[Mọse] Betyder ”uppdragen [dvs. den ur vattnet uppdragne (räddade)]”.

”Den sanne Gudens man”, ledare för Israels nation, medlare för lagförbundet, profet, domare, befälhavare, historiker och bibelskribent. (Esr 3:2, not) Mose föddes i Egypten 1593 f.v.t., och han var son till Amram, sonson till Kehat och sonsonsson till Levi. Hans mor, Jokebed, var Kehats syster. (Se emellertid JOKEBED.) Mose var tre år yngre än sin bror Aron. Deras syster Mirjam var några år äldre. (2Mo 6:16, 18, 20; 2:7)

Hans liv i Egypten. Mose, som var ett ”ovanligt vackert” barn, undgick det folkmord som blev följden av faraos påbud att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle dödas. Han hölls gömd av sin mor i tre månader, och hon lade honom sedan i en ark av papyrus som hon satte i vassen vid Nilens strand, där faraos dotter fann honom. Tack vare moderns och systerns kloka handlingssätt blev Mose ammad och undervisad av sin mor, anställd av faraos dotter, som senare adopterade honom som sin son. Som medlem av faraos hushåll blev Mose ”undervisad i all egyptiernas vishet” och blev ”kraftfull i sina ord och handlingar”, dvs. han var utan tvivel kraftfull både i mentalt och i fysiskt avseende. (2Mo 2:1–10; Apg 7:20–22)

Trots den gynnade ställning Mose hade i Egypten och trots alla de möjligheter som öppnade sig för honom var hans hjärta hos Guds folk som var i slaveri. Han hoppades i själva verket att Gud skulle använda honom till att befria israeliterna. När han var 40 år befann han sig vid ett tillfälle ute hos sina hebreiska bröder och lade då märke till de tunga bördor som de måste bära, och han fick se en egyptier slå en hebré. Han försvarade sin israelitiske broder och slog ihjäl egyptiern och begravde honom i sanden. Det var då Mose fattade sitt livs viktigaste beslut: ”I tro vägrade Mose, när han hade blivit vuxen, att låta kalla sig son till faraos dotter och valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att ha den tillfälliga njutningen av synd.” Därmed avstod Mose från den ära och de materiella fördelar som han skulle ha kunnat få som medlem av den mäktige faraos hushåll. (Heb 11:24, 25)

Mose ansåg nu att han var i stånd att befria hebréerna. Men de satte inte värde på hans initiativ, och han blev tvungen att fly från Egypten när farao fick höra att han hade dödat en egyptier. (2Mo 2:11–15; Apg 7:23–29)

Fyrtio år i Midjan. Efter en lång färd genom vildmarken sökte Mose tillflykt i Midjan. Där, vid en brunn, fick hans mod och villighet honom att på nytt ingripa och hjälpa dem som blivit orättvist behandlade. När han såg några herdar driva bort Jetros sju döttrar och deras småboskap befriade han kvinnorna och vattnade deras småboskap. Detta ledde till att han blev inbjuden till Jetros hus, och han blev herde för Jetros småboskap och gifte sig så småningom med en av hans döttrar, Sippora, som födde två söner åt honom, Gersom och Elieser. (2Mo 2:16–22; 18:2–4)

Övning för framtida uppgifter. Det var Guds avsikt att använda Mose till att befria hebréerna, men Guds tid var ännu inte inne för det, och Mose var dessutom ännu inte kvalificerad att leda Guds folk. Han måste få övning i ytterligare 40 år. Han måste i ännu högre grad utveckla egenskaperna tålamod, ödmjukhet, ett milt sinnelag, självbehärskning och förmågan att vänta på Jehova för att han skulle kunna leda Guds folk. Han måste formas och förberedas för att kunna utstå den modfälldhet och de besvikelser och vedermödor som han skulle komma att möta och för att han med kärleksfull omtanke, lugn och styrka skulle kunna ta itu med alla de problem och utmaningar som hörde samman med att leda en stor nation. Han var mycket välutbildad, och den övning han fått som medlem av faraos hushåll hade utan tvivel gett honom värdighet, tillförsikt och jämvikt och gjort honom skickligare att organisera och anföra folket. Men det anspråkslösa arbetet som herde i Midjan hjälpte honom att utveckla goda egenskaper som skulle bli ännu viktigare  med tanke på den uppgift han hade framför sig. På liknande sätt fick David grundlig utbildning, också efter det att han blivit smord av Samuel. Likaså blev Jesus Kristus grundligt prövad för att bli fullkomnad som kung och överstepräst för evigt. Kristus ”lärde ... sig lydnad genom det han led; och sedan han hade fullkomnats, blev han ansvarig för evig räddning för alla dem som lyder honom”. (Heb 5:8, 9)

Utsedd till befriare. När Mose mot slutet av sin 40 år långa vistelse i Midjan vallade sin svärfars småboskap vid berget Horeb blev han förundrad över att se en törnbuske som brann utan att bli förtärd. När han gick närmare för att undersöka detta märkliga fenomen talade Jehovas ängel till honom ur elden och uppenbarade att Guds tid nu var inne att befria Israel från slaveriet, och han gav dessutom Mose myndighet att träda fram i Jehovas namn, det namn genom vilket han ville bli ihågkommen. (2Mo 3:1–15) Gud utsåg därmed Mose till sin profet och representant, och Mose kunde nu med rätta kallas en smord eller ”Messias”, som i Hebréerna 11:26. Genom sin ängel gav Jehova sin profet Mose det han behövde för att visa Israels äldste att han var sänd av Jehova. Han gav Mose kraft att utföra tre underverk som skulle tjäna som tecken. Detta är första gången som det i Bibeln talas om en människa som får kraft att göra underverk. (2Mo 4:1–9)

Höll sig tillbaka, men blev inte diskvalificerad. Mose ville först inte ta emot uppdraget med motiveringen att han inte var så talför. Detta var en helt annan Mose än den Mose som 40 år tidigare på eget initiativ hade erbjudit sig att befria Israel. Han fortsatte att komma med invändningar och bad till slut Jehova att få slippa sitt uppdrag. Även om detta väckte Jehovas vrede, förkastade han honom inte, utan lät honom i stället få sin bror Aron som språkrör. I egenskap av Guds representant tjänade Mose ”som Gud” för Aron, som talade på hans vägnar. Under det möte som sedan hölls med Israels äldste och under sammanträffandena med farao gav Gud tydligen sina anvisningar till Mose, som sedan vidarebefordrade dessa till Aron. Det var alltså av allt att döma Aron som förde ordet när de stod inför farao (en efterträdare till den farao som Mose hade flytt från 40 år tidigare). (2Mo 2:23; 4:10–17) Jehova talade längre fram om Aron som Moses profet, vilket betyder att precis som Mose i egenskap av Guds profet stod under Guds ledning skulle alltså Aron stå under Moses ledning. Mose fick också veta att han hade gjorts till ”Gud för farao”, dvs. att han från Gud hade fått makt och myndighet över farao, så att det inte längre fanns någon anledning att frukta Egyptens kung. (2Mo 7:1, 2)

Gud tillrättavisade visserligen Mose, men han tog inte ifrån honom uppdraget på grund av hans ovillighet att åta sig den stora uppgiften att vara Israels befriare. Mose var 80 år, men han ursäktade sig inte med att han var långt uppe i åren. Fyrtio år senare, när han var 120 år, hade han fortfarande kvar sin livskraft och urskillningsförmåga. (5Mo 34:7) Under de 40 år Mose var i Midjan hade han gott om tid att meditera, och han kom att inse vilket misstag han hade begått när han på eget initiativ försökte befria hebréerna. Han var nu fullt medveten om sin egen otillräcklighet. Och efter så lång tid från alla offentliga angelägenheter måste det ha kommit som en chock för honom att plötsligt få det här uppdraget.

Längre fram, i 4 Moseboken 12:3, sägs det: ”Mose var en mycket ödmjuk man, den ödmjukaste av alla människor på jordens yta.” Ödmjuk som han var erkände han att han bara var en människa och att han hade sina fel och brister. Han gjorde inte anspråk på att vara Israels oövervinnlige ledare. Han fruktade inte för farao men var plågsamt medveten om sina egna begränsningar.

Inför Egyptens farao. Mose och Aron blev nu nyckelpersoner i en kamp mellan gudar. Med hjälp av de magiutövande prästerna, bland vilka Jannes och Jambres tydligtvis var de ledande (2Ti 3:8), bådade farao upp alla de egyptiska gudarnas makt mot Jehovas makt. Det första underverk som Aron på Moses anvisning utförde inför farao visade att Jehova var överlägsen Egyptens gudar, men det ledde bara till att farao blev ännu mer förstockad. (2Mo 7:8–13) När den tredje plågan kom tvingades till och med prästerna erkänna: ”Det är Guds finger!” Och prästerna blev så svårt angripna av böldplågan att de var helt ur stånd att träda fram inför farao för att motarbeta Mose under denna plåga. (2Mo 8:16–19; 9:10–12)

Plågornas verkningar. Mose och Aron fick i uppdrag att kungöra var och en av de tio plågorna. Plågorna kom enligt vad som förutsagts, vilket var ett bevis för att Mose handlade på uppdrag av Jehova. Jehovas namn blev kungjort och vida omtalat i Egypten, vilket ledde till både en mjukare och en hårdare inställning till detta namn – israeliterna och några av egyptierna blev mildare stämda, medan farao och hans rådgivare och anhängare förhärdade sig. (2Mo 9:16; 11:10; 12:29–39) Det var inte så att egyptierna trodde att de hade kränkt sina gudar – de visste att det var Jehova som hade  dömt deras gudar. Efter de nio första plågorna hade Mose också blivit ”mycket ansedd i Egyptens land, i faraos tjänares ögon och i folkets ögon”. (2Mo 11:3)

Det kunde märkas en tydlig förändring också bland israeliterna. De hade till en början godtagit vittnesbörden om att Mose var sänd av Jehova Gud, men när farao tvingade dem att arbeta ännu hårdare klagade de så mycket inför Mose att han i missmod vände sig till Jehova i bön. (2Mo 4:29–31; 5:19–23) Den Högste styrkte honom då genom att uppenbara för honom att han nu skulle genomföra det som Abraham, Isak och Jakob hade sett fram emot. Han skulle uppenbara den fulla innebörden i sitt namn, Jehova, genom att befria israeliterna och göra dem till en stor nation i det utlovade landet. (2Mo 6:1–8) Inte heller då lyssnade israeliterna till Mose. Men nu, efter den nionde plågan, slöt de helt och fullt upp bakom honom och samarbetade med honom så att han efter den tionde plågan kunde organisera dem och leda dem ut på ett ordnat sätt, ”i stridsformering”. (2Mo 13:18)

Det krävdes mod och tro för att träda fram inför farao. Det var enbart tack vare Jehovas kraft och hans andes verkan som Mose och Aron kunde klara av sin uppgift. Farao var kung i den tidens obestridda världsmakt. I hans hov fanns en enastående prakt, och den högmodige farao, som själv ansågs vara en gud, var omgiven av rådgivare, militärbefälhavare, vakter och slavar. Dessutom fanns de religiösa ledarna där – de magiutövande prästerna, som var de främsta motståndarna till Mose. Dessa män var de mäktigaste i riket näst efter farao. Syftet med hela detta imponerande uppbåd var att befästa faraos makt och därigenom stödja Egyptens gudar. Det var inte bara en gång som Mose och Aron trädde fram inför farao, utan många gånger, och faraos hjärta blev mer och mer förhärdat för varje gång, eftersom han var fast besluten att behålla makten över sina värdefulla hebreiska slavar. Efter det att Mose och Aron hade kungjort den åttonde plågan blev de faktiskt bortdrivna från farao, och efter den nionde plågan blev de varnade för att de skulle bli straffade med döden om de försökte se faraos ansikte igen. (2Mo 10:11, 28)

Med tanke på detta är det högst förståeligt att Mose gång på gång vände sig till Jehova för att få stöd och styrka. Men det är viktigt att komma ihåg att han alltid gjorde exakt som Jehova hade befallt. Han ändrade inte ett ord av det Jehova befallde honom att säga till farao, och han utövade ett ledarskap som efter den tionde plågan hade gett följande resultat: ”Alla Israels söner [gjorde] som Jehova hade befallt Mose och Aron. De gjorde just så.” (2Mo 12:50) På grund av den starka tro Mose visade framhålls han som ett exempel för de kristna. Aposteln Paulus säger om honom: ”I tro lämnade han Egypten, inte för att han fruktade kungens förbittring, ty han stod fast som om han såg den Osynlige.” (Heb 11:27)

Före den tionde plågan fick Mose privilegiet att instifta påsken. (2Mo 12:1–16) Vid Röda havet var han tvungen att lyssna till nya klagomål från folket, som tycktes vara fångat i en fälla ansikte mot ansikte med döden. Men han gav uttryck åt en sådan tro som kännetecknar en sann ledare under Jehovas mäktiga hand, och han försäkrade israeliterna att Jehova skulle krossa den egyptiska hären som förföljde dem. Tydligtvis ropade han till Jehova i denna krissituation, för Jehova sade till honom: ”Varför ropar du till mig?” Sedan befallde Jehova Mose att lyfta sin stav och räcka ut sin hand över havet och klyva det. (2Mo 14:10–18) Många hundra år senare sade aposteln Paulus angående israeliternas övergång av Röda havet: ”Nu vill jag inte, bröder, att ni skall vara okunniga om att våra förfäder alla var under molnet och alla gick igenom havet, och alla blev döpta till Mose med hjälp av molnet och av havet.” (1Kor 10:1, 2) Det var Jehova som döpte dem. För att komma undan sina mordiska förföljare måste judarnas förfäder sluta upp bakom Mose, som var deras huvud, och följa hans ledning genom havet. Hela Israels församling blev således i själva verket döpt till sin befriare och ledare, Mose.

Medlare för lagförbundet. I den tredje månaden efter uttåget ur Egypten visade Jehova tydligt för hela Israel vilken stor myndighet och vilket stort ansvar han hade anförtrott sin tjänare Mose och även vilket nära förhållande som rådde mellan honom och Mose. Inför hela Israel, som var samlat vid foten av berget Horeb, kallade Jehova upp Mose på berget, där han talade till honom genom en ängel. En dag fick Mose uppleva något som förmodligen var det mest vördnadsbjudande som någon människa fått uppleva innan Jesus Kristus kom till jorden. Medan Mose var ensam högt uppe på berget gav Jehova honom en syn av sin härlighet och lade sin ”hand” över honom som en skärm och lät honom sedan se sin ”rygg”, tydligtvis det kvardröjande skenet av denna manifestation av Guds härlighet. Därefter talade han till Mose som om det var ansikte mot ansikte. (2Mo 19:1–3; 33:18–23; 34:4–6)

Jehova sade till Mose: ”Du kan inte se mitt ansikte, ty ingen människa kan se mig och leva.” (2Mo 33:20) Och många hundra år senare skrev  aposteln Johannes: ”Ingen människa har någonsin sett Gud.” (Joh 1:18) Den kristne martyren Stefanus sade till judarna om Mose: ”Det är han som var i församlingen i vildmarken tillsammans med ängeln som talade till honom på berget Sinai.” (Apg 7:38) Det var således en ängel som representerade Jehova på berget Sinai. Likväl var denna manifestation av Jehovas härlighet så stark att Moses ansiktes hud strålade så att Israels söner inte klarade av att se på honom. (2Mo 34:29–35; 2Kor 3:7, 13)

Gud gjorde Mose till medlare för lagförbundet, det förbund som han ingick med Israel. Frånsett Jesus Kristus, som blev medlare för det nya förbundet, har ingen människa någonsin stått i ett så nära förhållande till Gud. Mose stänkte blod från djuroffer på förbundsboken, som i det sammanhanget representerade Jehova som den ena parten, och på folket (utan tvivel representerat genom de äldste) som då var den andra parten. Han läste upp förbundsboken för folket, som svarade: ”Vi vill göra allt vad Jehova har sagt och vara lydiga.” (2Mo 24:3–8; Heb 9:19) Som medlare fick Mose privilegiet att öva tillsyn över byggandet av tältboningen och framställningen av de tillhörande redskapen enligt de anvisningar som Gud hade gett honom, och han fick också privilegiet att insätta prästerna i deras ämbete och smörja tältboningen och översteprästen Aron med den särskilda smörjelseoljan. Han övade sedan tillsyn över de nyinsatta prästerna första gången de utförde offentlig tjänst. (2Mo 25–29; 3Mo 8, 9)

En lämplig medlare. Mose gick upp på berget Horeb vid flera tillfällen, och två gånger blev han kvar där i 40 dagar och 40 nätter. (2Mo 24:18; 34:28) När han kom tillbaka efter den första av dessa 40-dagarsperioder hade han med sig två stentavlor ”som det var skrivet på med Guds finger” och som innehöll ”de tio orden”, dvs. ”de tio budorden”, lagförbundets grundläggande lagar. (2Mo 31:18; 5Mo 4:13) Vid det här första tillfället visade Mose att han var lämplig som medlare mellan Jehova och Israel och dessutom lämplig att vara ledare för denna stora nation med kanske över tre miljoner människor. När Mose var på berget upplyste Jehova honom om att folket hade vänt sig till avgudadyrkan, och han sade: ”Låt mig nu vara, så att min vrede kan flamma upp mot dem och jag kan utrota dem, och låt mig göra dig till en stor nation.” Moses omedelbara svar visar att det allra viktigaste för honom var helgandet av Jehovas namn, och det visar också att han var fullständigt osjälvisk och inte önskade vinna berömmelse. Mose bad inte om något för egen del, utan visade äkta intresse för Jehovas namn, som Gud själv hade upphöjt genom underverket vid Röda havet, och visade också aktning för Guds löfte till Abraham, Isak och Jakob. Jehova hörde Moses bön och skonade folket. Det är tydligt att Jehova ansåg att Mose uppfyllde sin roll som medlare på ett tillfredsställande sätt och att Jehova också respekterade den ordning han hade infört när han gav Mose denna uppgift. Jehova ångrade därför ”det onda som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk” – dvs. på grund av de ändrade omständigheterna ändrade han sin inställning i fråga om att låta något ont komma över folket. (2Mo 32:7–14)

Den nitälskan för den sanna tillbedjan som kännetecknade Mose i egenskap av Guds representant kom till uttryck när han kom ner från berget. När han såg de tygellösa avgudadyrkarna kastade han ifrån sig tavlorna, slog sönder dem och kallade sedan till sig dem som ville stå på Jehovas sida. Levis stam anslöt sig till Mose, och han befallde leviterna att döda dem som hade deltagit i avgudadyrkan. Resultatet blev att omkring 3 000 man dödades. Mose vände sedan tillbaka till Jehova och erkände folkets stora synd och bad: ”Om du ändå ville förlåta deras synd! Men om inte, så utplåna mig, det ber jag dig, ur din bok som du har skrivit.” Moses medlande vädjan misshagade inte Jehova, utan han svarade: ”Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.” (2Mo 32:19–33)

Det hände vid flera tillfällen att Mose representerade Jehovas sida när det gällde förbundet, gav påbud om att den sanna och rena tillbedjan skulle utövas och verkställde domar över de olydiga. Mer än en gång trädde han medlande in för att rädda nationen eller enskilda individer i nationen från att bli tillintetgjorda av Jehova. (4Mo 12; 14:11–21; 16:20–22, 43–50; 21:7; 5Mo 9:18–20)

Osjälvisk, ödmjuk. Det Mose satte främst var Jehovas namn och Jehovas folk. Därför sökte han inte framhäva sig själv eller stärka sin egen ställning. När Jehovas ande kom över vissa män i lägret så att de började bete sig som profeter ville Moses medhjälpare Josua hejda dem, tydligtvis därför att han kände att det gick ut över den ära och myndighet som tillkom Mose. Men Mose svarade: ”Är du svartsjuk för min räkning? Jag skulle hellre önska att hela Jehovas folk var profeter, för då skulle Jehova lägga sin ande på dem!” (4Mo 11:24–29)

Även om Mose var utsedd av Jehova till att leda den stora nationen Israel var han villig att ta emot råd av andra, särskilt när det var till nytta för folket. Strax efter det att israeliterna hade lämnat Egypten fick Mose besök av Jetro,  som hade med sig Moses hustru och söner. Jetro lade märke till hur hårt Mose arbetade och hur han tröttade ut sig när han tog hand om alla de problem som man kom med. Jetro gav honom det goda rådet att delegera ett visst mått av ansvar till andra så att hans egen börda blev lättare. Mose lyssnade till Jetros råd, följde det och organiserade folket i skaror på tusen, hundra, femtio och tio, med en föreståndare för varje grupp som domare över den. I fortsättningen skulle bara de svåra rättssakerna läggas fram för Mose. Det är också värt att lägga märke till något som Mose sade i samband med att han förklarade för Jetro vad han gjorde: ”När det uppstår en rättssak hos dem [folket], skall den komma inför mig, och jag skall döma mellan parterna, och jag skall kungöra den sanne Gudens beslut och hans lagar.” Mose visade här att han erkände att han var förpliktad att döma, inte enligt sina egna uppfattningar, utan enligt Jehovas beslut, och dessutom att han hade ansvaret att hjälpa folket att lära känna och respektera Guds lagar. (2Mo 18:5–7, 13–27)

Mose underströk gång på gång att det var Jehova, inte han själv, som var folkets verklige ledare. När folket började klaga över maten sade Mose: ”Era knotanden är inte riktade mot oss [Mose och Aron], utan mot Jehova.” (2Mo 16:3, 6–8) Eftersom Mirjam kanske var rädd för att hamna i skuggan av Moses hustru, började hon och Aron svartsjukt och respektlöst tala emot Mose och hans myndighet. Hur nedsättande deras tal i själva verket var framgår av den kommentar som ges i skildringen: ”Mose var en mycket ödmjuk man, den ödmjukaste av alla människor på jordens yta.” Mose tvekade tydligtvis att framhålla sin ställning och utstod ödmjukt det verbala angreppet. Men Jehovas vrede upptändes på grund av detta angrepp, som i själva verket var en skymf mot Jehova själv. Han tog upp saken och tuktade Mirjam strängt. Moses kärlek till sin syster fick honom att be för henne. Han ropade till Jehova och sade: ”Gud, jag ber dig! Gör henne frisk, det ber jag dig!” (4Mo 12:1–15)

Lydig, väntar på Jehova. Mose väntade på Jehova. Han kallas Israels lagstiftare, men han klargjorde att lagarna inte kom från honom själv. Han handlade inte egenmäktigt och fattade inte beslut grundade på sin egen kunskap. I rättssaker där det inte fanns något prejudikat eller där han inte kunde avgöra exakt hur lagen skulle tillämpas lade han fram saken för Jehova för att få ett rättsligt beslut. (3Mo 24:10–16, 23; 4Mo 15:32–36; 27:1–11) Han var noga med att följa de anvisningar han fått. Han övade noggrann tillsyn över det komplicerade arbetet med att bygga tältboningen och att tillverka tältboningens redskap och prästernas kläder. Det heter i skildringen: ”Och Mose gjorde i enlighet med allt som Jehova hade befallt honom. Han gjorde just så.” (2Mo 40:16; jfr 4Mo 17:11.) Gång på gång finner vi att man gjorde ”så som Jehova hade befallt Mose”. (2Mo 39:1, 5, 21, 29, 31, 42; 40:19, 21, 23, 25, 27, 29) Det är till nytta för de kristna att Mose handlade så, för aposteln Paulus påpekar att detta utgör ”en skugga” och en bild av himmelska ting. (Heb 8:5)

Begår ett allvarligt misstag. När israeliterna var lägrade i Kades, troligtvis i det 40:e året av vandringen i vildmarken, begick Mose ett allvarligt misstag. När man begrundar den här händelsen ser man att Mose, som nationens ledare och medlare, inte bara hade en mycket privilegierad ställning, utan också hade ett stort ansvar inför Jehova. På grund av vattenbrist började israeliterna träta med Mose och klandra honom för att han hade fört dem ut ur Egypten och in i den ofruktbara vildmarken. Mose hade uthärdat mycket. Han hade fått stå ut med israeliternas fördärvade handlingssätt och olydnad, utsatts för samma prövningar som de och bett för dem när de hade syndat, men här underlät han för ett ögonblick att visa ödmjukhet och mildhet. Mose och Aron trädde fram inför folket som Jehova hade befallt. Men de var uppretade och förbittrade, och i stället för att rikta uppmärksamheten på Jehova som den som sörjde för dem talade de hårt till folket och riktade uppmärksamheten på sig själva. Mose sade: ”Hör nu, ni upprorsmakare! Kan vi få fram vatten åt er ur den här branta klippan?” Sedan slog han på klippan, och Jehova fick vatten att välla fram, tillräckligt för den stora folkskaran och djuren. Men det Mose och Aron gjorde misshagade Jehova Gud. De hade försummat sin viktigaste uppgift – att upphöja Jehovas namn. De hade ”handlat trolöst” mot Jehova, och Mose hade ”talat överilat med sina läppar”. Längre fram avkunnade Jehova denna dom: ”Eftersom ni inte trodde på mig och inte helgade mig inför Israels söners ögon, kommer ni inte att föra denna församling in i det land som jag skall ge dem.” (4Mo 20:1–13; 5Mo 32:50–52; Ps 106:32, 33)

Bibelskribent. Det var Mose som skrev Pentateuken, dvs. Moseböckerna, de fem första böckerna i Bibeln. Judarna har under hela sin historia erkänt Mose som den som har skrivit denna del av Bibeln, som de kallar Tora, dvs. lagen. Jesus och kristna bibelskribenter nämner ofta att lagen gavs genom Mose. Det anses allmänt att det också var Mose som skrev Jobs bok och Psalm 90 och möjligen också Psalm 91.  (Mt 8:4; Lu 16:29; 24:27; Rom 10:5; 1Kor 9:9; 2Kor 3:15; Heb 10:28)

Hans död och begravning. Moses bror Aron dog i en ålder av 123 år medan israeliterna var lägrade vid berget Hor, på gränsen till Edom, i femte månaden under det 40:e året av vandringen i vildmarken. Mose tog med sig Aron och Arons äldste levande son och efterträdare, Eleasar, upp på berget, där han tog av Aron prästkläderna och klädde Eleasar i dem. (4Mo 20:22–29; 33:37–39) Omkring sex månader senare kom israeliterna till Moabs slätter. Här höll Mose flera tal. Han förklarade lagen för det församlade folket och lade till en del justeringar som var nödvändiga när israeliterna nu skulle upphöra att bo i tält som nomader och i stället bli bofasta i sitt eget land. I den 12:e månaden i det 40:e året (på våren 1473 f.v.t.) meddelade Mose folket att Josua hade blivit utsedd av Jehova till att efterträda honom som folkets ledare. Mose gav sedan uppdraget till Josua och uppmanade honom att vara modig. (5Mo 31:1–3, 23) Efter att ha reciterat en sång och välsignat folket gick Mose på Jehovas befallning upp på berget Nebo för att få se in i det utlovade landet, och sedan dog han. (5Mo 32:48–51; 34:1–6)

Mose var 120 år när han dog. Angående hans fysiska styrka säger Bibeln: ”Hans ögon hade inte försvagats, och hans livskraft hade inte flytt.” Jehova begravde honom på en plats som aldrig har påträffats. (5Mo 34:5–7) Syftet med detta var tydligtvis att förhindra att israeliterna skulle göra hans grav till en helgedom och därigenom låta sig insnärjas i avgudadyrkan. Djävulen ville tydligtvis använda Moses kropp i ett eller annat sådant syfte, för den kristne lärjungen Judas, Jesu halvbror, skriver: ”När ärkeängeln Mikael tvistade med Djävulen och diskuterade med honom om Moses kropp, vågade han inte framföra en dom mot honom i skymfliga ordalag, utan sade: ’Måtte Jehova gå till rätta med dig.’” (Jud 9) Innan israeliterna under Josuas ledning gick in i det utlovade landet sörjde de Mose i 30 dagar. (5Mo 34:8)

En profet som Jehova kände ”ansikte mot ansikte”. När Mirjam och Aron ifrågasatte Moses myndighet sade Jehova till dem: ”Om det är en profet för Jehova bland er, ger jag mig till känna för honom i en syn. I en dröm talar jag till honom. Inte så med min tjänare Mose! Honom har jag anförtrott hela mitt hus. Ansikte mot ansikte talar jag med honom, genom att låta honom se tydligt, och inte i gåtor; och Jehovas gestalt betraktar han. Varför fruktade ni då inte för att tala emot min tjänare, emot Mose?” (4Mo 12:6–8) I avslutningen av Femte Moseboken beskrivs Moses privilegierade ställning inför Jehova: ”Men det har ännu aldrig framträtt en profet i Israel lik Mose, som Jehova kände ansikte mot ansikte, med tanke på alla de tecken och de under som Jehova sände honom att göra i Egyptens land för farao och alla hans tjänare och hela hans land och med tanke på all den styrka som låg i hans hand och alla de stora vördnadsbjudande gärningar som Mose utförde inför ögonen på hela Israel.” (5Mo 34:10–12)

Även om Mose aldrig bokstavligt såg Jehova, framgår det av Jehovas ord här ovan att Mose stod i ett mer direkt, beständigt och förtroligt förhållande till honom än någon annan av profeterna före Jesus Kristus. Jehovas uttryckssätt ”ansikte mot ansikte [ordagr.: ”mun till mun”] talar jag med honom” visar att Mose kom i personlig kontakt med Jehova (genom änglar, som kan träda fram inför Gud i hans närvaro; Mt 18:10). (4Mo 12:8, not) Som medlare för israeliterna kunde han använda sig av en fortlöpande tvåvägskommunikation. Han kunde när som helst för Jehova lägga fram ett problem som gällde hela nationen och få svar av honom. Jehova anförtrodde Mose hela sitt hus och använde honom som sin personlige representant när det gällde att organisera nationen. (4Mo 12:7; Heb 3:2, 5) De senare profeterna byggde helt enkelt vidare på den grundval som hade lagts genom Mose.

Jehovas sätt att handla med Mose gjorde ett så starkt intryck att det var som om Mose hade sett Gud med sina egna ögon och inte bara fick syner eller drömmar i vilka han hörde Gud tala – det sätt som Jehova vanligen använde när han kommunicerade med sina profeter. Jehovas sätt att handla med Mose var så verkligt att Mose reagerade ”som om han såg den Osynlige”. (Heb 11:27) Det intryck detta gjorde på Mose skulle kunna jämföras med det intryck synen av Jesu förvandling gjorde på Petrus många hundra år senare. Denna syn var så verklig för Petrus att han började delta i den. Han talade utan att veta vad han sade. (Lu 9:28–36) Aposteln Paulus fick på liknande sätt en syn som var så verklig för honom att han senare sade: ”Om det var i kroppen vet jag inte, eller utanför kroppen vet jag inte; Gud vet det.” (2Kor 12:1–4)

Att Josua lyckades föra in israeliterna i det utlovade landet och erövra det berodde utan tvivel i viss utsträckning på de fina egenskaper som han hade tillägnat sig genom att lära av Mose och följa hans exempel. Josua hade varit Moses tjänare ”från det han var en ung man”. (4Mo 11:28) Han var tydligtvis härförare under Mose (2Mo 17:9, 10), och han tjänade som medhjälpare åt Mose i många sammanhang. (2Mo 24:13; 33:11; 5Mo 3:21)

 Förebildade Jesus Kristus. Jesus Kristus förklarade att Mose hade skrivit om honom. Vid ett tillfälle sade han till sina motståndare: ”Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, för han skrev om mig.” (Joh 5:46) Och det berättas också att ”med början från Mose och alla profeterna” uttydde Jesus för några av lärjungarna ”vad som var sagt om honom i alla Skrifterna”. (Lu 24:27, 44; se också Joh 1:45.)

Bland det Mose skrev angående Jesus Kristus finner vi följande ord från Jehova: ”En profet lik dig skall jag resa upp åt dem ur deras bröders led, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.” (5Mo 18:18, 19) Eftersom aposteln Petrus citerade denna profetia, råder det inget tvivel om att den handlar om Jesus Kristus. (Apg 3:19–23)

Det finns många paralleller mellan dessa två stora profeter, Mose och Jesus Kristus. Båda undkom i sin barndom ett massmord som respektive härskare på deras tid hade gett order om. (2Mo 1:22; 2:1–10; Mt 2:13–18) Mose blev kallad ut ur Egypten som ledare för Israels nation, Jehovas ”förstfödde”. Jesus kallades ut ur Egypten som Jehovas förstfödde Son. (2Mo 4:22, 23; Hos 11:1; Mt 2:15, 19–21) Båda fastade i 40 dagar i ett vildmarksområde. (2Mo 34:28; Mt 4:1, 2) Båda kom i Jehovas namn; namnet Jesus betyder ”Jehova är räddning(en)”. (2Mo 3:13–16; Mt 1:21; Joh 5:43) Mose förkunnade ”Jehovas namn”, och det gjorde Jesus också. (5Mo 32:3; Joh 17:6, 26) Båda visade en enastående ödmjukhet. (4Mo 12:3; Mt 11:28–30) Båda kunde lägga fram övertygande bevis för att de var sända av Gud – många slags häpnadsväckande underverk – och Jesus gick längre än Mose genom att uppväcka döda till liv. (2Mo 14:21–31; Ps 78:12–54; Mt 11:5; Mk 5:38–43; Lu 7:11–15, 18–23)

Mose var medlare för lagförbundet mellan Gud och Israels nation. Jesus var medlare för det nya förbundet mellan Gud och ”en helig nation”, det andliga ”Guds Israel”. (1Pe 2:9; Gal 6:16; 2Mo 19:3–9; Lu 22:20; Heb 8:6; 9:15) Båda tjänade som domare, lagstiftare och ledare. (2Mo 18:13; 32:34; Dan 9:25; Mal 4:4; Mt 23:10; Joh 5:22, 23; 13:34; 15:10) Mose blev anförtrodd att förvalta ”Guds hus”, dvs. Israels nation eller församling, och han utförde troget sin uppgift. På samma sätt var Jesus trogen mot det Guds hus som han som Guds Son byggde, nämligen det andliga Israel, som också utgjorde en nation, en församling. (4Mo 12:7; Heb 3:2–6) Det finns till och med en parallell i samband med deras död: Gud avlägsnade både Moses kropp och Jesu kropp. (5Mo 34:5, 6; Apg 2:31; Jud 9)

När Mose mot slutet av sin 40 år långa vistelse i vildmarken var ute och vaktade sin svärfars småboskap uppenbarade sig en ängel från Gud för honom i en brinnande törnbuske vid foten av berget Horeb. Jehova gav honom där i uppdrag att befria hans folk från Egypten. (2Mo 3:1–15) Därmed utsåg Gud Mose till sin profet och representant, och Mose kunde nu med rätta kallas en smord eller Messias. För att få denna privilegierade ställning måste Mose avstå från ”Egyptens skatter”, och han måste välja att utsättas för den smälek det innebar att ”bli illa behandlad tillsammans med Guds folk”. Men för Mose var denna smälek, ”den smälek Messias får utstå”, en större rikedom än alla Egyptens skatter. (Heb 11:24–26)

När det gäller Jesus Kristus finner vi en parallell till detta. Enligt ängelns kungörelse av Jesu födelse i Betlehem skulle han bli ”en Räddare, som är Kristus, Herren”. Han blev Kristus, den Smorde, när profeten Johannes hade döpt honom i Jordan. (Lu 2:10, 11; 3:21–23; 4:16–21) Därefter sade han själv att han var ”Messias”, Kristus. (Mt 16:16, not, 17; Mk 14:61, not, 62; Joh 4:25, 26) Jesus Kristus höll dessutom blicken fäst vid segerpriset utan att bry sig om den skam som människor hopade över honom, precis som Mose hade gjort. (Flp 2:8, 9; Heb 12:2) Det är till denne större Mose som den kristna församlingen blir döpt – till Jesus Kristus, den förutsagde profeten, befriaren och ledaren. (1Kor 10:1, 2)