[Mọrdokaj]

1. En man som vände tillbaka till Jerusalem och Juda 537 f.v.t. efter israeliternas 70-åriga landsflykt i Babylon. (Esr 2:1, 2) Mordokaj var en framträdande israelit och ledare som hjälpte Serubbabel. Han nämns vid namn i släktregistret över de första som återvände till Juda. (Neh 7:5–7)

2. ”Son till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit” (Est 2:5); Esters äldre kusin och fosterfar. (Est 2:7) Mordokaj omtalas bara i Esters bibelbok. Boken berättar om hans framträdande roll i de händelser som utspelade sig i perserriket tidigt på 400-talet f.v.t. Mycket tyder också på att det är han som har skrivit Esters bok.

En del tvivlar på att boken är äkta eller på att Mordokaj verkligen har levt. De invänder att han i så fall måste ha varit minst 120 år gammal och hans vackra kusin 100 år yngre när bokens händelser utspelade sig. De grundar detta på uppfattningen att Ester 2:5, 6 visar att Mordokaj fördes i landsflykt tillsammans med kung Jekonja. Men bibeltexten behöver inte uppfattas så. Syftet med detta avsnitt är inte att beskriva Mordokajs historia, utan hans härkomst. Avsnittet kan förstås så att det var Kis (farfarsfar eller möjligen en ännu tidigare förfader till Mordokaj) som ”fördes i landsflykt”. En annan möjlig förklaring, som stämmer med Bibelns uttryckssätt, är att Mordokaj trots att han föddes under landsflykten räknades bland dem som fördes bort år 617, eftersom han då fanns i sina förfäders ”kropp” som ofödd. (Jfr Heb 7:9, 10.)

Lojal tjänare åt kungen. Trots att Mordokaj var en landsflyktig jude var han enligt berättelsen en av perserkungen Ahasveros tjänare. Han fick höra att drottning Vasti hade blivit avsatt av kungen och att alla vackra jungfrur i riket skulle samlas så att en av dem kunde utväljas till drottning i Vastis ställe. Bland kandidaterna fanns Ester, Mordokajs kusin, en ung kvinna med ”skön gestalt och vackert utseende”, men hon avslöjade inte sin judiska bakgrund. (Est 2:7, 8) Ester blev utvald till drottning. Mordokaj fortsatte i sin tjänst, och medan han ”satt i kungens port” fick han veta att två hovfunktionärer, Bigtan och Teres, smidde planer på att döda kung Ahasveros. Genom Ester varnade han kungen, och hans lojala handling upptecknades i ”boken om dagarnas händelser”. (Est 2:21–23)

Vägrar att buga sig för Haman. Efter detta gjorde Ahasveros agagiten Haman till statsminister och befallde att alla i kungens port skulle kasta sig ner inför Haman. Men Mordokaj vägrade att göra det med förklaringen att han var jude. (Est 3:1–4) Att Mordokaj angav detta som skäl till sitt handlande visar att hans vägran hade samband med att han som jude stod i ett överlämnat förhållande till Jehova. Han insåg att det skulle innebära mer att kasta sig ner inför Haman än vad det i allmänhet innebar att kasta sig ner inför en upphöjd person. Många israeliter hade gjort det tidigare för att helt enkelt visa att de erkände sådana personers högre ställning som härskare. (2Sa 14:4; 18:28; 1Ku 1:16) När det gällde Haman hade Mordokaj starka skäl att inte buga sig. Haman var troligen amalekit, och Jehova hade förklarat att han skulle föra krig mot Amalek ”från generation till generation”. (2Mo 17:16; se HAMAN.) För Mordokaj var detta inte en politisk fråga utan en fråga om hans ostrafflighet inför Gud.

Haman blev rasande, särskilt när han förstod att Mordokaj var jude. Hans hat var så stort att han inte förmådde glädja sig åt all sin makt och alla sina privilegier så länge Mordokaj satt i porten och vägrade att buga sig för honom. Eftersom det inte var nog för Haman att hämnas enbart på Mordokaj, fick han kungen att utfärda en skrivelse om att alla i hela perserriket som tillhörde Mordokajs folk skulle utrotas. (Est 3:5–12)

Används till att rädda israeliterna. När skrivelsen om att alla judar skulle utrotas blev känd, sade Mordokaj att Ester utan tvivel hade uppnått kunglig värdighet vid just den här tiden för att hon skulle kunna rädda judarna. Han förklarade vilket stort ansvar hon hade och uppmanade henne att bönfalla kungen om ynnest och hjälp. Trots att Esters eget liv sattes på spel följde hon hans anvisningar. (Est 4:7–5:2)

En natt när kungen inte kunde sova riktades hans uppmärksamhet genom Guds ledning på rikets officiella krönika. Detta kom mycket lägligt för Mordokaj och judarna, för deras räddning hade att göra med frågan om Mordokajs lojalitet mot kungen. Kungen blev nu påmind om att Mordokaj inte hade blivit belönad för att han hade avslöjat den komplott som Bigtan och Teres låg bakom. Han ville nu visa Mordokaj sin uppskattning, och detta blev till förödmjukelse för Haman, som fick i uppdrag att ära Mordokaj offentligt. (Est 6:1–12)

 Ester fick möjlighet att inför kungen anklaga Haman för grovt förtal av judarna och för förräderi mot kungens personliga intressen. Den rasande Ahasveros beordrade att Haman skulle straffas med döden, och Haman hängdes upp på den 22 m höga påle han hade rest för Mordokaj. (Est 7:1–10)

Mordokaj ersatte nu Haman som statsminister och mottog kungens signetring, som han kunde försegla statliga dokument med. Ester satte Mordokaj över Hamans hus, som kungen hade överlåtit till henne. Därefter utfärdade Mordokaj med kungens bemyndigande en kontraorder som gav judarna laglig rätt att försvara sig. Detta gav judarna hopp om räddning och fyllde dem med glädje. Många i perserriket slöt sig till judarna, och den 13 adar, den dag då de antijudiska lagarna skulle träda i kraft, var judarna beredda. Mordokajs höga ställning gjorde att de hade myndigheternas stöd. I Susa fick de tillstånd att bekämpa sina fiender ännu en dag. Över 75 000 av judarnas fiender i perserriket blev dödade, däribland Hamans tio söner. (Est 8:1–9:18) Mordokaj utfärdade sedan en skrivelse, som stadfästes av Ester, om att man årligen skulle fira en högtid den 14 och 15 adar, ”purimdagarna”. Dessa dagar skulle kännetecknas av fest och glädje, och man skulle ge gåvor till varandra och till de fattiga. Judarna förband sig att fira högtiden och lovade även att deras avkomlingar och alla som slöt sig till dem skulle fortsätta att fira den. Som den näst högste i riket blev Mordokaj respekterad av judarna, Guds överlämnade folk, och han fortsatte att arbeta för deras bästa. (Est 9:19–22, 27–32; 10:2, 3)

En man med tro. Mordokaj var en man med tro, precis som de män som omtalas av aposteln Paulus i Hebréerbrevets 11:e kapitel, även om Mordokaj inte nämns vid namn där. Han var modig, beslutsam, ostrafflig och lojal mot Gud och hans folk, och han följde den princip som Jesus senare uttalade: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men till Gud det som är Guds.” (Mt 22:21) Mordokaj och Ester var av Benjamins stam, om vilken patriarken Jakob hade profeterat: ”Benjamin river som en varg. På morgonen förtär han det fångade djuret, och på kvällen delar han sitt byte.” (1Mo 49:27) Dessa benjaminiter var aktiva ”på kvällen” för Israels nation, när israeliterna inte längre hade någon kung på tronen och hade kommit under hedniskt herravälde. Kanhända fick Mordokaj och Ester möjlighet att utrota de sista som fanns kvar av de hatade amalekiterna. Det intresse Mordokaj visade för sina landsmäns välfärd visar att han hade tro på att Abrahams ”avkomma”, som skulle bli till välsignelse för alla jordens släkter, skulle framträda bland israeliterna. (1Mo 12:2; 22:18)