Synlig samling av partiklar, vanligtvis vatten eller is, som svävar högt uppe i luften. Det vanligaste ordet för moln på hebreiska är ‛anạn. De flesta gånger detta ord förekommer i Bibeln är i förbindelse med den ”molnpelare” som ledde israeliterna genom vildmarken. (2Mo 13:21) Ett annat hebreiskt ord, shạchaq, som är avlett av ett rotord som betyder ”stöta (nöta) sönder”, översätts med ord och uttryck som ”tunt lager stoft”, ”moln”, ”skyar” och ”sky”. (Ps 18:42; Job 14:19; Jes 40:15; Ps 36:5; Jer 51:9; Ps 89:37) De grekiska orden för ”moln” är nẹfos och nefẹlē, medan gnọfos betecknar ett ”mörkt moln”. (Heb 12:1; Mt 17:5; Heb 12:18)

I Palestina är vädret som regel klart från mitten av juni till mitten av september, med undantag av stoftmolnen, som på grund av den varma östanvinden från öknen uppträder mot slutet av torrperioden. Då och då, särskilt i augusti, kommer det slöjmoln västerifrån som inte ger regn. Även dessa är välkomna, eftersom de åtminstone ger lite skugga och därmed en viss lindring av hettan. (Jes 25:5; jfr Job 7:2.) I september eller oktober dyker det allt oftare upp moln vid horisonten i väster, över Medelhavet. Men det börjar inte regna på allvar förrän i mitten av oktober. I några delar av landet kan man sommarmorgnar se dimmoln som försvinner allteftersom solen stiger på himlen. (Hos 6:4)

Under vinterregnen kan oväder komma mycket snabbt. Det börjar ofta med att ett litet moln visar sig i väst. (1Ku 18:44, 45) En jordbrukare som såg ett moln stiga upp i väster kunde hoppas på regn. (Lu 12:54) Men den som tvekade att skörda på grund av det ostadiga vädret skulle inte få arbetet gjort. Detta är en påminnelse till Guds tjänare om att fortsätta med sitt arbete under alla förhållanden. (Pre 11:4)

Skaparens, Jehova Guds, vishet och makt skildras genom hans myndighet över molnen. Han talar om dem som ”vattenkrukor” som stjälps omkull och låter sitt innehåll falla över jorden. Han säger: ”Vem kan i sin vishet räkna molnen, och vem kan stjälpa omkull himlens vattenkrukor.” (Job 38:37) Han beskriver vattnets kretslopp med avdunstning och kondensation med orden: ”Han drar upp vattendropparna, de silar ner och bildar regn och dimma, de strömmar ur molnen; de dryper rikligt över människorna. Vem kan egentligen förstå molnlagren, skrällarna från hans hydda?” (Job 36:27–29)

Bildspråk. Jehova använder ett moln som en symbol för sin närvaro, vilket är passande, eftersom ingen människa kan se honom och ändå leva. När israeliterna fick den mosaiska lagen vid berget Sinai täcktes berget av ett mörkt moln, och ur molnet kom blixtar och åskdunder, ljudet av ett horn och en hög röst. (2Mo 19:16–19; 24:15; Heb 12:18, 19) Jehova sade till Mose att han visade sig på det här sättet för att han  skulle kunna tala med Mose och för att folket skulle höra det och tro att Mose var Guds representant. (2Mo 19:9)

Jehova sände en ängel i ett moln som sin ”personlige budbärare” som skulle leda israeliterna ut ur Egypten och genom vildmarken. (Jes 63:9) Genom sin representant, ängeln, såg Jehova ut över egyptierna inifrån molnpelaren för att sprida förvirring bland dem. (2Mo 13:21, 22; 14:19, 24, 25) Jehova använde också molnet för att döpa israeliterna ”till Mose” med hjälp av vattnet som var på båda sidor om dem och molnet som var ovanför och bakom dem. På det sättet blev de ”döpta till Mose med hjälp av molnet och av havet”. (1Kor 10:2; se också 4Mo 14:14.)

När tältboningen sattes upp i vildmarken vilade molnet över den, och ”Jehovas härlighet fyllde tältboningen”, så att Mose inte kunde gå in i den. (2Mo 40:34, 35; jfr 1Ku 8:10–12; Upp 15:8.) Därefter blev molnet stående över det allra heligaste, där förbundsarken fanns, och molnet blev till en eldpelare på natten. Molnet var utan tvivel synligt från hela lägret och markerade lägrets mittpunkt. När det höjde sig gjorde israeliterna sig redo för att bryta upp. När molnet rörde sig följde de efter det till nästa lägerplats. Det är likväl möjligt att den exakta lägerplatsen valdes med hjälp av Hobab, som var väl förtrogen med landet och visste var man kunde finna vatten och annat som krävdes för ett läger av så väldiga dimensioner. (2Mo 40:34–38; 4Mo 10:29–32)

Inne i det allra heligaste, ovanför förbundsarken, fanns ett lysande moln som utgjorde den enda ljuskällan i detta utrymme. (3Mo 16:2) Detta ljus kallades senare (i judisk icke-biblisk litteratur) shekina. När översteprästen gick in i det allra heligaste på försoningsdagen med blodet från offerdjur, befann han sig i symbolisk bemärkelse i Jehovas närvaro. Vid andra tillfällen, då han inte gick in i det allra heligaste utan stod framför förhänget för att lägga fram en viktig sak inför Jehova och få hans svar, betraktades det som att han stod inför Jehova. (4Mo 27:21)

Vid ett tillfälle hördes Jehovas egen röst från ett lysande moln, när han sade att han hade godkänt sin enfödde Son. Det var detta lysande moln som överskuggade Jesus och de tre apostlarna Petrus, Jakob och Johannes på berget där Jesus förvandlades inför dem. (Mt 17:5)

När Jesus steg upp till himlen blev lärjungarna enligt skildringen vittnen till att ”ett moln fångade upp honom ur deras synfält”. (Apg 1:9) De såg inte Jesus sväva bort på ett moln, utan molnet kom i vägen, så att de inte kunde se honom. Detta gör det lättare att förstå det Jesus sade om sin närvaro: ”De [skall] se Människosonen komma i ett moln med makt och stor härlighet.” Det klargör också följande uttalande i Uppenbarelseboken: ”Han kommer med molnen, och varje öga skall se honom.” (Lu 21:27; Mt 24:30; Upp 1:7) Moln har, som tidigare nämnts, varit en bild av osynlig närvaro, men iakttagare har kunnat ”se” innebörden med sitt sinnes ”ögon”. I det här fallet hjälper de synliga händelserna iakttagarna att ”se” eller inse att Kristus är osynligen närvarande. (Se också Mt 24; Mk 13; Upp 14:14.)

När Jesus kom till jorden motsvarade han på alla sätt den bild som profetiorna tecknade av Messias, men judarna vägrade själviskt att erkänna honom. De krävde att han, som bevis för att han var Messias, skulle uppfylla profetian i Daniel 7:13, 14, där Daniel ser Människosonen komma med himlens moln och få tillträde till den Gamle av dagar, Jehova Gud, för att få sin kungamakt. De förväxlade hans närvaro som kung i Guds rike med hans första ankomst. Han talade om för dem att inget sådant tecken skulle ges dem. (Lu 11:29)

Ynnest. För dem som behagar Gud har ordet ”moln” en positiv bibetydelse. I Ordspråksboken 16:15 sägs det att kungens välvilja är ”som ett moln med vårregn”. Att ett moln kan övertäcka eller dölja något används som en bild av att Jehova förlåter sitt folk. Det sägs att han utplånar deras överträdelser ”som med ett moln”. (Jes 44:22) För de upproriska spärrar han däremot tillträdet till sig själv som med en molnmassa, så att deras böner inte kan tränga igenom. (Klag 3:44)

Förgänglighet och opålitlighet. De disiga morgonskyar som fort försvinner används som en bild av att Efraims och Judas kärleksfulla omtanke gentemot Gud var flyktig och kortlivad samt av att Efraims existens skulle vara kortvarig eftersom stammen hade förfallit till avgudadyrkan. (Hos 6:4; 13:3)

Den man som skryter över sin givmildhet men aldrig ger någonting är en lika stor besvikelse som ett moln som inte ger regn. (Ord 25:14) De som hävdar att de är kristna men lever omoraliskt och fördärvligt, så att de besmittar den kristna församlingen genom att lystet ge efter för sina köttsliga begär, liknas vid vattenlösa moln som drivs hit och dit av vindarna. (Jud 12; se DIMMA, DIS.)