Ordet ”natur” används i Bibeln om en persons eller företeelses egenart eller grundläggande beskaffenhet. Det kan avse vad man är av födseln, ens medfödda egenskaper och karaktärsdrag i kombination med inflytandet från den kultur man lever i. Ibland avser det en organisms fysiska drifter eller böjelser. Det grekiska ordet för ”natur” är fỵsis, och det motsvarande adjektivet är fysikọs, ”naturlig”.

Människor och djur. Att människans natur skiljer sig från djurens och att även djuren kan vara av olika natur framgår av det som sägs i Jakob 3:7: ”Varje art [grek.: fỵsis, ”natur”] av såväl vilda djur som fåglar och krypande djur och havsdjur kan tämjas och har blivit tämjd av människosläktet [tēi fỵsei tēi anthrōpịnēi, ”den natur som tillhör människan”].” Denna skillnad i ”natur” visar vilken variation som finns i Guds skaparverk, en variation som upprätthålls av Guds lag om att alla livsformer frambringar avkomma enligt sin art. (1Mo 1:20–28; jfr 1Kor 15:39.)

Den gudomliga naturen. Guds andeskapelser i himlen är av en helt annan natur. Aposteln Petrus skrev till sina medkristna, som var Jesu Kristi andliga bröder, att de genom ”de dyrbara och mycket storslagna löftena” skulle bli ”delaktiga av gudomlig natur [fỵseōs]”. (2Pe 1:4) Att detta betydde att de skulle bli delaktiga med Kristus i hans härlighet som andeskapelser kommer fram i Petrus första brev, där det heter: ”Gud ... har ... gett oss en ny födelse [anagennẹ̄sas hēmạs, ”har ... avlat oss på nytt”] till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obefläckat och aldrig förbleknande arv. Det är förvarat i himlarna åt er.” (1Pe 1:3, 4) För att den kristne skall uppnå ”gudomlig natur” krävs en förändring genom död och uppståndelse, som aposteln Paulus visar i 1 Korinthierna, kapitel 15. Han förklarar att den kristne måste dö och väckas upp i en annan kropp, en andlig kropp, vilket förutsätter en förvandling. (1Kor 15:36, 38, 44, 49, 51)

Den medfödda naturen. Paulus sade om sina landsmän, judarna, att de ”av naturen är judar”, dvs. födda av judiska föräldrar, Israels (Jakobs) barn. (Gal 2:15; jfr Rom 2:27.)

I liknelsen om olivträdet liknar Paulus de köttsliga judarna vid det ädla olivträdets naturliga (katạ fỵsin, ”enligt natur”) grenar och säger till de icke-judiska kristna: ”Ty om du skars av från det olivträd som är vilt av naturen och i strid mot naturen ympades in på det ädla olivträdet, hur mycket lättare kommer då inte dessa som är naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd!” (Rom 11:21–24) Det vilda olivträdet är ofruktbart eller bär frukt av sämre kvalitet, men i Medelhavsländerna är det vanligt att man ympar in grenar från odlade olivträd på de vilda olivträden för att dessa skall bära god frukt. Men Paulus talade om den mindre vanliga metoden att ympa in en gren från ett vilt olivträd på ett odlat träd. Han säger att detta är ”i strid mot naturen” och använder det som exempel för att framhäva den oförtjänta omtanke Gud visar icke-judarna genom att låta dem ersätta de ”naturliga grenarna”. Judarna hade ”odlats” av Jehova i flera hundra år, men icke-judarna hade varit ”vilda” på så sätt att de inte hade haft den sanna religionen och inte hade burit frukt till Guds ära. Men nu kunde de frambringa god frukt. Jehova skulle göra detta genom att utföra denna ”ympning” med gott resultat.

När Paulus förmanade galaterna att inte låta sig förslavas under judiska läror, sade han: ”När ni inte kände Gud, på den tiden var ni slavar åt dem som av naturen inte är gudar.” Dessa  falska gudar som de hade tillbett var på grund av sitt ursprung inga verkliga gudar, och det var omöjligt för dem att uppnå en sådan status. De saknade inte bara befogenhet att vara gudar, utan också de egenskaper som kännetecknar en gud. (Gal 4:8)

Samvetet. Vissa medfödda drag och egenskaper har människan haft ända från början. Aposteln Paulus talar om att ofullkomliga människor – trots att de i många fall har vänt sig bort från Gud och inte har hans lag – fortfarande har ett samvete, i alla fall i viss utsträckning. Det förklarar varför alla nationer har upprättat lagar som är i harmoni med rättfärdighet och rättvisa och varför många människor trots allt följer vissa goda principer. Paulus säger: ”Ty när folk av nationerna, som är utan lag, av naturen gör vad som hör till lagen, då är dessa, fastän de är utan lag, sin egen lag. De visar ju att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, i det att deras samvete vittnar tillsammans med dem och deras egna tankar inbördes anklagar eller också försvarar dem.” (Rom 2:14, 15)

När Paulus i sitt första brev till församlingen i Korinth behandlade frågan om ledarskap, framhöll han att en kvinna som ber eller profeterar i församlingen bör ha något på huvudet som ett tecken på att hon underordnar sig. För att illustrera detta sade han: ”Lär er inte naturen själv att om en man har långt hår, är det en vanära för honom; men om en kvinna har långt hår, är det en ära för henne? Det långa håret är ju henne givet i stället för en huvudbonad.” (1Kor 11:14, 15)

Med ”naturen själv” menar Paulus av allt att döma något mer än bara en ”sedvänja”, som han nämner i vers 16 i samband med att kvinnor skall bära huvudbonad. Medfödda egenskaper hade förmodligen också viss betydelse för vad de kristna i Korinth betraktade som naturligt. Hos européerna (t.ex. grekerna) blir kvinnornas hår som regel betydligt längre än männens om det inte klipps. Men så är det inte med asiaternas eller indianernas raka hår eller de mörkhyades och melanesiernas krulliga hår.

Förutom att de kristna i Korinth kände till sådana ärftligt betingade egenskaper visste de att det var brukligt att män klippte sitt hår så att det fick måttlig längd. Detta var vanligt också bland judiska män. Nasirernas långa oklippta hår visade därför tydligt att de var män som inte följde de vanliga sedvänjorna. (4Mo 6:5) Judiska kvinnor hade däremot vanligtvis relativt långt hår. (Lu 7:38; Joh 11:2) Och om en kvinna i den grekiska staden Korinth var rakad eller mycket kortklippt, var det ett tecken på att hon var slav eller på att hon hade ertappats med att begå otukt eller äktenskapsbrott och på så sätt dragit vanära över sig. (1Kor 11:6)

Det verkar därför som om Paulus med uttrycket ”naturen själv” tänkte på de faktorer som präglade de kristnas syn på vad som var naturligt.

När Paulus frågade: ”Lär er inte naturen själv ...?” innebar det inte att han personifierade naturen, som om den vore en gudinna. Gud har gett människan förstånd och förnuft, och genom att iaktta och begrunda det Gud har skapat och resultaten av att använda det på olika sätt kan människan lära sig mycket om vad som är rätt och passande. Det är i verkligheten Gud som undervisar, och den som med hjälp av Guds ord har sinnet rätt inriktat kan se saker i deras rätta perspektiv och på så sätt avgöra vad som är naturligt och onaturligt. Därigenom kan han eller hon få ett väl övat samvete och undvika att samvetet blir besudlat och godtar något som är onaturligt. (Rom 1:26, 27; Tit 1:15; 1Kor 8:7)

Naturligt bruk av kroppen. Det är fel att använda kroppen på ett sätt som strider mot hur Skaparen avsåg att den skulle användas. Det som är onaturligt i detta avseende är synd. Bibeln beskriver det orena tillstånd som de som gör sådana saker hamnar i och den fördömelse de drar över sig: ”Därför utlämnade Gud dem åt skamliga sexuella lidelser, för både deras kvinnor bytte ut det naturliga [fysikẹ̄n] umgänget mot ett som är emot naturen, och likaså frångick även männen det naturliga umgänget med kvinnan och blev häftigt upptända av begär till varandra, så att män tillsammans med män gjorde vad som är oanständigt och drog på sig den fulla vedergällning som deras förvillelse förtjänade.” I Bibeln jämförs sådana människor med ”förnuftslösa djur”. (Rom 1:26, 27; 2Pe 2:12) De är ute efter att tillfredsställa orätta köttsliga begär därför att de, likt djuren, saknar förnuft och inte har någon andlighet. (Jud 7, 10)