De fem första böckerna i Bibeln, även kallade Pentateuken (ett  försvenskat grekiskt ord som betyder ”fem rullar” eller ”femboken”, ”bok i fem delar”).

Innehåll. Moseböckerna är en ytterst viktig del av Guds skrivna ord, eftersom de utgör en fast grund som mycket av det efterföljande materialet bygger på. Första Moseboken innehåller den inspirerade berättelsen om skapelsen och skildrar människans historia ända från Eden och genom stora delar av den patriarkaliska tiden fram till Josefs död (från ”begynnelsen” till 1657 f.v.t.). Andra Moseboken börjar med Josefs död och berättar om Moses födelse under slaveriet i Egypten, om befrielsen av Guds folk och om instiftandet av lagförbundet vid Sinai; dessutom innehåller den upplysningar om hur israeliterna skulle bygga tältboningen, dvs. den centrala platsen för tillbedjan i vildmarken (historiska händelser från 1657 till 1512 f.v.t.). Tredje Moseboken, som bara omfattar en månads tid (under 1512 f.v.t.), innehåller värdefulla upplysningar om det levitiska prästerskapet, prästernas installation och deras plikter. I boken omtalas också de lagar och förordningar som skulle styra församlingens tillbedjan av Jehova. Fjärde Moseboken berättar om de folkräkningar som man genomförde vid början och slutet av vandringen i vildmarken. Boken beskriver också mycket av det som hände under de 40 åren i vildmarken (fram till 1473 f.v.t.), och den innehåller många lagar som hörde till det nationella förbundet. Den sista boken, Femte Moseboken, omfattar en period på två månader (under 1473 f.v.t.). Den förklarar delar av lagförbundet och innehåller många bestämmelser som var nödvändiga för den nya generation av israeliter som låg lägrad på Moabs slätter, redo att dra in i det utlovade landet och ta det i besittning. De avslutande kapitlen berättar om hur Josua utses till ledare och hur Mose dör.

Skribent. Det finns ingen enskild bibelvers som uttryckligen säger att Mose skrev hela Pentateuken, men på flera ställen i texten finns det tydliga uttalanden som bekräftar att så är fallet. (2Mo 17:14; 24:4; 34:27; 4Mo 33:2; 5Mo 31:9, 19, 22, 24–26) Det finns också många avsnitt där orden direkt tillskrivs Mose, ända från hans första nedtecknade samtal (2Mo 2:13, 14) till hans sista välsignelse av folket (5Mo 33:1–29), däribland några av hans långa tal (5Mo 1:1; 5:1; 27:1; 29:2; 31:1) och tänkvärda sånger (2Mo 15:1–19; 5Mo 31:30–32:43). I 20 av de 27 kapitlen i Tredje Moseboken anger de inledande verserna att det som följer är ord som Jehova talade till Mose och som han i sin tur skulle vidarebefordra till folket. Samma upplysning finns på över 50 ställen i Fjärde Moseboken. Det framgår därför tydligt av böckernas eget vittnesbörd att de, med undantag av de avslutande verserna i Femte Moseboken, är skrivna av Mose.

Det finns även många andra avsnitt i Bibeln som bekräftar att Mose skrev de fem Moseböckerna. (Jos 1:7; Dom 3:4; 2Ku 18:6; Mal 4:4) Män som David (1Ku 2:1–3), Daniel (9:11), Esra (6:18), Nehemja (8:1), Jesus (Mk 12:26; Lu 16:29; Joh 7:19), Lukas (24:27) och Johannes (1:17) förbinder dessa böcker med Mose. Jesus sade uttryckligen att Mose var skribenten (Mk 10:3–5; Joh 5:46, 47), och det gjorde även sadducéerna (Mk 12:18, 19).

Förr menade en del att skrivkonsten var okänd på Moses tid, men den invändningen hörs i stort sett inte längre. P. J. Wiseman framhåller att den arkeologiska forskningen har gett många bevis för att ”skrivkonsten började utvecklas under de äldsta historiska tider vi känner till”. (New Discoveries in Babylonia About Genesis, 1949, sid. 35) I dag är praktiskt taget alla forskare eniga om att man kunde skriva långt före Moses tid (det andra årtusendet f.v.t.). Sådana uttryck som det i 2 Moseboken 17:14 bekräftar att skrivkonsten var allmänt utbredd på Moses tid: ”Skriv detta i boken, så att det blir ihågkommet.” Även om Adam måste ha haft kapacitet att utforma något slags skriftsystem, eftersom han var fullkomlig och Gud hade gett honom ett språk jämte förmågan att använda det på ett fullkomligt sätt, finns det inget i Bibeln som visar att han gjorde det. (1Mo 2:19, 23)

Första Moseboken. Den första boken i Pentateuken kallas i hebreiskan Bere’shịth (”I begynnelsen”) efter det första ordet i den inledande meningen. I den grekiska Septuaginta och den latinska Vulgata kallas boken ”Genesis”, som betyder ”ursprung”, ”födelse”.

Uppenbarligen var Första Moseboken ursprungligen en del av en enda bok, Tora, och fullbordades möjligen av Mose i Sinais vildmark 1513 f.v.t. Efter orden i 1 Moseboken 1:1, 2 (om himlens och jordens skapelse) beskrivs de tusentals år då jorden bereddes för att bebos av människor. (Se DAG; SKAPELSE.) Därefter skildras tiden från människans skapelse fram till Josefs död 1657 f.v.t. (Se KRONOLOGI [Från människans skapelse till vår tid].)

Varifrån fick Mose de upplysningar han skrev ner i Första Moseboken?

Alla de händelser som skildras i Första Moseboken ägde rum innan Mose föddes. Det är möjligt att han fick kunskap om dem genom en direkt uppenbarelse från Gud. I varje fall måste upplysningarna om det som skedde före människans  skapelse ha förmedlats på det sättet, antingen till Mose eller till någon före honom. (1Mo 1:1–27; 2:7, 8) Det sistnämnda ger rum för möjligheten att skapelseberättelsen och resten av bokens innehåll vidarebefordrades till Mose muntligen. Eftersom människor levde så länge på den tiden, kan upplysningarna ha gått från Adam till Mose genom endast fem led, nämligen Metusela, Sem, Isak, Levi och Amram. En tredje möjlighet är att Mose fick mycket av materialet till Första Moseboken från redan existerande skrifter och dokument. Redan på 1700-talet hade den nederländske forskaren Campegius Vitringa denna uppfattning. Han grundade sina slutsatser på att uttrycket ”dessa är ... släkter” och det snarlika uttrycket ”detta är boken om ... släkter” förekommer sammanlagt elva gånger (tio gånger respektive en gång) i Första Moseboken (enl. KJ). (1Mo 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2) I dessa uttryck är ”släkter” översatt från det hebreiska ordet tōledhọ̄th, som bättre kan återges med ”historia”, ”historisk berättelse” eller ”ursprung”. Uttrycket ”himlens och jordens släkter” skulle knappast förmedla någon förnuftig tanke, men formuleringen ”en historisk berättelse om himlen och jorden” är begriplig och meningsfull. (1Mo 2:4) I överensstämmelse med detta använder den tyska Elberfelder Bibel, den franska översättningen av Crampon, den spanska översättningen av Bover-Cantera och Svenska Folkbibeln uttrycket ”historia”. I Nya världens översättning används uttrycket ”historisk berättelse”. Det råder inget tvivel om att människor ända från början har varit intresserade av en korrekt historisk skildring, precis som fallet är i dag.

Även om det inte finns några bibliska bevis, menade Vitringa och andra efter honom att varje gång ordet tōledhọ̄th förekommer i Första Moseboken så avser det ett redan existerande historiskt dokument som Mose hade och som han hämtade de flesta upplysningarna från. De anser att de personer som omtalas direkt i förbindelse med dessa ”historiska berättelser” (Adam, Noa, Noas söner, Sem, Tera, Ismael, Isak, Esau och Jakob) antingen själva skrev dessa dokument eller var de ursprungliga innehavarna av dem. Den här teorin förklarar dock inte hur Mose kom över alla dessa dokument. Den förklarar heller inte hur dokument som härrörde från sådana som inte var trogna tillbedjare av Jehova (t.ex. Ismael och Esau) kunde tjäna som viktiga källor till många av upplysningarna. Det är fullt möjligt att uttrycket ”detta är den historiska berättelsen om” helt enkelt är en inledande fras som åtskiljer de olika delarna av den långa historiska skildringen. Matteus använde ett liknande uttryck som inledning till sin evangelieskildring. (Mt 1:1; se SKRIFT.)

Det går därför inte att säga med säkerhet hur Mose fick de upplysningar han skrev ner. Det är möjligt att han inte fick dem bara på ett av de nämnda sätten utan på alla tre – en del genom direkt uppenbarelse, en del genom muntlig överföring och en del genom skrivna skildringar. Det viktiga är att det var Jehova Gud som vägledde profeten Mose så att han skrev under gudomlig inspiration. (2Pe 1:21)

Materialet skulle tjäna som en inspirerad vägledning för kommande generationer. Boken skulle läsas upp för folket vid speciella tillfällen (5Mo 31:10–12; 2Ku 23:2, 3; Neh 8:2, 3, 18), och Israels kungar skulle låta sig ledas av den (5Mo 17:18, 19).

Teorin om flera källor. Några bibelkritiker har framfört teorin att Första Moseboken inte är skriven eller sammanställd av en enda person, Mose, utan av flera skribenter, däribland några som levde långt efter Moses tid. På grund av påstådda olikheter i stil och ordval har kritikerna lagt fram den så kallade källhypotesen. Enligt denna hypotes räknar man med tre källor, som man kallar ”J” (Jahvisten), ”E” (Elohisten) och ”P” (Prästskriften). Att vissa händelser omtalas två gånger eller att det finns likheter mellan skildringar i olika delar av Första Moseboken har fått några att mena att det finns ännu fler källor. En del påstår att det rör sig om så många som 14 oberoende källor. Man hävdar att dessa olika källor eller skribenter representerar olika åsikter och teologiska uppfattningar men att Första Moseboken – trots att den anses vara en blandningsprodukt – ändå på något sätt bildar ett sammanhängande helt. Till stöd för sina teorier har bibelkritiker framfört många argument som är helt orimliga. Här följer några.

Den ursprungliga grunden till källhypotesen var de olika titlar och benämningar på Gud som används i Första Moseboken. Bibelkritiker hävdar att detta tyder på att det rör sig om olika skribenter. Men att den uppfattningen är orimlig framgår av att följande benämningar förekommer i ett enda litet avsnitt av Första Moseboken: ”Gud den Högste” (’El ‛Eljọ̄n, 1Mo 14:18); ”Gud den Högste, som har frambringat himmel och jord” (14:19); ”Suveräne Herre” (’Adhonạj, 15:2); ”Gud som ser” (16:13); ”Gud den Allsmäktige” (’El Shaddạj, 17:1); ”Gud” (’Elohịm, 17:3); ”den sanne Guden” (ha’Elohịm, 17:18); ”hela jordens domare” (18:25). Att försöka förbinda vart och ett av dessa avsnitt med olika författare skulle skapa oöverstigliga problem och vara  absurt. Skälet till att olika benämningar används om Gud i Första Moseboken är helt enkelt att de har olika innebörd. De framhäver Jehovas olika egenskaper, hans gärningar och hans sätt att handla med sitt folk.

Här är några ytterligare exempel. Eftersom ordet barạ’, ”skapade”, används i 1 Moseboken 1:1, menar man att versen hör till den källa som kallas ”P”. Men samma ord finns i 1 Moseboken 6:7, som antas höra till ”J”. Uttrycket ”Kanaans land”, som förekommer i flera verser (bland annat i 1Mo 12:5; 13:12a; 16:3; 17:8), sägs vara kännetecknande för den skribent som ligger bakom ”P”, och man hävdar därför att dessa avsnitt härrör från ”P”. Men i kapitlen 42, 44, 47 och 50 förekommer samma uttryck i avsnitt som samma bibelkritiker tillskriver ”J” och ”E”. Medan kritikerna alltså hävdar att deras teorier krävs för att man skall kunna förklara påstådda motsägelser i Första Moseboken, visar en närmare granskning att teorierna i sig själva är fulla av motsägelser.

Om de delar som tillskrivs var och en av de tänkta källorna plockas ut från Första Moseboken, avsnitt för avsnitt och mening för mening, och sedan sätts samman, blir resultatet en samling berättelser som var för sig är ologiska och osammanhängande. Om man nu tror att dessa olika källor användes och sammanställdes av någon som levde längre fram i tiden, måste man också tro att dessa osammanhängande berättelser, redan innan de sammanställdes, betraktades som historiska och användes i flera hundra år av Israels nation. Men vilken skribent – och i synnerhet vilken historiker – skulle ordna sådana osammanhängande skildringar, och vilken nation skulle i så fall erkänna dem som sitt folks historia?

Egyptologen K. A. Kitchen visar hur orimlig källhypotesen är: ”Vid kritik av Pentateuken har man länge haft för vana att dela upp skildringen på separata källskrifter eller ’händer’. ... Men den textkritiska metod som har tillämpats på Gamla testamentet, enligt vilken dessa kännemärken tillskrivs olika ’händer’ eller källskrifter, visar sig vara fullständigt orimlig när den tillämpas på andra forntida, orientaliska skrifter, som uppvisar exakt motsvarande fenomen.” Som exempel nämner Kitchen en egyptisk biografi som man skulle kunna tillskriva olika ”händer” om man tillämpar den metod som Första Mosebokens kritiker använder. Man vet dock att biografin ”utarbetades, avfattades, skrevs ner och höggs ut inom några månader, veckor eller till och med på ännu kortare tid. De stilistiska skillnaderna beror inte på olika ’händer’ utan bara på de olika ämnen som behandlas och på en strävan efter att utveckla dem på bästa sätt.” (The New Bible Dictionary, utgiven av J. D. Douglas, 1980, sid. 349) Svagheten i kritikernas teorier styrker i själva verket vittnesbördet om att den logiska och sammanhängande skildringen i Första Moseboken skrevs av en enda person, Mose, och att han gjorde det under inspiration från Gud.

Första Mosebokens historiska karaktär. Första Moseboken är den enda kända skrift som ger en logisk, sammanhängande skildring som går tillbaka ända till begynnelsen. Utan denna sakliga historiska skildring om den förste mannen och den första kvinnan hade vi fått nöja oss med de hedniska folkens fantasifulla eller allegoriska berättelser om människans ursprung. När man jämför Första Moseboken med de hedniska skapelseberättelserna ser man tydligt hur överlägsen Bibelns skildring är.

I den främsta babyloniska myten sägs det att Marduk, Babylons huvudgud, dödade gudinnan Tiamat och ”klöv henne som en mussla mitt itu; hennes ena halva satte han upp som en skyddande himmel”. På så sätt blev himlen och jorden till. Enligt denna myt skapades människan genom att gudarna fångade guden Kingu, ”pålade honom straffet och skar av hans blod(kärl). Av hans blod gjorde de människan.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 67, 68) Även egyptiska skapelsemyter talar om flera medverkande gudar, men myterna är inte samstämmiga när det gäller vilken stadsgud (Memfis gud eller Thebes) som födde idén till skapelsen. Enligt en egyptisk myt var det solguden Ra (Re) som skapade människan av sina tårar. De grekiska myterna sammanfaller med de babyloniska. Gamla kinesiska uppteckningar består huvudsakligen av kalendrar och kronologiska beräkningar eller av berättelser som bara är av lokalt eller tidsbegränsat intresse.

Ingen av dessa gamla källor har samma prägel av trovärdighet som Första Moseboken med dess historiska, genealogiska och kronologiska upplysningar. De forntida nationernas uppteckningar speglar i allmänhet stor osäkerhet och oreda när det gäller vem som grundade dessa nationer. Israels tidiga historia däremot beskrivs klart, uttryckligt och detaljerat. I själva verket är det just detta man kan förvänta sig med tanke på Guds avsikt med sitt folk. I Bibeln berättas det att Israels nation styrdes direkt av Gud och att han handlade med israeliternas förfäder, i synnerhet Abraham, Isak och Jakob. Sedan använde han Mose på ett mycket speciellt sätt när han genom honom gav israeliterna den lag som gjorde dem till en nation. Israels historia  är inte nerskriven till nytta bara för Israel utan också för alla som vill lära känna den sanne Gudens vägar och handlingar och som vill tjäna honom.

Wilhelm Möller säger följande till dem som betraktar mycket av innehållet i Första Moseboken som sagor och myter: ”Jag tror inte att man kan övertyga någon om att ett folks sagor och myter med tiden har kommit att betraktas som fakta, så att vi kanske skulle vara villiga att nu godta berättelserna i Nibelungenlied eller sagan om Rödluvan som historiska sanningar. Men enligt kritikerna måste just detta ha hänt i Israel.” (The International Standard Bible Encyclopaedia, utgiven av J. Orr, 1960, bd II, sid. 1209) Han framhåller också att  profeterna betraktade berättelsen om ödeläggelsen av Sodom och Gomorra som sann (Jes 1:9; Am 4:11) och att de såg Abraham, Isak, Jakob och Josef som verkliga personer (Jes 29:22; Mik 7:20). Abraham nämns dessutom många gånger i de kristna grekiska skrifterna och då även av Jesus Kristus, till exempel i Matteus 22:32, där Jesus talar om uppståndelsen. Om Abraham, Isak och Jakob aldrig hade levt, skulle Jesus ha tagit ett annat exempel. (Mt 22:31–33)

Bokens värde. Första Moseboken berättar om hur universum blev till. På ett sakligt sätt beskriver den skapelsens under utan att dessa får överskugga huvudsyftet med boken. Även i det avseendet skiljer den sig från hedniska skapelsemyter, som gör dessa under till det viktigaste och som framhäver dem med hjälp av orimligheter och uppenbara osanningar. Första Moseboken berättar om hur skapelsen gick till, visar vad som var Guds avsikt med att skapa människan och beskriver förhållandet mellan människor och Gud och mellan människor och djur. Den berättar om orsaken till döden och de svårigheter mänskligheten upplever, men även om hoppet om befrielse. Den visar att alla människor härstammar från en enda människa, Adam, som syndade och förlorade rätten till liv för sina avkomlingar. Därmed hjälper den oss att förstå hur en enda människas, Jesu Kristi, lösenoffer kan ge försoning för alla människors synder. Första Moseboken ger oss insikt i hur den symboliske ormen, Satan, Djävulen, väckte stridsfrågan om det rättmätiga i Guds suveräna styre. Boken ger oss ett säkert hopp om att Satan skall bli tillintetgjord och att mänskligheten skall få lindring. Den berättar om hur Babylon grundades och den falska religionen uppstod efter den stora översvämningen, vilket hjälper oss att identifiera det stora Babylon, som omtalas i Uppenbarelseboken. (Se BABYLON, DET STORA.)

Jesus sade att den som tillber Gud måste tillbe honom med ande och sanning. (Joh 4:24) Första Moseboken innehåller den sanna skildringen av människans ursprung och av hur Gud handlade med människor i begynnelsen. Eftersom allt som står i Första Moseboken är sant och inte grundat på myter, kan vi få reda på sanningen om människans historia. Vi förstår att människor ända fram till den stora översvämningen måste ha vetat att berättelsen om Eden var sann, för trädgården och keruberna med det flammande svärdet vid ingången fanns fortfarande där. (1Mo 3:24) Men de som ville gå sina egna vägar brydde sig inte om detta tydliga bevis på vad som hade skett. Noa tjänade dock Gud på det sätt som det enligt den sanna skildringen var meningen från början. Och trots att Nimrod efter den stora översvämningen satte i gång ett uppror mot Gud vid Babels torn fortsatte patriarkerna i Sems släktlinje att hålla fast vid den sanna vägen. När Guds tid var inne att organisera israeliterna som en nation och ge dem lagen, innebar inte detta något helt nytt som vände upp och ner på deras tillvaro. I det patriarkaliska samhället hade man nämligen redan gjort mycket av det som kom att stå i lagen. I M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1881, bd III, sid. 782) sägs det: ”Denna teokrati kan inte ha uppstått utan en förhistoria. De händelser som ledde fram till att teokratin upprättades finns omtalade i Första Moseboken.”

Detta banade i sin tur väg för Messias och kristendomen. När Jesus Kristus kom kunde de som efter bästa förmåga levde enligt lagen snabbt se att han var Messias. Han framträdde inte plötsligt och gjorde anspråk på att vara en stor räddare och ledare utan att folk hade en historisk grund till att erkänna honom som sådan. De bakgrundsupplysningar som hade getts om honom från Första Moseboken och framåt gjorde att uppriktiga människor kunde känna igen honom och följa honom. Därför kunde en stark organisation av kristna judar bildas, och de kunde utgöra kärnan i den kristna församlingen och vara redo att med övertygelse förkunna ett gott budskap för nationerna. De hedniska nationerna hade letts bort från sanningen av sina förfäder. De var ”utestängda från Israels samhälle och främmande för löftets förbund, och ... [de] hade inget hopp och var utan Gud i världen”. (Ef 2:12) De behövde därför lära sig Guds principer från grunden innan de kunde bli kristna.

Första Moseboken är därför en värdefull grund för förståelsen av alla de andra böckerna i Bibeln och är oumbärlig för kristendomen. Den anger Bibelns tema – hävdandet av Jehovas suveränitet och det slutliga förverkligandet av hans avsikt med jorden genom hans rike med den utlovade avkomman som kung. Förutom den allra första och mest grundläggande profetian i 1 Moseboken 3:15 innehåller boken en rad andra profetior varav många har gått i uppfyllelse sedan den fullbordades.

Andra Moseboken. Andra Moseboken har i hebreiskan fått namnet Shemọ̄th, som betyder ”namn [plur.]”, efter de inledande orden We’ẹlleh shemọ̄th (”Och detta är namnen”). I Septuaginta kallas den Ẹxodos, som betyder ”utgång” eller ”uttåg”, eftersom den handlar om israeliternas uttåg ur Egypten. I Vulgata används den latinska formen av namnet, Ẹxodus.

 Det är uppenbart att boken är en fortsättning på Första Moseboken, eftersom den börjar med konjunktionen ”och”, varefter Jakobs söners namn räknas upp på nytt, en uppräkning som är hämtad från den mer fullständiga förteckningen i 1 Moseboken 46:8–27. Andra Moseboken skrevs 1512 f.v.t., ett år efter israeliternas uttåg ur Egypten och medan de låg lägrade i Sinais vildmark. Boken omfattar en period på 145 år, från Josefs död 1657 f.v.t. till uppförandet av tältboningen 1512 f.v.t.

Bland judarna har det aldrig rått något tvivel om att det är Mose som har skrivit Andra Moseboken. De egyptiska uttryck som används i boken visar att skribenten levde på den tid då händelserna utspelade sig och att det inte är fråga om en jude som föddes långt senare.

Trovärdig och sann. Följande har sagts om Andra Mosebokens skribent: ”Man kan urskilja att han hade ingående kunskap om det forntida Egypten. Egyptiernas hållning mot utlänningar (att de höll sig avskilda från dem även om de tillät dem att uppehålla sig i landet, att de närde ett särskilt hat till herdar, att de misstänkte främlingar från Palestina för att vara spioner), deras statsförvaltning, de ordnade förhållandena i landet, kungens makt, prästernas inflytande, de stora byggnadsprojekten och utnyttjandet av utländsk arbetskraft i samband med dem, användningen av tegelsten ... och tegelsten med halm, ... arbetspådrivarna, balsameringen av de döda och den import av välluktande kryddor som därmed var nödvändig, ... det häftiga sörjandet, ... bruket av hästar och vagnar i krig ... – dessa är endast några av alla de detaljer som visar att Pentateukens författare hade ingående kunskap om egyptiska seder och bruk.” (The Historical Evidences of the Truth of the Scripture Records, G. Rawlinson, 1862, sid. 290, 291)

Berättelsen om när faraos dotter badade i Nilen (2Mo 2:5) har ifrågasatts, men Herodotos  (II, 35) säger att kvinnorna i det forntida Egypten hade stor rörelsefrihet (vilket även bekräftas av forntida monument). Dessutom ansåg egyptierna att Nilens vatten hade gudomlig kraft. Möjligen gick farao ibland ner till floden för att utföra religiösa handlingar. Här träffade han Mose minst två gånger i samband med de tio plågorna. (2Mo 7:15; 8:20)

Det finns inga egyptiska monument som visar att israeliterna levde i Egypten, men det är inte så förvånande. När man undersöker monumenten visar det sig att egyptierna aldrig omtalade händelser som ställde dem i dålig dager. Ett mycket viktigare vittnesbörd än några monument är påsken, som judarna under hela sin historia ända fram i vår tid har firat till minne av uttåget ur Egypten.

Det finns starka skäl att betrakta skildringen i Andra Moseboken som sann och historiskt riktig. Jesus och de kristna bibelskribenterna citerade från Andra Moseboken eller hänvisade till den över 100 gånger, enligt Westcott och Hort. Moses ärlighet och uppriktighet vittnar om att boken är äkta. Han berättar mycket öppet om sina egna svagheter, sin tvekan och sina misstag, och han säger aldrig att de underverk han utförde eller det han uppnådde som ledare och organisatör berodde på hans egen skicklighet, och det trots att han var mycket ansedd bland egyptierna och på det hela taget mycket respekterad bland israeliterna. (2Mo 11:3; 3:10–12; 4:10–16)

Både israeliternas tid i Egypten och deras uttåg därifrån vittnar om att Guds hand var med dem. De kunde knappast ha befunnit sig på någon bättre plats när de snabbt skulle växa till en mäktig nation. Om de hade stannat kvar i Kanaan skulle de ha fått utkämpa många krig med landets invånare, men i ett område som tillhörde det första världsväldet, som just upplevde sin blomstringstid, hade de stormaktens beskydd. De bodde i den bästa delen av landet, och det bidrog till att de hade god hälsa och var fruktsamma och främjade även i viss utsträckning deras intellektuella utveckling.

Men israeliternas situation i Egypten var inte idealisk för den moraliska och andliga tillväxten, och under de rådande omständigheterna kunde de knappast göras till en nation med ett teokratiskt styre och med ett prästerskap som frambar offer och undervisade folket. Dessutom hade Gud lovat att ge Kanaans land åt Abrahams avkomma, och tiden var nu inne för honom att infria det löftet. Israel skulle bli en stor nation med Jehova som sin kung. Andra Moseboken berättar om hur Jehova genomförde sin avsikt beträffande detta. (2Mo 15:13–21)

Dödahavsrullarna. Femton av de handskrifter som man har funnit vid Döda havet innehåller fragment av Andra Moseboken. Ett fragment (4QEx^f) har daterats till ca 250 f.v.t. Texten i två fragment som antas vara från 100-talet eller 200-talet f.v.t. är skriven med de gammalhebreiska bokstäver som användes före landsflykten i Babylon.

Tredje Moseboken. Den tredje av Moseböckerna har i hebreiskan fått namnet Wajjiqrạ’ (”Och han kallade”) efter det första ordet i den inledande meningen. I Septuaginta och Vulgata kallas den ”Leviticus” (grek.: Leuitikọn; lat.: Levịticus), som betyder ”levitisk” eller ”rörande leviterna”. Boken innehåller Guds lagar om offer, renhet och annat som har med tillbedjan av Jehova att göra. Genom att följa dessa instruktioner utförde det levitiska prästerskapet helig tjänst ”som en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”. (Heb 8:3–5; 10:1)

De händelser som skildras i boken ägde rum inom loppet av en enda månad. Boken består till största delen av föreskrifter från Jehova och inte av berättelser om vad som hände under någon längre period. Andra Moseboken slutar med att man sätter upp tältboningen på första dagen i första månaden i andra året efter israeliternas uttåg ur Egypten (2Mo 40:17), och Fjärde Moseboken börjar med Guds befallning om en folkräkning, en befallning som Mose fick ”på första dagen i andra månaden av det andra året sedan de hade kommit ut ur Egyptens land”. (4Mo 1:1–3)

Det är därför logiskt att utgå från att boken är skriven 1512 f.v.t. vid berget Sinai i vildmarken. Något som stöder detta är att den tydligt återspeglar förhållanden som var speciella för lägerlivet. (3Mo 4:21; 10:4, 5; 14:8; 17:1–5)

Det som nämnts här ovan stöder uppfattningen att Mose har skrivit boken. Han fick upplysningarna från Jehova (3Mo 26:46), och boken avslutas med orden: ”Dessa är de bud som Jehova gav Mose som befallningar till Israels söner på berget Sinai.” (27:34) Inledningen ”Och ...” knyter Tredje Moseboken till Andra Moseboken och därmed till Pentateuken som helhet. Jesus Kristus och de kristna bibelskribenterna hänvisar till boken på ett sätt som visar att de inte tvivlade på att den var skriven av Mose och var en del av Pentateuken. Lägg exempelvis märke till hur Jesus hänvisar till 3 Moseboken 14:1–32 (Mt 8:2–4), hur Lukas hänvisar till 3 Moseboken 12:2–4, 8 (Lu 2:22–24) och hur Paulus parafraserar 3 Moseboken 18:5 (Rom 10:5).

 Dödahavsrullarna. Nio av de handskrifter man har funnit vid Döda havet innehåller fragment av Tredje Moseboken. Fyra av dessa antas vara från perioden mellan 125 och 75 f.v.t. och är skrivna med de gammalhebreiska bokstäver som användes före landsflykten i Babylon.

Bokens värde. Gud hade lovat israeliterna att om de lydde hans röst skulle de bli ”ett kungarike av präster och en helig nation”. (2Mo 19:6) Tredje Moseboken innehåller berättelsen om hur Gud insatte ett prästerskap åt sitt folk och gav folket de lagar och föreskrifter som skulle göra det möjligt för dem att bevara sig heliga i hans ögon. Även om israeliterna var Guds ”heliga nation” bara i förebildlig bemärkelse och deras präster utförde ”helig tjänst som en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen” (Heb 8:4, 5), skulle de ifall de hade lytt Guds lag ha bevarat sin renhet och haft möjligheten att fylla hela antalet medlemmar av hans andliga kungliga prästerskap och heliga nation. (1Pe 2:9) Men på grund av att flertalet var olydiga miste Israel privilegiet att fylla hela antalet medlemmar av Guds kungarike, vilket Jesus förklarade för judarna. (Mt 21:43) Inte desto mindre var lagarna i Tredje Moseboken av oskattbart värde för dem som följde dem.

De sanitära föreskrifterna och lagarna angående mat och sexualmoral skyddade israeliterna mot sjukdomar och moraliskt fördärv. (3Mo 11–15, 18) Men dessa lagar hjälpte dem särskilt i andligt avseende, eftersom de gjorde det möjligt för dem att lära känna Jehovas heliga och rättfärdiga normer och hjälpte dem att följa  dessa. (11:44) Dessutom tjänade bestämmelserna i den här delen av Bibeln, som var en del av Moses lag, som en uppfostrare som ledde de troende till Guds store överstepräst, Jesus Kristus, den som förebildades genom de otaliga offer som frambars i enlighet med lagen. (Gal 3:19, 24; Heb 7:26–28; 9:11–14; 10:1–10)

Även i vår tid är Tredje Moseboken av stort värde för alla som vill tjäna Jehova på ett sätt som han godkänner. Det är mycket trosstärkande att undersöka hur olika inslag i lagen har uppfyllts i förbindelse med Jesus Kristus, lösenoffret och den kristna församlingen. De kristna står visserligen inte under Moses lag (Heb 7:11, 12, 19; 8:13; 10:1), men bestämmelserna i Tredje Moseboken hjälper dem att förstå Guds synsätt i olika frågor. Boken är därför inte bara en uppräkning av torra detaljer som inte längre har någon praktisk betydelse, utan en källa till värdefulla upplysningar. Genom att sätta sig in i hur Gud ser på de olika frågor som behandlas i boken och som i många fall inte finns direkt behandlade i de kristna grekiska skrifterna kan de kristna få hjälp att göra det som behagar Gud och undvika det som misshagar honom.

Fjärde Moseboken. Fjärde Moseboken kallas i hebreiskan Bemidhbạr (”I vildmarken”). I den grekiska Septuaginta kallas den Arithmoi, och i den latinska Vulgata heter den Nụmeri. Dessa namn betyder ”tal [plur.]”, ”antalsuppgifter” eller ”uppräkningar” och anspelar på de båda folkräkningar som skildras i boken. Boken berättar om sådant som hände i området kring berget Sinai, under vandringen i vildmarken och på Moabs slätter. Berättelsen omfattar huvudsakligen en period på 38 år och 9 månader, från 1512 till 1473 f.v.t. (4Mo 1:1; 5Mo 1:3, 4) De händelser som skildras i 4 Moseboken 7:1–88 och 9:1–15 inträffade före den här perioden, men de finns med som bakgrundsupplysningar och utgör en viktig del av boken.

Äkthet. Det råder inget tvivel om att boken är äkta. Den återspeglar tydligt de omständigheter som den sägs vara skriven under. Den innehåller således ingen antydan om att israeliterna skulle ha levt någon annanstans än i Egypten och i vildmarken. Skribenten nämner den egyptiska staden Soan för att ange när staden Hebron hade byggts. (4Mo 13:22) Det bör ha varit helt naturligt för en man som Mose, som var ”undervisad i all egyptiernas vishet”, att känna till Soans ålder. (Apg 7:22) Att Mose är skribenten bekräftas av de avslutande orden i boken (4Mo 36:13) och av uppgiften om att det var Mose som upptecknade vilka platser israeliterna var lägrade vid (33:2).

En del av de anvisningar som finns i boken är särskilt avsedda för en nation på vandring. Det gäller exempelvis föreskrifterna om hur stammarna skulle slå läger (4Mo 1:52, 53), i vilken ordning de skulle bryta upp (2:9, 16, 17, 24, 31) och vilka trumpetsignaler som skulle blåsas när man sammankallade menigheten och när lägret skulle bryta upp (10:2–6). Lagen om karantän är också formulerad så att den passar för ett liv i läger. (5:2–4) Andra lagar är formulerade på ett sätt som visar att de först skulle komma att tillämpas när israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet. Det gäller bland annat bestämmelserna om användningen av trumpeter för att blåsa stridssignal (10:9), utväljandet av 48 levitstäder (35:2–8), åtgärder mot avgudadyrkan och invånarna i Kanaan (33:50–56), utväljandet av sex tillflyktsstäder, hanteringen av fall där någon sade sig vara en ouppsåtlig mandråpare (35:9–33) samt lagar om arvsrätten och kvinnliga arvingars giftermål (27:8–11; 36:5–9).

Något som också bekräftar bokens äkthet är att skribenten är så uppriktig och ärlig. Orätta handlingar och nederlag förtigs inte. (4Mo 11:1–5, 10, 32–35; 14:2, 11, 45) Det berättas till och med om överträdelser som begicks av Mose själv, hans bror Aron, hans syster Mirjam och hans brorsöner Nadab och Abihu. (3:3, 4; 12:1–15; 20:2–13)

Många av de händelser som omtalas i Fjärde Moseboken finns även återgivna i Psalmerna (78:14–41; 95:7–11; 105:40, 41; 106:13–33; 135:10, 11; 136:16–20). Genom att hänvisa till viktiga händelser och vissa detaljer i Fjärde Moseboken visade en rad bibliska personer att de erkände den som en del av Guds inspirerade ord. Det gällde Josua (4:12; 14:2), Jeremia (2Ku 18:4), Nehemja (9:19–22), David (Ps 95:7–11), Jesaja (48:21), Hesekiel (20:13–24), Hosea (9:10), Amos (5:25), Mika (6:5), den kristne martyren Stefanus (Apg 7:36), apostlarna Paulus (1Kor 10:1–11) och Petrus (2Pe 2:15, 16), lärjungen Judas (v. 11) och Guds Son (Joh 3:14; Upp 2:14). Det är också värt att lägga märke till Bileams profetia om stjärnan som skulle träda fram ur Jakob. Den fick sin första uppfyllelse när David blev kung och kuvade moabiterna och edoméerna. (4Mo 24:15–19; 2Sa 8:2, 13, 14)

Bokens värde. Fjärde Moseboken visar på ett kraftfullt sätt hur viktigt det är att lyda Jehova, respektera honom och hans tjänare, ha tro och vara på sin vakt mot ogudaktiga människor (4Mo 13:25–14:38; 22:7, 8, 22; 26:9, 10; Heb 3:7–4:11; 2Pe 2:12–16; Jud 11; Upp 2:14) samt att inte trolöst sätta Jehova på prov (4Mo 21:5, 6;  1Kor 10:9), knota (4Mo 14:2, 36, 37; 16:1–3, 41; 17:5, 10; 1Kor 10:10, 11) eller ägna sig åt omoraliska handlingar (4Mo 25:1–9; 31:16; 1Kor 10:6, 8). Jehovas sätt att handla med Israel vittnar om hans stora kraft, barmhärtighet och kärleksfulla omtanke och visar att han är sen till vrede, även om han inte underlåter att straffa dem som förtjänar det. (4Mo 14:17–20) Dessutom utgjorde Moses ställning och tjänst (4Mo 12:7; Heb 3:2–6), vattnet som vällde fram ur klippan genom ett underverk (4Mo 20:7–11; 1Kor 10:4), kopparormen som höjdes upp (4Mo 21:8, 9; Joh 3:14, 15) och reningsvattnet (4Mo 19:2–22; Heb 9:13, 14) profetiska förebilder som uppfylldes i förbindelse med Kristus Jesus.

Skildringen innehåller bakgrundsupplysningar som kastar ljus över andra bibelställen. Den visar grunden till att kung Hiskia i Juda kunde fira påsken den 14 siv (ijar) i stället för den 14 nisan (abib). (4Mo 9:10, 11; 2Kr 30:15) De detaljerade upplysningarna om anordningen med nasirer (4Mo 6:2–21) förklarar varför Simson och Samuel inte fick klippa håret (Dom 13:4, 5; 1Sa 1:11) och varför Johannes döparen inte fick dricka starka drycker (Lu 1:15). Ytterligare exempel finner man genom att jämföra  4 Moseboken 2:18–23 och Psalm 80:2; 4 Moseboken 15:38 och Matteus 23:5; 4 Moseboken 17:8–10 och Hebréerna 9:4; 4 Moseboken 18:26 och Hebréerna 7:5–9; 4 Moseboken 18:31 och 1 Korinthierna 9:13, 14; 4 Moseboken 28:9, 10 och Matteus 12:5.

Femte Moseboken. Den femte av Moseböckerna har i hebreiskan fått namn efter inledningen, ’Ẹlleh haddevarịm (”Detta är de ord”), förkortad till Devarịm (Ord). I den grekiska Septuaginta kallas boken Deuteronọmion, och i Vulgata har den det motsvarande latinska namnet, Deuteronọmium. Detta namn betyder ”andra lagen” eller ”upprepning av lagen” och är en återgivning av det hebreiska uttrycket mishnẹh hattōrạh, som förekommer i 5 Moseboken 17:18 och betyder ”avskrift av lagen”.

Boken skrevs på Moabs slätter och består av fyra tal, en sång och en välsignelse som Mose uttalade när israeliterna låg lägrade vid gränsen till Kanaans land strax innan de gick in i landet. De händelser som skildras i boken ägde rum under en period på lite drygt två månader under år 1473 f.v.t. (5Mo 1:3; Jos 1:11; 4:19)

Äkthet. Att Femte Moseboken är skriven av Mose och hör till Bibelns kanon framgår av att judarna alltid har betraktat den som en del av Moses lag. De vittnesbörd som bekräftar Femte Mosebokens äkthet är i stort sett desamma som för de övriga fyra Moseböckerna. (Se tidigare i artikeln.) Det främsta vittnesbördet om Femte Mosebokens äkthet kommer från Jesus, som citerade från den tre gånger när han avvisade Satans frestelser. (Mt 4:1–11; 5Mo 6:13, 16; 8:3) Och när han fick frågan om vilket som var det största och första budet svarade han med att citera från 5 Moseboken 6:5. (Mk 12:30) Dessutom citerade Paulus från 5 Moseboken 30:12–14; 32:35, 36. (Rom 10:6–8; Heb 10:30)

Syfte. Trots betydelsen av namnet Deuteronomium är boken inte en andra lag eller en upprepning av hela lagen, utan snarare en förklaring av den, som det sägs i kapitel 1, vers 5. Den uppmanar israeliterna att vara trogna mot Jehova och använder den generation som fick vandra 40 år i vildmarken som ett varnande exempel. Med tanke på den nya situation israeliterna kommer att ställas inför när de har bosatt sig i det utlovade landet förklarar och utvecklar Mose några av de viktigaste punkterna i lagen och principerna i den. Han anpassar några av lagarna till de ändrade förhållandena och ger ytterligare anvisningar för hur styret skall utövas när israeliterna har blivit bofasta i det utlovade landet.

I samband med att folket förmanas och uppmanas att ingå detta förnyade förbund med Jehova genom Mose läggs särskild tonvikt på kunskap, undervisning och vägledning. Olika former av verbet ”lära” förekommer många fler gånger i Femte Moseboken än i Andra, Tredje och Fjärde Moseboken. Mose förklarar att det var i undervisningssyfte som Jehova gav israeliterna manna att äta. (5Mo 8:3) Han säger att de bildligt talat skall bära Jehovas ord som ett pannband på sin panna och skriva dem på dörrposterna på sina hus och på sina portar (6:8, 9) och inskärpa dem hos sina söner. (6:6, 7) De får befallning om att lagen skall läsas upp vart sjunde år under (den årliga) lövhyddohögtiden. (31:10–13) Det ges särskilda föreskrifter för den kung de kan få i framtiden. Han skall göra en avskrift av lagen åt sig själv och läsa i den varje dag. (17:18–20) Varje gång israeliterna drar ut i strid skall prästerna ingjuta tro och mod i dem och försäkra dem om att de kommer att segra eftersom Jehova, deras Gud, drar fram med dem. (20:1–4) När israeliterna kommer in i det utlovade landet skall stammarna delas upp i två grupper, och den ena gruppen skall ställa sig på berget Ebal och den andra på berget Gerissim. Därefter skall Guds lag läsas upp för dem. (27:11–26; jfr Jos 8:33–35.)

Kärleken framhävs. Kärlek, omtanke och hänsynsfullhet framhävs också i boken. Orden för ”kärlek” och ”älska” förekommer i hebreiskan mer än fem gånger så ofta i Femte Moseboken som i Andra, Tredje och Fjärde Moseboken tillsammans. I Femte Moseboken finner vi också det största budet, som Jesus hänvisade till (Mt 22:36, 37): ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ och hela din handlingskraft.” (5Mo 6:5; se också 5Mo 10:12; 11:13.) Jehova ger upprepade gånger uttryck åt sin kärlek till Israel. (7:7–9; 23:5; 33:3) Själva tonen i boken framhäver Jehovas kärlek till sitt folk: ”Om de bara kunde få detta sitt hjärta att frukta mig och alltid hålla alla mina bud, så att det kan gå väl för dem och deras söner till oöverskådlig tid!” (5:29) Uttryck som ”för att det skall gå dig väl” och ”för att du skall få leva” förekommer om och om igen. (4:40; 5:16; 6:3; 22:7; 30:19, 20)

Även om israeliterna måste föra krig för att ta landet i besittning underlät inte Jehova att visa dem kärleksfull hänsyn. Att vinna en seger var inte så viktigt att det ställdes orimliga krav. En trolovad man skulle inte göra krigstjänst. (5Mo 20:7) En nygift man var frikallad det första året så att han kunde ta hand om sin hustru och så att hon kunde ha sin man hos sig åtminstone detta år. (24:5) En man som hade planterat  en vingård men ännu inte fått äta frukten av den eller som hade byggt ett hus men ännu inte hade invigt det var likaså frikallad från krigstjänst, så att han kunde njuta frukten av sitt arbete. (20:5, 6)

Det gavs utförliga anvisningar om krigföring och om erövringen av Kanaans land. De som kände fruktan skulle skickas hem för att de inte skulle få sina bröder att tappa modet. (5Mo 20:8) Några särskilt angivna kanaaneiska nationer var uppfyllda av ondska, och deras städer skulle ovillkorligen vigas åt tillintetgörelse. De städer som inte hörde till dessa nationer skulle få möjlighet att välja mellan kapitulation och tillintetgörelse. Om invånarna kapitulerade skulle de sättas i tvångsarbete, men lagen krävde att även slavar skulle behandlas omtänksamt, och den skyddade kvinnorna mot övergrepp, även i de städer som intogs i krig. I de städer som vägrade kapitulera dödades alla män, och endast de små barnen och de kvinnor som inte hade haft könsumgänge med en man blev skonade. (20:10–18; jfr 4Mo 31:17, 18.) När israeliterna byggde belägringsverk runt en stad fick de inte hugga ner några fruktträd. (5Mo 20:19, 20)

Även djuren skulle visas kärleksfull hänsyn. Israeliterna fick inte ta en fågel som låg i ett bo med ungar eller ägg, eftersom det var instinkten att beskydda sin avkomma som gjorde den till ett lätt byte. De skulle låta modern flyga, men de fick ta ungarna. Modern fick på det sättet möjlighet att föda upp fler ungar. (5Mo 22: 6, 7) En jordbrukare fick inte plöja med en åsna och en tjur tillsammans, eftersom det skulle bli för tungt för det svagare djuret. (22:10) Man fick inte heller binda till munnen på en tjur som tröskade, för att den inte skulle plågas av hunger medan den omgavs av säd och använde sina krafter till att tröska den. (25:4)

Det togs också hänsyn i sådant som gällde familjelivet och samhällslivet. Den förstfödde sonen skulle ärva en dubbel del oavsett om han var son till favorithustrun eller inte. (5Mo 21:15–17) Anordningen med svågeräktenskap upphöjdes nu för första gången till lag och åtföljdes av straffbestämmelser som gav lagen kraft. (25:5–10) Påbud gavs om ärlighet i förbindelse med mått och vikt. (25:13–16) Livets värde betonades genom befallningen att man skulle bygga ett räcke kring taket på sitt hus. (22:8) Till och med en ogärningsman som förtjänade att bli slagen måste enligt lagen behandlas hänsynsfullt och skulle inte få mer än 40 slag. (25:1–3) Alla dessa föreskrifter gjorde att lagen blev mer detaljerad och även strängare, men de var samtidigt ett uttryck för stor hänsyn.

Varningar och lagar. Femte Moseboken är full av varningar för trolöshet och falsk tillbedjan, och den gav vägledning om hur man skulle bevara den rena tillbedjan. Förmaningen om helighet är ett framträdande drag. Israeliterna varnades för att gifta sig med medlemmar av de kringliggande nationerna, eftersom det skulle utgöra ett hot mot den rena tillbedjan och deras lojalitet mot Jehova. (5Mo 7:3, 4) De varnades för materialism och egenrättfärdighet. (8:11–18; 9:4–6) Det gavs stränga lagar angående avfällighet. De skulle akta sig så att de inte vände sig till andra gudar. (11:16, 17) De varnades för falska profeter. På två ställen berättas det hur man skulle känna igen en falsk profet och vad man skulle göra med honom. (13:1–5; 18:20–22) Inte ens familjemedlemmarna till en avfälling skulle känna något medlidande med honom utan skulle själva vara med och stena honom till döds. (13:6–11)

Ifall en av Israels städer avföll från den sanna tillbedjan skulle den vigas åt tillintetgörelse. Ingenting i staden fick tas till vara för personligt bruk, och den skulle aldrig bli återuppbyggd. (5Mo 13:12–17) Trotsiga och upproriska söner som inte lät sig tillrättavisas av sina föräldrar skulle stenas till döds. (21:18–21)

Vikten av att vara helig och fri från blodskuld framhävdes av lagen om hur man skulle hantera ouppklarade mord. (5Mo 21:1–9) Nitälskan för den rena tillbedjan avspeglades i bestämmelserna om vilka som kunde bli medlemmar av Jehovas församling och när. Ingen oäkta son kunde komma in i Jehovas församling, inte ens hans avkomlingar i tionde generationen; en ammonit eller moabit kunde aldrig någonsin komma in i den och inte heller en eunuck. Egyptier och edoméer i tredje generationen kunde emellertid bli medlemmar av församlingen. (23:1–8)

I Femte Moseboken anges huvuddragen i det rättsväsen som skulle gälla för israeliterna i det utlovade landet. Den visar vilka egenskaper domarna skulle ha och att det skulle finnas domstolar i stadsportarna, medan helgedomen skulle fungera som landets högsta domstol vars rättsliga beslut hela Israel skulle respektera. (5Mo 16:18–17:13)

Femte Moseboken betonar Jehovas ställning som den ende Guden (5Mo 6:4) och Israels ställning som hans utvalda folk (4:7, 8), och den understryker att det skulle finnas en central plats för tillbedjan (12:4–7). Den förutsäger att en profet lik Mose skulle resas upp, en profet som skulle tala i Jehovas namn och som alla måste underordna sig. (18:18, 19)

[Ruta på sidan 397]

HUVUDPUNKTER I FÖRSTA MOSEBOKEN

En skildring av hur Gud skapade jorden och beredde den för att den skulle bebos av människor; det berättas om människans roll i samband med Guds avsikter och om hur Gud handlade med troende människor under de första ca 2 300 åren av människans historia

Omfattar perioden från den fysiska skapelsens början fram till Josefs död i Egypten (1657 f.v.t.)

Den bokstavliga himlen och jorden skapas; jorden bereds för att bebos av människor (1:1–2:25)

Synd och död kommer in i världen; profetia om befrielse genom ”avkomman” (3:1–5:5)

Ormen bedrar kvinnan; hon och Adam äter av den förbjudna frukten

Ormen, kvinnan och Adam får sin dom; kvinnans avkomma skall krossa ormen

Kain, Adams och Evas förstfödde son, slår ihjäl sin bror Abel

I överensstämmelse med Guds dom dör Adam vid 930 års ålder

Ondskefulla änglar och människor fördärvar jorden; Gud sänder en världsomfattande översvämning (5:6–11:9)

Noa föds i Adams son Sets släktlinje; på Noas tid gifter sig olydiga änglar med kvinnor och blir fäder till de våldsamma nefilim

Jehova beslutar att låta en stor översvämning ödelägga jorden, men han befaller Noa att bygga en ark så att hans familj och de grundläggande djurarterna kan bevaras

Vatten översvämmar hela jorden; alla människor, flygande skapelser och landdjur utanför arken förgås

Efter översvämningen förbjuder Jehova människor att äta blod, och han inför dödsstraff för mord och upprättar regnbågsförbundet, som innehåller ett löfte om att han inte skall låta en sådan översvämning inträffa igen

Under den andra generationen från översvämningen räknat börjar människor bygga ett torn och trotsar Guds vilja, som var att de skulle sprida ut sig; Jehova skapar förvirring i deras språk, och de skingras

Jehova handlar med Abraham (11:10–25:26)

Sems avkomling Abram följer Guds uppmaning att lämna Ur

I Kanaan får Abram ett löfte om att hans avkomma skall få landet

Lot lämnar sin farbror Abram, bosätter sig nära Sodom, blir tagen till fånga men befrias av Abram; Melkisedek välsignar Abram

Abram tar Hagar som bihustru, och hon föder Ismael

Jehova ändrar Abrams namn till Abraham och Sarajs namn till Sara; omskärelseförbundet ingås

Jehovas ängel berättar för Abraham att Sara skall föda en son – Isak

När Abraham får höra om domen över Sodom ber han för de rättfärdiga

Änglar uppmanar Lot och hans familj att lämna Sodom; Lots hustru dör på grund av olydnad

Isak föds; när Isak blir avvand hånar Ismael honom och sänds därför bort

I sin önskan att lyda Jehova är Abraham redo att offra Isak; han försäkras om att förbundslöftena skall infrias

Efter Saras död ordnar Abraham så att Isak får en hustru

Isaks hustru, Rebecka, föder Esau och Jakob

Jakob (Israel) och hans 12 söner; till Egypten för att bevara liv (25:27–50:26)

När Jakob har köpt förstfödslorätten av Esau för ett mål mat och senare, på Rebeckas uppmaning, har skaffat sig den välsignelse som Isak ville ge Esau, ger han sig av till Paddan-Aram för att finna en hustru

Rebeckas bror, Laban, lurar Jakob till att gifta sig med Lea; därefter gifter sig Jakob med Rakel; med Lea och Rakel och deras två tjänarinnor får Jakob 11 söner och en dotter, Dina, innan han lämnar Paddan-Aram med sin familj

Jakob brottas med en ängel, och ledskålen i hans höftled kommer ur läge; han klänger sig fast vid ängeln för att få en välsignelse, och hans namn ändras till Israel

Efter ett fredligt möte med Esau bosätter sig Jakob först i Sukkot och sedan i Sikem, där Dina blir kränkt

Rakel dör när hon föder Jakobs 12:e son, Benjamin

Josef, Rakels förstfödde, säljs av sina halvbröder för att de hatar honom; han blir slav hos Potifar i Egypten

Josef fängslas på grund av falska anklagelser och hamnar i en situation som gör farao uppmärksam på hans förmåga att tyda drömmar

Josef tyder faraos drömmar om en hungersnöd och görs till den näst högste styresmannen i Egypten

En hungersnöd i Kanaan tvingar Jakobs söner att ta sig till Egypten för att skaffa mat; så småningom ger Josef sig till känna för sina halvbröder

Jakob och hans hushåll flyttar till Egypten; Josef tar hand om dem

Jakob dör i Egypten efter att ha uttalat profetiska välsignelser över Josefs söner, Efraim och Manasse, och sina egna 12 söner

[Ruta på sidan 399]

HUVUDPUNKTER I ANDRA MOSEBOKEN

Skildringen av hur Jehova befriade israeliterna ur det förtryckande slaveriet i Egypten och organiserade dem som en teokratisk nation

Skriven av Mose 1512 f.v.t., omkring ett år efter israeliternas uttåg ur Egypten

Israeliterna lever i tyranniskt slaveri i Egypten (1:1–3:1)

Kungen tvingar israeliterna att utföra slavarbete under tyranni; enligt en förordning skall alla deras nyfödda pojkar dödas

Mose adopteras av faraos dotter och förblir därför vid liv; han blir dock undervisad av sin egen mor

Mose slår ihjäl en egyptier som misshandlar en israelit; flyr till Midjan, där han blir herde

Jehova befriar israeliterna genom Mose (3:2–15:21)

Vid den brinnande busken får Mose i uppdrag att befria israeliterna och att tala och handla i Jehovas namn

Han återvänder till Egypten; tillsammans med Aron träder han fram inför farao och säger till honom att Jehova har befallt att israeliterna skall släppas så att de kan tillbe honom i vildmarken; farao vägrar och förtrycket ökar

Jehova förnyar löftet om att befria israeliterna och ge dem Kanaans land, och på så sätt ökar han deras förståelse och uppskattning av vad hans namn, Jehova, står för

De tio plågorna, som Mose och Aron har varnat för, drabbar Egypten; efter de tre första är det bara egyptierna som drabbas; under den tionde plågan dör alla förstfödda av hankön bland både egyptierna och deras djur medan israeliterna firar påsken

Jehova leder israeliterna ut ur Egypten med hjälp av en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten; han delar Röda havet så att israeliterna kan gå över på torr mark; farao och hans här drunknar när de ger sig ut på havsbottnen för att jaga ifatt israeliterna

Jehova organiserar Israel som en teokratisk nation (15:22–40:38)

I vildmarken ser Jehova till att israeliterna får dricksvatten, kött och manna; i samband med att de får manna införs sabbaten

Enligt Jetros råd väljer Mose ut kvalificerade män som kan tjäna som föreståndare och hjälpa till att döma i rättssaker

Vid berget Sinai inbjuder Jehova israeliterna att ingå ett förbund med honom; det är de villiga att göra; Jehova visar sin härlighet på ett sätt som inger fruktan

Genom Mose får Israel de tio buden och andra lagar som anger vad Jehova kräver av folket

Lagförbundet blir giltigt genom blodet av djuroffer; folket säger: ”Vi vill göra allt vad Jehova har sagt och vara lydiga”

Gud ger anvisningar om hur tältboningen och dess utrustning skall tillverkas, hur prästkläderna skall göras och hur installationen av prästerna skall gå till

Medan Mose befinner sig på berget Sinai börjar folket tillbe en guldkalv; Mose slår sönder stentavlorna som han har fått av Gud; leviterna visar sig vara lojala; omkring 3 000 avgudadyrkare dödas

Mose får se en glimt av Jehovas härlighet och höra Jehova ropa ut sitt namn

Tältboningen och dess utrustning tillverkas av material som folket gett frivilligt; tältboningen sätts upp den 1 nisan 1512 f.v.t., och Jehova visar sitt godkännande

[Ruta på sidan 401]

HUVUDPUNKTER I TREDJE MOSEBOKEN

Guds lagar, särskilt angående prästernas tjänst i Israel. Till nytta för folket som helhet understryks det hur allvarligt det är att synda och hur viktigt det är att vara helig eftersom Jehova är helig

Skriven av Mose 1512 f.v.t., medan israeliterna låg lägrade vid berget Sinai

Det aronitiska prästerskapet installeras och börjar sin tjänst

Mose utför en sju dagar lång ceremoni för att installera prästerna (8:1–36)

På åttonde dagen börjar prästerskapet utföra sin tjänst; Jehova uttrycker sitt godkännande genom att han visar sin härlighet och låter eld förtära offret på altaret (9:1–24)

Jehova dödar Nadab och Abihu för att de har framburit olovlig eld; därefter blir det förbjudet att dricka alkoholhaltiga drycker när man tjänar i helgedomen (10:1–11)

Krav för dem som skall tjäna som präster; bestämmelser angående vem som får äta något heligt (21:1–22:16)

Hur ett godkänt förhållande till Gud kan bevaras med hjälp av offer

Lagar om vilka djur som kan frambäras som brännoffer och om hur dessa offer skall göras i ordning (1:1–17; 6:8–13; 7:8)

Bestämmelser om de olika sädesoffren och hur de skall frambäras åt Jehova (2:1–16; 6:14–18; 7:9, 10)

Föreskrifter om gemenskapsoffer; förbud mot att äta blod och fett (3:1–17; 7:11–36)

Uppräkning av djur som skall frambäras som syndoffer för en präst, för Israels menighet, för en hövding eller för en som tillhör folket; hur dessa offer skall frambäras (4:1–35; 6:24–30)

Lagar om situationer då skuldoffer krävs (5:1–6:7; 7:1–7)

Föreskrifter om det offer som skall frambäras på den dag då prästen blir smord (6:19–23)

Alla offer måste vara felfria; uppräkning av lyten som gör att ett djur inte får frambäras (22:17–33)

Anvisningar för försoningsdagen, då en tjur och två bockar frambärs – den ena bocken för Jehova och den andra för Asasel (16:2–34)

Detaljerade bestämmelser som skall skydda mot orenhet och bevara heligheten

Vissa djur är rena och får ätas, medan andra är orena och inte får ätas; att röra vid en död kropp leder till orenhet (11:1–47)

Kvinnor skall renas från sin orenhet efter en födsel (12:1–8)

Utförliga anvisningar om hur spetälska skall hanteras (13:1–14:57)

Flytningar, sädesuttömning och menstruation leder till orenhet och kräver rening (15:1–33)

Heligheten måste bevaras genom att folket respekterar blodets helgd och tar avstånd från incest, homosexuella handlingar, tidelag, baktaleri, spiritism och andra avskyvärdheter (17:1–20:27)

Sabbater och högtider åt Jehova

Sabbatsdagar och sabbatsår samt föreskrifter och principer i förbindelse med jubelåret (23:1–3; 25:1–55)

Detaljerade föreskrifter för det osyrade brödets högtid (efter påsken) och veckohögtiden (senare kallad pingsten) (23:4–21)

Anvisningar om tillvägagångssättet vid försoningsdagen och lövhyddohögtiden (23:26–44)

Lydnad leder till välsignelse, olydnad till straff

Välsignelserna för lydnad omfattar rika skördar, fred och trygghet (26:3–13)

Straffen för olydnad omfattar sjukdom, nederlag inför fiender, hungersnöd, tillintetgörelse av städer, ödeläggelse av landet samt landsflykt (26:14–45)

[Ruta på sidan 403]

HUVUDPUNKTER I FJÄRDE MOSEBOKEN

En historisk skildring som visar hur viktigt det är att lyda Jehova under alla omständigheter och respektera dem som representerar honom

Omfattar större delen av den tid Israel vandrade i vildmarken på väg till det utlovade landet

Israels stammar mönstras och organiseras

Omkring ett år efter uttåget ur Egypten blir alla israelitiska män från 20 års ålder och uppåt mönstrade, med undantag av leviterna (1:1–49)

Anvisningar ges om var varje avdelning bestående av tre stammar skall ha sin plats i lägret och i vilken ordning avdelningarna skall bryta upp (2:1–34)

Leviterna avskils som medhjälpare åt prästerna; alla leviter från en månads ålder och uppåt mönstras; Jehova tar dem i utbyte mot de förstfödda i de andra stammarna (3:1–51)

De manliga avkomlingar av Levis tre söner, Kehat, Gerson och Merari, som är mellan 30 och 50 år räknas och tilldelas tjänsteuppgifter (4:1–49)

Strax innan israeliterna drar in i det utlovade landet blir de mönstrade på nytt (26:1–65)

Gud ger israeliterna en rad befallningar om deras tillbedjan och deras förhållande till varandra

Krav för nasirerna (6:1–21)

Påsken firas; förordning om att de som är orena eller ute på resa långt borta kan fira den en månad efter den 14 nisan (9:1–14)

Olika bestämmelser om prästernas och leviternas plikter och privilegier, däribland föreskrifter för hur reningsvattnet skall göras i ordning och användas (18:1–19:22)

Offer som skall frambäras varje dag, varje sabbat, vid början av varje månad, vid högtiderna och i sjunde månaden (28:1–29:40)

Jehovas befallningar angående löften (30:1–16)

De som har syndat skall bekänna det och ge den drabbade parten ersättning (5:5–8)

Anvisningar om hur fall där en hustru misstänks för otrohet skall hanteras (5:11–31)

Anordning med sex tillflyktsstäder (35:9–34)

Israeliterna brister i uppskattning av Jehovas anordningar och lyder inte hans bud

Folket klagar över mannat och längtar efter kött; när Jehova ger dem vaktlar visar många stor girighet och straffas med döden (11:4–34)

Israeliterna tror på den negativa rapport som de tio rädda spejarna ger och vill vända tillbaka till Egypten; Mose måste be för dem (13:1–14:19)

När den upproriska generationen döms att vandra omkring i vildmarken och dö där, försöker folket dra in i det utlovade landet utan Jehovas välsignelse, men de lider nederlag (14:26–45)

Man visar inte respekt för Jehovas synliga representanter

Mirjam och Aron talar emot Mose; Jehova slår Mirjam med spetälska (12:1–15)

Kora, Datan, Abiram, On och 250 hövdingar sätter sig upp mot Mose och Aron; Jehova tillintetgör upprorsmakarna, och detta leder till mer knotande; ytterligare 14 700 dör (16:1–50)

I Kades klagar israeliterna mot Mose och Aron därför att de saknar vatten; när Jehova genom ett underverk skaffar fram vatten underlåter Mose och Aron att helga Jehovas namn och mister därför privilegiet att få komma in i det utlovade landet (20:1–13)

Israeliterna blir otåliga och talar emot Jehova och Mose; Jehova sänder ormar bland dem, och många dör; Mose ber för folket, och de som har blivit bitna får möjlighet att rädda livet genom att fästa blicken på en kopparorm (21:4–9)

Jehova välsignar Israel men kräver odelad hängivenhet när folket förbereder sig för att dra in i Kanaan

Jehova ger Israel seger över Arads kung (21:1–3)

Israel besegrar Sihon och Og och tar deras områden i besittning (21:21–35)

Balak lejer Bileam till att förbanna israeliterna; Jehova tvingar honom att välsigna dem i stället (22:2–24:25)

Moabitiska kvinnor förleder israelitiska män till att dyrka avgudar och begå otukt; 24 000 dödas till följd av denna avfällighet; Jehova hejdar hemsökelsen när Pinehas visar att han inte tål någon rivalitet gentemot sin Gud (25:1–18)

[Ruta på sidan 405]

HUVUDPUNKTER I FEMTE MOSEBOKEN

Tal som förklarar delar av lagen och uppmanar israeliterna att älska och lyda Jehova i det land de snart skall dra in i

Skriven av Mose strax innan israeliterna gick in i det utlovade landet 1473 f.v.t.

Förmaning att komma ihåg vad Jehova har gjort och att tjäna endast honom (1:1–4:49)

Mose påminner om tillfället då spejarna sändes ut, om den trolösa och upproriska reaktionen på deras rapport och om Jehovas ed att den generationen skulle dö i vildmarken

Israeliterna fick inte ofreda Esaus söner (som härstammade från Jakobs bror) eller Moab och Ammon (avkomlingar av Abrahams brorson Lot), men Jehova gav dem de områden öster om Jordan som tillhörde de amoreiska kungarna Sihon och Og

Mose bönfaller Jehova om att låta honom gå över Jordan, men Jehova säger i stället till honom att styrka Josua och ge honom uppdraget att leda folket

Mose påminner folket om Jehovas brinnande vrede i fallet med Baal-Peor; de får inte glömma vad de bevittnade vid Horeb och aldrig göra en skulpterad bild och tillbe den; Jehova, den ende sanne Guden, kräver odelad hängivenhet

Uppmaning att älska Jehova och lyda alla hans bud (5:1–26:19)

Mose berättar om hur lagen gavs vid Horeb, upprepar de tio budorden och uppmanar israeliterna att göra alldeles som Jehova har befallt

Israeliterna skall älska Jehova av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin handlingskraft; de skall ständigt ha Guds bud för sina ögon; de skall förklara för sina söner bakgrunden till Jehovas förordningar

Sju nationer skall utrotas ur landet och även deras altaren och avgudabilder; inga släktskapsband får knytas med dem

Israeliterna får inte glömma hur Gud handlade med dem i vildmarken för att visa dem att människan inte lever bara av bröd utan av allt som utgår från Jehovas mun

De skall komma ihåg hur de väckte Jehovas harm genom att göra en gjuten kalv; nu bör de frukta, tjäna och hålla fast vid honom, och de måste hålla alla buden

Förordningar som israeliterna skall följa i det utlovade landet: utrota falsk religion ur Kanaan; tillbe på den plats som Jehova väljer ut; inte äta blod; döda avfällingar; endast äta rena djur; ge Jehova tionde av avkastningen; visa omtanke om de fattiga; fira de årliga högtiderna; utöva rättvisa; sky spiritism; lyssna till den profet som Jehova reser upp; respektera gränsmärken; hålla landet rent från blodskuld; visa medömkan; hålla sig rena från sexuell omoral; ge det första av landets frukt åt Jehova; vara ett heligt folk för Jehova

Välsignelser för lydnad av Jehova, förbannelser för olydnad (27:1–28:68)

Sedan folket gått över Jordan skall lagen skrivas på stora stenar

Förbannelser för olydnad skall uttalas på berget Ebal

Välsignelser för lydnad av alla Jehovas bud skall uttalas på berget Gerissim

Ett förbund sluts på Moabs slätter (29:1–30:20)

Mose berättar om Jehovas omsorg i Egypten och under de 40 åren i vildmarken; varnar för trotsighet och olydnad

Förutsäger att Jehova skall visa barmhärtighet mot dem som ångrar sig

Förelägger dem valet mellan livet och döden; uppmanar dem att välja livet genom att älska Jehova, lyssna till hans röst och hålla fast vid honom

Ledarskapet överförs till Josua; Moses avslutande välsignelser (31:1–34:12)

Josua får uppdraget att leda Israel

Mose lär israeliterna en sång som skall vara ett vittne mot dem när de överger Jehova

Mose välsignar Israels stammar och dör sedan på berget Nebo