[Mọlek] Från en rot som betyder ”härska som kung” eller ”kung”, men med vokalerna från bọsheth, ”skam”, för att beteckna avsky.

En gud som i synnerhet förknippas med ammoniterna (1Ku 11:5, 7, 33); möjligen identisk med Molok (Apg 7:43; jfr Am 5:26) och Milkom (1Ku 11:5, 33). I Jeremia 32:35 nämns Molek parallellt med Baal, vilket antyder att dessa båda åtminstone var förknippade med varandra på något sätt, såvida det inte rörde sig om samme gud. Många forskare menar att ”Molek” är en titel snarare än ett namn på en bestämd gud, och därför har man framfört tanken att benämningen ”Molek” kan ha använts om mer än en gud.

Man är i stort sett överens om att den Malkam som nämns i 2 Samuelsboken 12:30 och i 1 Krönikeboken 20:2 är gudabilden av den ammonitiske guden Milkom, eller Molek, även om detta hebreiska uttryck också kan återges med ”deras kung”. (Jfr SFB, Åk, 1917.) Tidigare i den bibliska skildringen nämns ammoniternas kung vid sitt namn Hanun. (2Sa 10:1–4) Därför är det rimligt att anta att det skulle ha stått Hanun i stället för Malkam om det var kungen och inte avguden som avsågs. Dessutom verkar det osannolikt att en kung skulle ha burit en krona som vägde omkring 34 kg. Av samma skäl anses det att Malkams krona bara tillfälligt sattes på Davids huvud, kanske som en markering av Davids seger över den falske guden. Enligt läsarten i targumerna, som många översättare har rättat sig efter, hade kronan bara en enda dyrbar ädelsten. Detta har gett upphov åt tanken att det bara var ädelstenen och inte själva kronan som sattes på Davids huvud.

Barnoffer åt Molek. Enligt Guds lag till Israel skulle den som gav sina avkomlingar åt Molek straffas med döden, och det gällde även de bofasta främlingarna. (3Mo 20:2–5) Ändå fanns det avfälliga israeliter, både i Judas rike och i tiostammarsriket, som lät sina söner och döttrar gå genom eld. (2Ku 17:17, 18; Hes 23:4, 36–39)

Somliga forskare anser att uttrycket ”gå genom eld” åt Molek avser en reningsritual som barn fick genomgå för att de skulle bli helgade eller vigda åt Molek. Men enligt andra var det fråga om en offerhandling. Att kanaanéerna och avfälliga israeliter faktiskt offrade sina barn råder det inget tvivel om. (5Mo 12:31; Ps 106:37, 38) Den judeiske kungen Ahas ”brände upp sina söner [”sin son”, Sy] i eld”. (2Kr 28:3) I parallellskildringen i 2 Kungaboken 16:3 står det: ”Han lät till och med sin egen son gå genom eld.” Det visar att uttrycket ”gå genom eld” åtminstone ibland är synonymt med att bli offrad. Men tillbedjan av Molek utövades troligen inte alltid och överallt på samma sätt. Exempelvis byggde kung Salomo under påverkan av sina utländska hustrur offerhöjder åt Molek och andra gudar, men det är inte förrän på Ahas tid som barnoffer nämns. (1Ku 11:7, 8) Om denna avskyvärda sedvänja hade förekommit tidigare, skulle den säkert ha fördömts tillsammans med de andra former av avgudadyrkan som  förekom under de olika kungarnas regeringstider. Av den anledningen stöder några kommentatorer uppfattningen att uttrycket ”gå genom eld” ursprungligen avsåg en reningsritual men senare kom att beteckna en verklig offerhandling.

I 3 Moseboken 18:21 är det antagligen fråga om att helga eller viga barn åt den falske guden. Bibelstället har återgetts bland annat på följande sätt: ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok.” (2000) ”Du skall inte ge någon av din säd att gå genom eld åt Molek.” (AS) ”Du skall icke giva någon av din säd att gå över till Molok.” (Åk) ”Du skall inte tillåta att någon av din avkomma överlämnas till Molek.” (NV, se också noten.)

Det är bara Ahas och Manasse bland Judas kungar som sägs ha låtit sina avkomlingar gå genom eld. Men de båda kungarnas påverkan tycks ha medfört att denna sedvänja blev etablerad bland israeliterna i allmänhet. (2Ku 16:3; 21:6; Jer 7:31; 19:4, 5; 32:35; Hes 20:26) Barnen dödades innan de brändes, åtminstone i vissa fall. (Hes 16:20, 21)

Tofet, som var centrum för dyrkan av Molek i Juda, gjordes otjänligt av kung Josia för att ingen skulle låta sina avkomlingar gå genom eld. (2Ku 23:10–13) Men det betydde inte att sedvänjan var utrotad en gång för alla. Hesekiel, som började tjäna som profet 16 år efter Josias död, visar att den förekom på hans tid. (Hes 20:31)

En del forskare menar att den Molek som man offrade barn till hade formen av en människa med ett tjurhuvud. Det har sagts att gudabilden hettades upp tills den var glödande och att barnen kastades in i gudens utsträckta armar för att sedan falla ner i den brinnande ugnen nedanför. Den här uppfattningen bygger huvudsakligen på en beskrivning som den grekiske historikern Diodorus Siculus (1:a årh. f.v.t.) ger av karthagernas Kronos, eller Molok. (Bibliotheca, XX, 14, 4–6)

Upplysningar om sambandet mellan astrologi och tillbedjan av Molek finns i artikeln ASTROLOGER.