fynd som bekräftar ödeläggelsen av Moab: ”Arkeologiska undersökningar har visat att i stort sett hela Moab var avfolkat från omkring början av 500-talet och att många platser i landet var avfolkade redan omkring 700-talet. Från 500-talet och framåt drog nomader genom landet tills de politiska och ekonomiska förhållandena under de sista århundradena f.Kr. gjorde det möjligt att åter leva här som bofast.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 3, sid. 418; jfr Hes 25:8–11.)

Senare lät Cyrus, Babylons erövrare, sannolikt de landsflyktiga moabiterna vända tillbaka till sitt hemland i uppfyllelse av Jeremia 48:47.

Det går inte att förneka att profetiorna om Moab fick en exakt uppfyllelse. Det är många hundra år sedan moabiterna upphörde att existera som ett folk. (Jer 48:42) På de platser där de moabitiska städerna Nebo, Hesbon, Aroer, Bet-Gamul och Baal-Meon anses ha legat finns i dag bara ruiner. Många andra platser är okända.

Den enda förklaringen till att moabiterna försvann som folk betraktade finns i Bibeln. I 1959 års upplaga av Encyclopædia Britannica sägs det: ”Israel förblev en stark makt, medan Moab däremot försvann. Det är sant att Moab utsattes för ständig press från ökenfolkens horder. Att landet hade ett utsatt läge framgår av alla de fästningar och borgar som till och med romarna blev tvungna att bygga här. Men förklaringen finner vi ändå i Israel och speciellt i profeternas gärning.” (Bd 15, sid. 629)

Moabiterna försvann alltså som folk betraktade, så när Moab nämns som en nation i ”ändens tid” i Daniel 11:41 är det logiskt att uppfatta det som ett bildligt uttryck. (Dan 11:40) Moabiterna är av allt att döma en bild av några av dem som ”Nordens kung” inte lyckas få inflytande över.

Fler upplysningar om Mesastenen finns i artikeln MESA nr 2.