I en allmän bemärkelse består en nation av ett folk, människor som är mer eller mindre besläktade med varandra och som har ett gemensamt språk. En sådan grupp bor också vanligtvis i ett geografiskt avgränsat område och lyder under någon form av gemensamt styre. Enligt ett uppslagsverk finns det ”på hebreiska en tendens att använda ordet gōj om ett folk i politiskt och geografiskt avseende, och detta ord ligger således nära vårt ord ’nation’ i betydelse. ‛Am [folk] betonar däremot alltid härstamningen som grund för ett folks enhet.” (Theologisches Wörterbuch zum Alten Testament, utgiven av G. J. Botterweck och H. Ringgren, bd 1, 1973, sp. 967) De grekiska orden ẹthnos (nation) och laọs (folk) används på samma sätt. När orden gōj och ẹthnos används i pluralis i Bibeln avser de vanligen icke-judiska nationer.

Ursprung. Första gången som det talas om att olika nationer uppstår är i samband med byggandet av Babels torn efter den stora översvämningen på Noas tid. De som deltog i byggandet var förenade i sitt motstånd mot det som var Guds vilja. Det som i första hand bidrog till deras enhet var att ”hela jorden [hade] ett enda språk och ett enda ordförråd”. (1Mo 11:1–4) Jehova uppmärksammade detta, och genom att ”skapa förvirring i deras språk” skingrade han dem ”över hela jordens yta”. (1Mo 11:5–9; KARTA bd 1, sid. 329)

Eftersom de nu var åtskilda av språkbarriärer, började varje språkgrupp utveckla sin särart, sin egen kultur, konst och religion och sina egna seder och bruk – sitt eget sätt att göra saker och ting på. (3Mo 18:3) Eftersom de hade vänt sig bort från Gud, uppfann de också sina egna mytiska gudomar, som de avbildade och dyrkade. (5Mo 12:30; 2Ku 17:29, 33)

Nationerna delade sig i tre stora grenar som härstammade från Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, vars söner och sonsöner betraktades som stamfäder till de olika nationer som blev uppkallade efter dem. Förteckningen i 1 Moseboken, kapitel 10, kan därför betraktas som den äldsta översikten av världens nationer. Den omfattar 70 nationer, och av dessa härstammade 14 från Jafet, 30 från Ham och 26 från Sem. (1Mo 10:1–8, 13–32; 1Kr 1:4–25) Ytterligare upplysningar om dessa folkgrupper finns i tabellen på sidan 329 i band 1 samt i artiklarna om Noas 70 avkomlingar under deras respektive namn.

Med tiden skedde naturligtvis många förändringar. Vissa nationer gick upp i närliggande nationer eller försvann helt till följd av svaghet, sjukdom eller krig, och nya uppstod på grund av folkvandring och befolkningsökning. Bland vissa grupper utvecklades en stark nationalistisk anda, och detta tillsammans med stora erövringskrig gav ärelystna män möjlighet att bygga upp världsvälden på bekostnad av svagare nationer.

Far till många nationer. Gud befallde Abram att lämna Ur och bege sig till ett land som han skulle visa honom, eftersom han hade lovat: ”Jag skall göra dig till en stor nation.” (1Mo 12:1–4) Längre fram utvidgade Gud detta löfte: ”Du skall bli far till en mängd nationer. ... Och jag skall göra dig mycket, mycket fruktsam, och jag skall göra dig till nationer, och kungar skall utgå från dig.” (1Mo 17:1–6) Detta löfte uppfylldes. Abrahams son Ismael blev far till ”tolv hövdingar efter deras klaner”. (1Mo 25:13–16; 17:20; 21:13, 18) Och genom de sex söner som Ketura födde åt Abraham blev han stamfar till ytterligare andra nationer. (1Mo 25:1–4; 1Kr 1:28–33; Rom 4:16–18) Från Abrahams son Isak härstammade israeliterna och edoméerna. (1Mo 25:21–26) Också i en långt större, andlig bemärkelse blev Abraham ”far till många nationer”, eftersom människor från många nationer, däribland de kristna som tillhörde församlingen i Rom, genom sin tro och lydnad kunde kalla Abraham sin far, då han ju blev ”far till alla som har tro”. (Rom 4:11, 16–18; se ISRAEL nr 2.)

Guds syn på nationerna. Som Skaparen och universums suveräne härskare är Gud i sin fulla rätt att fastställa nationernas geografiska gränser (om han väljer att göra det), så som han gjorde med Ammon, Edom och Israel. (5Mo 2:17–22; 32:8; 2Kr 20:6, 7; Apg 17:26) Den Högste kan i sin storhet inte på något sätt jämföras med jordiska nationer. (Jer 10:6, 7) De är i själva verket i hans ögon bara som en droppe i en spann. (Jes 40:15, 17) När nationerna är vreda på Jehova och ställer upp sig mot honom, som då de avrättade Jesus på en tortyrpåle, ler han bara åt dem och omintetgör deras högmodiga planer. (Ps 2:1, 2, 4, 5; 33:10; 59:8; Dan 4:32b, 34, 35; Apg 4:24–28)

Men trots Jehovas överlägsna storhet och makt kan ingen med rätta anklaga honom för att behandla nationerna orättvist. Oavsett om  han handlar med enskilda individer eller hela nationer, gör han aldrig avkall på sina rättfärdiga principer. (Job 34:29) Om en nation ändrar sig, som folket i Nineve, bevarar han den. (Jon 3:5–10) Men om den gör det som är ont förgör han den, även om den står i ett förbundsförhållande till honom. (Jer 18:7–10) När det uppstår en kritisk situation sänder Jehova sina profeter med ett varningsbudskap. (Jer 1:5, 10; Hes 2:3; 33:7) Gud visar inte partiskhet för någon, varken stor eller liten. (5Mo 10:17; 2Kr 19:7; Apg 10:34, 35)

När hela nationer vägrar att erkänna och lyda Jehova eller ignorerar honom, kommer han därför att verkställa sina domar över dem. (Ps 79:6; 110:6; 149:7–9) Han viger dem åt tillintetgörelse och sänder dem till Sheol. (Ps 9:17; Jes 34:1, 2; Jer 10:25) I ett uttrycksfullt bildspråk säger Gud att de onda nationerna skall överlämnas till hans Son, som kallas ”Trofast och Sann” och ”Guds Ord”, för att krossas. (Ps 2:7–9; Upp 19:11–15; jfr Upp 12:5.)

En ny nation, det andliga Israel. I århundraden var det köttsliga Israel den nation som Jehova Gud visade särskild uppmärksamhet. Gång på gång sände han sina profeter till nationen för att få folket att vända om från sin egensinniga kurs. Till sist sände han även sin Son, Kristus Jesus, men de flesta förkastade honom. Därför sade Jesus till de främsta prästerna och fariséerna, som saknade tro: ”Guds kungarike skall tas ifrån er och ges åt en nation som frambringar dess frukter.” (Mt 21:33–43)

Aposteln Petrus visade tydligt att denna ”nation” bestod av människor som hade tagit emot Kristus Jesus. (1Pe 2:4–10) Han tillämpade faktiskt just de ord som hade riktats till det köttsliga Israel på sina medkristna: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom’.” (1Pe 2:9; jfr 2Mo 19:5, 6.) De erkände alla Gud som sin härskare och hans Son som Herre och Kristus. (Apg 2:34, 35; 5:32) De hade sitt medborgarskap i himlen (Flp 3:20), och som med ett sigill blev de märkta med den heliga anden, som de hade fått som ett förskott på sitt himmelska arv. (2Kor 1:22; 5:5; Ef 1:13, 14) Medan det köttsliga Israels nation bildades med lagförbundet som grund, bildades den ”nation” som består av med anden smorda kristna med det nya förbundet som grund. (2Mo 19:5; Heb 8:6–13) Därför var det passande att den kallades ”en helig nation”.

När Guds ande på pingstdagen år 33 v.t. utgöts över omkring 120 av Jesu lärjungar (som alla var judar), blev det tydligt att Gud nu hade utvalt en ny, andlig nation. (Apg 1:4, 5, 15; 2:1–4; jfr Ef 1:13, 14.) Längre fram, med början år 36, kunde oomskurna icke-judar också bli medlemmar av den nya nationen och få Guds ande. (Apg 10:24–48; Ef 2:11–20)

När det gäller predikandet av de goda nyheterna för alla nationer, se artikeln GODA NYHETER.

Gog och Magog. I Uppenbarelseboken (20:7, 8) sägs det att Satan efter Kristi tusenåriga regering ”skall gå ut för att vilseleda de nationer som är vid jordens fyra hörn, Gog och Magog”. Dessa nationer har uppenbarligen uppstått till följd av ett uppror mot Kristi styre. (Se GOG nr 3.)