I likhet med det hebreiska ordet ’av (far) är ordet ’em (mor) förmodligen ett ljudhärmande ord, ett av de första språkljud ett spädbarn ger ifrån sig. Det används om en biologisk mor och möjligen också om en styvmor. (1Mo 37:10; jfr 1Mo 30:22–24; 35:16–19.) Dessutom kan det användas om kvinnor i tidigare släktled, till exempel en stammoder, eftersom det sägs att Adams hustru, Eva, var ”mor till alla levande”. (1Mo 3:20; 1Ku 15:10) Det grekiska ordet för ”mor” är mẹ̄tēr. På både hebreiska och grekiska används ordet för mor också i olika bildspråk.

Det låg hebreiska kvinnor varmt om hjärtat att ha många barn. Detta hade samband med Guds löfte om att göra Israel till en folkrik nation och det folk genom vilket den utlovade avkomman skulle komma. (1Mo 18:18; 22:18; 2Mo 19:5, 6) Barnlöshet betraktades som något av det värsta som kunde drabba en kvinna. (1Mo 30:1)

Under lagförbundet var en kvinna i religiöst avseende ”oren” i 40 dagar (7 plus 33) när hon hade fött en pojke och dubbelt så lång tid, 80 dagar (14 plus 66), när hon hade fött en flicka. (3Mo 12:2–5) Under de 7 respektive 14 dagarna var hon oren för alla, även sin man, men under de 33 respektive 66 dagarna var hon oren bara i samband med heliga ting och det som hade med tillbedjan vid helgedomen att göra.

Hebreiska mödrar ammade sina barn tills de var tre år och ibland ända tills de var fem år eller mer i tron att ju längre barnen ammades, desto starkare blev de. (Se AVVÄNJNING.) Om modern dog eller inte hade tillräckligt med mjölk, anlitade man en amma. När det talas om ”spädbarn och dibarn” i Bibeln, kan det därför röra sig om barn som var gamla nog att bli avvanda och därmed gamla nog att ha så mycket kunskap att de kunde lovprisa Jehova och få övning vid helgedomen. (Mt 21:15, 16; 1Sa 1:23, 24; 2:11)

Förhållandet mellan mor och barn präglades av en särskild närhet, eftersom det var modern som tog hand om barnen tills de var avvanda, varefter fadern mer direkt började engagera sig i deras uppfostran. Modern hade en viktig och värdefull ställning i familjen och skulle respekteras även när hon blev gammal. (2Mo 20:12; 21:15, 17; Ord 23:22; 5Mo 5:16; 21:18–21; 27:16) Hon var emellertid alltid underordnad sin man, som hon skulle respektera och lyda. När Jesus var barn underordnade han sig sin adoptivfar, Josef, och sin mor, Maria. (Lu 2:51, 52)

Om mannen i familjen hade mer än en hustru, använde barnen ordet ”mor” bara om sin biologiska mor. Helbröder betecknades med uttrycket ”min mors söner” till skillnad från halvbröder. (Dom 8:19; 1Mo 43:29)

Modern hade ansvaret att vidarebefordra faderns vägledning till barnen och se till så att de följde den. (Ord 1:8; 6:20; 31:1) Hon skötte hushållet under sin mans ledning. Hennes arbete med att uppfostra barnen och sköta hushållet medförde att hon hade mycket att göra och inte frestades att springa med skvaller och befatta sig med andras angelägenheter. Detta skulle vara till skydd för henne så länge hon förblev i tron. (1Ti 5:9–14; 2:15) En god mor lagade mat, vävde och sydde kläder till sina barn och andra familjemedlemmar, och hennes man och hennes söner kunde på goda grunder berömma och lovprisa henne inför andra. (Ord 31:15, 19, 21, 28)

Bildspråk. Ordet ”mor” används i Domarboken 5:7 i betydelsen en kvinna som hjälper  och bryr sig om andra. Paulus uppträdde varsamt mot sina andliga barn, som han hade gett sanningen, lika varsamt som en ”ammande mor” vårdar sina barn. (1Th 2:7; se MILDHET.)

På grund av de kristnas nära andliga släktskap omtalas kristna kvinnor som sina medkristnas mödrar och systrar, och de skall behandlas med respekt och i all renhet. (Mk 3:35; 1Ti 5:1, 2) Kristna hustrur som följer Abrahams hustru Saras goda föredöme kallas hennes ”barn”. (1Pe 3:6)

Eftersom människans kropp formades av ”stoft från marken”, kan jorden i bildlig bemärkelse kallas hennes ”mor”. (1Mo 2:7; Job 1:21) En stad kan liknas vid en mor och dess invånare betraktas som hennes barn. Jerusalem, huvudstaden, var en symbol för hela nationen, och israeliterna som individer betraktades som hennes barn. (Gal 4:25, 26; Hes 23:4, 25; jfr Ps 137:8, 9.) En stor stad betraktades som mor för omgivande ”underlydande städer”, ett uttryck som ordagrant kan återges med ”döttrar”. (Hes 16:46, 48, 53, 55; se not till v. 46.) Det stora Babylon, ”den stora staden”, kallas ”modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden”. (Upp 17:5, 18)