NÄR israeliterna hade bosatt sig i landet som Gud hade gett dem, var de omgivna av nationer som tillbad falska gudar. Israeliterna hade lämnat Egypten, där djur blev upphöjda till gudar. I öst och sydöst hade de nu ammoniterna, moabiterna och edoméerna, som var deras avlägsna släktingar men som dyrkade avgudar. På kustslätten i väster bodde de polyteistiska filistéerna. Norr om Israel, längs kusten, fanns fenicierna. I deras gudsdyrkan ingick homosexuella handlingar, tidelag och barnoffer. Araméerna hade avbildningar av nakna gudinnor med sexuell framtoning. Det var nödvändigt för israeliterna att hålla sig avskilda från nationerna omkring dem för att förbli godkända av Jehova.

För att skydda israeliterna gav Jehova dem den mosaiska lagen, som utgjorde en ”skiljemur” mellan dem och de kringliggande nationerna. (Ef 2:14) De fick inte sluta förbund med de här nationerna, knyta släktskapsband med dem eller ta efter deras religiösa sedvänjor. (2Ku 17:13–15; 2Kr 16:7) Så länge israeliterna lydde dessa lagar förblev de ett heligt folk.

Enskilda personer från de kringliggande nationerna var dock inte utestängda från att tillbe den sanne Guden. De kunde upphöra med sin avgudadyrkan och bli tillbedjare av Jehova. ”Gud [är] inte ... partisk.” (Apg 10:34) Samtidigt som Jehova höll Israel avskilt vidtog han åtgärder för att människor av alla nationer så småningom skulle bli välsignade. (1Mo 22:18)